Tal på nationaldagen 2014

Talar i Deje

Tal vid firandet av Sveriges nationaldag, gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014

Vet ni vad det är för färg på Sveriges snabbaste ko?
Ho ä jämt blå. 

Vadå blå?
Ko-bolt.

Detta apropå blå färg på vår flagga.

Friheten är alltid värd att försvara. Så hette det, när jag gjorde lumpen.
 Frihet. Så tänker jag på den här dagen, när jag blir högtidligt stämd. Jag brukar bli det.

Nu ska jag läsa slutet på en text om min privata släkthistoria. Det finns en bild i den. Jag vet inte var jag har fått den ifrån, men jag tycker om den.

Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra

Jag hade inte kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen.

Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.

– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.

Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt. Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till min villatomt i Forshaga.

Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.

– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.

Där var det slut på den texten.

Nu är det ju inte bara till Savolax och Karelen som ledet går. Det fortsätter. Var femte värmlänning är finnättling, brukar det sägas. Andra är släkt med norrmän, valloner, jugoslaver, kurder, irakier. I Munkfors och Hagfors-trakten har vi fått en ny sorts bygd. Holländar-bygden.

Alla behövs.

Alla har behövts, för att bygga upp vår välfärd i Värmland.
Alla kommer att behövas, om vi ska få nån pension en vacker dag.

Men. Att säga välkommen är inte bara en ekonomisk fråga. Verkligen inte. När vi säger Välkommen! så gör det oss till bättre människor. Humanister. Vi blir medmänniskor. Sverige är stort, här finns gott om plats.

Vi behöver dom nya intrycken. Vi behöver dom nya maträtterna. Tänk vad tråkig den svenska fredagskvällen skulle va’ utan tacos. Den svenska vardagen utan pizza, kåldolmar, thaibufféer och kinamat.

Ett långt led blir det, om vi fortsätter förbi Karelen, förbi Norge, förbi Vallonien, Tyskland och andra länder. Till slut kommer vårt led att sluta i Afrika.

Det var där det började. Där stod mänsklighetens vagga.

Jag blir så full i skratt, när jag tänker på vissa högerextrema. Vissa högerextrema som vill skicka tillbaka folk dit dom kom ifrån.

Blir den politiken verklighet. Då blir det trångt i södra Afrika. För då ska vi alla dit. Hela jordens befolkning. Varenda svensk högerextrem är afrikan innerst inne. Det tycker jag är roligt.

En gång var jag på ett politiskt möte. Då var det en karl som sa:
– Vi måste akte ôss för å använde svenske flagga. Annars tror fôlk vi är rasister.

Han mena väl. Han gjorde verkligen det.
Han var antirasist, det var därför.

Det är jag också. Antirasist. Och just därför att jag är emot all rasism – just därför tycker jag att det är särskilt viktigt att vi slår vakt om den svenska flaggan. Den får inga rasister ta ifrån oss. Den ska vi erövra hela tiden, precis som demokratin.

Vi som vill ha frihet.

Vi som tycker att alla människor har samma värde. Vad dom än tjänar. Vad dom än jobbar med. Var dom än är födda. Vad dom än har för färg på skinnet. Grisskärt som jag, eller något brunare och finare. Eller hur dom nu ser ut. Människovärdet är ett – och odelbart.

Närbild DejeDikt av min påhittade vän Viktor Root:
Sanningen ôm invandringen
Bor dä inte för många invandrare i Sverige?


Du, dä’ värre än så.
För drygt 10 000 år sedan va dä
två kilometer tjock is här.

Två kilometer –
Vi ä’ invandrare allihop.

En gång, när vår Frida var liten. Då kom hon hem en dag från förskolan och berätta:
– Pappa, nu vet ja vart di där mörke barna ä ifrå.

Jaha, tänkte jag. Va’ bra. Nu har fröknarna på förskolan berättat om flykten över bergen från Kurdistan, och hur viktigt det är med gästfrihet, och att alla människor har lika stort värde, och…

– Säger du det, sa jag. Vart är di ifrån, da?
– … Annebergsgatan.

Frida hade rätt, förstås. Precis så enkelt var svaret. Di mörke barna va ifrån vår granngata Annebergsgatan. Vi är inflyttade allihop. Vi har bara kommit lite olika tidigt.

Barnen som flydde över bergen i Kurdistan, i dag är dom berömda sångare, debattörer och ståuppkomiker i Sverige. Eller vanliga arbetare, tjänstemän och företagare. Sådana som berikar det svenska samhället, precis som ni och jag.

Vid gamla kraftstationenFrihet. Det kan vara att bo i en kommun som har lagom många bussar till jobbet och bra barnomsorg. Så som vi tyckte, när vi flyttade hit för 30 år sedan. Snart har jag bott halva mitt liv i Forshaga kommun.

Frihet. För mig är det svensk allemansrätt. Själv äger jag fyra träd. Två äppelträd och två paradisäppleträd. Det blir ingen skog. Men en halv minut hemifrån har jag en skog, om jag springer fort.

Den får jag vara i. Gå eller orientera eller åka skidor eller grilla korv med barnbarna. Det är frihet.

Vill jag bada, vilket jag sällan vill, för jag är av det frösnare slaget. Men vill jag det, då ligger Klarälven där. Och Skivtjärn. Och Abborrtjärn.

Nästan inte en privat-skylt i hela kommunen, som stänger mig ute. Inte många i alla fall. Det är frihet.

Allt är inte bra i den här kommunen och i Sverige. Jag skulle kunna räkna upp både det ena och det andra. Sådär som vi alla kan, beroende på vem vi är och vad vi själva har för behov och värderingar. Det är också frihet.

– Hur ärrä i Sovjet? brukade dom säga till ryssarna förr.
– Jo-ra, en får inte klaga… svarade ryssen. Det var så, där.

Närbild DejeI Sverige får vi klaga. Ringa tidningarna och tipsa, anonymt. Skriva insändare. Gå bort till Angelica i kommunhuset och föreslå förbättringar. Det är frihet.

Hon är så fin, den svenska flaggan. Gul som sola, blå som himlen över min värld. Eller som Klarälven, den gamla samfärdsleden som fortfarande knyter ihop den här bygden.

Gul å blå… Dom färgerna har hon burit, minst i 500 år. Dom första säkra uppgifterna om en blå duk med ett gult kors är från mitten av 1500-talet.

Skulle vi ge bort symbolen för vår frihet till rasisterna? Aldrig i livet. Hon är vår, vare sig det gäller att heja på Tre Kronor, eller när vi behöver en symbol för just friheten. Den som svenska folket har kämpat sig till, precis som med demokratin. Den som alltid är värd att försvara.

Den får inga rasister ta.

Vi borde inte sjunga nationalsången bara när det är hockeymatch. Jag tycker det. Inte för att jag är nationalist. Utan för att jag inte är det.

När jag började mitt första jobb, på sågverket i Molkom. Då trodde jag att alla proletärer var lika. En barnslig åsikt, men så trodde jag. Gudskelov hade inte mina arbetskamrater läst samma bok som jag, om den saken.

En var amatörastronom. En var Molkoms störste storfiskare. En var den flitigaste raggarn vid Trätorget, framför station. En drömde om å få leva ända till år 2000. En var en bättre truckförare än jag någonsin har stött på di senaste 40 åren.

En – jaga sork hemma på tomten, med stämjärn, hammare och tålamod.
 Han fick ingen sork.

Dom var inte lika. Dom var naturligtvis olika allihop. Dom fick gärna va’ det, så länge dom kom i tid på måndag morron och lyfte sin tvåtum-fyra.

Det var det jag lärde mig, på en brädgård i Molkom. Utan att gubbarna på Molkoms bruk tänkte på det, så gav dom mig en av mina viktigare lärdomar i livet:

Detta att ett kollektiv aldrig blir riktigt starkt, förrän det tillåter individerna i kollektivet att vara just – individer.

Det är därför jag tycker så mycket om Sverige, svenska flaggan, Värmlandsvisan, Idas sommarvisa och nationalsången.

Inte för att vi värmlänningar och svenskar är bättre än andra. Inte för att vi är viktigare. Vi är väl ungefär som han som jaga sork med stämjärn. Allt går inte bra, som vi försöker med. Men – för att jag trivs så bra med att vara just såhär, i en stor gemenskap av individer.

En, som tittar på tecknade amerikanska filmstumpar på julafton, och hockeyslutspel i april, och som tycker fel låt vann, i maj. Det tycker jag vi kan få vara.

Ett Sverige som fortsätter att bevara sin särart, men som samtidigt nyfiket tar emot nya intryck utifrån. Hela tiden.

Varje sig det handlar om att importera maträtter som pizza, strimlad biff med sötsur sås eller grekisk sallad. Eller – att ta emot medmänniskor som har fått lov att fly från krig och förtryck, där dom en gång blev födda.

Här visade jag upp en skylt med namnet på en facebookgrupp där jag är aktiv och berättade om den:

Front mot rasism och gryende fascism
Gruppen vill samla alla som tror att alla människor har samma värde. Oavsett vad vi tror på i övrigt och vilka partier vi röstar på.

För ett halvår sedan hade gruppen en medlem. Nu är vi 12 500. 12 500!

Det ökar hela tiden. Svenska folkets motstånd mot rasismen är stort, vi får inte glömma det.

Varje dag lägger folk in nya inlägg, länkar, tips på manifestationer och andra kommenterar. En aktiv diskussion med många entusiastiska deltagare har jag aldrig sett förut.

Gå med ni också.

(Under mötets gång hann en person gå med i gruppen och en annan anmälde sig när jag talat färdigt. Just nu har fem sex ur publiken gått med, flera andra var med redan tidigare).

Vi är inte bättre än andra länder. Inte på allt. Vi är inte bättre än andra folk. Men – det behövdes ett ställe som blev såhär, ett språk som blev som vårat och en individ som ble’ såhär.

Det blev jag. Det blev vi. Vi får va såhär.
 Det är frihet för mig.

Tack för mig!

Vid gamla kraftstationen(Talarmanus vid nationaldagsfirandet i solen på gräsmattan utanför gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014. Gamla kraftstationen är en fantastisk lokal för det den nu används till: konstutställningar, kulturprogram, café. Angelica som nämns i texten är kommunalrådet i Forshaga kommun, Angelica Rage.)

Länkar till tidigare blogginlägg:
Får en fattig ha mobil – eller hund?
Fnys åt folkföraktet i stället

Tvärstopp fast klockan tickar

Till skogsKarta och kompass i varsin näve, gps-klockan tickar. Ännu några kontrollstolpar att plocka i den lokala friskvårdssatsningen, måndagen efter valet. Första kontrollen, stora stenen, går bra, andra också, punkthöjden. Nu, när jag spurtar i full och munter fart längs långsträckan på väg till sänkan, hör jag henne.

Hon som vi tycker så mycket om. Finns det enklare fågel att lära sig lätet på, när du en gång har läst om sångflykten? Det skulle väl vara göken då.

Mitt på stigen stannar jag. Vi har mötts förr i år, men nu är det som om hon talar direkt till mig från sin grantopp. Långsamt dalande neråt sjunger hon sin berättelse. Trädpiplärkan. Vår eviga utflyktsfågel, henne som vi hör hela tiden, nästan var vi än plockar fram vårt kaffe i sommarsverige.

– Stäng av den där klockan, ropar hon, men inte ens det kommer jag mig för. Jag står på stigen 130 meter norr om bäverdammen och bara njuter. Klockan tickar, vår tätortsnära skog är full av ambitiösa kontroller men inte bryr jag mig om dom.

Vår skog doftar liljekonvalj och mitt i doften bor en vän som vill prata med mig.
Jag vill också ha en sångflykt.

Varje gång ser jag det

Är aldrig ensam

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4 
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.

Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.

Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.

Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.

BygataStår det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.

När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.

En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.

En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?

Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.

Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.

Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.

Jag en satellitletare

Stretchar ena hållet

Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.

Sedan löper vi ut.

Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.

Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.

Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.

Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.

Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.

Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.

Helst i verkligheten.

Stretchar utanför entreStretchar andra hållet

… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.

Klockan

Iväg

En ensamvarg korsar sitt spår

Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.

Det varierar.

Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.

Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.

Hon behöver sin omgivning.

OrienteringskartaIngenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.

Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.

Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.

Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.

Antirasistiska FAQ (del 2)

Du vet väl vad de döpte bassängen på Kronoparken i Karlstad till?
Ja det vet jag. ”Persiska viken”. Lite humor måste folk få ha. Jag vet en plats som heter Svenneby också, men av andra skäl.

Sverige är fullt av ställen som folk döpt till Peking, Cuba eller Korea, av olika orsaker. En del av namnen står på kartan. Själv är jag finnättling, jag blir stolt varje gång vi kommer till finnskogen. Juhola, Mattila, Ritamäki, Sarklamp, Noppi – varenda berg, varenda torp och varenda tjärn har namn på finska.

Gamla vallonbruk är det fler än jag som blir stolta när de ser. Visst bröt järnet bygd, men hur ofta var det inte en yrkesskicklig invandrare som höll i tången och släggan? 

Nu är det nya vänner som kommer hit och ger landet livskraft. I Värmland har vi fått en ny trakt kring Hagfors och Munkfors. Nederland. Holländarbygden. Välkomna, govänner!

Ska man inte få säga negerboll och kinapuff i det här landet nu?
Säg glassbomb eller granatäpple, det smäller högre.

”Neger” är ett ord vars historia kan vara svår att förstå för äldre svenskar. Till och med Hasse Alfredssons Lindeman skojade om ”negrer”. Det var innan vi lärde oss hur förnedrande det var.

Det som var svårast för mig att inse, var vilken kränkning det är för några. Eller att det inte är jag, språk- och historieintresserad vit svensk medelklassman, 63, som äger rätten att tolka ordet. Det gör de som inte mår bra av det.

KränkningVisst tycker jag fortfarande att det är snopet att kommunen bytte namn på kvarteret Negern i Karlstad, döpt strax efter amerikanska inbördeskriget, då slaveriet var en av stridsfrågorna. Visst hade det varit bra om historiesynen hade varit vidsyntare. Ändå måste jag ge mig, det är de som mår illa som har rätt. Hur ska vi annars kunna kalla oss medmänniskor? Vi vill inte att någon ska må dåligt här på trakten.

Ja, jag har ändrat mig om kvartersnamnet. Jag är förvånad själv.

”Negerbulle” var det länge sedan jag sa. Jag säger inte norrbagge heller. Från början betydde bagge själva pungen på fåret, förresten. Scrotum.

Om du måste, så får du kalla mig nyedsôlv (nyedsulv). Det är vårt gamla sockenöknamn. Vi är lite varglika i socknen där jag växte upp. Somliga av oss blir bitska om vi inte får mat men ger du oss föda har vi god uthållighet. Pratar du däremot om Svensson, Medel-Svensson eller Nisse i Hökarängen blir jag en liiiiten aning ledsen, tyst för mig själv.

 Jag skojar inte.
Det är folkförakt.

Länk:
Antirasistiska FAQ (del 1)

Bra på att producera töl

Det finns för få kompetenta kvinnor tycker Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup. I fjol var makthavarna i svenska bolag sämre än sina kollegor i de här länderna på att utse kvinnor till chefspositioner i bolagen:

Kina
Polen
Lettland
Estland
Litauen
Filippinerna
Georgien
Thailand
Vietnam
Botswana
Ryssland
Tyskland
Taiwan
Hongkong
Turkiet
Grekland
Sydafrika
Nya Zeeland
Plus tre länder till. Sverige kom 22:a.

Jens Spendrup är bra på att producera töl. Det blir omdömet sämre av. Goda entreprenörer är inte nödvändigtvis lika bra på att tänka innan de talar.

Jaså sämre än Turkiet. Ja, där har ju de styrande verkligen en tung feministisk dagordning.

Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?

Springa och bada

Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.

Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.

Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.

– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.

Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.

Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.

Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.

Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.

Du står i ett månghundraårigt led och det går att förstå varandra

Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer det tanter och farbröder och hälsar på, som inte talar riktigt som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter långt bortom både Almarskogen och Kilsbergen.

Ett par näverskorInnan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mamma gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par fina prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått.

Från mormors sida uppe i Tyngsjö rinner det finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev kvar som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Bredsjön och Dalarnas och Värmlands blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att börja äta med skedar i metall när de kom, berättas det. Hon brände sig.

Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Drygt tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den.

Jag hade inte heller kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen. Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.

– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.

Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt.

Ett par näverskorJag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till vår villatomt i Forshaga.

Vi står på ett långt led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta i den långa kön.

”Du vet, när di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Bortåt Röjden till. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt inne i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”.

Fåordiga är de inte.

Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.

– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.

Karelen

 

Fotnot: Var hittade jag idén till det där ledet? Vet inte riktigt, det är nog inte jag som kom på den. Vet bara att jag älskar tanken. Det är så listigt, detta att då kan vi faktiskt prata med varandra över århundradena.

Den som planterar en palm

En kamrat berättar hur han sätter glögg och palmer. Samma dag. I almanackan står det september och i mitt sinne rullar stora vemodet in. Den mänskliga hjärnan är en märklig sak. Raskt drämmer hon till med den enda möjliga association som kombinationen glögg och palmer kan ge en lagom tjock man i 62-årsåldern på Grossbolstorps höjder när han ligger hemma i hösthosta.

Yngve Stoor.

Yngve StoorDetta var några dagar sedan. Nu sitter jag kvällarna i ända och lyssnar på vår ende svenska hawaiimusiker på Spotify. Låten hjärnan mindes var förstås Sjömansjul på Hawaii. Den kom på skivan Melodier som bedåra år 1945.

Låt efter låt lyssnar jag på, medan gitarrsträngen på dalmasens hawaiigitarr dallrarrarar. Två solröda segel, Mot Honolulus strand, Blå lagun – varenda låt rymmer längtan och framtidstro. Dall rarr rarr allr-ande kommer framtiden till oss.

Ge mig ett hårdrocksband som vågar spela in sjömansjulen och kalla skivan Melodier som bedåra. Låt folk tro på framtiden igen, så som den gör som planterar palmer i september 2013, trots att Anders Borg nyss har lagt fram sin nya budget och svartmyrorna gått framåt i kyrkovalet.

Månsken över Tahiti går också bra, om ni tycker den passar bättre för distade gitarrer och growlande trut. Är det nog med förslag?

 

Fotnot: något säger mig att det kan finnas generationer av barn som inte fått lära sig om världens främste svenske hawaiimusiker i skolan. Läs vad Wikipedia skriver om Yngve Stoor.