Coolna, mitt klot

Jag vill inte ”få hjulen att rulla”, det är sååå 1800-tal… Jag vill få det stora hjulet att bli en grad svalare, långt in i alla tal som någon håller. Börja med den tanken, när du ritar de nya maskinerna. Gör så de inte suger upp och spottar ut allt levande liv de ser.

En gång insåg ingenjörerna att kraften inte kräver stånggångar. Sedan upptäckte de att kraften inte kräver remmar och remhjul. En dag ska de fatta att det inte ens krävs ändlig olja, smutsiga explosionsmotorer eller oändligt orena atomklyvningsverk när kraft ska skapas och verka.

Världen är full av möjliga jobb som värmer människors mage och hjärta men låter klotet trivas. Rita på de jobben, håll de talen.

Det är 2000-tal.

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 3

Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.

Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.

Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.

Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.

Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.

Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.

Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.

Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!

Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.

Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.

Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.

 

 

Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.

Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson

En miljard svälter, 1,5 miljard är överviktig

Min senaste krönika på tankesmedjan Ida:
En miljard svälter, 1,5 miljard är överviktig

Läser Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Den här sommarens viktigaste läsning för mig och för många andra, misstänker jag. I boken berättar författarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren om hur Värmland hade 347 mjölkgårdar år 2000 och 129 stycken elva år senare.

Klicka på tabellen. Då ser du ännu tydligare hur många nötkreatur länet hade år 1927.
Slutsatserna får du dra själv. Jag vet vad jag tycker.

Svampjogg

På 1930-talet uppfann den svenske löptränaren Gösta Holmér en träningsform som slog igenom internationellt. Fartlek. Den heter så på engelska med lustigt nog. Tanken är att du ska växla hastighet från jogg till 80-90 procent av max, beroende på löplust och naturens skiftningar.

Sjuttiofem år senare uppfann jag min egen lättvariant av fartlek. Jag kallar den för svampjogg. Du bär långa träningsbyxor och en jacka av anorakmodell med stor ficka på bröstet. I fickan två plastpåsar, en tvåliters och en treliters, eller allra helst en nätpåse. Spring till ditt närmaste svampställe. Stanna klockan och plocka. Spring till nästa. Plocka, spring, plocka. Ibland hittar jag nya svampställen medan jag joggar fram längs småstigarna.

En utmärkt nerjogg. Mina svamprundor blir sällan längre än fyra-fem kilometer, eftersom det är otympligt att bära mer än två liter kantareller i näven när jag springer. Du tror väl inte att jag tänker springa med flera liter svamp i en ficka på magen när folk ser det?

– Har inte Svensson gått upp, fast han tränar och har sig?
– Det ser så ut.
– Fult när magen hoppar på honom så.
– Skitfult.

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 2

Vad ska en människa göra? De driftiga kvinnorna vid Nytomta minnesgård lovar att hissa flaggan för min skull om jag bara köper ett broderimönster. I normala fall skulle jag falla direkt för sådant. Vem vill inte bryta könsmönster?

Frågan är bara vad vi ska göra med min särskilda knövvlighet, dessa trubbiga fingrar, dessa tummar mitt i nävarna? 1963 var förra gången jag höll i en synål. Det vet jag väl för vi har kvar det bokmärke i korsstygn som då tillverkades i Fasteruds skola, Nyeds församling, landskapet Värmland, Universum. Bokmärket har sina starka sidor. Det klarar utmärkt att ligga kvar på samma ställe i boken där jag lagt det.

– Ja, vi har till exempel den här, säger vår guide och visar mönstret till en gardin. Den ska man brodera rönnbär på.

Jag börjar skaka i hela kroppen. Nu är även den kära vännen aktiv i övertalningen. Klart du ska köpa broderimönstret. Då hissar dom flaggan för din skull. Du får väl lära dig brodera. Det finns det många som kan. Rönnbär är alltid bra att ha.

I ett tillfälligt anfall av övermod slår jag till.
– Ja gör’t. Flagger ni så köper ja mönstre’. Va’ kôster dä?

En stund senare står jag stolt och fnittrig framför en flaggstång på träsnidarnas och konstväverskornas Nytomta och låter mig fotograferas, med en nyhissad svensk flagga i bakgrunden och en påse broderi i näven, à 275 kronor.

Att jag aldrig lär mig.

 

Länk: Minnesgården Nytomta. Den släkten består av fler än Elis i Tasere och generna lever vidare. Jaså, Grafström också.

Jag, den kära vännen och svenska flaggan. Nyhissad på Nytomta.
Foto: guiden med Arvikas listigaste försäljningstaktik.

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 1

Andra dagen på vår Arvikasemester far vi till Rackstadmuseet. Tittar än en gång på Gustaf Fjaestads fantastiska snölandskap. På några meters håll kan du riktigt höra den gnistrande snön knarra, på nära håll är det bara en massa till synes omotiverade färgkluttar.

Hur gjorde karln?

Efteråt går vi till Oppstuhage där konstnärerna hade ateljé och bostad. Får än en gång höra vilken betydelse konsten haft för Arvika, konsten men också snickarna och smederna. Elis i Tasere var sannerligen inte bara en slagkraftig filur som drog omkring på en cykel, han var hantverkare, företagsledare och affärsman med. Släkt var de allihop, låter det som.

Ett erbjudande
Därefter går vi till en av släktingarnas bostad, Olof Erikssons Nytomta mitt bland mexitegelvillorna i kvarteret intill. Tittar in genom några fönster innan en trevlig guide kommer och hjälper oss.

– Välkomna, säger hon. Moster har lovat att hon ska hissa flaggan om jag lyckas sälja ett broderimönster till en karl. Det har vi bara gjort en enda gång, någonsin.

Sådant är oemotståndligt för den här karlen. Hur ska jag göra nu? Ska jag slå till? Förra gången jag höll i en synål var 1963.

De som byggde stan

Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.

Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.

På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.

På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.

Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.

Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.

Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.

 

 

 

 

Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.

 

Stängt för semester

Bloggen ber att få försöka ta sommarlov. Vi får se om han med skrivklådan orkar hålla sig.

Planen är att plocka några korgar svamp, hänga upp vietnamesiska hängmattan, kliva upp i den, läsa några böcker, tänka några tankar, kliva ur den, plocka några bunkar hallon, springa några gånger hit och dit samt åka på utflykt. Jag har hört att det ska vara så trevligt i Kristinehamn, Arvika och en del andra ställen med, på insidan länsgränsen. Trivs vi så stannar vi.

Här är en tanke som behöver tänkas på i hängmattan. Jag har redan tänkt den, men den måste funderas vidare på:

När du sover länge sover du fortare.
Annars skulle du inte hinna vakna i tid.

Till sist ett tips för dig som vill ha oväntad läsning. Erik Eje Almqvists utmärkta reportage om Benny Andersson i tidningen Fokus. Det anade vi inte om Benny, när musikrörelsen sjöng som bäst: En radikal sjunger ut.

Det är det hele. Trevlig sommar.

PS en tid senare:

Eftersom jag tror på motsatsernas enhet och kamp, tes-antites-syntes, så har jag samtidigt ägnat mig åt att försöka tänka på saken från andra hållet:

När du sover länge sover du långsammare.
Annars skulle du vakna för tidigt.

Nu bävar jag inför syntesen. Det kan bli någon form av sovandets fartlek är jag rädd. Och ett jädra uppvaknande. /DS.

 

En som jag känner väl hävdar att det ska målas, skötas trädgårdsland, städas bil, klippas gräsmatta, grävas kompost och startas många andra Stora Viktiga Projekt i sommar. Då vet hon inte att Kronblom också var gammal lokalredaktör. Vänta förresten, hon vet det. Var la vi hängmattan?

Löparlärdom nr 50-89

Tredje delen av mina samlade löparlärdomar. Använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 50: vid det här laget är du fysiskt beroende av löpningen och det har påverkat din livsstil, både vad du äter, dricker och hur mycket du sover. Var glad för det men bli inte fanatisk.

Löparlärdom nr 51: lägg in träningsfria dagar eller perioder. Min näst bäste löparguru ultralöparen Rune Larsson brukar säga att hans planering består av att han försöker lägga in en rejäl förkylning varje höst. Det tog flera år innan jag förstod vad han menade.

Löparlärdom nr 52: Rune Larsson brukar också säga att du måste ha lika mycket distans till din löpning som distansen är som du löper. Han vet. På ett ultralopp i Australien behövde han ingen klocka, bara almanacka.

Löparlärdom nr 53: ibland kommer du ändå att trilla dit och verka mer än lovligt löptokig. Mitt rekord var den gången jag berättade för arbetskamraterna i lunchrummet att ”I dag fyller jag marathon”. ”Vadå marathon?”. ”42,195 år…”. Det hade jag räknat ut.

Löparlärdom nr 54: skadad en längre period? Själv fick jag en riktigt svår stukning i ena foten vid en orientering, en månad innan Berlin Marathon ett år, och kunde inte springa på flera veckor. De badande i Deje badhus tyckte jag såg skum ut när jag hyrde badhusets våtväst och sprang omkring flytande i vågrätt ställning i bassängen. Femton meter åt ena hållet, femton meter åt andra hållet. 45 minuter, tre kvällar i veckan. Det fungerade utmärkt och jag satte personligt rekord i Berlin.

Löparlärdom nr 55: skadad i flera år? Det hände mig när diskbråcket i nacken slog till. Kunde inte springa på åtta år. Det som höll mitt intresse vid liv var alla löparberättelser i Runners World. Tack gode Gud och redaktör Lodin för de berättelserna.

Löparberättelse nr 56: ibland är det svåraste steget det över tröskeln när du ska ut.

Löparberättelse nr 57: ibland inte.

Löparlärdom nr 58: har du inte gått med i en löparklubb än? Gör det. Roligare resor än min klubb SISU Forshagas bussresor till Lidingöloppet har jag sällan varit på.

Löparlärdom nr 59: hört talas om tåskor och barfotalöpning? Det är en hel världsrörelse. Prova gärna men var försiktig i början. Du kan faktiskt dra på dig skador redan genom att byta underlag eller vanliga löparskor.

Löparlärdom nr 60: läs barfotalöparbibeln Born to run. (Den heter så på svenska med, fjantigt nog). Boken är fantastisk, även för sådana som jag, som nog inte tänker köpa tåskor. Själv har jag dessutom haft god behållning av Erik Bengtsons löparböcker. Låna dem på biblioteket.

Löparlärdom nr 61: i Karlstad finns ett löpsällskap som kallar sig Basister i tåskor (B.I.T). Du får vara med om du springer i tåskor någon gång och åtminstone önskat att du kunde spela bas. Sa jag inte att löpare har roligt?

Löparlärdom nr 62: nu har du hållit på så länge att det kan vara sporrande att sätta upp mål. Du ska orka en mil i god stil. Du ska genomföra så och så många träningar i veckan. Du ska springa så och så många mil i månaden. Du ska slå din träningskompis. Du ska sätta pers på halvmaran. Valet är ditt.

Löparlärdom nr 63: kanske tränar du med en klubb nu. Roligt. Försök gärna hitta en träningskompis som du kan träna med ibland dessemellan också. Själv tränade jag länge långpassen tillsammans med en karl som det var kul att prata med i en och en halv timme och som framför allt var förvånansvärt jämnstark med mig. Det är det viktiga.

Löparlärdom nr 64: ladda inför långlopp? Ja du, där finns det många skolor. För mig har det fungerat bra att äta extra mycket kolhydrater dagen innan och vätska upp mig ordentligt innan start. Frukost och eventuell lunch? Ät samma som du brukar. Rökt fläsk eller matjesill innan start rekommenderas ej.

Löparlärdom nr 65: nya skor, nya shorts, nya strumpor? Använd dem inte när du ska springa ett lopp, då ska du ha gamla vana grejor som inte skaver.

Löparlärdom nr 66: jag brukar vara särskilt noga med mjukgörande salva på fötterna veckan innan ett långlopp. Innan start smörjer jag in dem extra mycket. Sedan jag började med det slapp jag marathonskavsåren.

Löparlärdom nr 67: tejpa bröstvårtorna innan maran.

Löparlärdom nr 68: strax innan starten har ingen tränat, strax efter starten är alla i toppform.

Löparlärdom nr 69: spring inte för fort i början på ett långlopp. Kolla kilometertiderna. Jag såg en undersökning som visade att redan några sekunder för fort per kilometer kan göra att du drar på dig mjölksyra. Den ”mjölken” är tung att bära.

Löparlärdom nr 70: drick vid vätskekontrollerna. Är din mage ovan vid sportdryck så håll dig till vattnet, åtminstone till sista kontrollen.

Löparlärdom nr 71: tänk inte att nu har du sprungit en kilometer och det är drygt 41 kvar. Dela upp det i femkilometrar. Nu har du sprungit en, nu är det fyra kvar.

Löparlärdom nr 72: på träning, när den mentala orken börjar tryta efter ett bra tag, tänker jag att jag ska åtminstone orka till tallen där borta. Eller gatlyktan.

Löparlärdom nr 73: när jag kommer fram avslöjar jag för mig själv att ”ja’ bare skôja”. Jag bara skojade. Kroppen får fortsätta till nästa lykta. Där får jag höra samma sak igen. ”Ja’ bare skôja”. Vad ska en fattig gosse göra? Det är inget annat att göra än att springa på. Han bara skojade.

Löparlärdom nr 74: vid målgång på Stockholms Stadium, lek inte flygplan i hela sista kurvan, även om du håller på och sätter pers. Många löpare är lite kitsliga just i den kurvan även om publiken älskar det. Been there, done that…

Löparlärdom nr 75: ta emot medaljen, le försiktigt för dig själv och njut.

Löparlärdom nr 76: ät en banan. Drick. Ät snart igen. Återhämtningen börjar nu.

Löparlärdom nr 77: åk hem.

Löparlärdom nr 78: vila någon dag och ta det lugnt i början när du sätter igång igen.

Löparlärdom nr 79: orientering är roligt.

Löparlärdom nr 80: nu börjar du bli så van löpare att backträning också är roligt.

Löparlärdom nr 81: intervall är ganska roligt. Särskilt så länge jag trodde att kolstybbsrundan runt Ängevi fotbollsplan var 400 meter och inte 360 meter.

Löparlärdom nr 82: mossfotboll är ett rent nöje men rent är det inte.

Löparlärdom nr 83: snöpulsning är en njutning.

Löparlärdom nr 84: sakta jogg över ängen i skymningen, finns det bättre meditation?

Löparlärdom nr 85: summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. (Löparfilosofins första grundsats, formulerad av den här motionslöparen i ett tillfälligt tillstånd av löpande klarsyn).

Löparlärdom nr 86: varje gång du köpt nya löparskor, låt dem stå på nattduksbordet över natten, kanske två nätter. Tänd lampan då och då och titta på dem. Stryk med handen över dem. Känn doften. Somna in lycklig.

Löparlärdom nr 87: den 87:e lärdomen är hemlig.

Löparlärdom nr 88: ut och spring nu.

Löparlärdom nr 89: och nu.

 

Länkar
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Serien Mina löparguruer

Ett glas rött

 

 

 

 

 

 

 

 

Han hade hört att det var populärt att publicera bild på ett glas rött på fredagarna. Ska väl inte vara så svårt, tänkte han. ”Mmm, gott. Krusbären har jag plockat själv.”