Jodå, jag var en av dem som var emot reklam i tv. Naivt, kanske någon tycker i dag. Dubbelmoral kan man också tycka, eftersom jag delvis levt på annonser i mitt tidigare jobb som journalist. Inte nog med det, senare har jag med glädje varit med och ordnat rätt många kampanjer själv.
Men det finns dagar då jag längtar tillbaka till reklamfriheten. Filmkvällar framför någon av alla dessa kanaler som hugger upp varje mästerverk i bitar och slänger in en aning fulreklam mellan munsbitarna. Andra kvällar, när jag tittar för noga på själva reklamen och ser vilken förfärlig människosyn reklambeställarna och -makarna har.
Folkföraktet strömmar ur min fulburk.
Sedan smittades programmen
I nästa steg kanade samma folkförakt in i själva programmen. Claes Eriksson i Galenskaparna/After shave uttrycker saken bra i en intervju i Aftonbladet den 8 januari:
”Det har hänt mycket som jag aldrig kunde tänka mig. Dokusåpor hade jag inte kunnat hitta på i min vildaste fantasi. Tv bidrar till en djup förändring i samhället. Det finns jättemånga program nu där det står stackars människor inför en panel och får höra hur kassa dom är. Mode och mat och ’Let’s dance’ och ’Idol’. Lite offentlig avrättning. Det var en otänkbarhet förr. Anständigheten satte stopp.”
Kulturen är en mäktig kraft. Det har den alltid varit.
Det är klart att ungar som tittar på sådant tror att mobbing är vårt nya bondförnuft.