Dust My Broom

Kanske blir jag aldrig någon riktig musiknörd. Men när jag nu hittat min nuvarande favoritlåt på Spotify är det förstås intressant att studera dess historia. Kunskapshungrig är jag alltid.

Dust My Broom. Den som först gjorde låten känd var Robert Johnson, om jag får tro mina sagesmän. (Fast det fanns föregångare). Den 23 november 1936 spelade han in sin version. Publiken i Mississippideltat visste väl vad den handlade om. De svartas blues var en hälsning mellan vänner och ibland en hemlig signal, precis som många marginaliserade grupper hållit sig med sådana språk.

Det är ju därför vi har ord som ”tjej”, ”fika” och ”pava” i svenska språket i dag. Ibland vill du inte att alla ska förstå allt du säger och tycker.

Nåja, så hemlig är inte texten, men jag läser på flera håll på nätet att amerikanerna fortfarande funderar över vad det där dammandet (dust) betyder. Menas det något mer än bara det bibliska ”skudden stoftet av edra fötter”?

Den 5 augusti 1951 spelade Elmore James in låten. Deltabluesen hade elektrifierats. Södra Mississippis folkmusik hade rötter från Afrika och ingen hade en aning om att den skulle åka till Europa, bli populär bland de vita – och komma tillbaka till det svarta Amerika stärkt. Så gör ord ibland. Så gör människor.

Så gör musik.

Det är det där gitarriffet i början, ”the world’s most recognizable slide guitar riff,” skriver en av historietecknarna. Strunta i att Elmore gjorde om texten lite. Strunta i att de vita inte alltid vet vad han sjunger om. De kanske förresten bara försöker göra honom mer mystisk än han är?

Det är det där riffet. Elmore James var så förtjust själv att det inleder minst två till av hans inspelade låtar som jag hittar. Ett av rockvärldens mest berömda, som sagt.

Varför skulle det annars sitta en holländare och samla de 1 400 vanligare inspelningarna av låten i en lista? Varför skulle annars Youtube vimla av inspelningar? Keith Richards och Faces version är verkligen inte dum, den heller.

Ibland heter låten Dust My Blues, men det är samma låt. Allt detta är teori och läsefrukter från nätet. Strunta i dem. Nu lyssnar jag igen. Elmore James: Dust My Broom.

Riffet.

Riffet.

 

Damma av kvasten, Elmore

Havande med musik, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Spotify hade satt fart på mitt slumrande musikintresse. Sedan dess samkör jag skanningen av all världens musik och av min egen smak, i jakt på fröjd för själ och öra.

Den här träffen väcker mest fröjd hittills i mitt letande:
Elmore James: Dust My Broom.
(Jag länkar till Youtube, eftersom du kanske inte har Spotify, men det är samma låt).

Om någon behöver en lista med 1 400 inspelningar av samma låt, så finns det en sådan på nätet. (Det finns folk till allt!). Gång på gång på gång lyssnar jag på Elmores riff i början och ryser. Där föds den moderna bluesmusiken, ser jag att någon skriver.

Broom betyder sopkvast. Vad ”dust my broom” betyder vet inte vita amerikaner än i dag, läser jag i frågespalterna.

Nu ryser jag igen. Damm’ å’ kvasten, Elmore. Damm’ ordentlitt.

 

Tänker

Läser ett ord jag aldrig tänkt på förut. Ekvivokation står det. ”Ingen katt har två svansar. En katt har en svans mer än ingen katt. Alltså har katter tre svansar.” ”Alla är barn till sina föräldrar. Barn bör inte arbeta. Alltså bör ingen arbeta.”

Den ska nog gå den här dagen med.

 

Förtroende

– Jag har förtroende för alla mina statsråd tills annat meddelas.
Fredrik Reinfeldt

*

Försvarsminister Sten Tolgfors i fransk läsövning, efter att ha funderat över vapenfabrikers lokalisering:
– Nes pas moi, c’est FOI.

*

Rysk förtroendeomröstning, en instruktionsfilm.
Klicka på länken.
(Prova inte detta hemma eller i regeringskretsen. Tala alltid sanning. Skratta aldrig rått, roligt är det inte, bara en tidsbild).

*

Svensk talövning för försvarsministrar med forshagaförflutet:
– Dä va bare di… på detta FOI…

*

Prova inte det heller. Tala alltid sanning.

 

Böcker: Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Min uppfattning i Palestinafrågan har jag haft sedan slutet på 60-talet. Du får inte ta ett folks land, inte ens om det är för att ge det till ett annat folk som det är synd om. Detta var fel i Amerika, när fattiga emigranter från Europa stal indianernas jaktmarker och det var lika fel i Palestina.

Sedan blir det en historiens ironi om det folk du ger landet till dessutom börjar tillämpa den hårdhänta politik som de förtryckare använde, vilka gjorde att det en gång blev särskilt synd om detta folk.

Observera att jag har all sympati för utsattheten hos de förföljda judarna i nazityskland och allt förakt för det forna förtrycket i det riket. Det bara försvarar inte att de nyss förtryckta börjar riva hus med bulldozrar, hus som det finns folk kvar i, eller tvingar de forna ägarna av Palestina att visa upp sina pass och papper vid varje gathörn inför nervösa, beväpnade 20-åringar. Det är hur du behandlar de som du tycker sämst om som visar hur civiliserat ditt samhälle är.

Allt detta har jag vetat och tyckt länge.

Nu har det kommit en bok som gestaltar och visar upp det som jag har tyckt så länge. En alldeles särskilt fin roman, som hade varit god läsning, vilket land och folk den än hade handlat om. Men som blir särskilt bra, för att det är denna klassiska konflikt den gör berättelse av. Den som alltid har gett så många så dåligt samvete.

Det är ju så synd om dom, efter…

Ja, det är ju det. Synd om palestinierna som FN tog landet från, med god hjälp av terrorister med bilbomber och skjutvapen. Vår egne svenska medlare Folke Bernadotte var ett av mordoffren, den gången.

Läs Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin om du så bara ska läsa en roman i år. Hennes berättelse löser inte konflikten kring Jerusalem och Palestina, men har du något hjärta i kroppen så hjälper den dig att förstå.

Ena dagen offer. Nästa dag ockupant. Ena dagen föraktad, nästa dag föraktare. Mitt i allt är Morgon i Jenin en varm och djupt mänsklig berättelse också. Hur nu det gick till.

En stor roman.

 

Gör ren glasögonen

Strax på väg till bussen på morgonen står jag och torkar ren glasögonen. Andas imma, tittar mot ljuset och torkar. Då slår det mig plötsligt att detta har jag gjort förut.

Nej vänta nu. Det var i går.

Och i går.
Och dagen innan.
Och dagen innan den.
Och dagen innan den dagen.
Och ännu en dag tidigare.
Och den dagens i går.
Och dens.
Och dens.
Varenda i går i 41 år.

Detta börjar likna en strategi. Jag har ett mål och jag har en plan: Här ska inte fördärvas någon barnets oförstörda blick, bara för att man blir gammal. Här ska glos förvånat i all min levnad. I morgon och dess i morgon och nästa dag och dagen efter den. Dödar du barnet inom dig, då är du inte vuxen längre.

Så, nu blev de bättre.
Nu går jag till bussen.

 

Soliga dagar i livet

1980. Läser om kärnkraft, skriver om kärnkraft, arrangerar möten och demonstrationer mot kärnkraft. Demonstrerar kilometer efter kilometer, sjunger, argumenterar. Vinner till sist folkomröstningen, fast vi inte tycker det då. Alla tre linjer, alla partier, lovar ju faktiskt avveckla.

Samma vår: börjar motionslöpa, blir lika fast i det som i intresset för våra barns miljö.

2012. Deltar i manifestationen mot kärnkraften på Soltorget i Karlstad den 10 mars. Äger delar av ett vindkraftverk i Vänern.

Springer.

32 år sedan folkomröstningen är ingenting, ett år sedan Fukushima är ingenting. Kärnkraftsavfallet är livsfarligt i 100 000 år.

Fråga: 100 000 år? Hur stort ansvar kan en energitörstig generation makthavare ta?
Svar: Fråga de döda och deras efterlevande i Fukushima.