Försvinner en om dagen

Vit fläck

 

Vit fläck på den journalistiska kartan. 

 

 

En gång i tiden brukade jag träffa en man som hade som sport att skoja om journalister. ”Inget är så trist som en journalist” var hans snällaste favorituttryck i ämnet. Han skrattade själv gott varenda gång. När utrikesreportrar blev skjutna i någon fjärran konflikt jublade han förstås inte men skämtade stundom om saken.

I dag skulle skämtaren inom honom må gott. De senaste två åren har ungefär en dagstidningsjournalist om dagen försvunnit i Sverige. Hon eller han har rationaliserats bort och tillsammans med reportern försvinner granskningen.

Här i landet är det inte journalisterna som beskjuts. Det är demokratin. Kanske också den lokala identiteten. Är det sista bra eller dåligt i så fall? Jag ber att få tänka på saken. Att granskarna dör ut är definitivt livsfarligt.

Hur många politiker om dagen försvinner det?
Trist.

Samtida bekännelser av en miljövän som gillar mångfald

Mångfald och miljö

Den förra stora kraftsamlingen

Jag kommer ihåg hur det var efter folkomröstningen om kärnkraft. I Sunne där vi bodde hade vi fått uppleva den största politiska kraftsamling jag någonsin varit med om. Det gäller än, bättre har det aldrig blivit.

Där var gräsätarna, som en bekant kärvänligt brukade kalla våra vänner vegetarianerna. Där var de ständigt engagerade, som alltid ställer upp och demonstrerar och arbetar för sådant som sådana som jag tror på. Där var de tänkande socialdemokraterna och folket till vänster om dem. Där var de traditionella miljövännerna, de som nyss manifesterat mot skogsbesprutningarna. Där var de som gillar att läsa utredningar, där var teknikerna, de religiösa, barnavännerna, fågelskådarna och skogsvandrarna. Där var centerpartisterna av alla åldrar, där var enstaka människor från alla andra partier också, och då menar jag alla.

Först gjorde vi Sunne till en studiecirkel om kärnkraften. Aldrig i hela mitt liv har jag vetat så mycket om att värma vatten eller om hur många terawattimmar olika energislag producerar och skulle kunna producera. Vi skrev insändare, debattartiklar och flygblad. Vi lät oss intervjuas. Vi demonstrerade, vi ställde ut och vi hade våra interna möten.

Särskilt förtjust blev jag i en tant i skogarna långt öster om köpingen. Hon skrev och hälsade att hon hade svårt att röra sig denna kalla vinter, men ändå ville delta på något sätt. Hon tyckte vårt arbete var så viktigt för jordklotet och människan, inte minst för barnen, skrev hon. ”Så här har ni ett par vantar som jag har stickat. Jag tänkte ni kunde auktionera bort dem på auktionen ni ska ha.”

Soltorget Karlstad 10 mars 2012Så var det 1980. I Sunne vann vi och i Värmland blev linje 3 näst störst. Det var den valsedeln som samlade oss som ville avveckla kärnkraften fortast. De båda andra linjerna var också avvecklingslinjer fast det tänkte vi inte på den gången. Jag har valsedelstexterna kvar. Någon gång ska jag låta mina vänner i linje 1 och linje 2 få äta upp dem. Väl pepprade. De har nämligen inte hållit vad de lovade vintern efter Harrisburgolyckan.

På riksplanet vann vi inte. Sedan blev vi trötta och orkade inte prata miljö eller politik på åratal, i vissa fall. Många var de aktivister som lämnade miljöfrågan för att odla sin kål eller göra karriär.

Folkomröstningen om mångfald

Det är årets riksdagsval som får mig att minnas. Du har väl inte glömt valet i september? 2014 års svenska folkomröstning om mångfald eller rasism. Den här gången vann vi i hela landet. En del tror att siffrorna var 87-13. Nå, så låt oss hålla oss till det resultatet en stund, för enkelhets skull.

Vore det lagidrott skulle jag vara väldigt nöjd med de siffrorna. Tänk dig en basketmatch där du vinner med 87-13. Tänk dig en handbollsmatch, en fotbollsmatch, en hockeymatch. Nog är de siffrorna talande. ”Vi gick bra i dag …”

Så försöker jag se det. Motståndaren är välorganiserad, han har en duktig toppforward men försvaret är uruselt och några vinnarskallar är de inte. Hejaklacken ska vi inte tala på. Än är det vi som har tanterna som virkar vantar. Vi vann, det är min första tes.

Att vi släppte in 13 pytsar är förstås förfärligt, om man betänker att det inte är en idrottslek vi talar om, jag vet. Allt utom 100-0 är uselt, om vi ser till den vision vi måste ha. Absolut, dit vill vi nå. Det är bara det att då har vi inte tagit hänsyn till verkligheten, som den ser ut. Det var inte ett Lichtenstein i uppförsbacke, motvind och solen i ögonen vi mötte.

Min andra tes är att om vi vann så vann vi med mer. Det blev inte 87-13, det blev antagligen minst 95-5. Övertaget blev större än vad valresultatet berättar, om vi ser riksdagsvalet som en folkomröstning om mångfald eller rasism.

I debatten efter valet har pessimisterna stuckit upp sina huvuden lite varstans. ”Alla som röstar på SD är rasister” är det snällaste de har haft att säga. ”Fascister” är ett annat epitet de gärna klistrar på 13 procent av svenska folket. För att inte tala om skällsordet ”offerkoftor”, vilket jag ser som folkförakt, vem som än använder det.

Enligt min uppfattning är det antiintellektuellt att kalla alla SD:s väljare rasister. Än mer ogenomtänkt att kalla dem fascister. Då är vi inte rädda om orden. Meningen med ord är att förklara världen, inte fördunkla den.

Karlstad hjärta KärrtorpJag tror inte på det där. Vilken vacker värld pessimisterna rör sig i vet jag inte, men det kan knappast vara i de mer drabbade områdena av fosterlandet. Nedskärningarnas land. Jag behöver bara ta en dagstur i mitt eget älskade Värmland för att få perspektiv. Turen går till Lesjöfors, där hela genomfarten är en enda bild av nedläggning, arbetslöshet och förtvivlan. Den går till Deje, där brukets byggnader tysta står kvar och sakta förfaller, som ett ledset minnesmärke i tegel och förtvivlan. Den går till Säffle där Volvo lade ner och därefter till min egen kommun där mjölkkorna är så få att vi skulle kunna sätta ut dem på kartan med namn och allt. Finns det några alls kvar, förresten? Den går till orter där ungdomsarbetslösheten snart närmar sig samma procentsiffror som alkoholhalten i en flaska vodka. Den går till bygder där även djurvänner börjar tröttna på myggplågor och vargrevir, den går mest hela tiden på skumpiga vägar som ingen stockholmare i världen skulle tolerera någon längre stund utan att kräva rasande dyr förbifart …

Min karta har många lager

Kanske borde vi göra några stycken lager på kartan och se hur de sammanfaller? Ett antal SD-väljarnas och det spruckna Sveriges egna GIS-lager. Orsaken till de senaste veckornas antirasistiska förfäran.

Det journalistiska grävjobbet vore värt att göra, misstänker jag. Först lägger du ut var det främlingsfientliga partiet fick flest röster. Sedan lägger du på ett nytt lager, var arbetslösheten är hög. Ytterligare två lager visar utförsäkringarna och de långa sjukskrivningarna. Femte lagret handlar om var varg angripit och dödat tamboskap de senaste fem åren. Det sjätte visar buss- och tåghållplatser där det slutat gå någorlunda tät trafik. Sjunde lagret visar skolor i glesbygd som är hotade eller nyss lagts ner.

Har ni svåra myggangrepp? Vi gör ett GIS-lager av det med. En viktig arbetsgivare för bygden som lagt ner? Där har du nionde lagret. Nedlagda bensinmackar, vårdcentraler och lanthandlar? Nu har vi tolv lager.

Så där kan vi fortsätta. Gör det där grävjobbet någon, vet jag. Jag är övertygad om att du kommer att hitta ett mönster. Stämmer minst nio av lagren överens, då är risken stor att Sverigedemokraterna fått många röster, om inte den lokala toleransvaccineringen varit effektiv nog.

En del av dessa väljare är säkert främlingsfientliga, dessutom. Det vet vi. Dock har de flesta valt sitt missnöjesparti av det enkla skälet att just de aldrig behöver göra vårt grävjobb. Varför skulle de behöva göra det, när de känner GIS-lagren in på bara skinnet varenda dag i verkligheten? Värst av allt är att de inte hittar något etablerat parti som de tror vill göra något åt saken.

Där har du problemet som vi måste lösa. Vi löser det aldrig genom att försöka överrösta de här människorna och klistra etiketten ”rasist” på dem. Den hårda kärnan är förstås rasister. Den löst anknutna mängden av sympatisörer och väljare kring kärnan är det definitivt inte.

Jag möter några av dem var och varannan dag på gator, torg, facebook och insändarsidor. De är sällan särskilt hippa. Precis som jag har många missat vilka klädmärken eller modeord som är viktiga för det tongivande Sverige år 2014. De är inte ens intresserade.

En del av dem har röstat på SD på grund av invandrarfrågan eller rent av för att de – precis som jag – tycker att mottagandet av flyktingar och invandrare de senaste 40 åren ibland varit rätt misslyckad. Säkert. Men många av dem har valt partiet av helt andra skäl. Försök förstå det.

Jag blir så trött av folk som generaliserar och kallar dem alla för rasister. Den sortens generaliseringar är det annars bara en grupp i Sverige som är riktigt bra på. Fundera över om det är det gänget du vill hamna i.

Just när jag skriver detta ser jag ett inlägg på facebook från en person som också funderat över missnöjesröstarna:

Det stora problemet med SD är att deras väljare med hull och hår har svalt allt prat om att hjälpa människor på plats. Men jag tror inte det är många av dom som är såpass insatta att dom sett budgetplanen för sd, alltså missat den ”lilla” detaljen att SD vill sänka bidragssummorna som ska hjälpa på plats, plus att dom vill minska antalet som ska få komma hit. Hur man då får ihop att SD är hjälpsamt är för mig en gåta. Dom flesta som röstat SD har väldigt lite koll på politik generellt, vilket alltså är den största anledningen till att dom vill ”missnöjesrösta”. Då missar dom oftast att det dom missnöjesrösta för är faktiskt ingenting, eftersom SD i 7 fall av 10 röstar för det som folk vill gnälla på. Sen att Alliansgurun Reinfeldt så korkat gick ut och tala om att man närmsta tiden kommer få välja mellan invandring och välfärd är tragiskt. Men som det nu framkommit så hoppas jag att folk får upp ögonen. Alliansen har bränt så pengarna i princip är slut! Vad händer då, när alla beslut är tagna på att gynna dom rika och pengarna är slut? Jo rädda sitt eget skinn och sin egen ekonomi. Gör en groda så väljarna åtminstone inte röstar rödgrönt utan på ett parti som gynnar alliansen.

Folk mot hetsgruppHäromdagen sjukskrev Jimmie Åkeson sig för utbrändhet. Det kan jag förstå. Partiledarjobbet är utsatt och särskilt utsatt om det är Sverigedemokraterna du leder, eftersom det borde vara en oförsvarbar uppgift. Då utbröt stora hånarstormen bland en del av mina åsiktsfränder. Förståeligt. Jag var dessutom en i kören med mitt lilla inlägg ”Hoppas han får hjälp både här och där”. Förståeligt men inte försvarbart. Håna en sjuk kan rasister få syssla med. Inte demokrater.

Första svarta brodern

Jag minns när jag såg den första svarta människan i Karlstad. N-ordet är inte ett ord jag använder nu för tiden, men då gjorde vi det. Tio år senare hade vi lärt oss.

Dock inte alla. I mitten av 1980-talet kom det in manus från en ortsmeddelare till den lilla tidning där jag arbetade. Han var känd för att sätta papper i skrivmaskinen och sedan tänka högt medan fingrarna dansade. ”Baltedans med Gunde Galini” är en höjdpunkt från den skrivmaskinen. Visst har hon baltiska rötter, vår värmländska balettpedagog Gundega Liede, men gudarna ska veta att det var tur vi hann se manuset och stava rätt. Den ortsmeddelaren kallade fortfarande gästande svarta pastorer för n-ordet.

Eller när jag gick på folkhögskola i Småland och vi var på studiebesök till en annan progressiv folkhögskola. Värden på Ädelfors, för så hette skolan, berättade om alla intressanta kurser de hade. Vi nickade intresserat och till sist blev det frågestund. Då räckte en klasskamrat upp handen, året var 1977:

– Är det här ni har en n-g-r i köket?

Hela ordet sa han … Hade vi kunnat sjunka genom jorden så hade vi gjort det. Jag skriver inte det här för att göra en enda av mina vänner ledsna. Tvärtom. Svarta, gula eller vi som kallar oss vita men ärligt talat är rätt grisrosa: alla är förstås lika mycket värda. Hudfärgat finns inte och n-ordet är förfärligt, jag vet ju det. Nu. Det gör han från frågestunden med. Nu. Men du måste förstå att det finns generationer av oss, för vilka det har varit en omställning att inse det. Han som frågade om vår arbetarklasskollega i köket har aldrig haft det minsta rasistiska åsikter och kommer aldrig att ha det. Han är en av de mer solidariska medmänniskor jag vet.

Kanske är det dumt att jag råkade beröra frågan. Jag är också synnerligen trött på alla diskussioner om n-ordet. Jag HAR lärt mig och det ÄR den som känner sig kränkt som har tolkningsföreträde. Jag vet. Jag håller med djupt och innerligt. Men – inte ens de förtappade stackare som fortfarande tror att det är viktigt för dem att kalla den älskade sötsaken för n-g-rb-ll behöver nödvändigtvis vara rasister. De kan vara språkligt 40 år efter sin tid, vilket är illa nog och förtryckande, men medveten rasist är en annan sak.

Vi pratade engelska med honom, den förste svarte vi såg i Karlstad. Det gjorde vi länge med alla vi mötte som bar utländska namn eller inte delade hudfärg med min pappas grisar.

Jimmie Åkeson är afrikan

Say noVad blir slutsatsen av allt detta? Det är mycket enkelt. Som en nyfunnen vän till mig skrev när han startade facebookgruppen Front mot rasism och fascism i december i fjol: Människovärdet är ett och okränkbart. Den saken behöver vi inte filosofera om, vi som tänker som jag tänker. Alla har samma människovärde. Varje försök till annan indelning är fel.

Det är den som är i nöd som har rätt att avgöra om han är i nöd. På samma sätt bör vi lyssna på den som känner sig kränkt.

N-ordet och andra förtryckarord som zigenare och lapp bör undvikas där det går.

Det betyder inte att vi nödvändigtvis måste gå in och radera på stalinistiskt vis i historien, geografin eller litteraturhistorien. Tänk på min folkhögskolekamrat, det räcker. Se den snällaste och mest medmänskliga människa du kan tänka dig, framför dig. Han var bara genuint intresserad av om det fanns en invandrad människa från ett annat land som fått ett viktigt jobb med att laga mat i köket på Ädelfors.

Alla som röstar på ett främlingsfientligt eller rasistiskt parti behöver inte ovillkorligen vara rasister eller främlingsfientliga. Jag vet flera som inte är det minsta moderata som röstar på Nya moderaterna. Jag vet en del stelnade personer som likafullt röstar liberalt. Det är till och med så att en och annan demokrat jag känner inte är alls demokratiskt sinnad innerst inne. Så ser världen ut.

Jag känner till sådant folk. Min människosyn säger att jag ska försöka förstå, förlåta och om möjligt förändra. Den hårda kärnan av äkta rasister kan jag förmodligen inte övertyga. Inte jag. Kanske inte något fryshus i världen. Men den stora mängden av väljare i utkantssverige, utanförskapssverige är folk som vill väl, bara de får chansen.

Till och med de som röstade på linje 1 eller 2 år 1980 röstade för avveckling av den i hundratusen år livsfarliga kärnkraften.

Jimmie Åkeson är afrikan. Han vet bara inte om det.

Bästa debattsvaret: City styr

Länstidningarna 17 oktober 14

I den ena länstidningen diskuteras en kommunsammanslagning i Värmland. Extremaste förslaget: slå ihop hela länet till en enda storkommun.

I den andra länstidningen berättas det att praktiskt taget alla kommunfullmäktigeledamöter i Karlstads kommun bor i innerstaden. Nästan ingen bor i ytterområdena.

Kan det sägas tydligare?

Krönika i Tankesmedjan Ida 19 mars:
Hur många politiker behövs det?

Skenar mot mål i mitt Forshaga All In

Framme vid järnvägsbron

På ytan är det den allra gråaste, vanligaste höstmorgon du kan tänka dig. Meteorologerna har spått mörka moln och himlen är blåsvart när jag vaknar. Älgjakten pågår i skogarna runt Grossbolstorp men inte den orangesprakande sorten med rimfrost i gräset när skyttarna placeras ut. Den grå, lite fuktiga sorten.

Vem bryr sig om ytan? Vem bryr sig om att min kropp tycker löpning och tidig morgon är som ketchup och chokladglass ihop?

Ett glas vatten, en halv skiva knäckebröd utan smör och pålägg. Sedan i väg. Vi tar bilen första biten. Löparskorna och jag har ett uppdrag, här finns inte tid till några onödiga transportsträckor till fots, inte på gator som redan är rödmarkerade på kartan i arbetsrummet.

Det är i dag vi ska bli klara. Färdiga. Gå i mål. Vore jag skapt som folk skulle jag vänta till i kväll, när kroppen är vaken och ingen arbetsdag väntar. Men vem har sagt att vi måste vara skapta som folk?

Klar med gatornaJag parkerar vid Folkets hus. Knyter om skosnörena, låter bli att stretcha, plockar på mig fingervantarna och den kopierade Forshagakartan och knäpper i gång gpsklockan och pannlampan. Snart pinnar benen på som om det vore vardagsmat för dem att avsluta sitt livs första Forshaga All In kvart över sju en disig onsdagmorgon i oktober.

All in? Mmm, det kallas så på springsvengelska när en grupp löpare springer exempelvis alla motionsspåren vid friluftsgården i ett sträck. I vårt fall skulle det bli en hel halvmara i kuperad terräng, om du bara lade till en extra runda i 400-metern.

Jag har aldrig gjort det. Jag har min egen plan.

Gatuplock kallar jag det. Street scanning. Den här morgonen ska vi bli klara, löparskorna och jag. I gps-en finns beviset, gata ner och gata upp. Vi gjorde det inte på en dag, det är sant, men vi tog varenda gatstump. Meter för meter, risiga kvarter och välansade, vi var där. Det är bara en stump kvar på Storgatan i norr plus två smågator kring Bruksgatan och sedan ett par kilometer på den asfalterade banvallen, där alla forshagamotionärer förr eller senare hamnar, vare sig vi cyklar, springer eller åker inlines. Ska vi vara noga är banvallen inte markerad som gata på kartan men jag kan ju inte sluta gatplockningen utan att ha fått med själva juvelen. Klarälvsbanan.

Hela tiden möter jag folk på väg till skola och arbete. Andningen är lätt nu, rytmen flyter. Bara tre bilar på konsumparkeringen, Cåpakiosken stängd, vid lärcentret samlas cyklar och mopeder. Tass tass tass mot fuktig inlinesasfalt.

Forshaga All InIcke nu. Icke nu. Men nu! … skenar jag i mål där vår asfalterade banvall möter järnvägsbron. I dag är bron vackrare än någonsin och älven brusar och blänker.

Bil tillbaka hem, upp i arbetsrummet, ritar de sista kilometrarna röda på tätortskartan för 2014 och gör en alldeles ny notering i träningsdagboken.

Onsdag morgon den 15 oktober. Blev klar med att springa alla gator i Forshaga tätort väster om Klarälven. Det tog tretton dagar. Lite trött först men sedan lätta ben. 8,3 kilometer.

 Nu är det gjort. Jag är barnsligt lycklig. Projektet har ökat min träningslust med 37 procent de här dagarna om jag ska tro träningsdagboken och det ska jag.

– Hur sa? Fortsätter bron över älven? Bor det folk på andra sidan? I en egen tätort som kallas Skived?

Jaså gör det.
Har de någon gata?

Nej, svara inte. Jag vet hur det blir.

De mobbade, osynliga

Landsbygdsborna ”är den sista gruppen som det är okej att mobba öppet. De nedsättande termerna om landsbygd eller de som bor där är många. Det är självklart kränkande i stunden att höra att man tillhör de losers som bor i en håla. Men det får också effekter på sikt i form av ett vi och dom” skriver Christel Gustafsson i en debattartikel på Tankesmedjan Ida.

Hon fortsätter:

”De senaste tio åren har en tredjedel av tidningarnas lokalredaktioner lagts ned och tjänster har centraliserats till huvudorterna. Effekten blir primärt en sämre lokalbevakning. Men den innebär också ett osynliggörande av stora delar av Sverige.”

ÅkerEn syn som förskräcker
Jag är uppväxt på svensk landsbygd på 1960-talet och minns auktionerna, de färska granplanteringarna på åkermark, småbönderna som letade sig bort till industrin. Jag behöver inte åka tillbaka till barndomens trakter för att se vårt kommande medielandskap framför mig.

Den synen förskräcker.
Det blir tyst och mörkt och folktomt.

Christel Gustafsson på Tankesmedjan Ida:
Staten har lämnat oss

Uppfinner en träningsform till

TrattisarEn sport och två träningsformer har jag uppfunnit.

Sport
Sporten heter automatgräsklipparfotboll, fast internationella förbundet funderar som bäst på ett namnbyte.

Träningsform 1
Min första träningsform heter svampjogg. När jag googlar ordet pekar första träffen på denna blogg. Då har ordet ändå levt sitt liv bra länge i mina träningsdagböcker och på facebook innan det dyker upp på bloggen.

Träningsform 2
Min andra träningsform uppfinner jag den 2 oktober. Jag är 63 år och behöver lite krydda i tillvaron. Löpträna är roligt men ibland går det rutin i mitt samliv med löparskorna, stigen och motionsspåret. En sådan dag är det. Skorna sitter på och gps:en har fått fin kontakt med satelliterna. Det är bara löplusten jag inte får kontakt med. ”Tölitt…” viskar en inre röst inom mig. Det betyder tjatigt och det ordet har jag nästan aldrig hört med springskorna på.

– Tölitt?!
– Hitta på nåt nytt, lura mig, viskar min inre löpare.

Då gör jag det. Lurar honom. Saken är den att när kroppen börjar bli trött brukar jag lura mig själv att jag bara behöver springa till nästa tall eller lyktstolpe. Dit bort orkar du. När jag kommer fram får jag höra att jag bara skojade. Det blir till att fortsätta. Nu gör jag likadant.

– Bara den här gatan, säger jag med bestämd röst.
– Går vi hem sen?
– Typ.

När Hagagatan är klar tar vi nästa. Och nästa. Själen glömmer bort att det var tråkigt i dag och kroppen springer som om varje gata vore den näst sista. Vi tar en till va? Snälla.

GatuplockSå går det till när jag uppfinner träningsformen street scanning eller gatuplock som den heter på svenska. När jag publicerar detta bör inlägget bli den andra svenska googleträffen på ordet. (Det går att få en träff på fulsajten Flashback också, men där handlar det om värre kemikalier än mitt kroppsegna endorfin). Gatuplock, prova själv. Mitt mål är att plocka alla gator i Forshaga tätort, jag måste springa varje gata i hela dess längd och sedan rita in det på kartan. Gata efter gata.

Det kommer att ta ett tag.
Sedan ska jag berätta att jag bara skojade.

Kan det vara så jäkligt?

Valkartan”Vi nådde inte ut med vår politik”. På söndag kväll och måndag morgon kommer vi att få höra de orden igen.

Då kommer jag, som alltid, att tänka på den kloka kvinna som svarade: ”Det kan ha varit för att dom nådde ut, också…”

Sedan kommer jag att tänka på det parti, som bara brukade skicka fram sin kloke partisekreterare i tv en enda gång. På valnatten. Aldrig annars. ”Det ser du väl varför” brukade min vän Telefonören säga.

Här är en dynamisk karta i Dagens Nyheter, över hur folk röstat i riksdagsvalet de senaste 40 åren. Kommun för kommun, val för val. Klicka och följ vad som händer.

Ibland rör det sig i folkdjupet.

Jimmie har invandrat hit

Det finns oanade möjligheter.
Jag oanar hela tiden.
Oaningsfull är mitt andranamn.

Kort*

Den är inte klokast som påstår det.
Tvärsäker käft och säker kunskap är sällan släkt.
Bildning, utbildning, inbillning. En ska bort och två ska inte tro att de är tvillingar.

*

Varför är städer så stolta? Jag längtar efter en blyg trottoar.
I genomsnitt är Hjortkvarn Sveriges roligaste plats. Därifrån har alla närmast hem.

– Var bor du?
– På Medelvägen i Genomsnitt.
– Den gyllene?
– Nej, men han ä’ nyligen asfalterad.

*

Den som klagar på att sommaren är för varm har ofta en bastu i källaren. Den som klagar på att det regnar för mycket plockar ofta ändå svampen.

*

Det finns inga mänskliga raser. Ingen tomte, inget skogsrå, inga troll. Jorden är inte platt. Namnet Jimmie kommer av det hebreiska Jakob och har invandrat hit.

Älskat fjällvatten, arga småspovar och en gul mittlinje

Semesterresans dramaturgi kräver att vi hamnar i Grangärde.

GammelsätersfjälletVi kommer från fjällvandringar i Sälen med älskade vänner. Där har sjuåringen lärt sig tycka om att dricka rinnande fjällbäcksvatten och fyraåringen att gå nya stigar och vila på psykologiskt utplacerade bänkar längs leden.

Två eftermiddagar i Sälenfjällen jagas jag av småspovar som flyger nära och ropar att fjället jag springer på är deras. Dem har jag aldrig sett förut, fast fågelböckerna berättar att de gärna jagar korp. Mig får de att veva med armarna i luften till självförsvar på toppen av Gammelsätersfjället, 871 meter över havet. Lycklig noterar jag en ny art i mitt klena fågelminne och önskar att någon hade sett oss nerifrån stugan.

Gul mittlinje kvar
Grangärde sjö
Nästa mål är söta Säter och därefter Grangärde. Dan Andersson tycks nästan, men bara nästan, vara glömd i byn med dess 351 invånare. På kvällen pratar jag med de som driver Gästis. ”Social verksamhet”, säger mannen glatt om restaurangen, han som sålde sitt skogsmaskinföretag. ”Ska du springa, så spring runt sjön”, säger hon.

Runt en hel sjö? Ja, runt Björken vid Grangärdes andra strand är det drygt en mil. En fin morgonrunda visar det sig. ”Du springer österut mot Östanbjörka och följer banvallen till höger där byn tar slut.”

Det sista lyder jag inte. I stället tar jag råd från en man i den dockskåpssöta byn bortom sjön och väljer stigar och skogsvägar söder om banvallen. På tillbakavägen norrut hittar jag resterna av gamla landsvägen genom skogen. Skogstraktorerna har gått hårt åt asfalten men mitt i vägbanan skymtar den gula mittlinjen. Också det en lycka.

Omkörning förbjuden.

Väcker genom vita spetsgardiner
Östanbjörka
Mitt morgonpass blir drygt elva kilometer visar gps-klockan. Mot slutet passerar jag den stora kaplansbostad som de byggde åt prästen för 300 år sedan, för att få honom att stanna fast lönen var klen. Kaplansbron är sinnrik i sin stenkonstruktion, påstår skylten, och då måste jag förstås klättra över broräcket och ner till vattnet för att undersöka. Sinnrik? Absolut. Så där har vi barn byggt med klossar i alla tider. Vi är sinnrika.

Kvart i nio på morgonen är jag tillbaka vid gästgivaregården med den trevliga servicen. Några timmar tidigare började dagen med att solen väckte oss genom vita spetsgardiner och sedan åt vi frukost på verandan, medan Bysjön blänkte västerut. Här finns en sjö åt alla håll, det var en gång sjöfarten som fick Grangärde att växa.

Det bästa med att resa
Kvällen därpå kommer vi hem efter vår vecka i berg och dal. På Grossbolstorps höjder är hallonen mogna, väldigt mogna. Klockan 21.15 plockar vi tre liter i mild panik.

När vi vaknar äter vi hallonfrukost på egen veranda. Det är det bästa med att resa. Frukosten hemma, morgonen efteråt.

Trivs.