Så fort jag ser en hantverkare måste jag berätta om mina år på sågen. Som om tre år vid ett justerverk i Molkom skulle ändra någonting. Nu.
Jag är fortfarande en klassresenär.
Det var 40 år sedan.
*
Händerna minns exakt hur du vänder en råspont eller tvåtumfyra med hjälp av dess egen vikt. Varenda muskel kommer ihåg rörelsen.
Lyft inte pojk, väg. Låt plankan göra jobbet. Såg du matchen?
*
Hantverkaren i mitt kök genomskådar mig direkt. Det sitter inte i muskelminnet, det sitter i frökenhänder, terminalglas och fjorton år i skolbänken.
Dessa mjuka händer. Annat var det 73. Då gick det inte att få flis i händerna ens om jag försökte. När jag skulle klappa henne som jag älskar fick jag göra det med handens utsida.
*
Insidan har gjort sin klassresa. Den hör inte hemma någonstans.
Men klappar gör jag fortfarande helst med snällsidan.