Etikett: Kartan

Vände strax innan toppen

En gång skulle jag kliva upp på Värmlands högsta topp, Granberget. När det var 500 meter kvar mötte jag en sädesärla som var gul. Gul? Då vände jag.

Att skogen ”blåner”, det går an. Men blir luften så tunn att ärlorna gulnar bör du genast vända om. Själv gick hon österut mot Örsjöberget.

*

Förresten så var det för att det blev mörkt och detta var ett spontanbesök före mobiltelefonernas tid när vi ändå for förbi och de i bilen började bli oroliga tror jag och jag visste inte hur kort bit det var kvar förrän vi tittade på kartan hemma, efteråt, och det stör mig att jag inte varit dit upp, det vet jag väl att det finns gulärlor.

Inte ett klassiskt blogginlägg.

 

 

 

Hittar min hungers smala grå gator

Har undrat i många år var den där belgiska staden låg, där vi blev avställda på liftarresan genom Europa. En grå morgondisig stad då allt med mat inuti var stängt, vilket var lika bra eftersom vi inte hade några kontanter. I Dover kvällen innan skulle vi precis ha haft råd att äta soppa i en billig restaurang, det såg vi på matsedeln i fönstret, men när vi hade satt oss till bords blev vi nekade.  – Bara soppan? Å nej, ni måste beställa huvudrätten också.

Vi var så hungriga. Samma kväll landade Buzz Aldrin på månen.
Nu var vi ännu hungrigare, men klockan var fem på morgonen i hela Belgien, bara dimman var vaken.

En eftermiddag 43 år senare får jag för mig namnet på staden. Ath. Var det inte Ath den hette? Jo, där ligger den på googlekartan, strax innanför belgiska gränsen. Hur kommer det sig att vi tog den vägen till Amsterdam? Där, i denna lilla stad i kanten av kontinenten, har jag gått i diset och varit tjugotimmarshungrig.

Långt, väldigt långt från månen, kontanterna och huvudmålet.

 

Googles fotvandringsmöjlighet är magisk. Med det dynamiska fotots hjälp flanerar jag sakta nerför småstadens gator igen. Här, var det inte här vi kände magarna skrumpna? Visst var det den gatan vi gick några långa timmar sommaren 1969. Nu ser den riktigt vaken och vacker ut, staden. Var är diset? Vem har tagit bort dimman från Grand Place? Jag vill ha en smörgås.

En teknikonörds bekännelse

Jag är sannerligen ingen tekniknörd. Fråga varje it-människa på varje datoriserad arbetsplats där jag verkat. Fråga min fru, för ibland har ju arbetsplatsen varit här hemma. Hon vet hur jag blir när det krånglar.

Sitter där tomögd och stirrar på sladdhärvor och konstigt översatta manualer i datorn. Av någon anledning blir jag fortare bra på dataförkortningarna än på deras program. RTFM lärde jag mig på en kafferast, men budskapet bakom de fyra bokstäverna har jag inte lärt mig tillämpa än, fullt ut.

Det brukar lösa sig. Leta information kan jag. Dessutom är en av mina naturliga talanger att se hjälplös ut, det brukar fungera till och med när man söker på google. Vete fanken hur det går till. Hjälpen kommer.

Besöksräknare? Aldrig i livet
Tänker inte dra historien en gång till, men en dag svängde denna teknikfientliga skrivkarl och blev hängiven. Det var långt före google, facebook och webbloggens dagar. Nu sitter jag här och skriver krönikor på egen sajt mest varje dag, bara för skrivglädjens skull. Varje dag? På fritiden? Jag som en gång skrev en betraktelse var fjortonde dag och dessutom tog betalt för det.

Då var skrivandet stressande ibland. Nu är det bara kul och gensvar får jag hela tiden, ibland i realtid. Sajten har jag fixat själv. Tack för den möjligheten tekniker, till sist gjorde jag som förkortningen sa. Läste den förbaskade manualen.

En sak skulle jag aldrig skaffa. Gillaknapp till bloggen. Det var nördigt.
En annan sak skulle jag heller aldrig skaffa: besöksräknare. Det var ännu nördigare.

Tammerfors?
Hå hå jaja. Nu ser min fru mig sitta framför analyssidan varje kväll sedan några veckor tillbaka. Det går att räkna besökare utan att ha räknaren på själva sidan. (Där gick gränsen). Du, säger jag till henne, nu är det en i Finland som har varit inne på sidan. Jaså, ser du vem det är? Naturligtvis inte, det går inte och det vill jag inte, men jag ser från vilka landsändar.

Ibland vistas besökarna långt bortanför de köksbord och klockradior dit betraktelserna i VF och Radio Värmland en gång nådde. Sex länder och tre världsdelar, visst är sådant kul att veta och förundras över.

Tro inte att jag har gôrmånga besökare, någon blondinbella vill jag inte bli. Jag är gerilla, inte armé. Du är stormsvala, inte måsflock. Ändå är det spännande att se att ibland, när ingen klickar gilla, är det lika fullt massor som har besökt. Ja jag vet, inlägget kanske inte var gillvärt och det är ingen tävling, detta. Viktigast är om någon enda text betyder något för någon annan – eller för mig själv.

”Putäll på er grefvar och baroner!”
Rätt många har hittat bloggen genom att söka på ordet putäll, lustigt nog, ser jag. De återkommer då och då. Det inlägget handlade om överklassafarin och hade Albert Engströms teckning som illustration. Andra har hittat hit genom att googla på ”någon använder mitt spotify konto”. Förvånansvärt många faktiskt. Hur kom flera stycken på att skriva så? Är vi många som blivit spotifyraped?

De flesta hittar fortfarande hit via facebook. Mellan sex och sju på morgonen är en tydlig topp, så då måste jag ha hunnit stiga upp och länka på fb. Suck, jag som är så’n utpräglad kvällsmänniska, vänner. Varför gör ni mig detta?

Strunt i det, jag är ju ändå vaken. Tack för att ni finns. Nu förändrar vi världen.

Gôrstorkommuner

Första maj öppnade socialdemokraterna i Värmland för en ny, stor reform med kommunsammanslagningar i länet. Nu berättar moderaterna att de håller med. Å vad de håller med.

Min vän Viktor Root hälsar att varje sådan sammanslagning är åt skogen. Nu känner han i alla fall dom han ska skälla på, det är mycket roligare då.

Tre gôrstorkommuner är föreslagna hittills:
En ska heta Röde Fors.
En ska heta Grönköpingjala.
En ska heta Hela Yttersta Västern Eda Särskilt Nämnt.

Karlstad? Där räckte det bara till en folkomröstning. Den ska handla om hur synd det är att Hammarö fortfarande inte vill gå med i Karlstad, för om Hammarö hade velat gå med i Karlstad skulle det nog ha blivit 100 000 karlstadbor i Värmlands ryggslut – och det hade ju verkligen suttit fint.

På nåt vis.

Drev

Drevs socken ligger i Växjö kommun väster om Örken och består av starkt kuperad skogstrakt. År 2000 hade socknen 161 invånare. Namnet (1498 Dreff), kommer från kyrkbyn och tros komma av driva, troligen från drivande vass och dylikt i den närliggande Drevsjön. Cirka 60 fornlämningar är kända.

Carl Bildt har aldrig varit där.

Varför?

(Källor: Wikipedia, Youtube samt svenska medier, 1900- och 2000-tal. Se även drevolja, Sudan och SACO-konflikten 1966).


Kartan: Terränglådans eget språk

Det är något magiskt med kartan. Ett terränglådans eget språk, samtidigt nu och då, läge och riktning, var och vart, bort och hem.

När lärde vi oss läsa henne första gången? Jag tror det var i mellanstadiet, Hallands floder kan ha varit inblandade. ”Vi ska äta, ni ska laga”. En dag knäckte vi koden: hon är som en bild kartan, de krokiga strecken är vägar, punktstrecken stigar.

Jaha, och det där andra är gränser?

Nu kom en tid när vi kunde rabbla de flesta huvudstäder i världen, vare sig vi behövde eller inte. Varje fredag kontrollerades förmågan vid frågesporten på roliga timmen. Elvaåringar är bra på att minnas, för pojkar är den åldern höjdpunkten i livet. Det är då vi kan klättra i träd och fantisera också.

Samtidigt.

Titta, två Bäckelid!
De första orienteringsförsöken skedde på Generalstabens 100 000-del. Grå, vit och svart. Kontrollen ligger 3 mm norr r i Sundstorp, ungefär så hade något skrivit i angivelsen. Mycket springande, mycket letande. Gott om detaljer i verkligheten, få av dem inritade på papperet. Hundratusendelen är bättre för mopedister än för löpare, men det visste vi inte än.

Magisk var hon likafullt. Så många namn på -torp det fanns i vår del av världen. Titta, två Bäckelid, ett på andra sidan älven och ett där vi gick i småskolan nyss.

När vi började i Fageråsens skola var magistern aktiv orienterare och stack en modern karta i våra nävar. En färgglad sak, där Mangen var blå och stigarna många. Sedan dess tycker min kropp att alla riktiga orienteringstävlingar bör arrangeras på tallmoar, för så såg skogen ut där vår nya karta gällde. Glesa tallstammar med god sikt mellan, böljande sandmoar med lingonris och täta stigar.

I sexan vann jag Nyedsmästerskapen. Regnet vräkte ner och den lila vasen jag vann skulle inte kännas vacker än på femton år. Nu är den det, fortfarande lika lila.

Mitt i den främmande skog
I slutet på 1980-talet tog jag upp sporten igen. Nu var jag förälder och än en gång fascinerad av det som alla kartritare vet. Med kompass och karta i näven hittar ditt barn hem överallt, bara du lär henne tekniken. Hon finner en meterhög sten och sedan letar hon sig tillbaka, även i främmande skog, långt bortom 054-området.

Kartan. Detta sällsamma papper med magiskt bildspråk på, lika snyggt som skogen det föreställer.