Får meddelande från en släkting. En berättelse jag helst hade velat slippa att höra från mitt Sverige år 2014. Så här skriver hon:
Hej. Jag vill bara skriva några ord, vad som hände mina barnbarn i fredags eftersom du ofta skriver om invandrarfientlighet. Mina barnbarn är elva år och går i skola i (här skriver hon en svensk ort). Gjorde en utflykt till Sergels torg för att besöka valstugorna och ta reda på vad de olika partierna vill.
De blev väl mottagna av alla partierna och fick svar på sina frågor, men när de kom till SD:s stuga blev inte NN (hon skriver namnet) insläppt för att han var som en äldre kvinna sa: DU ÄR INTE SVENSK.
Vad säger Du? Du behöver naturligtvis inte skriva något om detta, tycker bara att jag ville berätta, och du kanske förstår att jag blev jätteförbannad. Barnens mamma, (hon skriver namnet), säger att det är ingen ide att säga något, för ingen lyssnar… Ha en fortsatt bra sommar.
Där slutar brevet.
Jag önskar att hon aldrig hade behövt skriva det. Allt jag tror på och skriver om handlar ytterst om det: Att en dag ingen enda människa ska behöva skriva ett sådant brev om sitt barnbarn.
Att inget enda barn ska behöva få ett sådant svar.
Här i Kristinehamn ”finns” de inte, ingen lokal, ingen valstuga, ingen känner personerna på valsedlarna. Ändå får de en hel del röster. Hur kan det komma sig? Jag kan bara komma på en förklaring: En mängd människor sitter i stugorna och känner inte igen sig i Sverige 2014. De längtar till det Sverige som aldrig funnits. Ett Sverige med ett homogent folk där alla tycker om varandra, alla gör samma saker, alla ser likadana ut, alla dansar kring midsommarstången, alla hejar på samma lag, alla tycker lika, alla har det (lika) bra. Sedan kommer de här utlänningarna och förstör friden. De lever på de pengar som jag tjänat ihop med mitt slit och dessutom har de mage att sitta utanför koopera och tigga. Och inte bara tigga; de har mage att säga ”Hej” också! Fy fan, så vill vi inte ha det. När de fått ihop tillräckligt med pengar av oss lättlurade riktiga svenskar åker de hem och skär halsen av vita amerikanska journalister.
Frågan är till oss andra är vad kan vi göra åt denna inställning? Att ”bara” hata SD är inte lösningen.
Tror Lars i Kristinehamn
Jag tror du har rätt. Det finns många som känner sig utanför eller misshandlade i samhället i dag. Arbetslösa, folk i både glesbygd och bruksorter som inte ser någon framtid, ungdomar som inte känner sig behövda. Där finns grogrunden. Sedan är ju SD ganska skickliga på att driva sin politik, det ska vi inte glömma, och de har vad många andra politiker saknar, en vision. Är partiet rasistiskt? Det kan diskuteras. Alla som sympatiserar med dem är det sannerligen inte, därför måste vi samtala med dessa människor. Jag tror på det samtalet, precis som jag tror på människors möten över huvud taget, vare sig vi är SD:are, antirasister, flyktingar eller annat fôlk. Hat – har en viss förmåga att vända sig inåt och göra ondast hos en själv.
Homogent har aldrig Sverige varit. Östmark och Lesjöfors har aldrig varit lika, inte Sunne och Torsby heller. Den olikheten är en styrka.
Nej Sverige har aldrig varit homogent. Människor är historielösa. Jag anser SD vara ett främlingsfientligt parti med en stor andel rasister i ledningen. Men många väljare och sympatisörer är nog inte rasister i ordets egentliga betydelse. Som du och min kloka sambo Louise Hamilton (som du borde bli fb-vän med) ofta påpekar måste vi kunna föra ett civiliserat samtal även med SDare
Utan det där samtalet blir ju ingen omvänd. Dessutom handlar det om folkvett. Vän? Ja gärna, får väl försöka komma över min väl dolda försagdhet…