Julklapp från Telia

Hälsan tiger still. Det är inte så konstigt, så fungerar all berättarkonst. Det skulle bli bra enformiga romaner, tv-serier och lunchrumssamtal om vi hela tiden skulle berätta om allt som bara lunkade på och gick som det skulle. Det är när något avviker från det normala som spänningen uppstår.

Jag tycker vi behöver bli bättre på att berätta om den grå vardagen i alla fall, men det är en annan historia.

Hälsan tiger still och när hon inte gör det reagerar vi. Driver du då en blogg så skriver du. ”Jo, det är så att Telia och Spotify inte kan komma överens om vem som dragit in mitt Spotify, så nu…”. Har du tur, och det hade jag, så läser någon till slut alla mejlen och inläggen och bryr sig.

Fel pris, det såg jag ju
Telia BubbleJag tycker inte det är konstigt om det blir fel ibland, för en människa eller ett företag. Det intressanta är hur vi hanterar misstagen. Den 20 december försökte jag köpa en viss väggtelefon i Teliabutiken i Karlstad. Där fanns bara skyltexemplaret kvar och det fick jag inte köpa.

– Men kolla på webben.

Där fanns den och jag beställde två stycken, eftersom vi behövde en själva och en skulle bli julklapp. Jag såg att det var fel på webbplatsen, för priset var satt till 0 kronor för den svarta som vi ville ha, men det kommer ju alltid en räkning. Den kostar väl 199 kronor, precis som den violetta.

”Vi har gjort fel”
Då och då gick jag in och tittade på Mina sidor på telia.se. Inget hände. Den kom inte i tid till jul, fast det begrep jag från början, och den kom inte dagarna efter jul heller. Till sist ringer mobilen. En vänlig röst från Telia berättar att de har gjort fel och att de vill gottgöra mig.

– Fel?
– Ja, den svarta är slut, och det hade vi inte skrivit på webben.
– Var det därför det stod noll kronor?
– Ja, det borde ha stått noll exemplar kvar. Kan du tänka dig den violetta modellen i stället?

Julklappen kom
Häromdagen kom paketet. Vi fick två violetta väggtelefoner. Pris: 0 kronor.

– Har vi gjort fel så står vi för det, sa den vänliga rösten från Telia.
– Jamen det är klart jag ska betala, vi brukar …
– … har vi gjort fel så har vi.

Erkänd öster om Kilsbergen

Att världen går framåt bevisas av att Lars Lerin till sist fick det genombrott han var värd även utanför Värmland. ”Jag kommer aldrig att bli recenserad i DN, det vet jag”. Var det inte så han sa i en tv-dokumentär för många år sedan, innan det vände? Fantastisk akvarellmålare har han varit hela tiden, nu vet även Dagens Nyheter det.

WebbfråganI fredags kväll var Lars med i en webbfråga från tv-programmet På spåret. Då har man slagit igenom i allmänna medvetandet. Lika roligt är det att hans begåvade guddotter Sara Broos var med.

Här har du webbfrågan.

Det är så skönt att för en gångs skull slippa höra uttrycket ”de värmländska skogarna”, när landskapet nämns i medierna. Alltid dessa skogar, alltid denna varg, alltid någon tok som tror på tomten.

Det är så härligt när begåvat folk blir erkända även öster om Kilsbergen och neråt de västkustska tv-redaktionerna till. Erkänd som konstnär blir du i recensionerna. Erkänd bland svenska folket blir du då de får chansen att se och börjar tycka om dina bilder. Beviset på att de gör det är när du blir fråga i På spåret.

Grattis.

63 och ingen skillnad

Färskt foto63 år. Jaha. Känner ingen skillnad alls.

Ett tecken på att du börjar bli gammal är när du tror att enda tecknet på ålderdom är att du har börjat lämna noggrann färdplan till din vän, varje gång du ska ut och springa fem kilometer lätt jogg, delvis i skogen.

Nämnde jag att jag inte känner någon skillnad alls?

…å ingen skillnad känner jag. Gôtt.

 

PS. En present är att de följer med ut och grillar i skogen. Familjen känner mig. Men den här gåvan hade jag inte väntat mig. Läs min vän Mats Parners fenomenala uträkning som han publicerat på facebook för min skull. Magiskt. Klicka på länken. DS.

Tredje urtidsminnet

Morgonhimlen

Nu finns det förstås ett tredje tillfälle då jag känner särskild kontakt med urtidsmänniskan inom mig. Det är när jag spanar mot himlen.

Har inte människor stått i alla tider, tittat uppåt och försökt förstå? Den där gula, stora, vad är hon för sort? Den vita, nästan lika stora, varför går han upp på kvällen? Alla de små gulvita mitt i svarta natten, vem har satt dit dem? Hur kom hela himlen till? Vem tänder ljuset på morgonen? Vem släcker? Vilken roll har vi människor här nere? Varför ramlar en sten som jag kastar upp tillbaka hit ner medan himlakropparna hänger kvar? Varför är den fulle vite halv ibland? Hur vet regnet att det ska bli regn och inte snö eller hagel? Varför blir vatten som faller så fint?

Morgonhimlar, gröna, röda eller orange. Kvällshimlar, likadana. Jag känner en som samlar på dem. Undra på det. Vem får inte lust att numrera sitt livs bästa himlar och minnas.

Får inte du det?

Privat plan för 2014

Träd

Nu har jag lärt mig stava till dinosaurie, omständlig och hårdra. I somras hörde jag kornknarren några kilometer hemifrån och i vintras fick jag mina första broddar. Planen är att fortsätta vara nyfiken.

Läsa tre bra klassiker jag inte läst.
Lära tre fågelläten jag inte kan.
Springa tre stigar jag aldrig sett.
…och sedan öka.

Steglitsen heter så för att han säger så.

Lite tidigare-tiden

En gång fanns stenåldern, järnåldern, bronsåldern. Sedan tio år lever vi i LiTiTi, Lite tidigare-tiden.

Ingen klepperfotbôll i dag. Inställt.pgFörr började julskyltningen vid skyltsöndagen, den första advent. Nu börjar den tidigare.
Förr klädde folk julgranen den 23 december. Nu klär de den tidigare.
Förr slängde folk ut julen vid Tjugonda Knut, när knutgubbarna kom. Nu slänger de den tidigare.
Förr började folk äta semlor på fettisdagen. Nu börjar de tidigare.
Midsommarafton inträffar ofta långt före Johannes Döparens dag nu för tiden.

Därför kommer jag att fylla 65 vid 63,5 års ålder. Min målgång vid nästa marathonlopp blir efter 2 timmar och 3 minuter.

Läser du inte detta förrän nu?

Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?

Springa och bada

Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.

Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.

Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.

– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.

Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.

Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.

Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.

Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.

Mjukhetens styrka vid Flora Gladhs familjegrav

Vadå ”tårarna i ögonen och knytnäven i fickan”? säger en vän som har läst ett av de senare inläggen här på bloggen. Det var mig en mjäkig inställning.

Tårar och knytnävarJag vet. Det kallas empati. Åker jag till Auschwitz tillsammans med ett klokt och moget gäng antirasister, varav en förlorade sin familj i krematoriet vi står framför, då händer det att jag gråter. Djupt och innerligt.

Det kallas mjukhetens styrka också. Den jag inte kan skratta med kan jag inte prata allvar med, sa min kloke chef Mats Oscarsson på Räddningsverket. Den jag inte kan gråta med kan jag inte förändra världen med, säger jag. Inte om vi vill skapa en bättre värld. Hårda mål kräver hela människor.

Aldrig på en kyrkogård
Nu har jag visserligen lätt för att gråta och ännu lättare för att skratta, särskilt åt dumheten. I Auschwitz finns plats för starka känslor om du har den begåvningen. Däremot finns det sällan plats för att knyta näven under näsan på någon eller skrika paroller. Jag gör sällan det på kyrkogårdar.

Så ser vi på platsen, den där dagen.

Knyter näven synligt gör jag med fördel, bildligt eller bokstavligen, när jag kommer hem från utrotningslägret. Självklart ska knytnävarna upp ur fickorna då, starka ord ska skrivas, skrikas om det behövs, organisation ska byggas och rasistiska åsikter bekämpas. Inte därför att det är sött och rart att göra det, utan för att det är politiskt nödvändigt när samtiden glömt sin historia.

Men så fanken att jag skäms för mina tårar och kramar vid Flora Gladhs familjegrav, krematoriet. Där hade det varit fegt och mjäkigt att inte gråta.