Ensamheten, ungdomsgängen och den svenska livsfaran

Då och då fastnar ögat på något som får mig att haja till.

År 2011 var utflyttningen från Sverige större än under Amerikaemigrationens toppår 1887. I fjol och 2012 var det ännu fler som for.

Ensamheten55 procent av alla dödsolyckor i Sverige beror på fall. Bara 10 procent beror på trafiken. Ditt hem är livsfarligt, gå och lägg dig. Nej vänta, sängen, sängen.

Ungdomsgäng ställer till värre och värre problem i Sverige. Det handlar om gäng av icke könsmogna tranor. De är allätare och kan fullkomligt rensa en våtmark eller ett fågelskär på fågelungar och ägg.

Om du pressar skalet av en apelsin och låter limonen droppa på en uppblåst ballong så smäller den.

I Sverige finns sju platser som heter Ensamheten.

”Dumt fôlk å Fröding”

Sola och dumheten

Ibland får jag lust att säga som gamle far. ”Dumt fôlk å Fröding”.

Saken är den att staden jag arbetar i har turen att ge plats åt landskapets, ja kanske ett av Sveriges allra bästa offentliga konstverk. Herman Reijers skulptur Sola. Förebilden till Sola i Karlstad var servitris och sedermera värdshusägare, hon hette Eva-Lisa Holtz och var av den gladare sorten.

Då får du ett sådant smeknamn.

Nu står den kloka, vackra skulpturen av henne intill älven utanför stadshotellet. Varje vecka ser jag henne på bild på Facebook när några av mina vänner stämt träff där. Ibland händer det att det kommer folk långt utombys ifrån och frågar mig efter vägen till statyn.

En bra skulptur ska vara som 360 teckningar, lärde mig konstnären en gång när jag som glad amatör förklarade att Sola-statyn är lika bra från alla håll. Hon är det, nämligen.

Som om det någonsin hade varit aktuellt
Nå, nu har en djuping i Karlstad lämnat in ett medborgarförslag till kommunen. Måla Sola gul, den ska väl ändå lysa och skina som solen var det tänkt?

Dumt fôlk å Fröding. Hade nu kultur- och fritidsförvaltningen i vår residensstad varit aningen mer kulturintresserad, så hade den smålett en stund och sedan hade den raskt slagit kraftfullt bakut. Aldrig i livet, Herman Reijers skulptur är stadens vackraste, den är ett i högsta grad självständigt verk och det skulle aldrig falla oss in att tafsa på den döde konstnärens upphovsrätt. Ho ä bra som ho ä, Sola.

Så skulle en kulturintresserad ha gjort. I Karlstad tog de i stället kontakt med Herman Reijers dödsbo. Vad tycker ni? Som om det någonsin hade varit aktuellt att måla över vårt bästa konstverk.

Vad gör ni då?
I Karlstads kranskommuner funderar vi nu på vad som händer, om någon förhoppningsfull invånare där nere i Klarälvsdeltat lämnar in ett medborgarförslag om att förgylla samtliga kommunalråd med självlysande gul färg över hela kroppen. Vad gör förvaltninga’ då?

Skriver till rådens anhöriga och ber om lov?

Arga Tanten rusar ut

Wiehe Ebba Plura

 Vet inte tant vem Wiehe är?

Helg och vi hamnar i ett stim. Värsta roarhelgen. Roa mig, det ska hädanefter blifva min musik.

På fredagen roar mig tanten som plötsligt upptäcker att det är Mikael Wiehe hon har kommit för att lyssna på. Konsertlokalen på Karlstad CCC dignar av gråhårskvinnor och män som rest hit för att höra sin ungdoms hjälte. Med sig har han Ebba Forsberg och Plura Jonsson. De sjunger översatta amerikanska låtar, programmet heter American songbook på svenska och vi gillar det.

Det gör inte Arga Tanten. Efter en handfull låtar reser hon sig i affekt från en av de främre bänkraderna, får karln sin med sig och rusar ut ur salen.

– Plura kan jag ta, men inte den där kommunistpropagandan!

Spottet fräser om henne, ögonen blixtrar, hela kroppen knycker av upphetsning. Alla som hör henne ler. Så gammal, precis lika åldrad som vi, och aldrig hört talas om Mikael Wiehe?

Han hade ett mellanprat om historien, det var allt. Först handlade det om hur vårt näringsliv och våra borgerliga partier gick i taket när Olof Palme kritiserade USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Palmes tal skulle störa affärerna.

Sedan handlade det om hur kritiken av den rasistiska apartheidpolitiken i Sydafrika på 1980-talet fick dem att gå i taket, för nu var det den kritiken som skulle störa affärerna.

Slutligen var det Margot Wallströms kritik av diktaturen i Saudiarabien som skulle… ja, du fattar.

WieheEn lång stund sitter Arga Tanten kvar och samlar ihop sin vrede tills allt kokar. Då knycker hon på nacken och rusar ut.

Roligt.

Man ska läsa rubrikerna. ”WIEHE” står det på biljetten. Man ska se det. What You See Is What You Get, som vi säger på Grossbolstorp. Du får vad du förtjänar, sa de gamle.

En intressant stund.

 *

Dagen därpå åker vi till slakteriet. Det vill säga, precis som vår kära gamla Hyttan i Karlstad har det fått nytt och malligare namn. Inte riktigt lika malligt som Karlstad Congress Culture Centre, men dock en modern skylt där en stor bokstav har gått vilse mitt i.

KilArena.

KilArenaEn fin och ändamålsenlig lokal är det, precis som den var 1983 när jag besökte den förra gången. Då fick jag en lapp i näven av chefen på Nya Wermlands-Tidningen. Livdjursauktion Kil, livfullt reportage, ta med fotograf, färgbilder stod det. Vi fick sådana lappar under förra årtusendet.

Detta var några år efter att NWT:s fotografer hade slutat ta med röd halsduk för att sätta färg på de få färgbilderna, men ändå. Färgreportage, man tackar.

Texten om de levande korna de ledde in kan inte ha blivit någon vinnare av Stora Journalistpriset. Jag är son av en småbonde och tycker om kor men har inget minne av att reportaget fick upplagan att att öka kraftigt det året.

Den här eftermiddagen skickar de in Kjell Åke i Myra. Han kallar sig så, för han heter det, och jag tror att han är Sveriges roligaste karl. Ibland, när tillvaron känns tung, bläddrar jag fram honom på Youtube, bara för att få höra honom berätta om Digerberget.

Kjell Åke– Där har di en speciell dialekt.
Där säger di ittnâ.

Mer säger jag inte.
Nu börjar han.

Lär av sporten

Bilen flyger

Det händer att jag känner för att få en riktig omgång stryk. Då brukar jag ställa mig framför ett antal duktiga kulturarbetare och journalister och säga min favoritformel när det gäller kulturjournalistik.

– Lär av sporten!

Hittills har det alltid slutat med att jag doppas i olja och fjädrar efter sju minuter. Det är en dräkt som varje ärlig skribent bör prova. Livet ska inte vara lätt jämt. Ibland måste det få ta emot, annars är du en riktig mes. Världen behöver inte en ynkrygg till som skriver lättgods med solen i ryggen, medvind, lätt utförslöpa och truten full av räksmörgås. Hur skulle Grossbolstorp ha sett ut om alla människor i alla tider hade hållit med alla andra människor? Då hade urskogen legat tät här i kvarteret.

Dessutom står jag för de tre orden.

De tog kampen
Det hela är mycket enkelt. De trodde på sin sak och kämpade för den.

Först kämpade idrottsmännen, en och en. Om jag skulle ta och springa ikapp med mig själv lite, det kanske vore kul. Bort till tallen där. Sedan kämpade idrottsledarna. Om vi skulle ta och slå oss ihop och bilda en förening, det kanske blir roligare då. Vi kan ses på kafét, Johan kan skriva protokoll. Till slut gjorde de det, bildade sin förening. Det var roligare att tävla tillsammans.

En dag hade de kämpat så duktigt att idrotten blivit stor. Det var den inte från början. Fortare och fortare sprang de, snyggare och snyggare blev målen.

Han som tog ett skutt
Rött kortSportjournalisterna gjorde likadant. De var inte heller många från början. En gammal anekdot berättar om den första sportnotisen i Karlstads-Tidningen. Motvilligt tog redaktören in den, olusten hörs än i dag och detta är hela texten:

En neger i Amerika har tagit ett skutt på nästan åtta meter.

Jag påstår inte att historien är sann. Dessutom beklagar jag att jag måste använda det förnedrande ordet, men episoden går inte att berätta annars.

Började från noll
Där stod sportjournalistiken för drygt hundra år sedan. Förnedrad, förkrympt. Inte gav sportmurvlarna tappt för det, de kämpade på. Skrev sina notiser och smög in dem. Skrev nya artiklar, lite längre. Slängde in resultat och matchreferat, uppfann ord som centra, derby och centertank. Plitade på, lärde sig regler och taktik och lärde läsarna med. När den nya tekniken med intervjuer introducerades på allvar i svensk press insåg de att den lämpade sig för idrottsmän också.

– Hur känns det?
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

SportsidorNär sportskribenterna började sin kamp fanns varken de eller sportsidorna. Det gör de i dag, alldeles för många sportsidor en del måndagar men det tar vi en annan gång. När jag jobbade på Smålands Folkblad var formatmötena en daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare. Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

”Tidningen behöver detta”
Det händer saker i sporten. Actionbilder går alltid att ta, verkligheten är alltid dramatisk. Är den inte fartfylld är även det uppseendeväckande. Här fälls tårar, droppar blod, rinner svett och snor och byggs muskler. Så går det till i arbetslivet med, fast dit hittar sällan några journalister.

Självklart skildrade de dramatiken. In kom begrepp som överstegsfint, Nordahls kanon och burskydd. Dramatiken, det var festen. Snart kom de på att de kunde berätta om vardagen med. Färjestads första barmarksträning för säsongen, skidåkarens ensamma slit när han för trehundrade gången samma år kutar uppför den kilometerlånga uppförsbacken mellan tallarna medan regnet piskar.

Alla kan träna om kvinnor och träningsprogramAllt detta trodde de på, allt detta kämpade de för med liv och lust. Vann sina läsare, vann sitt utrymme, hittade nya sätt att berätta, nya ord som inte fanns förut, nya bilder, nya grepp.

Framför allt optimismen.
Det här behöver tidningen. Vi är bra på det här.

Våga behandla det journalistiskt
Jag skulle kunna göra liknelsen lång, för att förklara vad kulturarbetarna kunde göra. Vad deras publik borde begära. Vad kulturjournalisterna har att lära.

Det handlar om att tro på materialet och slåss för det. Våga veta att läsarna vill ha det, vare sig de vet det än eller ej. Våga veta att tidningen tjänar på det.

Det handlar om att behandla det journalistiskt, utan att skrapa med foten. Det handlar om bildens betydelse, de dramatiska greppen, vardagsskildringen. När får vi se bilden på Värmlands Sinfonietta som tränar kondition i skogen borta vid Tyrstugan för att orka en hel föreställning i sitt dike, kväll efter kväll? När får vi se skådespelaren på Göteborgs stadsteater kämpa med att plugga in sin entimmesmonolog (hur gör hon)? När får vi se författarens slit med research inför sin kommande roman (hur gör han)? Vad kostade egentligen en billig moped år 1966? Hur hittar han svaret?

Skildra vardagen, inte bara festen.
Vi vet att böcker kommer ut men hur blir de skrivna?

De nya inbjudande orden
När vågar en musikrecensent skriva att Ulf Lundell gjorde en sångartabbe eller Malena Ernman en chockstart? Fast med egna ord förstås, effektiva ord som välkomnar läsaren, inte stänger honom ute. Sportjournalisterna hittade på sina skårebördig, uddamålsförlust, burskydd, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder. De fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem.

När vågar kulturjournalisterna skapa sina vardagsord? Mjuka handleder bör varje gitarrist ha, lär av sporten. De har ju så roligt också, de där lila och rödvita.

IdrottFinns det något mer musikaliskt än en lyckad överstegsfint? Något mer överjordiskt skickligt än Zlatan Ibrahimovics cykelspark i mål i matchen mot England på Friends arena i november 2012?

Jag längtar efter kammarmusikståupp.

Folklivsforskning nere i deltat

Female tops

 Inte riktigt likt.

Ibland åker vi till sta’n för att försöka förstå hur de tänker nedströms älven.
Språket är inte riktigt likt vårt. Jag tog en bild på ett skyltfönster, det var nå’t om en get som ville va’ i fre’.

De har trappor som rör sig också men jag har märkt att varannan gång går dessa åt fel håll. En som heter Kenneth kallar de för hövding.

Jag tror de leker indianer.
Men inte geten. Hon vill vara i fred.

Informationskurs på Migrationsverket

MigrationsverketUtbildaren:
— Först så säger ni att dom ska till Karlstad. Då googlar dom. Ja, det verkar ju vara en stad, okay. Sen kör ni dom till vilda skogen.

Kursdeltagaren:
– Vilda skogen?

Utbildaren:
– Absolut. Dom måste få lära sig den lokala kulturen. Det är mycket ljug i den svenska kulturen. Folk får ta seden dit dom kommer. Här ljuger vi. Säger stad, menar skogsdunge.

Dessutom är ju detta Värmland. Den svenska humorns vagga. Säg det. Ja’ bare skôja, säg det. Det tycker dom är roligt. Migrationsverket bara skojade.

Å vad dom ska lära sig älska skog. Särskilt barrskog.

Ät en persika

Runt

Tidigt 1970-tal, slidegitarristen Duane Allman får frågan:
– Hur hjälper du revolutionen?

Grundaren av The Allman Brothers Band, långt senare räknad som den näst bäste gitarristen genom tiderna av tidskriften Rolling Stone, svarar:
– Det finns ingen revolution, bara evolution, men varje gång jag är i Georgia äter jag en persika för fred.

Vad annat kan han svara.
Sedan kör han ihjäl sig. Då döper de nya skivan efter persikan.