Nya talarkurser i stadshuset

Sagan om Muminlandet fortsätter

Vi måste vara förändringsbenägna, säger en kvinna i min fortsatta mardröm om Nisserlandet på Tingvallaön. Hon har makt och nu berättar hon med myndig röst om den stackars majoritet av karlstadsborna som inte tycker som majoriteten i stadshuset vill att majoriteten utanför huset ska tycka. Politikerna har valt sig fel folk, hon vet ju det.

– Gnällspikar, fnyser hon, sådär som bara den kan, som suttit på fyrahundraförtiotre möten i stadshus och andra avskilda lokaler. Bara i år.

– Vi måste tänka på sommarjobben, gnäller hon, på ett icke gnällspikigt vis, mer maktfullkomligt om du fattar. Det är en skön konst att gnälla på ett sätt så en inte själv hör hur gnällig en låter när en kallar alla andras prat för gnäll men sitt eget gnäll för prat. I Karlstads stadshus har de kurser i denna viktiga talteknik, med inhyrda antignällgnällkonsulter. Gnällspeak 1 och Gnällspeak 2 är två mycket populära kurser, hon har redan gått steg 2. Den med praktiska antignällgnällövningar framför tv-kamera.

– Säg efter mig nu, sa konsulten. Alla som inte vill riva hela Tingvallastan och bygga ett inhägnat Nisserland där (med respektingivande inträdesavgift) är Gnäll Spik Ar.

– Gnäll Spik Ar! sa alla de blågrönröda kommunalråden lydigt och ringde rivningsfirman.

Stan ska privatiseras. Eller var det den där pärlan vid Vänerstranden bortanför IKEA? Stranden där folket rör på sig, Sveriges bästa springställe. Usch för folkrörelser, tänkte hon. Vad är en gammal dammig idealist mot en äkta modern entreprenör. Riv, i gossar blågröna. Riv ner! Riv mer!

Den som lever får se hur det går för rivningsivrarna. Konsulterna jobbar redan med power point-bilderna till Gnällspeak 3. Den fortsättningskursen kan behövas inför nästa val. Det blir foton på motionärer och på tanter i motionscentralens bastu, svettiga och dana allihop. Sånt folk ser inte för roliga ut, fy farao.

– Usch, varför heter det valrörelse? gnäller hon, när hon tänker på saken. Vadå röra sig? Vi måste tänka nytt.

Vad vi behöver i den här stan i september nästa år är soffliggare som ligger still. Annars vet en aldrig hur det går.

Sven-Ove Svensson

(Insändare i Värmlands Folkblad 27 juni 2017)

Länk till min första satir i ämnet, VF 13 juni 2017:
Drömmen om ett Nisserland