Säg inte att jag måste börja följa en podd nu också

Värvet Lars L

Nu är det såhär. Jag har levt på mitt tangentbord sedan 1975 och levt med det ännu längre. Nya tangentbord ibland men samma goa bokstävlar. Jag har tyckt om internet sedan 1994 när webben slog igenom i Sverige. Jag bor på Facebook, bloggar (uppenbarligen), twittrar förstrött och lägger stundom ut konstiga bilder på instagram. Jag surfar, googlar, spotifyar och en massa annat digitalt som jag knappt kommer ihåg just nu men som finns. Tre skärmar igång ibland när det är nåt bra på tv. Eller Play, vem sa att tablån regerar år 2015? Till råga på allt står det webbredaktör på skylten på jobbet. Mycket facebookande där med, en hel del forumsvar och massor av hedervärt googlande förutom att jag lägger ut vanliga nya sidor på jobbwebben.

Digital är mitt mellannamn, mellan dubbelförnamnet och Sociala Medier. Ingen vet när privatlivet börjar och jobbet tar slut. Jag älskar det. Har du haft en far som var småbonde i många år så sätter det sina spår.

Hör på Lars
Men podd hade jag bara lyssnat på en gång. Podd? Det var när en vänsterriksdagskandidat i Värmland startade podd tillsammans med en moderatkvinna inför förra valet. Kul idé men tradigt innan de 45 minuterna var slut.

Det är klart att jag vet att Värvet är en bra podd. En del intervjuer är bra, läser jag på nätet. Ständigt detta nät.

Det är då min kloka arbetskamrat K förklarar att jag bara måste lyssna på Lars Lerin-intervjun på Värvet. Han är Nordens bäste (minst) akvarellist om du inte visste det. En karl som äntligen fått sitt välförtjänta genombrott utanför vår provins. Lars är ett geni, dessutom en av våra produktivare författare.

Nå, kamrat K är klok och nå’t måste en människa göra en regnig afton i Grossbolstorp när hallonen är relativt plockade. Så jag hämtar appen och lyssnar. Mumlar över reklamen men lyssnar.

Ett nytt måste
Jaha. Där kom ett nytt måste. Pigg intervjuare och intressant folk som får prata till punkt. Jag tycker snart om det. Plåga inte dig själv med att avstå. Hör på’t. Nyss lyssnade jag på intervjun med Henrik Dorsin. Att jag och en åttaåring jag känner älskar Dorsin, det visste jag redan. Intervjun på Värvet hjälper mig att förstå varför. Komiker ska ha ett allvar och det har karln.

När du har hört färdigt på den eller någon av de andra hundratals låååånga levande intervjuerna kan du kolla den här sketchen med Henrik Dorsin på Youtube som nämns i Värvetinslaget. Genial!

En gaffel kort
Kom igen, prova Värvet nu. Vad kan hända?

# Poddsändning, av engelska podcasting.
# Namnet beror på att de första datorprogrammen för poddsändningar gjordes för Ipod.
# Det engelska ordet pod betyder fröskida men också grej, mojäng.

Upptäcker Båstnäs hemlighet

Båstnäs 3

… och då ser jag det. Just när jag tror att jag tittat färdigt på bilderna från bilkyrkogården i Båstnäs upptäcker jag det.

För några dagar sedan klev jag runt och knäppte bilder i vild förtvivlan, medan regnet strilade och motiven trängdes framför mina ögon. Där en bucklig Konsum-buss, här en rostig backspegel och kolla där borta, en Saab som gift sig med en gran.

I förbigående fotograferade jag en baklykta också. Bakljus på vit bil med mossa, en promenadbild. Först tre dagar efteråt när jag publicerat bilden på bloggen får jag se ansiktet. Baklampan är trasig, glaset är borta, men under glaset tittar ett ansikte fram.

Nu pratar det till oss, tvärs genom historien. Hör du vad hon säger?

Duckface

Skönt att kunna handla inuti

Dörr

Vi drar alltså i västerled. Skådar döda bilar i Båstnäs, ser levande norrmän köpa läsk i Töcksfors, badar spa och ser på konst, konsthantverk och renoverade gamla fordon i Arvika, åker brant och krokig väg på Glaskogen samt lyssnar till mopedburna artister i Sillerud.

Den som gör en resa har något att berätta. Här är mitt besked: Årjängs torg är nedlagt – men från rum 124 på Scandic i Arvika har du utsikt över paradiset. Kvarteret Paradiset. Vårt behov av den staden är stort. Skönt att kunna gå och handla inne i en stad, säger vi till varandra på Kyrkogatan i Arvika. Inuti, inte utanpå.

Sedan gör vi det. Handlar.
En tröja och ett block.

Inuti.
Insideraffärer.

Töcksfors

Paradiset

Brant

Packmoped

Utflykt till bilismens ungdom

Båstnäs 1

Sista semesterveckan, åker på bilutflykt till bilismens ungdom. Platsen heter Båstnäs och ligger mellan den avlånga sjön Foxen och Norge. Här står de och minns, bilarna från förr. Hur många bilvrak finns det egentligen på den gamla bilskroten? Femhundra? Tusen? Hur såg det ut här när de en gång ställdes på plats? Öppen mark? Nu har skogen sakta och mumlande tagit över, allt vi ser är igenväxta bilar, två dalmasar och en norsk.

Norrmannen har bott över natt i sin husbil och blir salig när han får visa oss den långa bilkön på ett ställe mitt i skogen. Den kön har inte rört sig på länge.

Vad har inte alla dessa forna fordon fordom sett. Vem har de transporterat? Så många kyssar, så mycken lycka och olycka.

Här också, säger norsken och drar vidare med oss i regnet. Det här måste ni se.

Långsamt hämtar naturen tillbaka det den kan. Sakta växer mossa, lavar och björksly in över VW, DKV och Opel Kapitän. Under ett träd står en gammal Tjorven som för länge sedan slutat dela ut post till förhoppningsfulla. Grenar växer in genom öppna bilrutor, på sätena växer det, livet.

Fyra böcker har skrivits om platsen: Parkert av Per Hjort och Rolf Larsen, Drömmar i plåt av Bengt Berg och Horst Tuuloskorpi, Här slutar allmän väg av Miro Tallvod och Kärlek till en skrot av Staffan Ekengren. Fler lär det bli.

Att gå runt och fotografera är tillåtet. Vill vi köpa delar finns ett mobilnummer vi kan ringa. På engelska är lappen på dörren riktigt hotfull. Det finns traps uppsatta i husen, står det.

Vilken sorts fällor vill vi inte veta.

# Min första bil var en grå folkvagnbubbla.
# Den förde med sig många fördelar, en av dem är jag gift med.
# Körde jag i diket i snön kunde jag gunga upp den på vägen igen, för hand.

Båstnäs 2

Båstnäs 3

Båstnäs 4

Båstnäs 5

Båstnäs 6

Båstnäs 7

Båstnäs 8

Båstnäs 9

Båstnäs 10

Löpare anfallen i vilda skogen

image

Första drömrundan, några dagar sedan. Tar en sväng till Berättarladan i Rottneros och Västanå teaters uppsättning av Lomjansguten. En trollkunnig kvinna på finnskogen förvandlar sig till tjäder och skrämmer halvt slag på folk.

Andra drömrundan, mitt på blanka vardagen. Tar en tur i mitt färska terrängspår nordväst på skogen. Den med Krävande Backen, Svårhittade Stigen och allt det andra tuggmotståndet. Då blir jag också anfallen.

Jädra Leif Stinnerbom och Västanå som får mig att lyssna efter när träd skaver mot varandra. Det är köyri, människor som dött innan det var dags för dem. Nu hör jag precis det ljudet.

Jädra hälsningar från folk på andra sidan skogen att de sett vildsvin, björn och varg där borta. Det är där jag är nu.

Var det flera år sedan de såg alla djuren? Visst men det vet inte min kropp – och obeväpnad är jag. Än ser jag bara älgspår, samma älg i flera kilometer. Kan man strypa en björn med ett vätskebälte?

Nu gnisslar träden igen. Köyri.

Fyra stycken i gräset
Just då, när jag äntligen hittar Svårhittade Stigen direkt i första försöket, just då piper det till. Från fyra håll framför mig på stigen ropar det ynkligt på hjälp. Fyra halvstora bruna fåglar hoppar upp ur gräset och försöker flyga bort från mig men lyckas dåligt.

– Vad är ni för sort? tänker jag medan de skyndar bort åt varsitt håll. Då brakar det till och jag får svar. En stor tjäderhöna kommer flygande i halvcirkel helt nära skallen på mig. Jag flyr och faller som en fura i riset, andra gången hon kommer nära ansiktet. Hon tiger, jag skriker.

Jädra Stinnerbom. Detta är verkligen en drömrunda, tjohoo!
Vaken har jag varit hela tiden.

# Jag får lunka runt tjädrarna, en omväg på 230 meter i blåbärsriset. Hårt 😉
# Nästa gång kommer jag att inbilla mig att Finn-Kajsa ligger på lur igen, mitt på Svårhittade Stigen. Förvandlad till en ilsken tjäderhöna med rött över ögat.
# Leif Stinnerbom är Västanå teaters geniale regissör. Bra på att trollbinda. Men detta var väl ändå att ta i?

Om inte Louise har rätt att ändra sig, vem har då lov till det?

Molnet

Jag måste erkänna att jag är rätt trött på diskussioner om Louise Andersson Bodin från Grums. Hon är personlig tränare med egen firma om jag förstått saken rätt men också en oerhört framgångsrik ”youtubefilmare” från vilda skogen. Hon har kört sin egen stil, ibland långt utanför stora gatan. Det gillar jag. Krönikören Lasse Anrell kallade henne den värmländska humorns framtid.

Men – hon har också lagt ut en rasistisk film. Det går inte att gilla. Även om jag inte sett den så har jag läst tillräckligt mycket i kommentarerna (inklusive hennes egna) för att förstå att den var korkad och till sitt innehåll rasistisk. Adam Tensta gjorde rätt.

Det nu min politiska inställning kommer in. Fortsättningen. Är det så att Louise Andersson Bodin står fast vid att använda n-ordet och andra rasistiska tillmälen så är hon värd både mitt och andras motstånd. Det fina i kråksången är bara att det gör hon inte. Tjejen har bett om ursäkt, inte en utan flera gånger.

Naturligtvis tror jag inte att du kan leva i Grums eller Värmskog år 2015 och vara normalbegåvad (Louise är sannerligen mer än normalbegåvad) och gå omkring och inte fatta hur föraktfullt n-ordet är. Den förklaringen tror jag inte en sekund på. Grumsbor är lika kloka som andra svenskar.

Däremot finns det något annat jag tror på. Förlåtelse. Du får säga korkade saker och ångra dig. Det gäller oss alla och det gäller förbaske mig 24-åringar ännu mer än oss som är 40 år äldre. Utan att ha sett Louises film är jag tvärsäker på en sak. Människan har bett om ursäkt flera gånger. Då får hon det av mig.

Louise har säkert mycket att lära om rasifiering, om förtryck och mobbing och om ords betydelse. Det har jag med. De senaste åren har jag lärt mycket om n-ordet, ”omvänd rasism” och mycket annat. Omvänd rasism finns förresten inte.

Jag tror bara inte att människor är statiska. Vi är inte rasister, ickerasister eller antirasister för livet. Inte alla. Människor måste få ha rätt att ändra sig och gå vidare. Trodde jag inte på det, så skulle ju all politisk debatt vara onödig. Då gick ju ingen att övertyga.

Jag förlåter dig, Louise. Jag har inte sett filmen du tog bort, men den verkar ju minst sagt korkad. Skärp dig. Fast det vill du göra, säger du. Bra. Då så. Välkommen bland oss som tror på mångfald.

Här kan du göra mycket nytta, min vän.
Vi behöver skratta lite mer.

Och temat för i år är …

Rumänien

Summering av vår resa i österled

Det blir ett tema, det blir det alltid fast vi sällan ser det förrän efteråt. Under tiden kan jag bara inte bestämma mig för vilket.

Landsbygdens globale försvarare
Onsdag, bilen vill på semester och vi följer med. Äter glass i regn i Hjortkvarn, parkerar i sol i Norrköpings industrilandskap, äter caesarsallad och vandrar genom historien bort till Arbetets museum. Laxholmen är en favoritplats på jorden. Det namnet har vi hört förr, Lantmäteriets lista räknar upp tolv stycken.

Vi har några kvar.

Första utställningen visar teckningar av EWK. Han är precis så bra som jag minns honom från barndomens bilder i jordbrukarbladen och ungdomens mer upproriska läsning. Alltid landsbygdens försvarare, alltid rättvisans, ofta med ett globalt perspektiv mitt i det lokala. Delen och helheten hänger ihop, de gör ju det. Den enes rikedom den andres förnedring.

Fattigdom och överflöd

Jan Stenmarks söffa inspirerar
Jan Stenmark är sig också lik. Jag ser honom regelbundet i facebookgruppen Allt jag vet om livet har Jan Stenmark lärt mig. Här är de igen, de absurda, ljusa, lätta och ändå svarta bilderna som föreställer våra liv. ”En dag ska vi alla dö… Alla andra dagar ska vi det inte”.

En av oss älskar’t.
Okontroversiell är han inte.

En dag

Ändå är det efter en hisstur högre upp i det stora huset på holmen i Motala ström som sinnena går igång på allvar. EWK har jag sett ofta, även här en gång, och Jan Stenmarks bilder är hemvanda. Fast det är klart, nu ger han mig idén till en inredningsdetalj hemma. Det är när jag ser soffan de ställt fram under Stenmarks bild av en soffa. Den med två prickar bakom sig, på väggen. Söffa. Jag vill ha en egen, lokal söffa.

Du ställer en vanlig soffa vid en vit vägg.
Uppe på väggen, i höjd med vänstra sidan av soffan, hänger du en stor svart cirkumflex. Det värmländska ”taket”, om du så vill.
Raskt har du gjort dig en sôffa. En med ô.

(Stenmarks är med ö, detta är min egen lokala efterapning, fortfarande med samma soffa).

Sôffa


Fastnar för rucklet i Rumänien
Nu vaknar mitt rättvisesinne på allvar. Jag tänker inte på elevutställningen som studenterna från fotoskolan i Gamleby gjort, även om den också är sevärd. Där gillar jag Paulina Ahlms bild bäst. Fia med knuff. Hon har ställt en rad spelpjäser i olika färger i kö utanför Arbetsförmedlingen. Resten får vi tänka själva.

Det är samma sak när du skriver. Betraktare och läsare vill få vara med och räkna ut. Är du en klok författare eller bildskapare, då gör du dem smarta. Näsor är inte till för att skrivas på.

Fia

Ändå är det inte Fia-bilden som känns som ett brännande centrum för hela Arbetets museum, hela Laxholmen, denna dag. Blicken kan inte låta bli att dras dit och när jag väl upptäckt fotografen Roger Turessons bild är jag fast. Jag tar ett halvdant foto med mobilen, fullt av reflexer. Klicka här om du vill ge den rättvisa.

Hans fotoutställning heter Sverige-Rumänien t&r. Den visar bilder på EU-migranter. En av dem är Claudia Sbircea som kämpar för att försörja sin sjuka dotter. Rogers möte med henne börjar i en tunnelbaneuppgång i Stockholm och fortsätter i hennes rumänska hemby.

– När vi första gången träffade Claudia satt hon hopkurad och tiggde i Mariatorgets tunnelbaneuppgång, berättar Roger Turesson. Hon ville inte berätta hur länge hon varit i Sverige eller ge oss någon annan information.

Bredvid henne låg ett fotografi av hennes sjuka dotter. Många som passerade trodde att bilden var falsk och vissa kallade henne och hennes man ”maffia”.

Åtta av tio är i Sverige och tigger
Roger och reportern Josefine Hökerberg följde Claudia och hennes grannar i två månader. När de vunnit deras förtroende fick de även besöka dem i Rumänien. Där träffade de Claudias sjuka dotter Vandana, 14 år, och fick se den ofattbara fattigdom och det utanförskap som drev byborna till att tigga i Sverige. Reportageserien i Dagens Nyheter belönades med Stora Journalistpriset 2013.

Bilderna fastnar djupt i själen och djupast fastnar den på det dåliga huset i Malu Vinat. Den heter så, Claudias lilla by norr om Bukarest. Åtta av tio bybor är i Sverige och tigger, kvar finns bara gamla, sjuka och barn. Byn har inget dricksvatten, bara några få hus har elektricitet.

Inför varje val lovar politikerna dricksvatten till de 600 byborna. Varje gång. Längst bak i byn bor de fattigaste, de som inte äger något att panta, för att få pengar till Sverigeresan. Då återstår bara socialbidraget på 200 kronor i månaden.

Vårt fina Europa
Där har du bilden av vårt fina rättvisa Europa. Länge står jag framför rucklet på bilden och försöker förstå. Det går inte.

På kvällen går vi på grillafton. Hotell Rimforsa Strand vore också värt en historia, men det får bli en annan gång.

Jag ska äta mig mätt.

# Temat för vår resa är arbete, kreativitet och klyftor. Då räknar jag även in klyftan Skurugata och Eksjö roliga, vackra stad.
# Hotellet i Rimforsa var en gång Fredrika Bremerförbundets lanthushållsseminarium för kvinnor. Arkitekten har ritat Mårbacka med, det syns.
# Innan förra byggnaden brann hette en av krögarna Johan Andersson Ander. Den ende i Sverige som avrättats med giljotin.

Ett dagsverke

Vägkant

Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.

Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.

Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.

Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

http://sven-ove.nu