Flykten och värdfolket

Jag brukar alltid berätta om siffran 25 per dygn. Så många småjordbruk lades ner i Sverige strax efter mitten av 1960-talet. Det känner jag fortfarande vemod inför.

I Syrien flyr en människa var 15:e sekund från sitt hem. Två miljoner har flytt utomlands, fyra miljoner har flytt inom landets gränser.

Efter 60-talet blev svensk landsbygd enmansbetjänad, brukar jag säga. Hos den här 62-åringen finns ärr kvar än, fast vår flykt sannerligen inte var blodig på minsta sätt.

Hur länge sitter ärren kvar för de syriska flyktingarna? De som överlever.

Nioåringens fråga
Inte blir det bättre om de som flytt möts av främlingsfientlighet från omänskliga, förledda och historielösa personer, där de hamnar. Häromdagen kunde jag läsa följande på Twitter. Det var skrivet av journalisten och författaren Dilsa Demirbag-Sten, som råkat gå förbi en rasistisk demonstration och dess motdemonstration:

Passerade demo med dotter (9 år). H upprepade frågan: ’Visst var de som tycker att vi får vara i Sverige fler än rasisterna, många fler?’.

Inget barn ska ens behöva tänka den tanken, även om rätt sida ledde.

 

Vägen

 

 

 

 

 

 

 

Ibland kan mitt svenska vemod kännas  futtigt.

 

Men blir det helt omöjligt…

Forshagalinje

… för er, karlstadsbor, så är ni alltid välkomna att besöka Forshaga. Här har vi raka linjer på cykelbanorna och vita cyklar utritade här och där, så ni från stan ska veta hur ni gör.

Välkomna hit, Petruskiosken har gôtt mos och i forsen finns det lax.

Fotnot: detta apropå fredagens inlägg. Här kan du läsa mer om konsten. (Vad viktigare är: var 15:e sekund flyr en medmänniska från det blodiga kriget i Syrien. Sex miljoner är på flykt, inom eller utom landet).

 

En dag i alliansregeringen

– Och så hittar vi på ett jobbskatteavdrag som gör så att alla dom mammalediga kvinnorna får betala mer i skatt än dom som jobbar.

– Å Gud vilken bra idé. Då slutar arbetarna hålla på och föda så mycket ungar.

– Precis. Vi ska inte ha en massa nyfödda socialdemokrater och vänsterpartister i det här landet.

– Ska vi bestämma det då? Slut med allt jämställdhetstjafs. Högre skatt för det fruntimmer som är hemma och passar sina egna ungar än när fruntimret kravlar sig till jobbet och kopierar papper åt oss?

– Topp.

Beda från Bogen

 

SR Ekot: Femte jobbskatteavdraget: klyftan ökar
SvD: Ökade klyftor med jobbskatteavdrag
DN: Ökade klyftor med jobbskatteavdrag
HD: Ökade klyftor med jobbskatteavdrag
AB: Klyftan ökar med ny skattesänkning

osv

Dä ä möe på gang. (Klicka gärna på bilden).

Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats

Hur orkar ni bråka om snor när Sarajevo förblöder? Så började första texten vid min sista sejour som krönikör i Värmlands Folkblad för bra många år sedan. Kriget i forna
Jugoslavien pågick för fullt, Sarajevo var belägrat men i de värmländska tidningarna debatterades lite snor som förekommit i en tv-serie av Solveig Ternström. Morsarvet.

Konst i KarlstadI dag är det likadant i min kära provins. Miljoner flyr från inbördeskriget i Syrien, regimen där dödar sina egna barn med gas men i tidningarna debatterar folk några streck på en cykelbana i kanten av Karlstad.

Finns det något som lockar fram gringubbar av båda könen lika bra som ett nytt offentligt konstverk? Skylten på universitetet i Karlstad härom året (Nobody puts baby in a corner) var bra men knappast originell och konstnärlig, tycker jag. Det är däremot de ringlande strecken vid Borgmästarholmen. Originella, oväntade, konstnärliga och till råga på allt roliga.

– Trafikfarligt! ropar gringubbarna. Hu!

Ja ni, govänner. Klarar ni inte att cykla på offentlig plats utan ett rakt vitt streck att följa, då ska ni nog hålla er inom inhägnat område när balanssinnet börjar vingla. Eller sitta i en fåtölj under tak och fundera över alla döda i Syrien. All sorg. All flykt.

Barnen där skulle vara mycket glada om det bara fanns ett krokigt vitt streck att bråka om i deras land.

Åtta hemmansägare, tre pigor, en inhyses

ÄngebäckstorpEn kväll hamnar jag i den stora folkräkningen från år 1890, Värmlands län. Den finns gratis på nätet och jag har läst i den förr. Hur var det i min uppväxtby, 69 år innan vi kom flyttande dit?

På dataskärmen växer bilden fram. Ängebäckstorp hade 55 invånare när räkningen genomfördes. Åtta hemmansägare, tre pigor, två undantagsägare, en inhyses, fyra arbetare; barn, hustrur, åldringar. Vanligaste förnamnen Carl och Carolina, olika efternamn på gifta makar, sönerna och döttrarna tog efternamn efter fäderna. Olsdotter, Kristoffersdotter, Eriksson. Några av dessa söner tycker jag mig minnas.

Från de sista åren vi bodde kvar kommer jag ihåg några auktioner och flyttlass och en och annan bostad som stod tom. Hur många människor bor i byn i dag? Inga åtta hemmansägare. Fyra boningshus står kvar, finns där tio personer? Åkrarna brukas, skogen växer, grusvägen är fortfarande lika krokig uppåt, nedåt och åt sidorna och den gamla tallen vi sprang ikapp från står kvar.

De två drömmarna var samma, år 1890 och år 1959. Att barna ska få det bra. Att en ska kunna lämna jorden i ett lite bättre skick till barna än den var i när en själv fick den av far. Om en nu fick nån jord.

Den drömmen om barna och jorden drömmer jag än.

Alltid på fel ställe

Människors problem nu för tiden är att alla alltid är på fel ställe. Så då måste de ringa till det där andra stället, där de hade velat vara om det är där den de ringer till är, så han inte är på något annat ställe och längtar bort från det stället i stället medan han talar med dig som längtar dit.

Eller hon.
Eller sms:ar.

Soluppgång från hållplatsen

 

 

 

 

Höst i den lilla världen, hot i den stora

Hösten 2013… och så kommer en av dessa dagar när jag helst skulle hänga på en kratta. Björken fäller blad och det gör paradisäppelträdet med. Barnbarnen har åkt, dis och dimma över nejden.

I Malmö har de försökt lyncha en medmänniska. I Norge har de röstat fram både högern och främlingsfientligheten till köttgrytorna.

Blad faller. Tolv grader varmt. Vi får inte ge tappt.

 

Det är en glädje att springa barfota på solvarm stig

Vi har ont om pengar men mat varenda dag. Det är så det är att vara småbonde. När jag vill vara skidåkare har vi inte råd med tävlingsskidor. Inte först. I slöjdsalen i Fageråsens skola står vår magister med ett par SixJe Elit i näven. De är precis lagom långa för mig, han har nyss lärt mig grundvalla dem med trätjära och nyfylld blåslampa.

– Ska du vara med på skol-DM behöver du ett par riktiga skidor.

Tanken han tänker är omöjlig. Jag ser vad han vill men inte kan. Alla ser. En magister kan inte ge en av sjätteklassarna ett par skidor. Inte ens om gossen är duktig i skolan och träningsvillig. Det är inte rätt mot de andra femton eleverna i femte och sjätte klass. Han kan inte ens låna ut dem. Aldrig särbehandla, aldrig gynna bara en.

Mina egna skidor är för breda och har kabelbindningar. Perfekta när jag åker i lössnö två kilometer till skolbussen eller ända till skolan, fem kilometer över skogen. Men han tycker inte de duger att tävla med bland andra skolor, de är alldeles för tunga. Kanske skäms han för mina skidor.

Jag är bra men blir inte uttagen. Jag hade placerat mig med de skidorna också.

Stubbåkern utan skor
Vi äger både skor och stövlar, det är inget u-land vi lever i. Men varje senvår börjar vi gå barfota, mest för att vi vill. Gräsmattan framför huset, grusgången, grusvägen bort till korset, full med vassa stenar. När hösten kommer är fötterna så härdade att de klarar vilken stubbåker som helst. Du springer inte otränad i nytröskad stubbåker, varje strå är vasst. Alla nyskurna strån har en kompis och den har en kompis och den har en vän. Vass vän.

Efter en lång sommar med bara fötter kan du.

Känslan när du råkar trampa i en färsk, gulvitkletig hönsskit på lagårdsbacken och skiten pressas fram mellan stortån och långtån. Ännu värre mellan småtårna. Smeten, lukten. Känslan när du springer utan strumpor och skor på en barrstig i kända skogar. Solen värmer sanden, barren och två härdade fötter som har lust.

Fötterna minns och förstår
Femtio år senare läser jag boken om barfotalöparna i Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – i en av Sierra Madres mer isolerade bergstrakter. Bra bok, fötterna minns och förstår.

Vi är barn av savannen, uthålliga barfotalöpare på jakt efter en hjort som vi ska trötta ut, eftersom vi kan svettas men inte han. Löpningen som naturligt tillstånd, det är lättare att springa än att gå. När jag läst ut boken går jag ut på gräsmattan, tar av mig sandaler och nytvättade ankelstrumpor, går ett par steg i gräset, böjar sakta springa med nakna fötter mot nyklippt gräs. Det sticks inte ett dugg.

Kroppen byter löpsteg någonstans mellan villan och lekstugan utan att jag har en aning om det. Vi är tre stycken som springer runt huset. En savannlöpare i östra Afrikas Rift Valley, en tarahumaraindian i Mexicos branter men mest av allt en snaggad trettonåring i Ängebäckstorp, Nyeds socken, Värmlands län, Svealand, Sverige, Norden, Europa, norra halvklotet, universum.

Han som är jag.

Barfota är han född, barfota vill han springa på solvarm stig. Han äger en krona och femtiosju öre men har mat varenda dag.

Tre twitterärer

En präst står i predikstolen, ligger drucken i snön, åker kälke, jagas av vargar. När han vill bli entreprenör med vännerna rinner det över.

Snickarfamiljen får en son som inte har det för lätt. Han rider på åsnor, jagar folk ut ur tempel och hittar på liknelser. Domen blir hård.

En elak gosse flyger på ryggen av en tamgås från Skåne till Lappland och tillbaka och kan du tänka dig, på den resan blir han snäll.