Tänk på alla som gått före dig på stigen

Det började med att en vän till en vän råkade stava fel till ”insektsboken” på facebook. Då föddes idén till en insiktsbok, en fälthandbok för insikter du kommer till i skog och mark. Här är den första texten, inte vet jag om det blir några fler.

 

Insikt ett

Vem är det som har skapat en urgammal stig i skogen, utan EU-bidrag, spade eller schaktmaskin? Börja i det lilla, ställ dig på knä vid en myrstig och beundra all den möda dessa månghundrade jordevarelser lägger ner. De bor också här och bygger sin infrastruktur, men bryr sig mycket lite om utskrivna projektplaner, gantscheman eller första spadtag framför fotografer. År efter år håller de sina huvudvägar uppe, ständigt med mål och mening med sitt slit. Vem har sagt att du måste tänka för att det ska få en mening?

Vem har sagt att de inte tänker?

Ibland har jag sett hundra meter långa sådana stigar, renslitna, ständigt välhållna och fria från minsta skräp. Platta, decimeterbreda vägar under lingonriset. På marsch: arbetets döttrar med sina bördor, hela tiden ivrigt kommunicerande, alltid på väg, alltid i kollektiv, aldrig arbetslösa.

*

Vem gör de större stigarna? Ibland vill jag tro att det börjar med en enda myra, fortsätter med ett enda rådjur, en enda människa – och sedan alla vi som kommer efter dem.

Hur gammal är en stig i en fullvuxen granskog? Vem har gått här före mig? Vad bar hon för börda på ryggen och i tanken? Vad ville hon med sin förflyttning?

Det händer att jag stannar till och ser för min inre blick hur vi alla går här samtidigt. Mannen som bar mjölsäckar genom skogen till sina barn, den unge som gick för att hämta mjölk nere i köpingen, skogsarbetaren med sin första motorsåg, kvinnan som satte ut orienteringskontroller och den hitlurade thailändaren som trodde han skulle plocka hem en lingonförmögenhet till Indokina. Alla dessa medmänniskor.

Sist kommer jag själv med en svart mobil full av sms, mms och jobbmejl, fast jag har min lediga dag. Nu stänger jag av mobilen, jag har en stig att hålla uppe. Alldeles nyss blev jag tilldelad min plats i en lång anrik kö. Det är min tur nu.

De andra vandrarna hälsar.

 

 

 

 

 

 

Kor eller lastbilar?

En sommar när barnen var små skulle vi åka till Åland och fiska. På vägen till Stockholm och färjan tävlade vi i bilen, för att göra resan roligare. Barnen räknade kor, vi vuxna räknade mötande lastbilar.

Resultat: nästan exakt lika många.

Undrar vem som skulle vinna nu, 25 år senare? Korna eller långtradarna?
Nej, det undrar jag inte alls.

Väder? Så bra

Det är så bra att jag inte har slitit ut solglasögonen. Nu räcker de ett år till.

Det är så bra att jag inte klagar på vädret. Nu kan jag använda mina klagomål till något annat som jag kommer på.

Det är så synd att så många är så upptagna av vädret men så få av klimatet.

Medan svenska folket klagar på några millimeter regn smälter polarisarna.

 

 

Sommar

Juni och juli har kommit och strax gått, snart är det skördemånad. Här en sammanfattning av sommaren, hittills, om du haft annat för dig:

Det har förekommit nederbörd.
Kultursidorna har diskuterat klasshat.
Zlatan är såld, får tio miljoner i månaden.
I Karlstad har det varit priskrig på jordgubbar. Zlatan kan köpa 22 000 liter om dagen.
I skogen sticker sommar-kantarellerna upp sina gula trynen.

Klockan är fem i tolv, världen är orättvis och allt är lugnt, allt är lugnt.

Träff med landskapsinsekter

Sjutiden, kväll i slutet av juni. Min fortbildning i naturskådning fortsätter. Den här kvällen tar mentorn med mig till några av sina fjärilshagar och ängar. Vi cyklar femhundra meter hemifrån, mot Ängbråten. Ställer cyklarna och kisar mot himlen. Spridda moln men fortfarande sol där emellan.

Det är bra, då är fjärilarna fortfarande pigga.

Vi går omkring i det höga gräset mellan buskagen söder om grusvägen. Det går nyupptrampade stigar i grönskan. Jo, han har varit här förut.

– Det ska finnas en brun gräsfjäril här, säger Mikael.

Efter en stund ser vi den. Värmlands landskapsinsekt. Honan sitter på ett strå och låter oss komma nära. Fjärilar har dålig syn och dålig hörsel, säger fjärilskännaren.

– Men luktsinnet är bra. Ibland har jag sett hur de reagerar på mitt doftspår, där jag gått.

Den bruna gräsfjärilen flyger iväg en bit, men vi går närmare och skådar igen. På undersidan vingarna sitter en rad ögonfläckar i vingkanten. De fungerar som avledare om den blir anfallen av fåglar och ödlor. Huggen tar mot vingkanten i stället för mot kroppen och då klarar den i bästa fall livhanken.

Mitt första fjärilsfynd
Strax därpå är det jag som upptäcker en fjäril. Mikael har lärt mig vända blicken rätt. Det är Dalarnas landskapsinsekt. Den violettkantade guldvingen. Nykläckt, säger kännaren. Efter en stund har han försiktigt brutit av strået den sitter på och låtit fjärilen krypa över i sin hand. Där sitter den, och brer ut vingarna och fyller sina trakéer med luft, så att vingarna ska bli slätare än de fortfarande är.

Den är så fin. Känselspröten är randiga, vingarna är prickiga och vackert guldfärgade på baksidan. Förekommer lokalt på fuktiga, blomrika ängsmarker, jo det stämmer ju.

Förvånar en och annan bilist
Nästa anhalt är den lilla ängen intill tunneln under 62:an. Medan förvånade bilister glor när de rundar oss i den naturliga rondellen, kliver vi omkring i lårhög timotej och letar efter nästa exemplar av guldvingen. Hanen.

Vi hittar den inte den här kvällen. Det gör ingenting. Lugnet fann jag ändå. På näthinnan dröjer sig guldvingehonan länge kvar. Sverige har fyra sorters guldvingar och jag vet vem som är min favorit. Den violettkantade. Honan lägger de gröna äggen på blad av framför allt ängssyra, står det i boken jag får låna efteråt. Ofta bara ett ägg per planta.

Aldrig har jag sett en fjäril låta en människa komma så nära. Jag börjar förstå hur naturguiden Mikael Skalstad han kan ta sina vackra fjärilsbilder. Han får dem ju till och med att krypa tryggt i sin hand.

Min kommunskylt 4:

Om jag fick tag i koden till skylten vid kommungränsen, då skulle jag skriva i eldskrift:

Tvinga staten ge oss lov
att bekämpa våra mygg!

 

(Det är bedrövligt om det tar många år innan vi får lov att försöka göra slut på myggplågan norröver. Ta hit hela regeringen och tvinga dom att grilla utomhus en hel kväll i t-tröjor, när översvämningsmyggen är i form. Långt in på småtimmarna ska dom sitta där. Det är enda platsen den regeringen bör sitta på. Inte ens ett grillförkläde ska vi ge dom.

Här ska det egentligen vara ett förstärkningsord nu, som till exempel  ”människoplågarna”, och det är inte myggen jag menar. Men det får du tänka ut själv. Dejes myggproblem är i-n-t-e överdrivet).

I en tallbacke på nattskärrans hed

Vi blir fyra personer i bilen, på väg till tallheden som inlandsisen skapade. A som är 85 år är äldst, men han är den som hör fåglarna bäst ska det visa sig.

Klockan är tio på kvällen när vi kommer fram. Sista tvåhundra meterna går vi. Kryssar mellan sandvägens vattenpölar, slår oss ner i lingonriset under en tall. Där ligger jag i sluttningen och tittar upp mot molnen medan försommarnattens ljus blir bara aningen mörkare.

Först kommer morkullan. Varv efter varv patrullerar hon av luftrummet. Visslar, orpar och berättar att hon vill leva vidare. Det vill göken också, påpekar han. Flera stycken gökar gal. Borta från den närmaste tjärnen ropar en lom, A hör den först. Vi lyssnar till vemodet som hälsar oss i natten.

Fyra människor, tysta i vår sluttning. Bättrar på med myggstiftet en aning. Tar så småningom fram kaffet och smörgåsarna. Aldrig smakar kaffe bättre än halv elva på kvällen i en tallbacke på nattskärrans hed. Taltrastarna försöker stänga dagen, men det är inte lätt i det nordiska ljuset. Borta vid sjön någonstans skriar tranorna.

Fyra människor, tysta.
Tysta länge.

A hör det först. Ja, hör, där är det! Det magiska surret, som en värmländsk cikada men inte riktigt. Snart kommer nattskärran närmare. Nu – ser jag fågeln! Högt på en gren på en torraka sitter hanen. Spelar upp det läte han är helt ensam om, bland allt det som lever i min värld.

Det blir en magisk natt igen. I fjol var första gången, i natt en bra repris. I kikaren ser jag hur han lyfter från grenen, klatschar ihop med vingarna ovanför kroppen på det karaktäristiska nattskärreviset. Lycka! Inte undra på att folk trodde på oknytt förr, med röster som lommen och skärran i natten. Magiskt!

– Nu flög han bortåt hygget. Ska vi försöka ta oss närmare?

Ja, det gör vi.

 

Här är en film på youtube, från en annan nattskärreskådare. Jag tycker han har fångat både fågeln och känslan väl.

När jag var en berömd ornitolog

Drömde att jag var en berömd ornitolog och hade hittat massor av rariteter hemma på Grossbolstorp. Stor sensation i fågelskådarvärlden när mina fynd publicerades. Här är några av obsarna, fåglar som ingen människa visste fanns:

Töckenlöparen.
Bomherren.
Loveskrikan.
Slofsmesen.
Tånglärkan.
Spånglärkan.
Svånglärkan.
Trånglärkan.
Fånglärkan.
Gånglärkan.
Stånglärkan.
Stånklärkan.
Ånglärkan.
Vrånglärkan.
Fjånglärkan.
Batonglärkan.
Betonglärkan.
Trynan.
Snortruten.
Böken.
Fuskmåsen.
Fornugglan.
Fnattugglan.
Spralloxen.
Flåsgamen.
Salonglärkan.

När jag tänker rätt på saken så har jag sett dem allihop i verkliga livet. Vissa även på Grossbolstorp.

Men de var inte fåglar, alla.

På krokiga grusvägar

En dag åker vi bil på krokiga grusvägar vi aldrig sett förut. Tänk att det fortfarande finns okända vägar så nära oss, säger vi till varandra och stannar i en backe där blåsipporna varit goda geologer och hittat hyperit.

Vita sippor och blå. Branta backar och en bred å vi bara sett på kartan.

Jordklotet är ett vackert hem att ha sin längtan i. Våren har full kraft i år med. Länge står jag och ser en blåsippa djupt i ögonen. Hon har en hälsning till oss. Livet, säger hon. Livet och växandet och viljan att fortsätta se solskenet är en stor sak.

Större finns inte.