Det finns tre sorters kojor i skogen

Han är min idol, men det vet han inte. Kusinen som lär mig hur du bygger en vattentät koja med dina bara händer, utan vare sig spik eller bräder.

In mellan granarnaDu går till en granskog med vuxna granar och helst lite al eller annat sly. Bryt och kvista nio mjuka drygt fingertjocka alar. Slå ner dem i marken och bind ihop dem upptill med en vidja, så det liknar stommen till ett indiantält. Bryt grankvistar och börja fäst dem upptill och sedan fäster du nästa lager i dem, tills du når ner till marken med dina grenar. Täta grankvistar ska det vara, gärna ganska långa i första lagret. Täck med lager efter lager av grenar.

De sista lagren ska ligga som du lägger takpannor, trä in dem nerifrån så de övre går om lott med de undre.

Till sist har du en koja som är helt vattentät, så länge barren hänger kvar. Fyll golvet med flera lager granris som isolerar. Gå in i kojan. Känn att du inte är den förste som gjort den sortens hydda här på skogen. Vänta på regnet.

Det finns tre sorters kojor, lär kusinen mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Den vi gör djupt inne i en lerbank vid älven rasar när vårfloden kommer, men då är vi inte där. Fördämningen i älven försvinner på samma gång.

Det finns samhällen inuti samhället

IMAG1655

I södra Europa finns ett myrsamhälle som når från Italien via Frankrike och Spanien ända bort till Portugal. Ta en myra från vilket bo som helst, de är vänner och börjar genast arbeta tillsammans. Deras samhälle är 600 mil långt. Ta en myra från den katalanska superkolonin, någon dagsmarsch inåt Spanien, och frakta till dem. Då slåss de till och med i forskarnas laboratorium.

Respekt.

Myror har sina egna trafikregler. Hastigheten på en myrstig ska alltid vara jämn. Kommer det en ensam myra och släpar på för stor börda hoppar andra in och hjälper till, så hon inte ska sinka takten. Kommunicerar gör de med kemikalier.

Vissa myror har två magar, en social och en egen. En art gör en stack av sig själv varje kväll, när myrorna ska övernatta, och låter drottningen vila i mitten, skyddad. Bestämmer gör hon inte, hon har bara sin roll i klassamhället.

Ibland kan du hitta myror i Östersjöns bärnsten, myror har funnits i 150 miljoner år. Vår egen skogsmyra gör stackar som kan bli två meter höga och innehålla tusen drottningar och en miljon arbetare. Det är mer stack under marken än över. Värmen reglerar de genom att lägga den mot söder, men också genom att öppna eller stänga stackens ingångar. Ett myrsamhälle kan äta 100 000 insekter på en dag.

Det finns folk som tror att vi bor i Forshaga människotätort. Kära medborgare, det är inte hela sanningen. 

Vem bor hos vem?

Tre saker fordras för att bli författare

EldenEn kväll, när vi grillar korv i skogen, slår det mig varför jag behövde jobba fyra år som SOS-operatör och åtta år på Räddningsverket. Det var för att lära mig vad som krävs för att tända en brasa.

Svaret är att det krävs tre saker. Precis de samma som du behöver för att kunna skriva.

Syre, tillräckligt hög temperatur och brännbart material.

 

Hyra som i Hälsingland, lön som i huvudstan

En lur ska ha sladd, en skrivmaskin ska skriva ut papper direkt, vårt sociala medium är gathörnet & vägkorsningen och hemmet är dit du går när du inte jobbar. Inte, alltså.

Det var så vi tyckte. Då kom det en karl som hade flyttat från storstan till Hälsingland och förstörde alltihop.

Läs om honom i min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Storstadsarvode och landsortskostnader

”Det skulle komma en liten gubbe”

Livet har sin dramaturgiska kurva med en och annan höjdpunkt då och då. Detta var en. Jag var på besök på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad för att prata om hur man skriver krönikor.

Efteråt fick jag brev av eleverna, läraren hade gett det som skrivövning tror jag. Nu har jag hittat det igen, lyckobrevet från en av dem som lyssnade. Bättre betyg som pratare har jag aldrig fått. Näst bästa betyget var den gången en tant kom och tackade för att jag talat så fritt och fint, helt utan papper. Då höll jag fortfarande manuset i näven.

*

”Okej, det skulle komma en liten gubbe och snacka.” Det är så bra, Malins brev. Hoppas du skriver krönikor någonstans nu för tiden, vem du nu är. Den här lille gubben har du gjort glad många dagar ska du veta.

Tackbrev efter krönikepratet

Kirskål, konst och udda kolonier

En kväll inser jag att det redan har blivit mörkan november ute men jag har fortfarande inte grävt vårt trädgårdsland. Grävandet är en av de få praktiska sysslor som mina händer begriper sig på och så har jag fullständigt glömt bort att det är dags.

– Kan man gå ut och gräva det en vardagkväll med pannlampan tänd, frågar jag ut i luften.

Inte en enda människa i min omgivning tycker att det låter som någon bra idé, inte den kära vännen heller.

– Det kommer en vår, säger hon.

Ja, vårn ja. Då ska jag släppa upp lite mer kirskål. Vi har en sådan gerillaväxt i ena hörnet av tomten, den håller på och bygger upp sitt befriade område. Än är Republiken Kirskål inte särskilt stor, men den jobbar på det. Vi river ner och kirsen bygger upp.

Bokmässemontergeneral
Det är vår utflykt till Fensbol i helgen som fått mig på andra tankar. När söndagen är så vacker som enstaka novembersöndagar kan vara, då drar vi norröver. Lena Sewall ska prata på Heidruns Bok- & Bildcafé, hon är en berättare och Heidruns var det länge sedan vi besökte.

Det är Lena som gör matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och publicerar ett värmländskt recept i varje nummer av tidskriften Värmländsk Kultur. Alltid får de Lena Sewall på Heidrunsrecepten en kringhistoria. Hon är uppväxt i Arvika och lekte som barn i Maja Fjaestads ateljé. Nu har hon skrivit fina böcker om både Skagen och Racken och dess konstnärer och mat. För oss som besökt bokmässan i Göteborg är Lena Sewall dessutom känd som ansvarig för den populära värmlandsmontern där i många år, och det var hon som tog initiativ till en lokal värmländsk bokmässa.

1994 kom boken En bit Skagen. Kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår som hon fick Gastronomiska Akademiens Guldpenna för. Nu ska hon prata om sin senaste bok.

Christians romantiska present
Strax innan föreläsningen ska börja är vi framme vid det vackra gröna huset i Fensbol, där Gun-Britt Karlsson och Bengt Berg har sin verksamhet. Det lyser inbjudande genom spröjsade fönster, inne i bokhandeln går några omkring och bläddrar bland böckerna och i cafédelen dricker andra kaffe och äter andaktsfullt av Gun-Britts valnötskaka med vispgrädde. Nå, vi ska väl hinna fika efteråt, tänker jag och sätter mig på stolen närmast kakelugnen. Då och då lägger någon mer ved på brasan.

DedikationDet blir en trevlig timme och lite till. Lena Sewalls kunskap om Rackenkonstnärerna och deras liv och släktskap är imponerande och hon vet att förmedla den. Ibland undrar jag om arvikaborna verkligen vet om vilka storheter de haft i sin närhet? Förstår de vad de betydde och fortfarande betyder?

Lena förstår det definitivt. Varje god berättare bör tänka på att förse sin framställning med betydelsebärande detaljer och sådana har hon hittat många. Hur årtalet 1858, då Christian Erikssons föddes den 30 juni i Taserud, på sätt och vis markerar den egentliga födelsen för Rackenkolonin. Inte 1898 när Gustaf och Maja Fjaestad kom hit. Hur Christian gav sin franska fru Jeanne de Tramcourt en present på hennes 20-årsdag. En potatisstamp… Hur det blev rusning bland värmländska och andra konstnärer i Paris en dag: Gaugain är här, han behöver hjälp.

Då blev det kalas
Lugn, eftertänksam och med imponerande kunskap och detaljrikedom berättar hon hur konstnärskolonin växer fram, hur de alla tycks bo en period var i Oppstuhage, hur de köper sina hus och hur magert de flesta har det.

En bit RackenFest var det inte varje dag. Men när Fastrarna hade blivit färdiga med en ny stor matta efter flera månaders arbete, då blev det kalas. På bordet: smörtårta med äppelmos mellan bottnarna.

När vi far söderut igen är det kolsvart ute, fyra grader kallt i Fensbol och månen är full. Vid köksbordet hemma slår jag upp receptet på kirskålspaj på sidan 70 i boken. Pajen ser god ut, jag ska verkligen släppa fram lite mer kirskål i mitt liv. Boken med alla berättelserna och recepten heter En bit Racken.

Nu börjar jag läsa den. Gräver gör jag till helgen.

Förkortning för felhörare

Så kallad kund

NPM – new public management. När någon hört fel och fått för sig att det är ”kunderna” som vill ha en egen stat.

Inte kurderna.

Vi är inte kunder när vi går på vår gångväg på Grossbolstorp eller när vårdcentralen nere i dalen tar sänkan på oss. Det är inte den drabbade i artikeln här intill heller.

Kunder är vi när vi köper kôrv.

En sorts pudel från en som fegat

Taggtråd

Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, jag är inte tydlig nog där. En del vänner som kommenterat har rätt på den punkten. Visst, jag har skrivit en sida som heter Politik. Där kan hela världen läsa vad jag tycker. Frihet, jäml…

– Fast det är uppe i det blå. Det är de stolta orden. Skriv några rader om hur du vill gestalta dem.

– Gestalta? Tror du jag inbillar mig att jag är en sån väldig konstnär?

– Ja.

– Då så. Jag vill att rättvisa och solidaritet i Sovjets, nej Rysslands fall ska innebära till exempel en sån enkel sak som att dom som gör en möjligen en aning missriktad aktion och protesterar i en kyrka så det sårar de troende inte ska skickas till Sibirien, för ändamålet var gott och även en troende får offra något för demokratin. Jag vill att Taggtråd och mörka skyarmiljötänkande i Sovjet, nej Ryssland, ska innebära att Greenpeace modiga kämpar inte ska åtalas ens, än mindre för huliganism. Jag vill att i Sovjets, nej Rysslands fall ska tsaren, nej Lenin, nej Putin, nej nån helt annan väljas på ett sätt som är verkligt demokratiskt med lika rättigheter för partierna att föra fram sina budskap. Jag vill att vi som visserligen inte får se de olympiska spelen i Sotji eftersom vi inte vill hålla på och jaga och köpa alla tv-kanalabonnemang som finns, hit och dit mellan evenemangen, eftersom det är en dyr och knappast värdig sysselsättning, inte ska behöva stödja tsarens, nej Lenins, nej Putins förfärliga lagar om kärlek.

– Kärlek?

– Ja, jag råkar tycka att även den kille som gillar killar och den tjej som gillar tjejer är människa och har rätt att…

– Lugn, jag fattar…

– …jag vill att tsarens, nej Lenins, nej Putins flygplan ska sluta flyga nära vårt territorium och låtsas att de krigar mot oss och om de ändå gör det så ska våra egna flygplan vara så många och piloterna ännu fler, så vi åtminstone kan åka upp och…

– … vinka hotfullt åt dom, jag fattar. Men vänsterpartiet och feminismen då? Borde dom inte sluta med det ordet som är så illa sett bland vissa och kalla sin feminism för jämställdhet i stället?

– Fegt. Hur var det han sa slaktarn hemma, en slö kniv drar inget blod.

– Vad hade ni för slaktare i Ängebäckstorp?

– Ja bare skôja. Eller inte. August Palm var inte feg. Inte Sara Lidman. Inte Martin Luther King, aldrig Nelson Mandela. Dom sa som det var, inte nästan som det var.

– Var Sara Lidman slaktare hemma hos dig?

– Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Var det nån som avslöjade slaktare så var det Sara Lidman.

Liljor och lekstugaAlltid en början
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, de som förklarar vad jag menar med frihet, jämlikhet, systerskap. Jag vet. Det är så många frågor. Kan man få börja med att be om en ny alliansfri regering som vågar kalla sig vänster, en ny kulturpolitik, lite bättre kondition för egen del, en rättvis värld, feminism, snabb hjälp till Filippinerna och en vanlig enkel demokratisk socialism i hela Grossbolstorp samt Sverige, Norden, Europa, Jordklotet och Universum?

Tack, det räcker så länge. Nämnde jag konditionen?

Två år och hälsa han som ska till Antarktis

I dag är det två år sedan jag startade bloggen. Då var jag mest stolt över att ha fått igång den alldeles själv, rent tekniskt. Numera blir det ett inlägg om dagen utom vissa helger och enstaka veckovilor. Det är för tätt men jag har svårt att få stopp på skrivaren inom mig. Världen är för skrivbar.

SAM_0646Elva läsare var vad jag väntade, efter en enkel undersökning i förväg. Nu vet jag att det blev fler, i 50 länder och fem världsdelar.

Om någon känner värmlänningen som ska till Antarktis på jobb ett år eller vad det var, så be honom gärna klicka sig hit. Han får väl ta av sig vantarna.

Flest besök blir det när texten är personlig och bra, det är ju hoppfullt. Allra flest när någon delar på facebook. En sådan benådad oktoberdag hade jag fler läsare i Munkfors än Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen tillsammans. Andra dagar är ni ungefär lika många som NWT har läsare i Randers, tror jag. Eller Kolding. De dagarna är lika viktiga.

Här är några inlägg ni har gillat:
Mina löparguruer: Erik Bengtson
Vi är 589 stycken som längtar
Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats
Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn
Sveriges första värstingresa

Och så en liten sprallig en:
Sprinterinfall

Varje gång jag funderar allvarligt på att sluta kommer det lämpligt nog några vänliga läsarreaktioner, utan att jag sagt något. Tack för det, jag blir lika glad varenda gång. I morgon ska jag göra en pudel, detta konstiga uttryck. Jag har fegat.

Trivs.