Träningsläger i självbehärskning (3)

Lunch

Det stör mig när ett så fyrkantigt mått som BMI kallar mig överviktig. Det irriterar mig när magen väller över bältet, jag som kallar mig motionslöpare. Det skrämmer mig en liten liten aning att jag antagligen har ärvt benägenheten att få diabetes.

Alltså har jag viktväktat ett par gånger genom åren, helt privat. Visst, det märktes på vågen men var förfärligt tråkigt. Jag vill inte leva alla mina dagar räknandes points.

1983 vägde jag 62 kilo, såg anorektiskt ut och sprang mil efter mil varje vecka. Sedan gick jag upp ett kilo om året i tjugo år. Överviktig, säger mitt BMI.

Räknar inte då heller
Den 2 december i fjol började jag med 5:2-metoden. Den är som facebook, jag skulle aldrig börja men … … nu är jag där.

Detta är den tredje rapporten. Svaret är att metoden passar mig. Du behöver bara räkna två dagar i veckan och jag räknar inte då heller. Jag har samma meny varje 2-dagsfrukost, lunch och kvällsmat. Samma mellanmål. Det hela är mycket praktiskt.

Entusiasmen håller jag vid liv genom att väga mig varje dag. Det är säkert emot 5:2-dietens grundtankar men för mig fungerar det och dessutom är det intressant.

Då ser jag det
En kväll gör jag diagram, när det känns som om ingenting händer. Då ser jag det. 83,3 kilo den 2 december. Den 21 december etablerar jag mig under 80 kilo, den 31 januari når jag första gången under 79 kilo.

När detta skrivs har jag flera gånger sett talet 77 le vänligt emot mig från badrumsvågens display. Drygt ett kilo kvar så är jag inte överviktig längre.

Bältet har fått användning för först ett nytt hål och sedan ännu ett. Benen har fått nära sex kilo mindre att släpa på när vi springer. Min stönighet, stark från början, trivs för det mesta fint med sitt nya träningsprogram. Hungrig två dagar i veckan, jaha, är det så vi lever nu. Det var ju också ett intervall.

Två gånger har jag legat i fosterställning om kvällen, en 2-dag med 600 kalorier. Den ena dagen hade jag sprungit ett lite för hårt löppass på morgonen, det gör jag inte om. Lätta pass går bra.

Den andra dagen vet jag inte vad som hände.