Jag har varit för seriös. Kära nån, jag skriver ju roligare mejl till min kusin än jag skriver blogginlägg. När jag skrev på bloggen om vår veranda och visade bild på hur det snöat in i mina löparskor och stövlar där, då mejlade han om vår barndoms farstur. Underförstått: bygg dig en farstu så har du varma torra skor för evigt.
Mitt svar: ”Jag har framfört dina synpunkter angående hustillbyggnadskonstruktionsritningen till fru bygg- och kvalitetsansvarig. Hon ler frånvarande, som mindes hon än de svala sommarkvällarna när verandan var färsk. Farstu är inte aktuellt. Först ska trädäcket på andra sidan huset nå ända ner till bankomaten halvannan kilometer bort. Då är den klar.”
Jo jag vet, den har kusinen hört förut, men i alla fall. Nog borde det gå att skoja utan att någon annan har börjat diskussionen? Eller gör det inte det?
Gäddrar vad det huggs
I en tråd på facebook utbryter stora fiskpalavern.
– Alla runt mig har vart sjuka, när ska vi bli fiskförklarade igen? Äh jag tar fisken.
– Sej inte att du vill dra igång den där fiskussionen igen! Vet att du är en fena på fisk men gäddej nu.
– Sej inte nej, sej kanske kanske kanske ska vi göra ål of me, långa versionen. Inget knot nu.
– Flundrar ni över något?
– Ta med id-kort när du ska betala.
– Behövde inte Visa, de såg direkt att jag var torsk.
– Det låter lite burkigt, jag vet, men jag fick med mig tonfisk.
– Stäm tonfisken.
– Gäddrar vad det huggs här när jag agnat mig åt annat. Ni vet att bete er. På fredag får ni pimpla försiktigt så ni inte blir överförfiskade. Fiskalen lurar i vassen. En riktig slamkrypare, den där.
– Bara att ta nappatag med verkligheten, kan ju bli ett bottennapp. Men det kan bli bra drag också. Rocka på.
– Tänd fiskgjuse, nu börjar det bli mört ute. Det brukar bli det mitt i sill season.
– Jaja, kul att ni är sill going strong after ål.
– Om man ändå piggvar.
– Vad tyst du är, din munruvare.
– Du vet, efter jul blir vi panka.
– Hajar.
Inget för julgarnen
Diskussionen här något förkortad, namnen på dem som verkligen skrev fiskskämten kan på sin höjd erhållas efter förfrågan. I vissa fall kan svar utebli, av hänsyn. Lite stimmigt blir det. Mitt enda bidrag var kortet på iden och när jag tyckte tänd fiskgjusen och stäm tonfisken. Inte mycket att hänga i julgarnen, men det var allt jag orkade få till.
Efter dagens id.
Vilket drag! jag rev mig i huvudet och tänkte ”förlåt om jag stör, men ni har glömt de långa näsborrarna!”
Dricker fiskar vatten? sa rock-vaktmästaren.
Ja, vissa. Andra fjällvandrar. Blir dom trötta så lutar dom sej.
En av familjens favoritanekdoter är när Ester, då kanske tre-fyra år, spurtade in i köket där jag just hade börjat med middagen och frågade: vad blir det för mat?
–Sej, svarade jag.
Hon tittade förvånat och lite förorättat på mig:
– Nej, säg du!
Underbart.
Att dessutom få bloggkommentar från ett centralt ställe, beläget så långt från mitt centrala ställe, känns nästan som när vi fick fax på VF:s lokalredaktion. Allt är möjligt.
För övrigt ser jag i min favoritfiskbok att gråsejen en gång i tiden kallades för hungerfisk på Kärringön i Bohuslän, där den fått dåligt matrykte. Kvinnorna och barnen fick äta den dag ut och dag in, fiskad med krok från land, när männen låg ute på fiske i långa tider.