Mörkt ute, huset doftar äppelmos och jag är kär. Lyssnar på en spellista som jag hittat på facebook. Sakta går hon från Frödings bergatrollsblues till grönkänsliga ögon och öron, öron… Sinnet får ro.
Lyssnar, bara lyssnar. Slötittar på facebook ibland, skriver någonting, gillar en rolighet. Svarar en vän som frågar vad han har gjort om han har môschlat hela dagen. Môschlat? Det ordet hade jag glömt att jag hade inom mig. Du har gjort som du brukar, svarar jag. Gått omkring å pulat å filurat med nåt. Han håller med. Gjort dä sôm kommer fôr en, i dä tämpo en besstämmer schälv, skriver en annan vän.
En våning ner fortsätter äppelmoset att koka i storgrytan medan jag sitter här och tänker små tankar och någon enstaka halvstor till stillsam musik. Som att detta blir nog gôtt till filmjölk, till exempel. Eller ”se’n så äter jag opp’na”. Hum hum.
Under vinrankan, sjunger Monica Zetterlund. Vi kommer aldrig att dö, berättar Bo Kaspers orkester. Äppelmoset doftar och jag spelar om den bästa låten på hittelistan en gång till.
Sedan går jag ner. Ner till henne som jag kysser ojämnt antal gånger varje morgon, bara för att vi vill. Ska vi inte steka lite svamp till falukorven?
Jo, det gör vi.