Vem är särskiljd?

”De säger att vi är segregerade, men här ute finns alla nationaliteter förutom svenskar. Egentligen är det svenskarna som är segregerade där de bor. Vi känner ju folk från alla länder.”

Rapparen och förortsbon Aleksi ”Aki” Swalow i tidningen Fokus, nr 46/2011.

Inga trix

Manipulerad, säger någon om bassängbilden i förra inlägget. Aldrig i livet, svarar jag. Jag har bott ihop med fotografen i 37 år och hon har aldrig visat minsta tendens till att kunna photoshopa. Allt annat kan hon.

Det är ljuset som bryts i Lokavattnet, ser ni väl.

Fast jag kunde behöva sådana lår, om jag ska tillbringa mina lördagsmornar i Loka brunns nordöstra backe.

Kvällsdopp i salongen

Fredag kväll. Kommer sakta joggande genom byn Loka, asfaltgatan norrifrån. Vid stranden av Loken ligger nya Vattensalongen i dimman och mörkret, som en lysande förlängning av sjön. Ljuset glittrar i uppvärmd utomhusbassäng, mitt i vargreviret.

Springer några kilometer längs elljusspåret, hade glömt att det fanns trivsamma uppförsbackar även där. Marschaller flämtar, dimman gör allting mjukt. Går in och kryper ner i en 34-gradig bassäng med glittrande kristallkronor i taket.

Skorna luktar skog och lycka.

Hr Svensson badar utomhus 19 november.

 

 

 

 

 

Bild från dagen därpå. Förr hade jag klena lår,  men lördagsmorgonens backträning i Loka gjorde skillnad.

Ord

Jag är i telefon – jag har krupit in i mobiltelefonen, det var jäkligt besvärligt, men det gick.

Jag drar ett mejl – jag skriver ett elektroniskt brev till dig, sedan sätter jag min dator på en släde som jag lånar, och så drar jag datorn hem till dig, så du kan läsa brevet.

Utrikesministern är uppkopplad – excellensen har en elledning instucken i ändan, vet inte riktigt varför, men personen som gjorde det var relativt uppretad på allt hr Bildt har sagt, ända sedan SACO-konflikten 1966. Nu lyser han bättre än en oljelampa.

Ord

Branschen jag arbetar i är precis som alla andra. Vi håller oss med ord och uttryck som menar väl men riskerar att förvirra de medmänniskor vi pratar med. Jag syndar själv ibland. Här är några uttryck ur hemliga språket: en buss ”angör” busstationen, du får åka med ”mot uppvisande av giltigt färdbevis”, vi säljer ”produkter” och vi ”ser över stoppstrukturen”.

Vi borde våga försöka lite oftare med att bussen ”kommer till”, ”om du visar upp en biljett eller ett periodkort som gäller”, vi säljer ”biljetter och kort” och ”vi håller på och funderar på om tågen ska stanna vid den stationen varje gång”.

Värst är ”mot uppvisande”. Hur i allsin dar gick det till när det uttrycket föddes? Jaså, är ni emot att man visar upp?

Fast det är klart, nu för tiden hör jag politiker som säger att de jobbar mot minskade klyftor.

Inte för.

Råd 1

Råd till mina döttrar om ni tänker sitta på en sten i skogen när det är kallt och anteckna era kloka infall samt till alla som vill referera division III-bandy på plats:

Medtag blyertspenna.

Sina drömmars mö

Semester, sitter på en sten bortom en stig ovanför Ängbråten och dricker kaffe ur en kåsa. Lyssnar till skogens novemberljud, känner lugnet i bröstet och kommer att tänka på en annan naturvän. 1895 skrev han detta:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra sus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig.

Axel Danielsson heter skribenten. Han var inte så dum den stavnäspôjken.

Utsikt från min fikaplats.

 

 

 

 

Telefonbild: Utsikt från min fikaplats.

Novembereftermiddag, springer

Semester. Slutavverkar solrosorna vi gröngödslade delar av trädgårdslandet med. Ståtliga soldater som vaktat färdigt stupar och hamnar på komposten. Den heliga komposten. Sedan spadvänder jag landet medan jag tänker på grävarkollegerna som grävde hela Göta kanal för hand med sina stålskodda träspadar.

Då vattnas det redan i munnen. Bokstavligen. Jag ska springa. Det gör det då.

Fem över halv tre lunkar jag gångvägen mot nordväst och viker av ut på ängen i det sneda solskenet. Hela dagen har varit klarblå. Isfläckar, rimfrost i gräset, frusna löv frasar, benen en aning tunga efter kroppsarbetet, kylig luft som svalkar lungor och hals.

– Gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt! trummar fötterna mot elljusspårets hårdpackade grus. Svetten börjar sippra fram i ryggen, tankarna får fara fritt. Mitt i mördarbacken kommer jag på en sak som jag vill göra med webben på jobbet. Vid hinderbanan lite senare skriar en större hackspett och högt ovanför Grossbolstorp flyger två korpar förbi på väg mot Kil. När jag kommer hem är det en och en halv grad kallt.

Skorna luktar skog och lycka.