”Jag hör vad du säger”

Visst ville vi vända upp och ner på världen. Det var därför våra samtal blev avlyssnade.

Sverige ägdes av femton familjer, det statsbärande partiet brydde sig inte och ute i världen tävlade två supermakter om att ockupera de underlydande folk som hotade bli för självständiga inom just deras block. I hela världen hade kvinnor lägre lön för att de var kvinnor, demokratin gjorde halt vid fabriksgrindarna, miljön förstördes i tillväxtens namn och i USA och Sydafrika fick svarta och vita inte dricka vatten ur samma dricksfontäner. Fascister satt vid makten i södra Europa.

Vem vill inte välta en sådan ordning?

Gick världen framåt?
Det är nyttigt att göra en katalog ibland. Jag kunde göra beskrivningen längre. Den hjälper oss att se att på den och den punkten har världen gått framåt men på andra punkter är det ingen skillnad. Gör din egen lista och sätt dina egna bockar i kanten.

Klarälven går att bada i igen, inga bajskorvar kommer flytande. Amerikanerna fick lämna Vietnams djungler och Sovjetunionen finns inte mer. Annat däremot finns kvar.

Avlyssnade, avfotograferade
Vår analys var grumlig ibland men grundinställningen var sund. Vi ville vända på samhället men folket skulle vara med på saken. Inga kuppmetoder, masslinjen tack. Fanns det en paroll att tåga bakom så tågade vi. Plötsligt en dag hade vår attityd fått rätt. Det blev rätt att protestera, det blev rätt att skriva insändare och flygblad, det blev rätt att gå samman och säga ifrån.

Örat lyssnarOch dock lyssnade de. Statsapparaten lyssnade. Avlyssnade våra telefonsamtal, inte allas men vissas. Fotograferade märkvärdigt intresserat när vi for till Åmål och demonstrerade mot amerikanarnas ambassadör under pågående Vietnamkrig. Då gömde vi oss bakom plakaten. USA ut ur Vietnam.

Fick sina liv förstörda
Sedan kom Torsten Leander-fallet. Snickaren som inte fick arbeta åt marinmuseet i Karlskrona för att hans bil stått parkerad utanför ett möte med en förening som slogs för yttrandefrihet. Många år efteråt fick han rätt men det var så dags då.

För ytterligare en del öppnades SÄPO:s akter, men det var ofta för sent. De hade fått sina liv förstörda.

”Jag hör vad du säger” har aldrig varit någon bra replik i min värld.

Slår ner på chefens hatt
När jag var 19 år sjöng NJA-gruppen: ”Först när röken från fabriken slår ner på chefens hatt. Då får vi en miljödebatt.”

Det är samma sak nu. När unga vietnamdemonstranter avlyssnades och fotograferades, när radikala arbetare registrerades och kandidater på vänsterlistor spärrades från framtida jobb, då teg omvärlden. Men ger sig spionerna på att avlyssna Angela Merkel, det starka Tysklands mäktiga förbundskansler, makthaverskan framför andra, då tar det hus i helsike.

Det händer att jag ler roat.

Saker att dölja
Själv har jag en vän som nyss skrev den klokaste kommentaren till senaste avlyssningsskandalen. ”Jag har saker att dölja” skrev han. Precis så är det ju. Vi har alla saker att dölja. Så här skrev han:

Örat lyssnarÄven lokalt har argument (nämnts) som att har du inget att dölja spelar det väl ingen roll /…/ Jag kan ärligt säga att jag har saker att dölja fast de inget har med terrorism eller annan brottslighet att göra. Jag vill helt enkelt vara ifred, klia mig på näsan eller på andra delar av kroppen, prata i telefon med vänner och kamrater utan att maktrusiga spioner registrerar vad jag gör.”

Precis så enkelt är det.
Peta näsan-spioner blir med tiden rätt irriterande. Sådana som kontrollerar utanför vilka möten du parkerar. Sådana som hörs på tråden när du ringer. Sådana som öppnar dina brev och samlar dina sms och mejl.

Jag vill förresten fortfarande vända upp och ner på världen tills den blir rättvis. Skriv upp det nu, så jag får fred.

Månadslön: 25 snökäppar

Snökäppar säljesHöst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.

660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.

25 snökäppar i månaden.

Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.

660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.

25 för 660Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.

När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.

Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell. 

– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.

Ett land med djupa klyftor är djupt korkat

Korkat fördelat

Jag borde skriva om orättvisorna i Sverige. Jag borde använda en del av uppgifterna från undersökningen som det berättas om i nya filmen.

Att den rikaste femtedelen av svenskarna äger nästan allt, eller 87 procent av den totala förmögenheten.

Att inkomstklyftan bara växer. Sedan 2006 har den tiondel av svenskarna som har lägst inkomst tvingats minska sin årsinkomst med 3 500 kr. Minska! Under samma tid har den tiondel som tjänar mest fått lov att öka sin årsinkomst med 56 200 kronor.

Detta borde jag skriva om. En människa som är klyftig är smart, ett land med djupa klyftor är djupt korkat. Varför skriver jag inte om det varenda dag?

46 gånger mer än en arbetare
När Landsorganisationen i Sverige, LO, undersökte saken för ett tag sedan kom de fram till att framtiden verkar ljus för svenska miljonärer. Fast riktigt så sa de förstås inte. I rapporten Makteliten – klyftorna består undersökte de omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare. Inte kapitalägarna.

Korkat fördelatÅr 2011 tjänade den makteliten i landet i genomsnitt 5,4 miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 316 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2011 fick de 50 undersökta toppdirektörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Korkat fördelatKorkad klyfta
Läs siffrorna igen. Känner du några industriarbetare som jobbar hårt? Det gör jag. Känner du några chefer som också jobbar hårt? Det gör jag. Känner du någon enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än en industriarbetare? 46 gånger. Det gör inte jag. Hur jag än går igenom bekantskapskretsen och hur jag än grubblar, funderar, fantiserar och filosoferar – så kan jag inte komma på en enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än någon annan.

Det är inte en nödvändig skillnad.
Det är en orättvisa.
Det är en omänsklig och korkad orättvisa.
Den spräcker ett samhälle.

Visa filmen på varenda möte
Titta på den här filmen nu. Klicka och titta. Den är ny, tar 5 minuter och 16 sekunder och visar färska siffror över klyftorna i Sverige.

Den filmen borde svensk arbetarrörelse visa på varenda sammanträde fram till valet. Så snart en facklig organisation har möte, så snart en partigrupp i något fullmäktige träffas, så fort det är distriktskongress eller bara ett enkelt litet arbetsutskott. Visa filmen. Titta ordentligt på den. Prata om den. En enda fråga behöver ni ställa er:

– Är detta rätt?

Vart tog ni vägen, alla mina ljud?

Aftonbladet Kultur har en miniserie som väcker hörselminnen. Musikern och journalisten Mikael Strömberg går igenom utrotningshotade ljud. VHS-bandspelare som spolar tillbaka, pollett som trillar ner, ljudet av ett väntrum, ett modem som drar igång och en pennvässare. Jag hoppas han skriver fler. Klicka på länken Kom in å ät! så får du både den texten, ljudet och länk till de övriga.

Själv vet jag ett ljud som är utrotningshotat i min värld. Ljudet när jag åker spark på skare i gryningen och sneddar över Stormossen. Vart tog det vägen?

Kattens trippande uppför trappan i vårt hus, tass tasstass tass tass. Den melodin hörde jag i månader efter att hon var borta.

Ljuden när farmor vevar separator, korna vill bli mjölkade, hönsen har lagt ägg, ett lillasyskon ropar ”Affärn ä här”, magister Bergkvist ringer in för hand i Fasteruds skola, jag kickstartar min Fram King Solifer, skrivmaskinen plingar att det är dags att byta rad, Pepsodenten nyvunnen liftarbekant spelar jewish harp på Dam-platsen i Amsterdam och en ung Björn Borg sjunger i bioreklamen: ”Den gula hinnan, det är känt, den borstas bort med Pepsodent”. (Klicka men var beredd med kudden!). Signaturmelodin till Frukostklubben, Hylands Hörna och Dallas. Ljudet från vallningslampan när man tjärar ett par Six-Je Elit.

Vart tog ni vägen?

Då har vi ändå inte pratat om dofter.
Får jag föreslå färskt Björnklister på en spatel?

Skriv en text, prata med Kai

När Kil blir snyggt

När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:

– Skriv en text. Prata med Kai.

Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.

– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.

Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.

– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…

Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.

Glödlampan, glödlampan.

Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.

För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.

Sista varningen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.

Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.

Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.

– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.

Bokhylla23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.

Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.

Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.

Tre block och två skor
Penna och blockSörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.

Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.

Vem är jag?

Dramat i vår sängkammare

Det gör mig ont, men jag slog till katten. Jag som älskar katter men hatar våld.

Katt i fönstretSå här är det. Katten bet mig. Det har aldrig hänt under ett liv med de djuren. Jag har klappat dem, lärt dem ligga på rygg och sova i mitt knä, gett dem mat och legat och gosat med dem. De i sin tur har lärt sig trivas så mycket bakom den spinnande datorn, att två av dem kom på hur de skulle göra för att få mig att sätta igång den.

Jo, hon bet mig i armen och släppte inte taget. Jag försökte skaka av mig henne men katten satt fast. Det gjorde ont, nu fick jag panik. Skakade vänsterarmen men där satt en katt.

Knyter näven
Jag knyter högerhanden, höjer den och drämmer till allt vad jag orkar rakt i skallen på katten. Måste ju få henne att släppa.

Då – vaknar jag. Slaget dunkar till med kraft, min fru som ligger och läser alldeles bredvid mig i sängen känner vinddraget. Det är inte en katt jag slår. Vi har inte haft katt på flera år. Det är en bok som blivit liggande över vänster handled, när jag somnade. Halva boken på ena sidan, halva på den andra. Boken klämmer över armen och vägrar släppa taget. I sömnen måste det ha känts som ett bett. Jag nästan spräcker den med mitt våldsamma slag.

Boken handlar om fotvandringar på Lanzarote. Tack och lov att jag inte träffade henne som jag älskar. Hon skrattar än, fast hon hoppade högt.

Men att jag slog en katt. Ett oskyldigt djur.
Det small i hela sängkammarn.

Arma ungar

Om hikikomoriEn dag påminns jag om ett ord och tillstånd som är så ledsamt. Egentligen är det flera ord för samma ledsenhet. Ja, det var väl det hela. Arma ungar. Sorgesamt.

Hikikomori.

 

När du har läst den notisen rekommenderar jag tipset nedan. Det behöver du inte vara hikikomori för att snappa.

Länktips: när tillvaron känns dyster försöker jag lära mig hur fåglarna på Grossbolstorp låter. Här är en interaktiv webbplats. Samtidigt som du hör fågelsången får du några arter att välja mellan. Klicka i ett alternativ och se om du kom ihåg rätt. Sedan går du till nästa. Jag s-k-a upp i 100 procent… 

Träna dig på fågelläten