Fördelar & sägbarheter

Fördelen

Fördelar

Fördelen med korta rehabpass på 17 minuter är att en inte behöver något vätskebälte. Nackdelen är att en inte behöver något vätskebälte.

Fördelen med viss blåst och vinterkyla är att den får en att glömma den mänskliga kyla som visat sig hos vissa bokstavskombinationer under hösten. Jag tänker på sådana som GP, DN, SvD, SD, M, MP, FP, KD och S.

Fördelen med julbord på jobbet är att du kan bli trevligt avtackad. Sedan tar du det lugnt, de där 25,5 arbetsdagarna som är kvar. Eller? Nej, du gör en rejäl slutspurt, det är roligare.

Det får man säga

Livsmedelsaffären Pekås i Viken meddelar att de alltid varit PK och kommer att vara det till stängningsdags. Det får man säga i det här landet.

Vissa individer har inte alla sniglar saltade i det här trädgårdslandet.

En viss stress får man säga i det här handlandet.

### I Karlstad kostar 100 miljoner 51 miljoner.
### De styrande tror att man kan köpa ägg för tre kronor styck, sälja dem för 2 och göra rejäl vinst i borteräen.
### Även stadshus och marker, 100 för 51, kom och köp, skynda innan vi prutar.

Det var ju synd

Anna Ollsson

Anna Ollson.

Många nya besökare i går, för berättelsen om hörännet, barnet och den gamle. Jag skulle väl ha något att bjuda på i dag också, när folk gör sig besvär och hälsar på. Alltså gick jag in till stan på lunchen, efter en intensiv förmiddag i arbetslustens tjänst. Det var som om kroppen ville passa på sedan hjärnan och firman fått sitt.

Rask promenad, först förbi busstationen i tjänsteärende och sedan till en affär som säljer färska böcker.

– Har ni Anna Ollsons fotobok? sa jag. Den nya med gamla porträtt och stadsmiljöer. Det ska vara till en julklapp.
– Nej. Det är museet som ger ut den och dom säljer den bara själva. Vi får inte.
– Jaså, det var ju synd.
– Ja. Men mest synd är det om Anna.

# Jag vandrar vidare till länsmuseet.
# Hur synd det är om Anna Ollson är en djupt filosofisk fråga.
# Hon dog 1926.

Den finurliga slutpunkten på vårt gamla höränne

Julbord på hörännet

Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.

Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.

Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.

Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.

Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.

– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.

– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.

– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.

Julbord på hörännet– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.

– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.

Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.

– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.

– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.

– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.

Vill krama allihop
Skum
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.

Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.

– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.

”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.

Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.

– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.

– Di ska lär’ sig.

Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.

Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.

– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.

SkumtomteSedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.

– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.

Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.

## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.

Min svenska historia

Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.

Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.

… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.

Bild 1

1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:

– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!

Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.

Bild 2

2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.

Jag gillade verkligen den mössan.

Bild 4

3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.

Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.

Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.

Bild 5

4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.

Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.

Bild 3

5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.

Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.

Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.

## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.

Fem gånger glimrar vår resa

Karin Broos-utställning på Waldemarsudde

Från Karin Broos utställning på Waldemarsudde.

Helg i november. Åker tåg genom ett vitt Mellansverige. Medresenärerna på andra sidan mittgången dricker sött medhavt te och talar ett språk jag inte förstår. Det känns bra. Varm tedoft slingrar sig fram genom ett tågsätt där ingen servering finns, för detta är ett regionaltåg. Hur skulle det se ut om ett sådant sätt sålde fika?

Närke ser krispigt ut, nyss ritade solen ett lilaorange streck vid östra horisonten.

Vem orkar läsa när resan är ett rullande mellanfolkligt årstidsprojekt? Arabiska, nu hör jag det. En särskild sorts L rullar genom luften, mellersta österns värmländska. De kommer att säga älg på ett vackert sätt.

Världen är en förvirrad men spännande plats. Så många öden i en fridfull tågkupé, framrusande mellan vitfrusna granar.

Större underverk än sädeskornet
Likafullt läser jag än en gång i Olof Lagercrantz tänkebok Om konsten att läsa och skriva. Sida efter sida glimrar än.

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

I höjd med Hallsberg tar jag fram Fredrik Backmans roman Min mormor hälsar och säger förlåt. Den har väntat i olästa högen hemma länge. Efter tre sidor har jag skrattat högt i kupén fyra gånger. Alla ler och tittar på mig. Utom en. Henne älskar jag.

Vem orkar låta bli att läsa?
Vissa bokstäver bara längtar efter att få göra mig medskapande.

Melankoliska kvinnor på gränser
På kvällen vid Mariatorget förklarar Özz Nüjen och Måns Möller Sveriges historia så att minsta rasist skulle ha fattat den om de varit här. ”Så har det alltid varit” – har det aldrig varit.

Nästa dag gör konduktören på spårvagnen allt hon kan för att hitta billigaste priset åt oss ut till Waldemarsudde. Där glimrar vår resa för femte gången. Karin Broos utställning Still Life. Dessa fantastiska målningar, dessa melankoliska kvinnor, alltid på gränsen.

”Som modeller kan de markera unga mödrar, döttrar eller systrar. Alla vistas de på gränser – vid övergångar eller draperier, tågfönster, vatten, speglar eller dörröppningar. Karin Broos målar ögonblick då kvinnorna befinner sig mellan olika tillstånd, mellan fast och flytande, mellan dröm och verklighet.”

År 2015 är jag glad att jag inte måste resa men ändå måste.

# På tåget hem försöker jag lägga ut det här på Facebook:
#Vi hade andra källor än Facebook, avslöjar Säpo. (De säger det inte men en är med i SD, en samlar på foton av flygplanskondens och en har väldiga problem med en rymdvarelse som siktar på honom med strålkanon).”
# Då hakar värmen upp sig i kupén i högsta läget i två timmar. Facebook dör i fjorton minuter. Hårt liv.

Fyll och isolera

För elva år sedan satt jag på en terrass i Grekland med utsikt över Egeiska havet och skrev, en sommarmånad. Bredvid mig bodde en pensionerad ambassadör med många år i yrket.

– Vet du vad vi hade för instruktion den gången, i händelse av revolution i landet där vi verkade?
– Nej.
– Fyll badkaret med vatten. Isolera ryktesspridare.

Det händer att jag önskar vi kunde göra det samma i Sverige.

# Ryktet var falskt – han tog reda på sanningen

När halva människosläktet saknar inflytande

”En viktig orsak till att mänskligheten farit vilse är säkerligen det faktum att halva människosläktet – kvinnorna – praktiskt saknar inflytande på världens ledning. När det ena könet undertrycks sedan årtusenden över hela jorden måste detta påverka mänskligheten i dess helhet. Den måste fara vilse.”

Först kan jag inte bestämma mig för vilket citat av Andrea Andreen jag ska använda som ingress för dagens blogginlägg. Det ovan eller det nedan:

”Det gäller att skydda människolivet, hela mänskligheten, att minska mänskligt lidande, att ge alla mänskor ett människovärdigt liv.

Vi vet hur fjärran vi är från detta mål.”

Bägge är viktiga men nu har det gått några dagar sedan föredraget och jag har hunnit läsa boken om henne. Jag valde rätt.

Fred och jämställdhet
Andrea Andreen (1888-1972) var läkare, sexualupplysare, fredsaktivist, radikalpacifist och kämpade för jämställdhet mellan könen. Hon hade två mål i livet: en värld utan krig och ett samhälle där kvinnor och män har lika mycket inflytande. Hennes biografer anser att hon som medlem av Fogelstadgruppen blivit orättvist bortglömd, bland de andra pionjärerna.

FörfattarnaDet är lördag i november, Karlstads bokcafé har en fin programhöst och den här eftermiddagen är det Andrea Andreens syskonbarn Elisabet Larberg och Magna Andreen Sachs som berättar. Nyss gav de ut biografin Andrea Andreen: för livets skull. Klockan är tre och cafélokalen på Gjuteriet är mer välbesökt än på länge. På blädderblocket står åtta namn. Eleonore, Elin Wägner, The Svedberg, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm, Will Forbes, Eugenie Cotton, Hillevi Svedberg. Alla är de människor som betytt mycket för fredsvännen och kvinnosakskvinnan Andrea. Nu bildar de ram i Elisabet Larbergs föredrag om den spännande mostern.

Mamman Eleonore, författaren Elin Wägner som väckte Andrea för radikalpacifismen, The Svedberg, Nobelpristagare och hennes förste make, Ada Nilsson, kollegan ibland annat i sexualupplysningen, Elisabet Tamm, ägaren av godset Fogelstad där Kvinnornas Medborgarskola startades, Will Forbes, diabetesspecialisten som hon träffade i USA och som blev hennes livs kärlek, Eugenie Cotton, ordförande i organisationen Kvinnornas Demokratiska Världsförbund som Andrea var med och startade efter kriget, Hillevi Svedberg, dottern och medresenären med vilken hon bland annat delade redaktörskapet för tidskriften Vi Kvinnor/Vi Mänskor åren 1967-1971.

Längtar efter en borgerlig vänster
Elisabet Larbergs berättelse får mig snart att längta efter något som en gång fanns och var viktig vid demokratins genombrott i Sverige. En borgerlig vänster. Det var frisinnade de kallade sig, många av kvinnorna som Andrea Andreen slog sig samman med i det politiska arbetet för fred och kvinnosak. Långt senare skulle Andrea bli beskylld för att vara kommunist, något som författarna av biografin förnekar att hon var.

Det var tidsandan. Andrea begrep att ville hon kämpa för internationell fred måste hon samtala med båda parter i det kalla kriget. Alltså gjorde hon det. Den gången räckte det att åka till Moskva och tala fred med ledarna där, för att bli beskylld för att vara kommunist. Trots att hon reste flitigt åt andra hållet med. Inte blev det bättre när hon fick Stalinpriset av de sovjetiska ledarna.

Socialdemokraternas kvinnoförbund, där hon var medlem, ställde henne inför ultimatum. Du får välja mellan att vara medlem hos oss eller i Svenska Kvinnors Vänsterförbund. SKV hade en gång hetat Frisinnade kvinnor och fått sitt nya namn när man ville bredda förbundet, så att både socialistisk vänster och borgerlig vänster skulle kunna arbeta tillsammans för fred och jämställdhet.

Andrea valde freden och jämställdheten. Trots att så många ville påskina att SKV var en kommunistisk täckorganisation.

Elisabet Larberg berättar vidare. Vi smuttar vårt kaffe och själv längtar jag som sagt efter en borgerlig vänster. Också. Efter föredrag och fika är det frågestund som vanligt.

– Ja, hon var god vän med Alva Myrdal och Inga Thorson.
– Ett motto hon ofta använde kom från vännen Elin Wägner. ”Mänskligheten måste avskaffa kriget innan kriget avskaffar mänskligheten”.

Som en spännande film
Boken
Några dagar senare har jag hunnit läsa boken. En fin skildring av en orättvist bortglömd pionjär var liv känns som en spännande film. Pionjär bland kvinnliga läkare, hälsofrämjare, tidig förespråkare för insulin i Sverige, innan dess kemist och medhjälpare till Nobelpristagaren The Svedberg, flitig sexualupplysare, organisatör, redaktör och skribent. Expert i Befolkningskommissionen och i den kommission som undersökte om amerikanarna bedrivit bakteriologisk krigföring i Korea. Motståndare mot atomvapen, tidig vietnamdemonstrant. 1946-64 var hon ordförande i SKV, sa jag det?

Efter förordet finns ett kort kapitel med Andreas egna ord, de som jag citerar nedan. Därefter går författarna igenom hennes härkomst och ungdom, Uppsalatiden och medicinstudierna, läkargärningen, arbetet med befolkningsfrågan, kvinnornas fredspolitik, hennes resor och omfattande internationella engagemang, Koreakriget, Stalinpriset och människan Andrea Andreen. I biografin ger olika släktingar var och en sin bild av henne. Den avslutas med en tidigare otryckt essä, Kvinnorna och samhället, som hon skriv 1965.

”I våra dagar lever alla jordens kvinnor i manssamhällen.”

Sa jag att hon som läkare var en tidig förkämpe för kvinnlig idrott? Då, när idrottens pampar gärna hävdade att det skulle vara skadligt för kvinnliga bäckenbottnar att springa och hoppa.

Jag tycker om den förkämpen.

Andrea Andreen 1917Andrea Andreen: 
FÖR LIVETS SKULL

Ingenting kan vara viktigare för oss människor än att skydda livet på denna planet, som är vårt gemensamma arv. Ingenting kan vara viktigare än att skydda våra tillgångar och bruka dem med visdom.

Bättre kan man inte skildra vårt gemensamma arv än Harry Martinsson gjort i ANIARA:

(…) klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung. (…)
(ur sång 79)

Det gäller att skydda människolivet, hela mänskligheten, att minska mänskligt lidande, att ge alla mänskor ett människovärdigt liv.

Vi vet hur fjärran vi är från detta mål.

En viktig orsak till att mänskligheten farit vilse är säkerligen det faktum att halva mänskosläktet – kvinnorna – praktiskt saknar inflytande på världens ledning. När det ena könet undertrycks sedan årtusenden över hela jorden måste detta påverka mänskligheten i dess helhet. Den måste fara vilse.

I vår tid med dess väldiga, snabba förändringar på alla områden blir bristen på kvinnor bland världens ledare än mer ödesdiger.

Därför måste kvinnornas inflytande på världens ledning växa snabbt.

Det gäller att stödja alla strävanden till ökat kvinnoinflytande i samhället och därmed vinna en bättre balans – ett mänskligare samhälle.

Måhända är ökat kvinnoinflytande också en väg att rädda mänskligheten från undergång. Mycket talar för att kvinnor i stort sett är mer medvetna än män om nödvändigheten av att undvika krig i kärnvapnens tidsålder, när man önskar en framtid för mänskligheten.

Andrea Andreen
Vi Mänskor 1970 nr 4

Kommande program med Karlstads bokcafé

Onsdag 18 nov: Ingrid Carlgren – Hur kan vi återta skolan som en samhällsbyggande institution för demokrati och bildning?
Lördag 21 nov: Yvonne Hirdman – Medan jag var ung, egohistoria från 1900-talet.
Tisdag 24 nov: Helene Lööw – Nazismen i Sverige 2000-2014.
Onsdag 2 dec: Annika Jonsson – Döden och banden som finns kvar.

Läs mer om programmen här.

Bernard Pivots tio frågor

Har du sett intervjuprogrammet Inside the Actors studio? Då vet du vilka tio frågor James Lipton brukar ställa till den intervjuade skådespelaren. Fast det var Bernard Pivot som använde dem först. Pivot var programledare för det franska tv-programmet Apostrophes åren 1975-1990. Ett program som samlade den tidens författare på fredagskvällarna för att tala om böcker och liv. Frankrike stod stilla säger man mig, miljoner tittare och kö i bokhandlarna på lördagarna.

PekarLipton har fortfarande inte ringt, fast jag spelat envis bruksarbetare på två scener mer än en mil hemifrån. Ja ja, en får svara här så länge.

Vilket är ditt favoritord?
– Solidaritet.

Vilket ord tycker du sämst om?
– Tidsfördriv.

Vad tänder du på kreativt, andligen eller emotionellt?
– Humor, löpning och Coop Forshagas gravade sill.

Vad blir du avtänd av?
– Främlingsfientlighet.

Vilket är ditt favoritsvärord?
– Jäspalt.

Vilket ljud eller oväsen älskar du?
– Sidensvansens sång.

Vilket ljud eller oväsen hatar du?
– När någon ropar i en högtalare: ”Ett litet meddelande”. Jag vill ha STORA meddelanden.

Vilket annat yrke än ditt eget skulle du vilja prova?
– Professionell marathonlöpare med pers på 2 timmar och 21 sekunder.

Vilket yrke skulle du inte vilja ha?
– Bärare på Mount Everest.

Om himlen existerar, vad skulle du vilja höra Gud säga när du kommer till pärleporten?
– Var det du som hade beställt en trettontums MacBook Air med trådlöst internet?

Att skänka hela sin garderob på dödsbädden

Morgonhimlen

Nätet kokar av rasism, läser jag. Kanske är det sant. Fast det finns ett annat kok också. Var jag än klickar möter jag motsatsen, de som tror på mångfald och alla människors lika värde.

Vi som tror på det.

På centralstationerna kämpar volontärerna för att hjälpa våra nyanlända medmänniskor till rätta. Kommuntjänstemän och arbetare gör det i tjänsten, precis som mina forna arbetskamrater på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag älskar den glöden.

Älskar övertidstimmarna för den goda saken.

Älskar facebookgrupperna land och rike runt som speglar engagemanget. Antirasism i praktiken, utomparlamentarisk kamp dag och natt. Inte sitter de vännerna bara vid datorn, en tråd jag följde blev till en lång och vacker katalog över praktiskt arbete för mångfald. Kärlek i handling, politisk kamp som det glöder om.

Tipsar, undervisar och stärker
Orden är också viktiga, inläggen och kommentarerna, förringa inte dem. Det är med ord vi tipsar, undervisar och stärker varandra. En av de största grupperna Skärmavbild 2015-10-30 kl. 17.32.58har över 18 000 medlemmar, fast det finns fler. Många lokala, var och en med sina kämpar. Såhär skriver till exempel Asylsamordnaren i Kramfors kommun, citerad i facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, den som någon sa är störst:

Har ni hört om den asylsökande, ensamstående trebarnsmamman som får över 20 000 kronor i månaden? Det har jag. Men hon finns inte.

För att ta ett lokalt exempel:

En kvinna med tre barn (under 18 år) som bor på Sunnebo i Nora, hon får 60 kronor per dag av Migrationsverket.

Hon själv får 24 kronor per dag och ersättningen för barnen är 12 kronor per barn och dag. Totalt alltså 60 kronor per dag som ska täcka den familjens utgifter. 
De behöver inte betala maten med de pengarna, för mat ingår i boendet, men allt annat ska de betala själva. Till exempel kläder, leksaker, sjukvård, mediciner och hygienartiklar.
All information om hur mycket pengar asylsökande kan få i ersättning finns på migrationsverkets hemsida.

http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/For-dig-som-ar-vuxen-och-har-sokt-asyl/Ekonomiskt-stod.html

Entusiasmen i Molkom
En annan favoritgrupp jag följer på Facebook är Refugees Welcome – Molkom. Jag älskar det jobb mina gamla grannar i Molkom gör för flyktingarna på min gamla skola Graninge och vid det forna ålderdomshem som nu heter Ängsbacka.

Skriver de att det fattas herrskor i storlek 45, och att en del flyktingar fortfarande går i sandaler – då kokar nätet. Kokar av beredskap från människor som vill komma med skor. Behöver de dambindor så får de, behöver de underkläder – helst inte svarta – så får de. När två flyktingflickor längtar efter sina hästar hemma i Syrien, då bara bubblar det av inbjudningar från Nyedsbygdens hästägare.

Jag blir glad varje gång jag läser vad de skriver. Har någon ordnat lika många möten mellan flyktingar och bofasta som den gruppen? Kanske, men Molkom är faktiskt inte stort.

Möjligen tänker vännerna med dambindorna och ridhästarna inte att det är antifascistisk arbete de utför just då. Utomparlamentarisk kamp för människors lika värde. Likafullt är det precis vad de gör.

Tårar i ögonen
Nu kommer jag till sista citatet, det är från molkomsgruppen. De raderna ger mig tårar i ögonen och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp när jag citerar hela inlägget:

Hej! Jag har en bil lastad med fräscha kläder stl 36-42 och skor stl 38-39 för kvinnor som jag hoppas kan komma till användning. Min mor dog för en vecka sen och hon ville så gärna hjälpa till. Ni får hela hennes garderob.

Jag kan lämna efter kl 13 i morgon. Går det bra?

Det finns så mycken kärlek och solidaritet i världen. Tack för det. Jag har svårt att se att någon insats för mångfald och medmänsklighet kan vara finare än att skänka hela sin garderob på dödsbädden. Att berätta i god tid att det är din sista vilja. Det är en så oändligt vacker handling.

Hälsning till våra politiker
Politiska problem ska lösas med politiska åtgärder, absolut, men en folkrörelse som visar politikerna vad svenska folket vill är inte heller fel. Låt oss fortsätta att trycka på underifrån.

Vi skänker våra garderober. Då borde ni fatta att tillfälliga uppehållstillstånd är vansinne. Då borde ni kunna kosta på er att tvinga rättsväsendet att kalla asylpyromanerna för vad de verkligen är. Terrorister. Då borde ni kräva att polisen i landet tar fast varenda rasist med bensin i dunken och tändare i näven.

Skärmavbild 2015-10-30 kl. 17.32.58Under tiden kan ni skicka ut de soldater vi till äventyrs har kvar för att vakta den del av fosterlandet som ska ge tak över huvudet åt folk som tvingats fly. Hur svårt kan det va’?

Lyssna på rörelsen var det en klok karl som sa. Gör det.