Vilket nummer har du i människans historia?

Nu vet jag vem jag är. När jag föddes var jag nummer 2 556 832 031 av de som då
levde. Samtidigt var jag den 75 738 908 71:e av de som hade levat, sedan människans historia här på jordklotet började.

Vill du veta vem du är? Här är länken till BBC:s webbplats som hjälper dig räkna ut det. Fyll i födelsedag, månad och år, så ser du vilket startnummer du fick i det livslånga loppet.

 

 

 

Mina löparguruer: Ardy Friedberg

En av de mer udda löpteoretiker jag stött på är Ardy Friedberg. Ändå var det han och hans bok Träna för maraton som slutligen fick mig att våga springa mitt första marathonlopp. Jag hade trott att jag måste springa värsta långpassen på flera mil varje helg och samla smärtsamt många kilometer varje vecka och ägna vintrarna åt än värre självplågning och förbereda mig i flera år innan det var lovligt att anmäla sig och kolhydratladda måste man göra inför loppet, bland annat genom tömning, och…

Förenkla, förenkla! tyckte även Friedberg.Det måste du inte alls, skrev Ardy Friedberg. Så ska det inte behöva vara om du är en någorlunda medelmåttig motionär med någorlunda normala ambitioner. Själv hade han två huvudprinciper:

1. Träna dig i att springa länge, räkna inte kilometer.

2. Jaga inte tider, håll ditt eget tempo.

Nu, en lördag 28 år senare, plockar jag fram hans bok ur bokhyllan. De senaste åren har det hänt att jag gett bort böcker till diverse välgörenhetsbutiker när hyllorna blivit för trånga, men den här är kult och får inte lämna huset.

Inte för oss med måttlig fart
I kapitlet jag slår upp berättar Friedberg om sin första mara. Loppet kändes misslyckat, trots att han gjort allt rätt enligt den tidens tränarfilosofi:

”När jag ser tillbaka på min träning /… / kan jag inte låta bli att tycka att de böcker och artiklar som skrivits av ’experter’ inte är gjorda för dem som har sprungit regelbundet i måttlig fart och just bestämt sig för att springa ett maratonlopp. Så gott som alla dessa böcker är skrivna för löpare som har siktet inställt på att göra loppet på 2.30 eller 3 timmar, inte för den stora majoriteten löpare som kommer i mål på 3.45 eller 4 timmar. Den enda givande läsning jag kan komma ihåg var skriven av dr George Sheehan – och hans text innehöll mera psykologi och uppmuntran än fysiologi.”

Det är mycket lättare att träna kroppen än själen, skriver Friedberg och fortsätter:

”Det finns träningsböcker som hävdar att man måste ha minst ett års löpträning bakom sig innan man kan ställa upp i ett maratonlopp, andra påstår att man behöver två år eller mer. Det är en mycket konservativ inställning men helt acceptabel om man kan vänta så länge. Löpning är en så pass individuell sport att det inte kan finnas några orubbliga regler”.

Ett halvår räcker
Jag sitter i badkaret efter en regnblåsig runda vid friluftsgården och fortsätter bläddra i boken. Försiktigt så den inte blir blöt.

Nu minns jag känslan, när jag insåg att här fanns en löparfilosofi som skulle fungera för mig. Jag som inte hade tänkt gå i mål på drygt två timmar, men gärna klara en mara och må bra under tiden. Ardy Friedberg tyckte inte alls att jag skulle behöva träna i flera år för att nå dit. Inte med mina ambitioner. Jag var ju redan i gång.

”Det är fullt möjligt för en vältränad idrottsman att hårdträna löpning i 2-3 månader och sedan göra ett hyfsat maratonlopp. Tyvärr är de flesta av oss inte vältränade när vi börjar långlöpa och därför är en sådan snabbträning inget att rekommendera. Men om du däremot har sprungit 15-30 km i veckan under några månader, kan du mycket väl börja fundera på att springa ditt första maraton om 6-7 månader och lägga upp ett träningsprogram.”

Förenkla, förenkla
Redan där föll jag för min nye väns tankar. Vem hade inte sett alla dessa krångliga träningsprogram. Här var en som tänkte annorlunda.

”Henry David Thoreau har faktiskt sagt det bäst: ’Våra liv plottras bort på småsaker… Förenkla, förenkla.’ Man kan ju tycka att distanslöpning som är en av de minst komplicerade av alla idrotter också borde vara lättast att beskriva, och att träningsprogrammen borde vara lätta att följa. Inte då. De flesta böcker om löpning, särskilt då maratonlöpning, är så svårtillgängliga, innehåller så komplicerade instruktioner och skapar så mycket mystik runt själva sporten att en genomsnittlig löpare ger upp utan att ens starta i ett lopp.”

”Vissa träningsprogram är så komplicerade att man nästan inte kan gå hemifrån utan att ha en kopia av anvisningarna fastnålad på bröstet.”

”Tränare /… / har lyft träningens metoder till de dunklaste höjder.”

Minuter, inte mil
Ardy Friedbergs idé var att det inte var antalet träningsmil som var viktiga. Det var tiden.

”Om du springer 200 eller 100 mil för att förbereda dig för ditt första maraton är mindre viktigt än att du lägger ner tid ute på vägarna. Du måste klara av att springa ungefär fyra timmar för att klara ett maratonlopp, och det har inte så mycket att göra med hur långt du springer som man skulle kunna tro. Om du skaffar dig en vana att kunna springa länge, kan du också springa långa sträckor.”

Säkert finns det rationellare sätt att träna, det begrep jag redan då. Han hade förresten avsnitt om både styrketräning och om cykling och simning som alternativ träning, och mycket annat. Men det var enkelheten jag gillade.

På fem månader skulle en van men medelmåttig motionär som jag kunna springa en mara, skrev Friedberg. Löpning  fem dagar i veckan. 70 minuter första veckan, därefter 75, 85, 95, 135, 160, 200, 220, 220, 235, 255, 275, 275, 285, 120, 165, 320, 335, 390, 330, 225 och tävlingsveckan högst 55 minuter. Sista två dagarna skulle vara träningsfria.

Jaha. Inte värre. Med mina fem minuter per kilometer såg det inte alltför blodigt ut.

Sprang genom Värmland
Anteckningarna finns kvar. Jag följde schemat ganska bra, även om jag skam till sägandes räknade om hans minuter till kilometer. Mitt i träningsperioden kom dessutom ett nyttigt reportageuppdrag som jag hittat på själv. Fotografen Christer Höglund och jag sprang från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad och skrev om det i den stora länstidningen, där vi arbetade. Ibland gick vi.

Tjugoåtta kilometer till fots om dagen på brinnande arbetstid i tio dagar. Sämre uppdrag har jag haft.

Starta inte för fort
Den 17 september 1983 gick starten. Platsen var klassiska Slottsskogsvallen i Göteborg och benen pirrade av löplust då starten höjde pistolen. Hur var det Friedberg skrev? ”När startskottet går rusar tätgruppen i väg och…”. Jo tack, men inte jag. Det misstaget hade jag gjort tillräckligt många gånger vid kortare lopp.

Håll dig till planen. Ta det lugnt. Följ ditt eget tempo.

42 kilometer och 195 meter senare visste jag svaret. Ardy Friedbergs metod hade fungerat. Till nästa gång skulle jag lyssna på andra löparprofeter, men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag hade satt upp ett mål som några år tidigare hade verkat omöjligt – och nu hade jag nått mitt mål. Jag hade klarat en mara, ett helt långt marathonlopp.

Skorna luktade stad och lycka.

Gullan känner sig snopen

Helgen v. 48 är verkligen ett vemodigt namn på en evigt pumpande låt. Låten sätter sig på skallen, medan jag ligger i sängen och läser Gullan Lindblad i NWT. En gång moderat riksdagskvinna och fortfarande självtänkare, det erkännandet får jag ge henne. Här några rader ur hennes krönika:

”Det känns litet snopet för en som varit positiv till den europeiska monetära unionen (EMU) att nödgas tillstå att det nog var ganska klokt att rösta nej.”

”Vad var det vi sa” är ett alldeles för simpelt uttryck att skriva eller ens säga. Men ibland är det frestande ska du veta, Gullan.

Indonesisk talövning

Det indonesiska språkintresset är större än jag trodde bland mina vänner. Vad heter egentligen ”min systers tånaglar ser ut som min farfars”, frågar ni, efter att ha läst gårdagens inlägg.

Det är Språktidningen som tipsar om en webbplats för tungvrickare. Här är adressen: http://uebersetzung.at/twister/index.htm

Och så här säger man det där om syrrans tånaglar på indonesiska: ”Kuku kaki kakak kakak ku kayak kuku kaki kakek kakek ku”.

Träna ordentligt nu. Många tycker det är svårare att säga ”typiskt västkustsk köksväxt”.

Nya och gamla favoriter på köksbordet

På högstadiet var det Bildjournalen som styrde min veckorytm. En gång i veckan gick promenaden från Åsvallaskolan bort till Pressbyrån vid stationen. Vems musik handlade det om den här gången? Vilket nytt klädmode? Vilken grupp var på utvikbar elefantbild? Spelglada Shanes? Skönsjungande Hounds? Idolerna Hep Stars med Svenne Hedlund, för alltid personifierande 60-talsmodeordet ”gullig” bland tjejerna?

Vilken ung man blir kallad gullig i dag, med manligheten bevarad?

Nå, livet gick vidare, Bildis lades ner och det blev andra, mer radikala blad som kom att styra den här läsarens liv och veckor. I dag vet jag att många av journalisterna jag lärt mig se upp till faktiskt skrev i Bildjournalen när jag slukade den som mest.

Tidningsläsare har jag förblivit. Som nyhetsnarkoman läser jag bland annat de båda länstidningarna förstås. Papperstidningen på morgonen, nätvarianten då och då under resten av det vakna dygnet. Mycket för jobbets skull, men också av intresse. Glad att bo i ett av de få län i landet, där vi fortfarande har två konkurrerande morgontidningar.

Tack för nätet, det är en välsignelse. När händelserna i Oslo och på Utöya inträffade satt jag klistrad vid datorn, med tv:n på parallellt, många många timmar. Från CNN, BBC och norska VG och NRK strömmade förfärligheterna ut via nätet, samtidigt som tv-bilderna rullade.

Jag gillar alltså internet. Vid sådana händelser är det oslagbart som direktmedium. Utöya läste jag först om via SVT:s text-tv i mobilen. Vem hade trott på den lösningen i barndomen, när vi delade telefontråd med grannen, till vår svarta bakelittelefon? ”Notiser på bild i luren”? Nu skôjer du att.

Ändå är det pappersbladen jag älskar mest. Den som stått i ett tidningssätteri och gnabbats med en kunnig typograf på blytiden vill känna trycksvärtan dofta. Minnas det varma blyet, den spegelvända texten och alla yrkestermerna.

Det ska vara någonting att ta i. Du ska behöva väta fingret och bläddra. Den ska gå att läsa på badstranden, på bussen, i bästa fåtöljen eller långt ute i skogen. Stryka under eller få snabb överblick i och kunna lägga på hög i en hylla. I fall.

Just nu är Språktidningen en sådan favorit. Var annars hittar jag rubriker som ”Blomporr kräver stil”, ”Varför rädda ett döende språk?” och ”Lättare att sjunga fult på engelska”? Var kan jag lära mig att ”En persons modersmål kan påverka hur hon eller han uppfattar en tonföljd i musik”? Eller att det är tydligare att skriva ”knutpunkt” eller ”nav” än i och för sig svenska ”hubb”. Eller varför engelska hub, job och web ska ha två b:n på svenska.

En glädje, varenda gång den landar på köksbordet. Inga elefantbilder att vika ut och sätta på väggen, jag vet. Men du får å andra sidan skicka in ditt favoritord till en webbplats, för att jämföra med andras bästisar.

Nu hinner jag inte berätta mer om min älskling. Jag ska läsa notisen om Språktidningens nyupptäckta webbplats för tungvrickande uttryck. Du kan aldrig tro vad ”min systers tånaglar ser ut som min farfars” heter på indonesiska.

Jag undrar så hur det uttalas.

Låt oss stanna i byarna över natten

Det finns en bok jag inte läser alltför ofta i, eftersom jag tror mer på andra ord och mest på att tänka själv. Men när jag läser boken, återkommer jag ständigt till Höga visan. Har det någonsin skrivits vackrare kärlekslyrik?

”Kom, min vän;
låt oss gå ut på landsbygden
och stanna i byarna över natten.

Bittida må vi gå till vingårdarna,
för att se
om vinträden hava slagit ut,
om knopparna hava öppnat sig,
om granatträden hava fått blommor.

Där vill jag giva
min kärlek åt dig.”

Höga visan, kapitel 7, vers 11-12, 1917 års bibelöversättning.

Springer över krönet

Hur många gånger har jag passerat krönet där femkilometern är som högst? Stannat några gånger och stretchat vid rastplatsbordet. Bävat några gånger vid isföre med skidor på fötterna, innan jag kastat mig utför. Allra oftast: känt mjölksyran nafsa mig i vaderna efter den etappvisa backen upp.

Nu gör jag det ännu en dag. November är tokmild och själv har jag min bästa löphöst sedan år 2000, vilket är fort gjort, eftersom en bråkig ryggkota hindrat varje löpsteg de flesta år detta årtusende.

Nu kan jag igen. Inte perfekt, inte fort, men det går. En gång till får jag känna syran lystet bita i underbenen och löplusten låta munnen vattnas. Tass tass tass över krönet, sedan vänder det nedåt mellan skog och hygge. Andning och steg byter rytm, tass tass tass tass.

Fortare än på tio år är jag i tunneln under riksväg 62. Om drygt ett år är även jag 62 och snabbt går det verkligen inte när gubben springer. Men kvickare än i fjol och betydligt verkligare än alla ryggsjuka år, då jag bara sprang i vakendrömmen. Å, vad jag längtade efter den här rundan. Ett år sprang jag sex löpsteg vid ett tillfälle, då kom det en tår. ”Jag kanske kan. Jag kanske kommer att kunna igen.” Sex futtiga steg på ett helt år men så mycket glädje.

Vid bäverdammen ska alltid ett beslut tas. Svänga åt höger och springa hela femman – eller ta till vänster och smita hemåt den kortare vägen med svansen mellan benen? Stolt väljer jag höger, riktning Svarthultet. Två goa backar kvar. Ryggkotan har inte klapprat en enda gång.

Skorna luktar skog och lycka.