Nu har jag levt på min penna i snart 39 år. Levt för den ännu längre. Penna förresten, jag skaffade skrivmaskin som 16-åring och dator 25 år senare, visserligen under visst motstånd först. Pennan behöll jag för de bokstäver som det var särskilt noga med.
Det senaste året har jag övergett pennan mer och mer, även för de infallen. Lilldatorn är så bärbar och behändig att hon håller på att ta över det finlirta.
Första texterna publicerade i 15-årsåldern. Sedan dess gulnar mina ord i rätt många tidningslägg här och var, antar jag, och är avfotograferade i än fler arkiv, på små mikrokort. Redan det är spännande att tänka. Där ligger min försörjning genom åren, min mat och lust, mitt tvång och mitt – tvång. Något har jag väl försökt säga också. Vad har orden betytt för någon, några?
I dag är det inte läggen och mikrokorten som minns, i dag det är rymden. Här och där i cyberspace far ord och bokstäver runt, som jag stuvat de senaste 19 åren. Det är den allra mest fascinerande tanken. Hur går det till rent praktiskt? Far mitt första inlägg på den här bloggen från november 2011 runt i luften här inne i köket just nu?
Jag kan ta reda på det. Enklast är att klicka på länken ovanför.
Jag tror jag låter bli.
Det kan bli väldigt trångt i ett 70-talskök om man börjar tänka så.