Sakta rullar december in i mitt sinne. När jag kliver ut ur sjukskrivningsdelen av min lunginflammation har det redan fallit snö och varit kallt i många dagar. Vitt om dagarna, spännande fotspår lite varstans och vid paradisäppelträdet utanför köksfönstret går fågelarterna i skift mellan frön, nötter, talgbollar och kärve.
Det blir en fin fågelvinter. Vi har redan sett fjorton arter sedan den 1 november. Fjorton är en bra siffra här uppe, där inte ens en kråka brukar visa sig inom fem meter från fågelborden. Höjdpunkten var när det gick som tolv katter på marken med svansarna i vädret. Det var stjärtmesarna. Tolv pingpongbollar med långstjärt som plockade rester under fröautomaterna.
Vinter. Skönt. Gillar.
Själv har jag hållit mig under tak och sett några andra sorters individer åka skidor och skjuta, passa en handboll och skjuta eller hålla tacktal med manuset kvarglömt på hotellrummet. Utan att skjuta. Vad beror det på att så många av de författare jag håller högt kommer från bondehem? Nu vet jag förstås inte än om jag håller Mo Yan högt, men jag tror det och han står på önskelistan och snart är det jul.
De var så fina, de tolv långstjärtade. Äter insekter året om står det i fågelboken. Nja, här var det rester från sju fågelbord de norpade. Grossbolstorp var relativt myggfritt den dagen.
Tre gånger har jag sett dem i mitt liv. En gång med fjärilskådaren, en gång när nya kikaren var på premiärpromenad och så nu med den kära vännen. Ibland kan lycka vara att dela kärleken till en pickande pingpongboll med lång lång stjärt.
Hon for genast och köpte mera frön.
Annan art.