En miljard svälter, 1,5 miljard är överviktig

Min senaste krönika på tankesmedjan Ida:
En miljard svälter, 1,5 miljard är överviktig

Läser Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Den här sommarens viktigaste läsning för mig och för många andra, misstänker jag. I boken berättar författarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren om hur Värmland hade 347 mjölkgårdar år 2000 och 129 stycken elva år senare.

Klicka på tabellen. Då ser du ännu tydligare hur många nötkreatur länet hade år 1927.
Slutsatserna får du dra själv. Jag vet vad jag tycker.

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 2

Vad ska en människa göra? De driftiga kvinnorna vid Nytomta minnesgård lovar att hissa flaggan för min skull om jag bara köper ett broderimönster. I normala fall skulle jag falla direkt för sådant. Vem vill inte bryta könsmönster?

Frågan är bara vad vi ska göra med min särskilda knövvlighet, dessa trubbiga fingrar, dessa tummar mitt i nävarna? 1963 var förra gången jag höll i en synål. Det vet jag väl för vi har kvar det bokmärke i korsstygn som då tillverkades i Fasteruds skola, Nyeds församling, landskapet Värmland, Universum. Bokmärket har sina starka sidor. Det klarar utmärkt att ligga kvar på samma ställe i boken där jag lagt det.

– Ja, vi har till exempel den här, säger vår guide och visar mönstret till en gardin. Den ska man brodera rönnbär på.

Jag börjar skaka i hela kroppen. Nu är även den kära vännen aktiv i övertalningen. Klart du ska köpa broderimönstret. Då hissar dom flaggan för din skull. Du får väl lära dig brodera. Det finns det många som kan. Rönnbär är alltid bra att ha.

I ett tillfälligt anfall av övermod slår jag till.
– Ja gör’t. Flagger ni så köper ja mönstre’. Va’ kôster dä?

En stund senare står jag stolt och fnittrig framför en flaggstång på träsnidarnas och konstväverskornas Nytomta och låter mig fotograferas, med en nyhissad svensk flagga i bakgrunden och en påse broderi i näven, à 275 kronor.

Att jag aldrig lär mig.

 

Länk: Minnesgården Nytomta. Den släkten består av fler än Elis i Tasere och generna lever vidare. Jaså, Grafström också.

Jag, den kära vännen och svenska flaggan. Nyhissad på Nytomta.
Foto: guiden med Arvikas listigaste försäljningstaktik.

Ett glas rött

 

 

 

 

 

 

 

 

Han hade hört att det var populärt att publicera bild på ett glas rött på fredagarna. Ska väl inte vara så svårt, tänkte han. ”Mmm, gott. Krusbären har jag plockat själv.”

 

Grönheter

Det här är en sann historia från när barnen var små. Krönikan skrevs till Radio Värmland där den kunde höras för tjugo år och en månad sedan. Transkriptionen till värmländska är min egen hemmagjorda, en gång påhittad i all hast, bara för att jag skulle kunna läsa rätt framför mikrofonen. Ingen annan krönika har jag läst lika många gånger för publik, efteråt.

Svårt med värmländskan? Läs högt, det brukar hjälpa.
Bilder till berättelsen vill jag att du tänker dig själv.

När grönheterna är hundra gånger fler än orden

Grönt. Grönt. Grönt. Å ljusgrönt. Å mörkgrönt. Inte har dä många ord språke, för dä som ändå ä nô blann dä finaste vi har. Gröne försiktige vårn. Fine, gröne försômmern. Gröne sprittande live.

Hele Värmland ä en enda barnkammere, eller nej, en syskongrupp just nu. Överallt, i varenda lövad bôske kryper å kräler å kravler å kutter å kalaser å kvittrer å lever dä. Live. Fulle hanna mä liv, vart du klapper. Fulle hörsla, vart du lyssner. Tusentals små levande individer, bare unner e enda fotsule, nästan vart du sätter foten.

Gå försiktigt. Vi ä bare gäster här, i syskongruppen.

*

Grönt, grönt, ljusgrönt å mörkgrönt. En da far vi till Apertin, familjen å ja. En uttå våra rötter ha växt där, å nu vill vi gå i samme ravinera vi. Som en djungel ä di ravinera. Nötväcka titter nyfiket på mig mä hôvve ner – å själv står ja mä hôvve ôpp å ser blommer växe, som ja aldrig ha sett växe förr.

– Dä ä så här, säger nötväcka. Dä ha alltid växt så bedrövlitt bra här nere.

På en gren två meter bort sitter en ekôrre å räkner ôss.

Efterôt sitter vi på en filt ve gravkullera uttaför Illberg å hör å ser å lukter på dä där gröne live.

– Ni får 50 öre var, för varje grön nyans ni ser, säger ja te barna.

Då titter tre par barnaöge, först mot horisonten hemôt Fôrshaga te. Sen mot trädungen vi sitter ve. Sen mot gröne gräse å e plåtgrön traktorkärre bortôt Öjenäs.

50 öre för varje grön nyans. Dä blir en dyr historia. Grönhetera ä hundra gånger fler än orda. Till slut får ja sätte gränsen ve 13 kroner. Men för 13 kroner grönt, dä kanske dä kan vare värt å få vare mä å se den gröne, fine försômmern leve?

Grön som aspa. Grön som traktorkärra. Grön som havveråkern. Grön som maskrosbla’a. Grön som dä där mjuke grässtråe ja tugger sakta på.

*

Nôra dar senare ärrä skolavslutning. Examen, så säger vi allihop än, fast dä va 30 år sen dä va examen på riktitt. Vite fine kläder har di, mä krås å pjås å fjås. Hjärten som bonker på mammer å onger, blockflöjter å klarinetter som kvillrer, onger som vänter å vöxne som strir.

– Sôv å ät glass hele sômmern, säger di te barna våra, skolmänniskera. Då gör di dä. Fast först sjunger di ôm Ida å hennes sômmer: ”Ja gör så att blommorna blommar. Ja gör hela kohagen grön”.

Å då, då sitter dä en å får tårer, traditionsenlige förstulne tårer i öga igen, i Pingstkörka i Fôrshaga, där låg- å mellanstadiets avslutning ä. Ja säger inte vem. Men dä spegler sig vite förstaklassere i di öga, å sprallige sexer som ska gå i högstadie näste gång. När ett oändligt långt sômmerlôv ä slut.

Sôv å ät glass, säger di vöxne. Snart går ni i högstadiet.

Men först far vi te en badvik ve Gapern, mella en tyst svensk husvagn å en ännu tystare tysk husbil. Inga problem å hitte avskildhet, Nyed ä stort som en evighet. Där ligger ja sen på en filt nere ve vattne, å lyssner på ledigheta mi. Just den här eftermiddan finns dä inga måsten, inga tvungen, inga sno-rej å bli färdig.

Bare en tanke i tage behövs dä. Tanken att en har dä rätt bra, till exempel. Högt där ôppe hänger môlna, så ja kan räkne dôm. Dä ä bra.

– Vet du va ja bruker leke, säger ja te ho mä förste sômmerlôve.

Dä vet ho inte.

– Ja bruker leke, att varje sånt där vispgräddit sômmermôln kommer frå varsin sjö. Nôra kommer frå små tjärner också. Så där ôppe ser du Gapern, dä ä den här sjön. Den ångan ha flöge dit just härifrå, kanske förut när vi bada bena du å ja.

Ja, dä tror ho mä. När vi bada bena å kasta bôll, å pappa va feschli för dä va en massa vass på bôtten på ett ställe. Å kallt.

Sen döper vi dôm, môln efter môln, inna värmen äter ôpp dôm å hele take blir blått.

*

– I môrrn ska vi te Mariebergsskogen mä fritis, säger ho mä förste sômmerlôve. Vi får ha 60 kroner mä ôss själva. Max.

Då tänker ja näste ledige tanke. Att 13 uttå di kronera – en karuselltur mä Äppelmasken ungefär – di ha ho tjäna ihop te, genom å räkne hur många gröne färger sômmern har. Sånt jobb skulle ja också ville ha.

Aspa rassler, Gapern vagger, en dôpping dyker men inte ja. Ja har ju en himmel å räkne. Han ä blå, blå å blå.

 

Svenssons Släng, Radio Värmland 10-11 juni 1993. Krönikan dessutom sänd ett halvår senare, när jag för enda gången fick ”mässfall” och inte kunde medverka. Även tryckt i Värmländska Författarsällskapets Jubileumsantologi 1994.

Ledsen på tredje dagen

En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.

De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.

Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.

Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.

Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.

Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.

Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”

Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.

Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.

Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.

Det är alltid för tidigt att ge upp.

Det är staden som behöver oss

Nu är det så att jag gillar staden som företeelse. Massor av det jag tycker om kommer därifrån. Bra filmer, goda böcker, Karlstads alla trivsamma uteserveringar för att inte tala om Café August. Eller mitt jobb i två och ett halvt år till, hoppas jag.

Men det var inte lätt för en småbondeson att hamna där.

Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida.

 

 

 

 

 

 

 

Bilden är från en annan stad, där jag hamnade en helt ensam kväll, men i alla fall.

På återbesök i barndomens loge

Kommer tillbaka. För första gången sedan mars 1959 kliver jag in i vår loge. Det som var vår loge den gången. Gården är känd i hävderna sedan 1287 och socknens äldsta, men det är inte det som gör den historisk. Inte i vår historia.

Jag och mina syskon är födda här. Alla mina tidiga barndomsminnen kommer härifrån. Här gav farmor mig och katterna spenvarm mjölk på mornarna. Där borta i hörnet satt kattugglan och klippte med ögonen, hon som hade flugit på en kraftledning och som vi tog hand om. Undrar om hon överlevde? Där var trafikolyckan med den chockade tjejen som var så ful i mun men kom och bad farmor om ursäkt dagen därpå. Där gick gässen som jag var rädd för. De nöp mig ju, säger jag. Där gick bilkön från travet ner till färjan. Där åkte jag flotte på en logdörr ända fram till skivedsvägen, under en av de sista stora översvämningarna.

Vår loge är stjärnkrog
Birger Jarls son Bengt, Magnus Ladulås bror, har ägt den. Varnhems kloster har ägt den. Kronan likaså. Men 1949-1959 arrenderade mina föräldrar och farföräldrar gården av kyrkan. Mjölkbilen kom och for, ibland tog vi bussen till stan. Vårvintern 1959 tog vi en lastbil till en helt annan och glesare del av Värmland och vår tid i den här socknen var slut.

Mars 1959. Det är ett tag sedan. Först kommer han in med aptitretare. Tunnbrödsbitar med sill. Sedan förrätten, Earl grey-kallrökt lax med syltad ingefära, fänkål, rädisor och vin och fänkålsmajonnäs. Huvudrätten är mjukbakad biff med rödvinsreduktion, cognacsgrädde, smörkokt kål, syrlig lingongelé och råstekt potatis. Han, det är Christoffer Schyman, köksmästare på restaurangen. Vår ladugård från början av förra seklet har blivit butik på landet, det var länge sedan. Nu är vår loge stjärnkrog med gott betyg i restaurangvärldens White Guide. Maten är fantastisk och här sitter jag och funderar på vad farmor skulle ha tänkt. Jag vet inte vad hon skulle ha tänkt.

Livets största lekrum
Sakta och andäktigt går vi uppför trappan för att se festsalen. Den är vacker som ett kyrkorum, fast för mig är den livets största lekrum. De där bjälkarna har jag hoppat från. Då var det hö här. Ingen människa kunde tro att vår loge skulle bli krog och hörännet platsen för bröllopsfester. Här, där vi byggde kojor i höet. Jag känner doften än när jag skriver detta.

Till efterrätt får vi rabarberkräm. Precis som på farmors tid.

 

Den bästa nervarvningsfilm jag vet

Kväll efter intensiva dagar. Efter jobbet tittar jag på den bästa nervarvningsfilm jag känner till, hittar den i SVT:s öppna arkiv. Nina Hedenius mästerliga dokumentär Gubben i stugan. I en timme och 29 minuter sitter jag i min ensamhet och tittar på lugna, nästan tysta bilder av en man som stilla lever sitt liv.

Han gör frukost, viker en pannkaka och lägger på smörgåsen. Han sätter potatis, kupar den. Slår hål på isen och hinkar upp vatten. Den klassiska scenen är när han värmer vatten, häller upp det i sitt badkar ute i gräset och kliver i. Fåglar sjunger, skymningen sänker sig över skogstorpet. Lugnare och lugnare blir jag.

Lugnare och lugnare.

Filmen handlar om Ragnar Fredriksson i Kestina och hans vardagsliv som pensionerad skogsarbetare i Dalarnas finnskogar. Den sändes första gången den 13 april 1996 och har setts av miljoner människor i Sverige och på andra håll i världen. Efter det fick Ragnar ta emot busslaster med besökare. Den 7 mars i år dog han, 93 år gammal. Länkar: minnesord, minnesord, blogginlägg om Ragnar.

Slaget om Uddheden

Jag är av det demonstrativa slaget. Det hör till om man är uppväxt som småbondeson på 1960-talet, när drygt ett småbruk i timmen lades ner i Sverige och USA bombade det fattiga Vietnam med allt från brinnande napalm till växtgifter. Bilderna brann på våra näthinnor och världen var enkel. I dag är den inte så enkel för de barn som föds missbildade på grund av gifterna.

Vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam.
Vi demonstrerade mot julfrosseriet.
Vi demonstrerade mot svenska besprutningar av skog och banvallar.
Vi demonstrerade mot kärnkraftsverken i Barsebäck och på andra håll.
Vi demonstrerade på Sergels torg för att rädda den folkhögskola jag gick på, när arbetarrörelsen lät den gå i konkurs.
Vi demonstrerade mot Sovjets krig i Afghanistan och USA:s i Irak.
Vi demonstrerade för frihet, rättvisa och solidaritet.
Vi demonstrerade första maj.

Skogsbesprutningarna? Då spelte vi gatuteater vid Stamfrändemonumentet i Rottneros. En av pojkarna Ekelöf var giftplan med pilotmössa på huvudet och en spruta i var hand. Själv var jag ett lövsly som dog när han sprutade vatten på mig. Det var vi många som gjorde.

Först var arrangörerna väldigt glada…
Frågan är om inte den mest effektfulla demonstration jag varit med på skedde i Gräsmark för drygt 30 år sedan. Kraftbolaget ville bygga pumpkraftverk mellan Kymmen och Rottnen och vi ansåg att detta skulle göra mer skada än nytta. En dag skulle centerriksdagsmannen Bertil Jonasson tala vid ett torgmöte i Uddheden. Dit kom han och hans regionale ombudsman, men också en rejäl skara av oss från olika partier och miljögrupper, även lokala centerpartister, som var starkt emot projektet. Jonasson höll inte med oss, det hade han förklarat tidigare.

Arrangörerna såg glada ut först, för att det hade kommit trettio personer till ett valmöte i lilla Gräsmark. Ombudsmannen hälsade välkommen och riksdagsmannen började tala.

Då uppstod en inte planerad, men samtidig rörelse bland oss som var emot Jonassons linje i Kymmenfrågan. Sakta men obevekligt började alla ta ett halvt steg framåt mot honom, medan han talade. Sedan ett halvt steg till, ett halvt steg till och ett till. Långsamt men säkert gick vi från blygt svenskt hövlighetsavstånd till ganska nära, lite mer nära, väldigt nära, väldigt v-ä-l-d-i-g-t nära…

När vi började se en glimt av förfäran i Bertil Jonassons ögon vände vi alla på en och samma gång och for hem.

Titta hur Kymmen ser ut
Vann gjorde vi inte och nu ser sjön Kymmen ut som vi sa. Men i slaget om Jonassons torgmöte i Uddheden tog vi en utklassningsseger. Bäst av allt: det vi gjorde var inte en sekund uppgjort i förväg.

Stackarn, vad förskräckt han måste ha blivit.

Vad jag gjorde när bloggen hade björklövslov

Promenad med barnbarn, tittar på björkar som försiktigt börjat slå ut. Grönt. Vi står stilla länge och tittar på fågel vippstjärt. Sedan går jag hem och läser om henne i folktron.

Hämtar hem fågelläten till datorn, tränar på de tre arter jag bestämt mig för att lära mig i vår. Inte fem, inte sju. Tre. Den tredje är lite lurig.

Ser gräsmattan bli grönare och grönare, först i värmen framför elhuset, därefter vid gamla björkstubben som vi och det strävsamma livet låtit bli en egen ekologisk zon.

Lyssnar på fåglar i verkligheten. Vid ett torp i Dalsland seglar fiskgjusen förbi men också svalor och gäss. Gransångaren berättar om salt sill och lövsångaren blir andlös av sin egen sång.

Får helgbesök av två andra älskade små. Vi grillar korv på lördagen, badar i Deje badhus på söndagen. Sjunger, läser, lyssnar på en taltrast som har något att berätta.

Då och då en löprunda, nu har sista isen smält längs min snöpulsarstig genom skogen bort till Stackbråtarnas pulkakulle. Besöker alla forshagakontrollerna i Friska Forshaga på en enda dag, bara för att våren spritter i själen. Besöker alla Mölnbackas en annan dag.

Krattar i jorden i trädgårdslandet, den reder sig. Funderar. Trivs.
Tänker att naturen själv är bästa blogg.

 

Länk: senaste krönikan på tankesmedjanida.se
Saven stiger och maj är ljuvlig åt oss alla

PS. Tre beting gav jag mig själv under bloggens björklövslov, förutom att följa våren: Lära mig tre fåglars läten. Tänka ut tre tankar. Motionera tre mil. Återkommer om tankarna, anser själv att betinget är uppnått. DS.