Varför har Zlatan Ibrahimovic blivit som han är? Hur mycket har hans uppväxt i ett fattigt Rosengård präglat honom? Härom året kom boken Jag är Zlatan där författaren David Lagercrantz hjälper fotbollsspelaren att berätta om sitt liv.
Jag har vänner som avskyr den boken för dess språk. Själv tycker jag Lagercrantz verkar ha lyckats bra med att gestalta Zlatans sätt att tala och vara, men det är ju en smaksak och jag hör inte Z tala varje dag precis. I vilket fall har jag större förståelse för hans egenheter efteråt, även de som jag inte gillar. Hur är det de skriver på den berömda skylten ovanför gångtunneln i hans hemkvarter?
”Man kan ta en kille från Rosengård. Men man kan inte ta Rosengård från en kille.”
Jag behöver inte fundera mycket över min egen uppväxt på ett jordbruk långt borta i en värmländsk utkantsskog, för att förstå det resonemanget. Man kan ta en småbrukarson från grusvägen, men man kan inte ta grusvägen från en småbrukarson.
När sista barndomsvännen dog
I mitt fall är barndomen ett ljust minne. Ont om pengar, gott om harmoni. Det kan man inte säga om Kristian Lundbergs uppväxt i bland annat just Rosengård. I går kväll skulle han ha gästat Karlstads Bokcafé och Stadsbiblioteket för att berätta om sin nya bok En hemstad – berättelsen om att färdas genom klassmörkret (Wahlström & Widstrand).
Framträdandet blev inställt, han blev akut sjuk några dagar tidigare. Det känns en aning snopet, men också en arbetarförfattare har rätt att bli sjuk mitt i genombrottet. Jag ägnar tisdagskvällen åt att läsa goda recensioner av boken via facebook i stället, och den färska intervjun i Aftonbladet:
”Att läsa och skriva blev min räddning”
Kristian Lundberg började skriva om sin uppväxt när sista barndomsvännen dog
Stal allt vi vunnit
Nyss kom hans och kollegan Crister Enanders bok Hat & Bläck ut. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde, som underrubriken lyder (Bokförlaget h:ström – Text & Kultur). Även där finns det mörka, här med Kristian Lundbergs ord i den brevväxling som boken består av:
”Det goda hatet. Ja, så vill jag kalla det: Det goda hatet.
Kanske är det inget att orda om. De som har samma bakgrund som du och jag vet vad det handlar om. Hur starkt det är som drivkraft, och hur avgörande det är för hur vi betraktar världen, andra människor och – inte minst – oss själva.”
Efter mycken möda och mycken klasskamp lyckades svenska arbetare flytta sina positioner framåt ett stycke. Sedan kom någon och stal alltihop, skriver han.
”Hur kunde det komma sig att vi idag har skapat ett system som förhindrar oss att vara så goda som vi verkligen är? Hur kan det då komma sig att vi genom exempelvis bemanningsföretagen har lyckats med att åsidosätta alla de landvinningar som arbetarrörelsen kämpade sig fram till? Hur kommer det sig att vård och omsorg blev en fråga om ören och kronor? När jag arbetade på Yarden var vi alla anställda genom bemanningsföretag. Vi fick arbete på beting, en dag i taget. Vi var helt utlämnade. Jag skall ge ett konkret exempel. En vän klagade på att arbetskläderna var för tunna. De släppte in väta. Han klagade också på att skorna var av dålig kvalitet. Morgonen efter samlades vi vid arbetet. Det var uppenbart att han saknades. Han ringdes inte in till arbete nästa dag. Och aldrig kom någon att klaga på kläderna igen, på skorna. Hur kunde det bli så här? Rädsla är den känsla som dominerar arbetsmarknaden. Hur kunde våra år av kamp – våra vinster och förluster – plötsligt kidnappas bakom vår rygg? Vem stal vår trygghet? Vem sade plötsligt en dag: ’Nej. Vi skall inte ta hand om vår broder!’ och tvingade oss in i ett system av orättfärdighet. Vem tog bort vår möjlighet att välja?”
Lunch till dig eller barnen?
Samtalen på Yarden, hans arbete i Malmö hamn, handlade ofta om konkreta frågor, skriver han. Där, i detta miniatyrsverige bakom galler och staket, flyttade de bilar till och från båtar och talade om busskort eller nya gymnastikskor till barnen. Lunch till sig själv eller matsäck åt barnen på deras utflykt.
”Eller” kan vara ett förfärligt ord.
Tror du att svensk barnfattigdom är något som hör 1800-talet till? Något för historieböckerna? Då tycker jag du ska läsa Kristian Lundbergs skildringar av sin egen barndom och uppväxt. Fattigdomen fanns nyss och finns än i dag.
”Någonstans, någonstans långt borta i avlägsna direktionsrum och partiöverläggningar fattades det makrobeslut som vi fick verkställa genom våra liv på mikronivå. Äta eller ätas.”
Där var det igen, ordet. Eller.
Ärligaste fattigdomsskildringen
Nyss läste jag hans genombrottsroman från 2009, Yarden (Symposion förlag). Boken är bland mycket annat en skildring av en omvänd klassresa, tillbaka till fattigdomen och det hårda kroppsarbetet. När poeten Lundberg drabbas av akut penningnöd får han ta jobb i hamnen för att försörja sig.
Hela romanen handlar om det. Att sakna pengar. Ärligare har jag aldrig sett modern svensk fattigdom skildras. Tvånget att tiga inför hårdhänta arbetsköparrepresentanter, så som de tvingas till, arbetarna som flyttar bilar på Yarden.
Vad jag tycker om den nya boken En hemstad? Vet inte riktigt, svart men bra som de tidigare böckerna skulle jag tro. Jag hade tänkt köpa den i går, efter att ha hört författaren berätta. Nå, livet går vidare, det blir fler chanser att möta hans berättelse.
Läs Kristian Lundberg, du som inte tror att Sverige är ett klassamhälle. Du som inte tror att det finns röstlösa medmänniskor i familjen Bernadottes och de papperslösa svartjobbarnas varsina konungariken. Läs Kristian Lundberg.
Att däremot analysera exakt vilka klasser som finns och vem som hör till vilken klass är svårare. Det har många försökt. Här är det senaste resultatet. Klicka på länken, fyll i och se vem de brittiska forskarna tycker att du är.
