Ibland får jag mothugg på mina blogginlägg. Vänner som inte håller med om mina infall och synpunkter. Någon gång hör ni av er med kommentarer på själva bloggen och oftare via facebook.
Det älskar jag. Ibland håller jag förstås inte med om era åsikter, era knövvelbäsar. Men diskussionen gillar jag, för att svenska folket har kämpat sig till att ordet och tanken ska vara fria och för att det hjälper mig att skärpa mina argument och ibland ändra mig eller förtydliga min mening. Vad ska man annars ha en blogg och ett samtal till? Knövvelbäsar.
Skrev jag ”ändra mig”?
Ja, du skrev ”ändra mig”. Det är en ädel konst som alltför få behärskar och som ännu färre bemästrar till fulländning. Jag lärde mig en gång för länge sedan att betrakta de åsikter jag har som PRELIMINÄRA – och därmed som just föränderliga. Man fyller på sin kunskapsmassa (bör åtminstone försöka) och får på så vis en allt fastare grund att stå på – i princip, skall jag kanske tillägga…
Du har givetvis rätt, broder. Själv ändrade jag mig 1973, det minns jag tydligt.
Känner du till det värmländska ordet ”stönig”? För mig är det mer än ett sinnestillstånd, det är närmast en prognos.
Vänta, ändrade jag mig inte 1980 också?