Ett helt hygge massaved och en tank trycksvärta

1. Vardagskonservativa äldre herrar

Jag tycker om gamla herrar, den där vardagskonservativa sorten. De som muttrar när man ändrar någonting.

De kan gärna vara väldiga revolutionärer eller ivriga världsförändrare, bara ingen ändrar något i deras närhet.

Jag bara måste tycka om dem. Jag är likadan själv.

2. En fråga i Vaggeryd

En dag, vid 24 års ålder, fick jag leta fram en nyckel i en postlåda i Vaggeryd och bli lokalredaktör i kommunen. Första dagen kom många på besök på redaktionen, allra sist en prydlig karl i 75-årsåldern.

– Ä’ I vaggery’boe? frågade han. (Är Ni vaggerydsbo?).

Det var jag inte, men i samma ögonblick lärde jag mig något nytt om svenska språket. Hos äldre herrar söder om Jönköping hade inte Ni-reformen slagit igenom än. De använde fortfarande I.

All respekt för det, jag gillar den språkliga envishet som fått den gamle vaggery’boen att avvakta med 1600-talets byte från I till Ni. För honom kändes I fortfarande bäst.

3. Språket står inte stilla

Svenska språket står inte stilla. Det är ett verktyg som många är med och utvecklar. Ofta handlar det då om förenkling, vi vill spara kraft. De som bor vid Lidvarders gravhög utanför Årjäng i västra Värmland säger inte längre, efter alla hundratals år, att de bor vid Lidvarders hög. De säger Leverhögen.

Ingen människa jag känner kallar saunan för badstuga längre och lördagen för lögardag. Språket förändras.

Jag har inget emot den sortens förenkling. Verkligheten ändrar sig och det gör språket med. Så länge de nya orden anpassar sig till svenskans böjningsregler och liknande är det bara bra.

Anglicismer av typen starta upp har jag däremot svårt för.

4. Hon eller han

Jag har försörjt mig på mitt skrivande sedan 1974. Under de åren har jag förbrukat papper motsvarande ett rejält hygge i granskogen i övre Klarälvdalen på att skriva ”hon eller han” eller ”honom eller henne” i olika artiklar och informationstexter. En rejäl tank med trycksvärta har det också gått åt, bara för detta ”hon eller han-ande”.

Uttrycket tar onödig plats och är otympligt.

Därför är jag glad att det praktiska ordet ”hen” har skapats. För mig ersätter det ”hon eller han” och det är så jag använder det. Inte för att göra världen könlös.

Ordet är av någon anledning kontroversiellt och därför använder jag det fortfarande inte i jobbet, i mer officiella texter. De som kommer efter mig lär definitivt göra det. Men – i mina privata texter, som i bloggen, har det börjat dyka upp.

Jag har respekt för er som envist vägrar att skriva hen. Precis på samma sätt som jag respekterade vaggerydsfarbrorn som för 40 år sedan fortfarande inte genomfört 1600-talets språkförändring från I till Ni.

Jag tycker om gamla vardagskonservativa herrar.

 

Kultur