Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Nu är han ute på vandring med en grupp jägare och samlare mitt ute på den afrikanska busksavannen. Sånghöken ropar och det är så varmt att skjortan blir torr, fast Lasse får gå fort för att hänga med samlarna. Svetten torkar bort innan den hunnit till tyget.
Några av afrikanerna har ett pilkoger över axeln, andra en väska. Det är då det slår honom, i det inre av Kalahari. Hans kamrater bär på den kanske största teknologiska landvinningen någonsin i människans historia.
Väskan.
”Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor.”
Det är så vackert. Jag tycker så mycket om den tanke som Lasse Berg får, när han vandrar med sanfolket. Deras väska är gjord av ett antilopskinn, berett likt ett stort sämskskinn, och bärs över axeln eller ibland med en läderrem runt midjan. Där kan man bära 7-15 kilo, uppåt tio gånger mer än en människa kan stoppa i magen under en dag. För att inte tala om hur den förenklar livet för den som dessutom ska bära omkring ett spädbarn.
Väskan.
Viktigare än cykeln, ångloket och datamusen.
Krävde att vi hade rest oss upp och börjat gå på två ben, men hjälpte oss i gengäld att bli som folk och samarbeta.
Väskan. Människogöraren.