Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Luftpropellrar

Under folkomröstningskampanjen 1980 skrev jag en dikt om vindkraft. Folk var rädda för vindkraften, men hade prydnadsväderkvarnar på var och varannan tomt. Där, bara där, var luftpropellrarna snygga, tyckte de.

Jag tror det kommer att stå vindkraftverk på våra hembygdsgårdar om hundra år. Är inte de minst lika vackra som väderkvarnarna, som ställdes dit när de blivit gamla nog för att bli snygga?

Rädslan blir svårare att ställa ut. Varje försök att leva ett liv som skonar miljön är fortfarande ett ingrepp i miljön. Allt det handlar om är att välja rätt glädje och rätt rädsla.

Flyga

När flög jag första gången? Var det till Mamaia när vi förlovade oss? Paris? Nej, Paris var efter diktsamlingen och arvodet jag aldrig fick, eftersom förläggaren fick sälja villan.

Ett tag var jag flygrädd. Det fixade fotohandlaren i Munkfors, som bjöd mig på tur i sitt sportflygplan. Samma kväll fick jag segelflyga också. Ett tidigt jag-var-där-reportage. Varenda rädsla försvann.

Nu skäms jag mest. Koldioxid är dyrt för klotet. Hoppas, hoppas att mina Nike Pegasus inte är alltför mycket gjorda av koldioxidutsläpp.

I söndags var de med och flög en mil igen.

 

Håll andan, spar pengar

Jag har haft tur. Jag är bara allergisk mot orättvisor. Samma tur har inte alla. Därför har de haft god nytta av pollenmätningarna och prognoserna.

Nu hotas all mätning av pollen i hela Norrland. Totalt i Sverige kostar mätningarna tre miljoner kronor, säger SVT Rapport.  Landstinget i Umeå, björkpollens stad, vägrar fortsätta betala sina 100 000 kronor och då riskerar alla norrlandsmätningarna att få läggas ner.

Den enes plånbok vet inte vad den andre gör. Den ene får sparpengar i handen, den andra får hålla andan. Tät plånbok, tät lunga. Landstingen? De får förstås betala mångdubbelt mer, när stolleriet drabbar de pollenkänsliga.

Men det är ett annat konto.

Skapat en ny sida för krönikor

Webbvård i går. Har gjort en ny krönikesida och lagt dit en facklig krönika: – Buller? Det går snart över! Den handlar om arbetsmiljö och berättar om två av mina arbetskamrater från sågen. De lade ut långrev men fick annat napp än de hade tänkt sig.

Den senaste tiden har jag också gjort en sida med definition av löpning och skapat ett historiskt hörn bland länkarna. Gamla youtube-klassiker mest, som tidsdokument. Länkarna förnyar jag också ibland.

Varje dag?
Har bloggat i drygt en månad. Tänker inte skriva ett nytt inlägg varje dag.
Tänker inte.

Tänker att, va’ katten, jag ska bara, det är ju det där med kristdemokraterna som bråkar och norrmännen som är utan smör och julen måste jag ju uppmärksamma, den är det nog fler som firar… Snart måste jag börja skriva om skrivandets hantverk och vedermödor också, och…

Tänker.

Hur var helgen? Jo tack.

Fredag förmiddag, snön faller och jag är kompledig efter en rolig och intensiv vecka.  Vitt på träden, vitt på biltaken, vit hela gatan, luften vit. Snö. Kära älskade snö. Titta barn, nu flyger lappvantar stora som grytlappar, tätt tätt i hela luften över Grossbolstorp.

Vilka barn? De är utflugna för många snöfall sedan. Vem pratar du med?

Jag hittar ingen rutig flanellskjorta, så det tar ett tag. När jag äntligen är påklädd i vildmarkskängor, vildmarksbyxor, vildmarkskåsa och grön arméskjorta har det redan börjat smådugga. Strunt i det, snön ligger vit på ängen upp mot friluftsgården. Ett rådjur har gått före mig i den orörda snön och inuti mig hör jag Tomas Tranströmer berätta om det spåret: språk men inga ord.

Blöt i ansiktet tar jag fram mobilen ur sin plastpåse och fotograferar ett stilleben av skogsutflyktsmåsten i snö. Sittunderlag, vikbar kåsa, ett styck smörgås med skinka, ett styck smörgås till med skinka, en citrusfrukt (absolut nödvändig på varje utflykt i snölandskap), en japp samt kaffetermosen. Allt finns. Språk men inga ord.

Det lilla gröna moleskineblocket och en blyerts kommer också med. Inte ens jag använder block och penna länge när snön rasar från träden, men de är som kikaren i fickan. De ska alltid finnas. Tänk om det kommer nåt och går förbi och jag inte har en kikare att se det i? Tänk om det kommer en idé och jag inte har ett block att se den i?

Kaffet och smörgåsarna smakar som kaffe, bröd, smör och skinka bara smakar mellan fuktiga granar.

Lördag kväll. Julbord med jobbet. Vid underhållningen efter maten vinner jag ris à là malta-slickartävlingen. Rätt svar på tipspromenaden: en etta. När jag kommer hem berättar min fru att Tomas Tranströmer klappade kungen på kinden när han fick nobelpriset. Språk men inga ord.

Söndag. Läser om hela dikten om när Tranströmer var ”trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Ska vi ta en tur i skogen? säger jag till min fru.

Åtta grader kallt, världen vit, solen hittar ytor överallt att gnistra i. Färska rådjursspår vid vårt fågelbord.

 

Sina drömmars mö

Semester, sitter på en sten bortom en stig ovanför Ängbråten och dricker kaffe ur en kåsa. Lyssnar till skogens novemberljud, känner lugnet i bröstet och kommer att tänka på en annan naturvän. 1895 skrev han detta:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra sus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig.

Axel Danielsson heter skribenten. Han var inte så dum den stavnäspôjken.

Utsikt från min fikaplats.

 

 

 

 

Telefonbild: Utsikt från min fikaplats.

Novembereftermiddag, springer

Semester. Slutavverkar solrosorna vi gröngödslade delar av trädgårdslandet med. Ståtliga soldater som vaktat färdigt stupar och hamnar på komposten. Den heliga komposten. Sedan spadvänder jag landet medan jag tänker på grävarkollegerna som grävde hela Göta kanal för hand med sina stålskodda träspadar.

Då vattnas det redan i munnen. Bokstavligen. Jag ska springa. Det gör det då.

Fem över halv tre lunkar jag gångvägen mot nordväst och viker av ut på ängen i det sneda solskenet. Hela dagen har varit klarblå. Isfläckar, rimfrost i gräset, frusna löv frasar, benen en aning tunga efter kroppsarbetet, kylig luft som svalkar lungor och hals.

– Gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt! trummar fötterna mot elljusspårets hårdpackade grus. Svetten börjar sippra fram i ryggen, tankarna får fara fritt. Mitt i mördarbacken kommer jag på en sak som jag vill göra med webben på jobbet. Vid hinderbanan lite senare skriar en större hackspett och högt ovanför Grossbolstorp flyger två korpar förbi på väg mot Kil. När jag kommer hem är det en och en halv grad kallt.

Skorna luktar skog och lycka.