Vilket ovanligt missriktat uttryck ”Jag vill inte dö nyfiken” är.
Det är ju det du vill.
Ha nyfikenheten kvar.
Den som planterar en palm
En kamrat berättar hur han sätter glögg och palmer. Samma dag. I almanackan står det september och i mitt sinne rullar stora vemodet in. Den mänskliga hjärnan är en märklig sak. Raskt drämmer hon till med den enda möjliga association som kombinationen glögg och palmer kan ge en lagom tjock man i 62-årsåldern på Grossbolstorps höjder när han ligger hemma i hösthosta.
Yngve Stoor.
Detta var några dagar sedan. Nu sitter jag kvällarna i ända och lyssnar på vår ende svenska hawaiimusiker på Spotify. Låten hjärnan mindes var förstås Sjömansjul på Hawaii. Den kom på skivan Melodier som bedåra år 1945.
Låt efter låt lyssnar jag på, medan gitarrsträngen på dalmasens hawaiigitarr dallrarrarar. Två solröda segel, Mot Honolulus strand, Blå lagun – varenda låt rymmer längtan och framtidstro. Dall rarr rarr allr-ande kommer framtiden till oss.
Ge mig ett hårdrocksband som vågar spela in sjömansjulen och kalla skivan Melodier som bedåra. Låt folk tro på framtiden igen, så som den gör som planterar palmer i september 2013, trots att Anders Borg nyss har lagt fram sin nya budget och svartmyrorna gått framåt i kyrkovalet.
Månsken över Tahiti går också bra, om ni tycker den passar bättre för distade gitarrer och growlande trut. Är det nog med förslag?
Fotnot: något säger mig att det kan finnas generationer av barn som inte fått lära sig om världens främste svenske hawaiimusiker i skolan. Läs vad Wikipedia skriver om Yngve Stoor.
Skarp kritik mot 24:7-dieten
– Efter flera dygn i sängen
gick han upp!
Vi har tidigare publicerat herr doktor Viktor Roots uppmärksammade rön, den så kallade 24:7-dieten. Se illustrationer, första delen och steg 2.
Nu kommer allvarlig kritik mot metoden. Inte är han doktor heller, han är en pensionerad skogsarbetare och småbonde som skriver kônstiga dikter och en gång konstruerat en tryckkokare som exploderade.
– Han gick UPP när han gick ner från sovrummet! hävdar kritikerna från sin position på samma parksoffa mellan ICA och Konsum nere i köpingen.
Viktor själv bara ler och funderar på ett svar. Steg 3, nu ska vi se, hmm, steg 3. Var la jag mopedhjälmen?
Munkfors sak är vår
Jag är en enkel människa. Ibland läser jag dravel i både böcker och blad och om helgkvällarna händer det att jag ser på tv-program som tittar sig själva. Två krav har jag dock. Det ska inte skrikas och gapas om detta inte behövs för handlingen. Programledare och andra ska inte göra narr av vanligt folk.
Därför går alla program av typen Idol bort, för där är juryns halva uppgift att förnedra. Därför zappar jag iväg från all den reklam som handlar om att se människor som utbytbara. Därför går de flesta ringprogram på radio av typen Hassan bort, precis som de flesta varianter av Dolda kameran på tv.
Jag får ont i magen av folkförakt.
Ett program är särskilt lätt att zappa förbi. Tv-programmet Robinson. Så har det varit i alla år för mig. Jag klarar inte ö-råd. Som jag ser det har Robinson varit med och ökat den egoistiska andan hos vissa i mitt land.
Då föredrar jag underhållningsprogram där folk gör det de är bra på och får uppskattning för det. Program som Så ska det låta, där artisterna får sjunga i stället för att fjanta sig. Där har någon insett att det verkar vara sång som sångare är bra på.
En favorit på tv är Körslaget. Caroline af Ugglas påhitt som nu rullar för sjunde säsongen i fyran. Att upphovskvinnan gillar körsång märks tydligt. Det som också märks är att formatet (det kallas så i tv-sammanhang) inte tillåter att programledare och andra förnedrar de medverkande. Dramaturgin är lagom lördagskvällslättsmält, när du får se kör efter kör växa fram och sakta men säkert bli till en sammansvetsad grupp, där det som händer är mer än sång.
Då vaknade slöfocken
I kväll är det dags igen. En av körerna kommer från Munkfors. Platsen där jag började min bana som journalist och dit jag långt senare kom tillbaka som informatör. Min favorit bland bruksorter. Team Book från Munkfors består av fullt med bekanta, bekantas bekanta och bekantas barn.
Till min förvåning upptäcker jag att jag, som är en sån slöfock i tv-soffan, har börjat ringa och rösta på kören. Prova du med. Caroline af Ugglas körslag är ett förträffligt chips- och vindruvsprogram och varför skulle inte en trivsam liten ort uppströms Klarälven få vara i centrum många lördagar till?
Munkfors sak är vår.
TV4 behöver några äkta människor ibland.
Allt det spännande finns hos kvinnorna
Det är kvinnorna som bär vår framtid. För mig känns det ofta så. Nej, inte alla kvinnor och inte bara de men väldigt ofta. Vilket kön är mest emot kärnkraft och europeisk överstat och överslant, vilket är mest emot styckningen av välfärden – om inte kvinnorna i Sverige? Det är ju de som håller uppe de rester av folkhemmet vi fortfarande har kvar.
På slitna armar, ryggar och knän bär de den offentliga sektorn, den nödvändiga offentliga sektorn. Du tror väl inte att det är en tillfällighet att det så ofta är de duktiga och plikttrogna flickorna som blir utbrända?
Knappast.
Tre nya favoriter
De spännande bloggarna kommer också därifrån. När jag berättade om några favoritlöpbloggar för ett tag sedan, var alla skrivna av kvinnor. Ska jag nämna två av mina absoluta bloggfavoriter i andra kategorier så blir det Bodil Malmsten (som jag först trodde hade slutat) och Adina Magnusson i Kristinehamn (som slutade ungefär när jag hittade hennes skrivande).
Här är i stället tre andra rätt nya bekantskaper för mig i bloggosfären. Alla är kloka och vassa, alla är roliga (på det ena eller andra sättet) och alla är kvinnor. Det är ingen tillfällighet. Dessutom bekräftar minst två av dem en annan sak som livet lärt mig. Den som är fotograf eller konstnär har goda förutsättningar att bli en bra skribent.
Hon har lärt sig att se
Här är de tre. Läs & bli berörd.
Linaslyna
J. Segerberg
Kling Kong
24:7-dieten, steg 2
I går publicerade vi Doktor Viktor Roots senaste rön på dietområdet. Den så kallade 24:7-metoden. Se illustration.
Här följer nu det viktiga steg 2 enligt den rootska metoden:
(Copyright) Doktor Viktor Root, Nere på köpingen, 2013. https://sven-ove.nu
24:7-dieten
– Läget?
– Sådär. Det är svartmyrorna vet du, svartmyrorna.
Anticimex bild av läget, strax innan riksdagens högtidliga öppnande.
Brinner det hos Gösta?
– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans?
– Göstahult.
– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans? Vi ska skicka brannkårn.
– Göstahult.
– Ja jag hör vad du heter, Gösta. Kan du inte berätta var det brinner nånstans?
Tänkbart scenario om SOS-centralen i Karlstad flyttas till Örebro, som det föreslagits. Lokalkännedom är inget du skaffar dig på en kafferast. Våra dialekter i provinsen kan också ställa till problem. Orten ”Kalann” står knappast på några kartor.
Vad händer om någon får hjärtinfarkt i Rud och en anhörig från annan ort ringer åt honom? Vet du hur många Rud det finns i Värmland?
Replikskiftet i början skulle kunna hända med larmcentralen i Karlstad med. Fast risken blir större, ju längre bort de som larmar ut blåljusen ska sitta. Svaret är 24, förresten, det finns minst 24 Rud. Du ser dem på kartan här intill. ”Vilket Rud menar du? Jaså Rud i Ämtervik? Vilket Ämtervik?”.
Flykten och värdfolket
Jag brukar alltid berätta om siffran 25 per dygn. Så många småjordbruk lades ner i Sverige strax efter mitten av 1960-talet. Det känner jag fortfarande vemod inför.
I Syrien flyr en människa var 15:e sekund från sitt hem. Två miljoner har flytt utomlands, fyra miljoner har flytt inom landets gränser.
Efter 60-talet blev svensk landsbygd enmansbetjänad, brukar jag säga. Hos den här 62-åringen finns ärr kvar än, fast vår flykt sannerligen inte var blodig på minsta sätt.
Hur länge sitter ärren kvar för de syriska flyktingarna? De som överlever.
Nioåringens fråga
Inte blir det bättre om de som flytt möts av främlingsfientlighet från omänskliga, förledda och historielösa personer, där de hamnar. Häromdagen kunde jag läsa följande på Twitter. Det var skrivet av journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten, som råkat gå förbi en rasistisk demonstration och dess motdemonstration:
”Passerade demo med dotter (9 år). H upprepade frågan: ’Visst var de som tycker att vi får vara i Sverige fler än rasisterna, många fler?’.
Inget barn ska ens behöva tänka den tanken, även om rätt sida ledde.
Ibland kan mitt svenska vemod kännas futtigt.