Jag tyckte om honom.
Andra gången vi träffades höll han på med swimmingpoolen. Ett badkar som han grävt ner i sin gräsmatta vid Tage Erlanders pappas gamla skola i Stensdalen utanför Ransäter. Han bodde där. Nu skulle vattnet fyllas på. Det är enda gången jag har fotograferat en spritt naken konstnär med vackert vitt skägg.
Första gången ringde han och berättade: ”Jag ska slakta Krigets Bagge. Ni ska komma. Ta med barnen. Bjuder.” Det skulle bli vernissage sa han och så blev det. När vi kom dit visade han video på den slaktade baggen. Först hängde den i ett rep och sedan grillades den. Snö överallt, skolan var iskall men baggen god. Vernissagefesten bestod av vår familj, värden själv samt hans kollega konstnären Algot Gäwerth från Molkom. Vi åt grillat och videofilmat fårkött, drack rödvin och pratade om freden. Han gjorde gärna det.
Jag känner igen motiven direkt
Sedan visade han ett par av sina första målningar. Det tog ett tag att leta fram dem, men nu låg de på bordet framför oss. En mosse med en skogsholme mitt på. En bondgubbe med lätt rödblommiga kinder.
Det klack till i mig. Den mossen, den gubben. Det var min tur att köra denna kväll, något vin hade jag inte druckit, men nu snurrade världen i några sekunder. ”Jag har suttit och tittat på orrspel från den holmen många gånger”, sa jag. ”Fem hundra meter från där vi bodde. Gubben, hette han Viktor eller Albin? Vi köpte gården av två bröder som såg ut sådär. Jag var sju år och rädd för bägge två.”
Robert Jäppinen blev inte ett dugg förvånad. Han hade varit med om värre sammanträffanden. 1947 var han flykting och hamnade som bonddräng hos en familj som vi skulle bli grannar med. Gubben på målningen, som vi köpte gården av, var bekant med den familjen. Mossen var skräckblandad eftersom Robert nästan råkade dränka sin husbondes häst där. Bonden han var dräng hos. ”Sedan kom jag till Erik”, sa han.
Det var en sådan kväll. ”Erik?” sa jag och tillade efternamnet på en annan granne som vi kom att umgås med den gången. ”Erik Nilsson?”. ”Just han”, sa Robert Jäppinen och ringde upp mina föräldrars vän, denne Erik. Jag hade inte talat med honom på 17 år. ”Kom hit!” sa Robert, mitt i kalla midvinternatten.
Nja.
Är museet självironiskt?
Allt det här beror på att jag äntligen har varit till Värmlands Museum och sett dess Jäppinen-utställning. Vem är rädd för Jäppinen? frågar utställningsaffischen. En medveten självironi från museet hoppas jag. Var det inte länsmuseet som hade konflikt efter konflikt med min kontroversielle fredsvän?
På väggarna hänger olika uttalanden av Robert, jag känner igen många av dem från hans webbplats och publikationer:
Stopp på all militär produktion – omedelbart!
Bort med de blindas ledarskap av de blinda.
Konsten är endast spån från hyvelbänken.
Bort med drömmar om konjunkturuppgång.
Haren är inte rädd för en annan hare. Människan är rädd för en annan människa.
Människan är som grisen, äter vad som helst.
Jag vet allt som finns att veta för en människa.
Jag har ingen rädsla i min kropp.
Vad är frihet värd för en som ej kan bära friheten.
Alla kulturer har kränkt barnets frihet.
Frihet innebär ansvar att bära korset.
Vem skyddar barnets frihet?
Människan är den enda varelse som förtrycker sin avkomma.
Vem är den förste förtryckaren? Mannen eller kvinnan?
Utan rättvisa ingen fred. Utan fred ingen framtid.
Min personliga metod började från tre års ålder i en by utanför Leningrad. Därav ingenting är omöjligt för mig.
Kommunikationsmedia är ej för att ägas. Kommunikationsmedia är för att människan skall vara informerad.
Människan är vi – vi avskaffar idiotin – flyttar berget som skuggar – vi är solen – si sätter stopp och säger god början.
Människan är fri – ingen träl – inte en fångvaktare – inte en ordningens upprätthållare – inte en etablerad idiot – inte en stor eller liten – människan är inte ”jag”.
Bort med arbete som kallas sysselsättning: tillverkning av kanoner-ubåtar-stridsplan och annat pladder – skrämselverk.
Bort med idioter från jorden.
Bort med idioters rättigheter som kallas ”mänskliga”.
Bort med de viskande tungornas tal om fredlig samexistens – om fredlig kärnkraft – om terrorbalans.
Du är vi. Har alltid varit.
Vapnen ska smörjas
Jag fotograferar ett av alla dessa papper han producerade:
”I alla länder – samtidigt – stopp på produktion av militära vapen överallt samtidigt – på samma dag. Några andra alternativ gives ej. /…/
De befintliga militära vapnen ska ej skrotas utan smörjas – så att de ej rostar – som museiföremål för all framtid att beskådas av det mänskliga varandet.
Vi är framme. Det som ej var möjligt för 2000 år sen är möjligt i dag 1986. Stopp.”
Hela människan Robert
”Hej det är Robert” brukade det säga i luren, sedan tog samtalet 45 minuter. Ibland var det tröttsamt men alltid värt aktning. Större fredsvän har jag aldrig träffat.
Nu står jag här och tittar på hans bilder, hans fredsbudskap och berättelse. Ett tag fick han för sig att måla långa serier av bilder på kända personer. Erik Gustaf Geijer, Selma Lagerlöf, Marilyn Monroe. Några av dem får jag återse nu. Allt är inte bra men det är fint att utställningen lyckas visa på hela personligheten. Robert var inte bara konstnär, inte bara fredskämpe, inte bara arrangör av happenings. Han var allt det.
Robert Jäppinen föddes i Ingermanland den 9 januari 1924, även om någon lyckades vända på siffrorna till 1 september när han skulle registreras i Sverige. Han växte upp i Sovjetunionen, bodde där när kriget kom, tvingades leva under nazismen och fick en 
period sitta i fångläger. 1943 lämnade han Ingermanland och tre år senare återfanns han i ett flyktingläger på Hangö i Finland. 1947 jobbade han i Åbo hamn och skaffade båttransport till Sverige. Av en slump hamnade han i Filipstad, där han träffade en bonde från Nyed som ville ha honom som dräng. 1948 flyttade han till Göteborgstrakten och började arbeta på textilfabriken i Mölnlycke. 1960 kom han till Ransäter.
Brev till många makthavare
På en vägg hänger ett tidningsklipp med en porträttbild jag tagit för tidningen Värmlands-Bygden. Artikeln är rätt tafflig men bilden är jag nöjd med. Den visar en man som upplevt krig och diktatur och flydde till Sverige år 1947, en som gjorde livet intressantare för många av oss.
Ingen jag känt har skrivit fler brev till makthavarna i världen. De lyssnade inte, det är fortfarande krig.
Utan rättvisa ingen fred. Utan fred ingen framtid.
Läs mer
Mats Dahlberg, NWT: Jäppinen släpps in i konstens finrum (låst artikel).
Armas Jäppinens webbplats om faderns konst och hus: www.jappinen.se
Utställningen på Värmlands Museum i Karlstad pågår till den 17 augusti.