Jobba hårdare sa den late

Fredrik Reinfeldt tycker att vi ska jobba tills våra kroppar är 75 år gamla. Jo tack. Varför inte 85?

Nu är det visserligen så att jag inte tror att ens moderaterna kommer att vilja ha honom kvar tills han fyller 75. Snart kommer det någon pigg förmåga som vill att de ska satsa på De Ännu Nyare Moderaterna.

Då åker han.

Nu är det dessutom så att jag mycket sällan har sett någon platsannons om generaldirektör, utrikesminister eller ens statssekreterare sökes, där främsta kravet är att den sökande ska vara i dryga 70-årsåldern.

Jag har dessutom hört att det finns både en och annan undersköterska i riket som sliter ut ryggen långt innan hon är 65, till och med. En och annan servitris som sliter ut knäna långt innan hon är 65. En och annan tjänsteman i offentlig förvaltning som inte orkar jobba 50-60-timmarsvecka alltför länge efter 64. Allt detta har jag hört.

Framför allt tänker jag på Tage Danielsson. Hur var det Tage skrev, när kapitalägarsläkten Wallenbergs äldste fyllde 75?

”Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas väl bäst av den enkla sanningen att det finns få 75-åriga gruvarbetare som kan klå Marcus Wallenberg i tennis.”

Fundera på den du, Fredrik. Fundera på vad Tage menade.
Det kanske finns folk som sliter, där ute i verkligheten?

På kafé med Turken

I kväll ska jag på idrottshistoriskt kafé i Deje Folkets hus. Ja, jag vet, det heter kulturhus nu för tiden.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskap arrangerar. De lovar att vi ska få träffa Deje IK:s pojklag från 1953 med Ulf och Owe Sterner, Agne Andersson, Bengt ”Turken” Jonsson med flera. Vem nu denne turk är? Duktiga orienterare från Deje SF och grundarna av handbollsklubben Brukspôjkera utlovas också.

Kul. När motsvarande kafé hölls i Molkom hade vi riktigt roligt, och det har jag tänkt det ska bli i kväll också. Har någon annan hockeyspelare någonsin haft samma blick för spelet som Uffe Sterner?

– Kom in och ta dörra med dig! sa läraren på realskolan i Molkom till honom.
Då gjorde unge Sterner det.

Inte en enda hyena

”Orientering är sporten för alla; den är friluftslivets nyckelidrott.

Orientering är dessutom en av de roligaste och mest omväxlande idrottsgrenar, som finns. Många anser, att ingen annan sport bjuder utövaren så många poänger och att ingen är så fri, så fantasifylld och överraskningsmättad som den.

Orientering kan utövas av alla, gamla och unga, män och kvinnor. Man anslår själv den takt man vill hålla: lugn vandring, rask promenad, sakta lunk eller fartfylld löpning. Inga åskådarhyenor skränar efter rekord, och man bestämmer själv sin väg.”

Bertil Nordenfeldt, ABC i orientering, 1939

Om kommentarsmöjlighet och den engelska golvläggarbranschens allmänna knövvlighet

Höll på att ta bort kommentarsmöjligheten helt på bloggen. Jag ville ju inte, för jag tror på det mänskliga samtalet. Särskilt mellan sådana som inte är överens, men ändå vill vara öppna, lyssna och prova. Det är då det händer saker. Alltid när jag ändrat mig har det varit vid sådana samtal.

Men en dag small det till och blev på tok för många spam. Businlägg av folk som inte ens kan svenska. Engelskspråkiga texter som ofta kraftfullt berömde min tankeverksamhet och förmåga att skriva, utan att skribenterna hade en aning om hur jag skriver. Lögner helt enkelt.

Förr eller senare slutade det med att de ville göra reklam för någon golvläggarfirma i London. Jag vet inte riktigt om jag och mina elva läsare (låtsas jag) är den rätta marknaden för golvläggare vid stranden av Thames.

Fast försöka duger. Jag tror på det med, men du får förbaske mig vara juste.

Hundratals businlägg
Jag orkade inte hålla på och kasta 60, 70, 100 sådana businlägg om dagen, först i mejlen, sedan hittade jag dem i själva det administrativa wordpressverktyget också och fick radera dem där med. I flera steg. Det är inte meningen med mitt liv.

Först stramade jag åt lite grand. Det går att göra det i verktyget. Det hjälpte inte. Sedan lite till. Det kom fortfarande 50 spam om dagen. Då kryssade jag i allting. Kräv det, kräv det av den som ska tycka något. Snart gick det i praktiken inte att kommentera om du inte var inloggad. Och det är det bara jag som är, då och då.

Det är mycket sällan jag får lust att kommentera mina egna blogginlägg. Då brukar jag ta en kall dusch eller ett långpass.

Skulle just stänga av
Jag vet inte riktigt varför marknadskrafterna i form av ett gäng golvläggarföretagare i London (med flera) vill hindra en enkel medmänniska i Grossbolstorp från att skriva att han tror på solidaritet och medmänsklighet samt tycker om barnbarn, öppenhet och att springa. Men nu vill de tydligen det.

Så jag skulle just stänga av kommentarerna. Du får kommentera på facebook, tänkte jag. Det är ändå där de flesta kommentarerna kommer.

Då hittade jag någon sorts tillägg. Plug in som vi säger i Grossbolstorp. Vi får se om det fungerar. Först gjorde det inte det, tvärt om skapade det ett nytt irriterande problem. Kommentarsrutan försvann helt, utan att den fått order om det. Men just nu ska det gå ganska lätt att kommentera, tror jag.

Detta var inlägg nummer 108. Förresten är en gubblogg en ganska värdslig sak. Fast visst blir jag glad när jag får läsa sånt här i stället:

 

Ordnamnsforskning

Djupt inne i ordet ”sommarvikarier” bor orten Arvika. Jaså är det där den ligger. Kära nån, var ligger då Dyvelsten, Östra Nordstan och Kuala Lumpur?

Eller Grossbolstorp, var hamnar det?
Finns mitt hem över huvud taget?

 

Putäll på er grefvar och baroner

Det finns en teckning av Albert Engström. Huvudpersonen, Kolingen, står utanför en finare restaurang och tittar in. På andra sidan rutan sitter välgödda herrar och kalasar från en dyrbar meny.

Kolingen, luffaren, höjer sin enkla pilsner och skålar med herrarna:
– Putäll på er grefvar och baroner!

Ser du klassamhället framför dig? Precis så tydligt kunde bara den drivne konstnären gestalta det, dessutom med humorn som vapen. Med satiren drypande om pennan fick Engström sitt budskap sagt, bättre än hundra flygblad, tidningsartiklar och tal:

Det finns ett klassamhälle.
Det finns en överhet.
Den tål att skrattas åt.

Just så ser jag på den omtalade överklassafarin till Solsidan också. Den är tydlig och enkel. Rollerna är som sprungna ur ett grekiskt drama, samtidigt som de är hämtade direkt ur vår samtid, inklusive solsideynglingarnas fläskkotlettfrillor och oförskämda uppträdande.

Unga män som lämpligt nog slänger ägg och småmynt efter underklassarna i bussen. Underförstått: här är vi så rika att vi har råd att kasta mat på enkelt folk om vi vill. Sådana där som inte bor på vår sida. Vi köper bara ny mat sedan. Solsidan är full av ägg.

Resans organisatörer intresserar mig inte, annat än som pr-genier och skapare av ett modernt drama. Parollen om klasshat intresserar mig än mindre. Men orättvisorna, klyftorna, utanförskapet: dem borde vi debattera, grefvar och kolingar.

Varför är Solsidan så full av ägg?

Jag har blivit havande

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.