Berättelsen om en lada som spelar teater

Vacker junikväll i Fryksdalen. Utanför den ståtliga ladan från 1937 står ett femtiotal äldre damer och herrar och väntar på att bli insläppta. Dags för tredje kvällen med Västanå teaters publikskola och första gången på plats vid själva berättarladan.

I kväll ska vi få lära oss om ett mäktigt stycke träarkitektur som spelar med, om hur djärv scenografi kan få gäss att flyga och om hissen som bygger på vad moderna tekniker kan åstadkomma, fast möjligen på ett annat sätt än vi hade väntat oss.

Nu blir vi insläppta och letar oss uppför trappor och nerför läktare, tills vi hittar våra platser längst fram. Snart är allt i gång igen, precis som de båda tidigare gångerna. Skillnaden är bara att nu känns det mer på riktigt, när skådespelarna och dansarna tränar på sin riktiga scen.

I öppningsscenen virvlar de runt i halling medan rytmen fyller ladan. De senast anlända på scenen kom bara för några dagar sedan, men det känns att samspelet i hallingen sitter allt bättre för varje gång vi ser dem. Motvilligt utses två av dem däruppe att bli värstingen Nils Holgerssons föräldrar. Vi ser hur de symboliskt får sina kläder.

Tranor på styltor
Leif Stinnerbom berättar och ber då och då ensemblen att framföra olika scener. Koreografen Jimmy Meurling slipar på detaljer, allt inför våra ögon. Tre saker i föreställningen ska visa oss att Nils är en liten pyssling, säger Leif. Den stora katekesen som bärs fram, en nyponkvist med huvudstora nypon och så tranorna. Tranorna på Kullaberg, dubbelt höga med hjälp av styltor.

Nu hamnar vi där. Mötet på Kullaberg då fred är utlyst bland alla djur. Det hjälper inte, Smirre räv bryter freden, hon dödar en gås och blir förklarad fredlös. Snart får vi se trandansen på berget. Den har fått sin koreografi alldeles nyss och nog går vissa som om styltorna vore en naturlig förlängning av deras ben, men dansen behöver de träna mer på.

Det är så det är med publikskolan. Vi kommer inte hit för att se färdiga scener, vi kommer för att lära om de olika delarna i teaterarbetet men också för att ta del av slitet, mitt i repetitionsperioden. Här och där står dansare och stretchar och värmer upp, mellan momenten. Det är verkligen en idrottsprestation att genomföra en föreställning med Västanå. Muskler och senor måste hålla en hel sommar, det är en del av utmaningen.

Akka flyger framför våra ögon, Mårten flyger med sin Nils på ryggen. Jaså är det en sådan mössa han ska ha.

Ladan spelar med
Sedan blir det Bo Jonzons tur att berätta om sitt arbete. Konstnär, konstchef vid Värmlands museum, utställningsproducent i Sverige och utomlands och sedan några år ansvarig scenograf på Västanå teater. Han har hunnit med mycket. Hans kärlek till den här mycket speciella teatern tändes när han blev skickad som deltidsbrandman till ladan på Mårbacka, där Västanå då spelade Gösta Berlings saga.

Den gången kunde ladan ha brunnit ner många gånger om, utan att den brandskyddsansvarige brandman Jonzon hade märkt det, säger han. Så fascinerad blev han av föreställningen och spelsättet.

För några år sedan blev Bo Jonzon ansvarig för Västanås scenografi. Nils Holgersson-föreställningen är hans fjärde produktion. Vi i Västanås publikskola behöver inte lyssna länge för att inse att hans idéer stämmer bra överens med de som regissören Leif Stinnerbom, kostymansvariga Inger Hallström Stinnerbom, kompositören Magnus Stinnerbom och koreografen Jimmy Meurling har. Allt ska vara äkta och gediget, publiken ska få vara medskapande och själva berättarladan är en viktig del i föreställningen.

– Ladan spelar med, säger han.

Scenografi är en värdelös konstart i sig, den är ju till för att rama in och trycka fram skådespelet, tycker han. Då är rummets gestaltning viktig, fortsätter Bo Jonzon och pekar på byggnaden vi sitter i. Den ståtliga ladan, 14 meter och 90 centimeter i takhöjd, med bräder, plankor, fyrskäringar, stolpar, ja trä var vi än tittar. En byggnad med historia där svalorna fortsatt att bygga bo och björktrastarna nyss fått ut ungar.

– Ladan har en träarkitektur som aldrig kommer att upprepas i det här landet.

– Detta ska vara en träteater där allt konstmaterial är bannlyst. Ingen plast i vår lada.

Inte ens hissen som ibland hissar upp skådespelare på scenen har något modernt maskineri. Den bygger på gammal hederlig motvikt, i det här fallet bestående av två tekniker med viss kroppslig densitet. Finns de två bara på plats i tid så fungerar hissen perfekt.

Det är så de jobbar i det här lagarbetet. Allt ska vara äkta, gediget och genomtänkt. Ladan spelar med.

Den viktiga modellen
I januari började man riva den tidigare scenografin i Rottnerosladan. Men då hade Bo Jonzons jobb redan pågått ett tag, sedan Leif Stinnerbom avslöjat vad sommarens föreställning ska handla om. Så småningom kom ett första råmanus. Då klarnade det lite mer.

Han läste boken också. Fast det är klart, just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige läste hans mor högt för honom redan när han var sju år gammal.

– Då tyckte jag inte om boken, men det känns ändå som om jag minns hela sagan sedan dess.

Att scenografen ändrat uppfattning om Selma Lagerlöfs berättelse om värstingen som blev som folk tack vare resan genom Sverige tillsammans med djuren framgår tydligt, när han plockar fram modellen över scenografin.

– Det blir tydligare då hur jag menar. Modellen hjälper mig att visa både regissör och hantverkare hur jag har tänkt.

En av idéerna var att låta scenografin framhäva hur Akkas gåsflock minsann flyger. Nu visar de en scen när vildgässen flyger mot norr, mot norr. En kraftfull uppvisning, där Bo Jonzons idé verkligen hjälper till att just rama in och lyfta fram. Hur? Det berättar jag inte, men det kommer att bli en av de bilder som publiken minns, det är jag övertygad om.

Allt ska vara gediget och äkta. Det betyder att Leif Stinnerbom och hans scenograf inte vill ha några fladdriga kulisser som bärs ut och in och ser mer eller mindre konstgjorda ut. Scenen ska vara fast och den fria ytan för dansare och skådespelare stor.

I Nils Holgersson är naturen viktig. Alltså är scenografin på många sätt nedtonad, vilket inte hindrar att det känns bra att de viktiga musikerna är upplyfta i sitt stora Fryksdalsskåp. Bo Jonzon vill inte ha musikerna gömda i något dike. Varför det, när musiken har så viktig roll i Västanås föreställningar?

– Varför har ni inga mikrofoner? frågar en man i publikskolan.

– Därför att publiken tappar kontakten med skådespelarna om deras röster hörs ur några högtalare vid sidan, svarar Leif Stinnerbom.

Stampar takten hela tiden
En av hemligheterna med Västanå teater är just musiken. Synd att vi inte fick träffa kompositören Magnus Stinnerbom den här kvällen, men han är upptagen med att komponera in i det sista. Det får man förlåta. I fjol var även han magisk på publikskolan, berättar en kvinna som var med.

Magisk är rätt ord för musikens roll här. Hur många teaterföreställningar har jag upptäckt att jag stampar takten hela tiden? Inte många, men i berättarladan händer det varje gång. Tacka Magnus Stinnerbom för det.

I förbigående berättar Leif Stinnerbom vad Magnus befarar att recensenterna ska skriva om ett visst avsnitt i musiken. Vilket stycke och vilket instrument säger jag inte. Något ska recensenterna tänka själva. Vem vet, han kanske får fel? De kanske kan mer om svensk musikhistoria än vi tror?

Du som läser detta, dig rekommenderar jag att gå publikskolan nästa år om du har möjlighet. Den är på sätt och vis lika fängslande som Nils Holgersson-föreställningen håller på att bli.

Den 20 juni är det genrep. Jag längtar redan tillbaka till ladan. Den ståtliga träbyggnaden vid Fryken som – spelar med.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mårten tamgås och Nils Holgersson. Foto: Per Hardestam.

Läs mer. De två tidigare blogginläggen om Västanå teaters publikskola:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Dokumentär. Passa på att se K-specials dokumentär om teatern, medan den fortfarande går att se på SVT Play:
Västanå teater – en värmländsk saga (längd 58 minuter).