Vad skulle jag själv ta med mig?

Råsunda rivs och fansen har varit där och fått ta med sig grästorvor och stolar hem. En del ville till och med ha krokarna från omklädningsrummen. Sådant gillar jag. Historien är viktig om vi ska förstå nutiden. Så vad skulle jag själv ta med mig från mina egna gamla miljöer?

Facit privaten, reseskrivmaskinen som jag skrev på varje dag i trettio år.

Typometern från journalisthögskolan och notischefssöndagarna på Smålands Folkblad, flitigt använd när bilder skulle mätas och sidskisser ritas.

Faxen från Värmlands Folkblads lokalredaktion i Sunne, den där vi fick tejpa ihop manusen om de var längre än en matsedel.

Composern från när vi satte texten till kulturtidskriften Rallarros. Magisk sak som kom ihåg åtta tecken vid radbyte, om jag minns rätt. Det har aldrig varit så roligt att komma till rads ände.

Snörbordet från SOS-centralen, 40-talsväxeln som larmade alldeles utmärkt ända in i slutet av 1980-talet.

Skarsnön från de vårvintrar då det gick att cykla gent över Stormossen på väg till skolbilen bortom Smedkul’ om mornarna.

Alla flygblad, skoltidningar och andra utomparlamentariska blad jag var med och gjorde.

Sony rullbandspelaren från 1966, med samma poplåtar på i min ungdoms eviga blandband, inspelade med mikrofonen mot radiohögtalaren.

Det äkta potatismoset från Teatergrillen i Karlstad, 1970-tal.

Lönekuvert från sågen i Molkom, 1967. Första checkhäftet från 1983, mottaget i protest. Första bankkortet långt senare, lika motvilligt skaffat.

Marathonplaketten från Göteborg 1983, tvättsvamp från Berlin Marathon 1990, alla löparskor, alla tävlingslinnen, alla nummerlappar, alla kompasser och orienteringskartor. Tallbarr från moarna på femdagarsetappen vid Riddarhyttan. Segerbucklan från Molkom…

– Sluta nu, skrivare.
– Varför det?
– Du har ju redan det mesta av det där sparat.
– Fel. Det är mycket jag inte har kvar, det vet du.
– Jag har lite mopedbensin från 1966 kvar, vill du ha?
– Skojar du?
– Ett ställbart munstycke då?