Det började för snart 30 år sedan. En dag blev vi kontaktade av en kille som gillade att skriva. Inte bara gillade, han skrev bra dikter.
Han var en ung man från Karlstad. Vi var Värmländska Författarsällskapet. Här kom det en artonåring och slog oss på fingrarna med mycket, så där i förbigående. Tryckerikontakter, listigt sätt att trycka billigare, hur man skaffar ISBN-nummer. Allt visste denne unge man.
1980 hade han varit skoltidningsredaktör när han såg en tv-dokumentär om hur min gamla tidning Smålands Folkblad gick över från bly till offsettryck. 13 år gammal ringde Rolf till Jönköping och frågade om han fick köpa den gamla tryckpressen. ”Gärna. Du får den för en krona”. Projektet sprack, när det visade sig att det skulle kosta 50 000 kronor att frakta hem och montera pressen.
Sådan var han, Rolf Carlsson. Vi noterade och gillade. Fortsätt, Rolf.
Startade egen tidning
Åren gick. Han flyttade till Stockholm, senare Norrbotten och slutligen Filipstad och jag följde hans liv på håll. 1991 var han utbildad men arbetslös journalist och beslöt starta egen tidning. Filipstadsposten. Tre månader. Mycken uppmärksamhet och förvånansvärt stor upplaga. Facit reseskrivmaskin.
Journalistiken har han fortsatt med, liksom författandet. Både dikter och prosa. 1997 gav han ut första egna skivan Bra teater, efter att ha sjungit och spelat sedan ungdomen. 2002 deltog han i Melodifestivalen med balladen Tidig är tiden.
15 aug 2003. Vi ses på ett jobb, han ska skriva, jag delar ut pressmeddelande. Tåg.
2012. Vi blir vänner på facebook. Han är lika aktiv som alltid, chattar ibland och vi byter råd. Känns inte som om det var nio år sedan vi sågs.
Som vore vi en facebookgrupp
Fredag, i går kväll. Rolf Carlsson och hans band har en spelning på Café August i Karlstad. Min fru och jag äter räksmörgås respektive pannbiff, väntar på Rolf. 
Höstmörker ute, trivselljus och människovärme inne. Nu kommer han, ställer sig vid mikrofonen och ser ut över lokalen. Nästan traumatiskt, säger han och konstaterar förmodligen det samma som vi 75 förväntansfulla. Detta är ju ett möte med den obefintliga facebookgruppen Vi som känner och tycker om Rolf Carlsson. Bok- och skrivarvänner, musikervänner, gamla barndomsvänner från Kvarnberget. Hans engelsklärarinna från gymnasiet, flitig facebookare även hon (i bokkaféärenden).
Jag har inga bra ord för musik inser jag efter ett tag. Chaufför som jag är för kvällen tar jag ett antal suddiga bilder med mobilen. Strunt samma, jag publicerar en. Det är min mobils bild av kvällen. Vad spelar det för roll om telefonlyftaren är darrhänt i konsertmörkret?
Det näst bästa
Det blir en så bra konsert i två avdelningar. Rösten är som ett mellanting mellan Bruce Springsteen och Bob Dylan, musikerna är i högform och Rolf verkar lycklig.
Vemod. Inte kletig nostalgi, men vackert vemod sprider sig i lokalen, medan Rolfs texter och musik berättar om uppväxten på Kvarnberget, gamla kärlekar och hans liv.
Det blir en hel del gammalt och en hel del från nya skivan Fina dagar. Efter ett tag börjar några par dansa framför scenen, vi andra lyssnar, applåderar och mår bra. Mycket igenkänning.
– Jag har inte repeterat mellanpratet, säger Rolf. Jag brukar inte göra det.
Kanske är det just därför som pratet är det näst bästa på en bra och bejublad konsert. Varm, rolig och eftertänksam – träder det fram en människa några meter framför oss, där vid mikrofonen. Precis som i hans sånger. Hade jag något så fjantigt som slängar i en femgradig skala att dela ut, skulle han få fem slängar den här kvällen.
När vi ropar på extranummer blir det Tidig är tiden. Han brukar inte spela den, säger han.