Ett dagsverke

Vägkant

Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.

Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.

Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.

Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

http://sven-ove.nu

Helg i den medelstora tätorten vid älven

Jag är blyg privat men inte lika blyg på nätet. Det är som om det går lättare att umgås med ett tangentbord mellan mig och medmänniskorna, de som tittar in på bloggen och facebook. Här är helgens fb-texter och några av bilderna.

(Har du sett det mesta förut i flödet? Då kanske du kan läsa min handledning vid möte med rovdjur i stället:
Länk: Så gör du om du möter en riskkapitalist)

En medelnationaldagshelg i den medelstora mindre tätorten vid den mer än medellånga älven.

Fredag, kl 13.31
Friskvårdskampanj på jobbet i maj, blivit belönad med presentkort för att jag cyklat och rört mig. Så nu ska jag strax ut och premiärlufta nya vätskebältet och springstrumporna som jag cyklat mig till. Allt du behöver som löpare är bra skor, men nu har jag nånstans att stoppa mobilen. Den blir bra att ha när vildsvinen kommer. Vita och ljusgröna strumpor, ingen lerig skogsrunda i dag. Trivs.

bild

Fredag kl 16.52
Ideellt arbete är alltid spännande, men en del dagar med orienteringssatsningen Friska Forshaga är mer spännande än andra. Plötsligt såg vädergudar och kraftverksgubbar till att stolpe 18 stod dold, långt ute i Klarälvens vatten. Onåbart för andra än Eder utsände. Under svåra strapatser vadades det ut, rycktes det och slets det med isvatten till hakan – och segrades det 😉 Nu är stolpe 18 bärgad till land och nerkörd på en torrare del av jordklotet. Hurra! (Foto: En kär klubbmedlem).

Räddarstolpe18

Lördag kl 15.57
Lördag i mellersta kommundelen. Det regnar på torget och vi glider in på Dejes nya galleri bredvid blomsteraffären. Fjärilar, fåglar, vatten. Far vidare till den kulturella kraftstationen på andra sidan forsen där konst, musik och mångfaldsfika stämt träff. Gillar den somaliska bakelsen, lyssnar till nationaldagstal av konstnären Niklas Pix Bodin och gitarrspel av Guitars Limited. Själv ägnar jag mig åt hundterapi, tack vare Christina Roséns keramiska hundskulpturer. De finns överallt bland turbiner och traverser. Vill ha!

Hund med skugga

Instagram, lördag kl 16.01
Naturkraft i mellersta kommundelen.

Lördag kl 17.05, gruppen Front mot rasism och fascism
Det finns dagar då jag undrar vad de allvarligt syftande komikerna Hasse & Tage skulle ha sagt och gjort i dag, när främlingsfientligheten vinner mark. Här en sång ur revyn Gula Hund 1966. Monica Zetterlund sjunger och så hade vi INTE hört nationalsången tidigare.

Länk: Gula Hund: Vara riktigt svensk

Söndag kl 15.14
Var det 19 år sedan sist? Kanske 18? I dag var det dags igen. Följde med på SISU Forshagas löpsektions söndagsträning. Gubben är långsam men kamraterna var artiga och höll igen. Milbanan medurs, gôtt. (Några sprang längre sedan). Tack för sällskapet, detta gör vi ôm.

*

Sådär, nu kan de digitala arkeologerna komma om 4 000 år. På detta vis levde en medelmellansvensk familj sina dagar i det begynnande 2000-talet. Vadade, fruktade vildgrisar, tillbad spralliga forsar och förstelnade hundar.

Absolut.

B-figurer på nationaldagen

Flagga

Stockholm har kungen, andra har statsministern eller något purfärskt kommunalråd. Ärligt talat har jag uppträtt själv två gånger på nationaldagen, till och med. Men vad är det att komma med? Ittnô är dessa B-figurer, jämfört med vad vår kommun kan skryta med i dag:

Kom och träffa kändiskatten Melvin!

Jo, det är sant, för det har stått i annonsbladet. Han framträder på torget i Deje och bevisar i samma ögonblick vad jag vetat länge: Att djur och barn är läsning. Att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska – och underhålla.

Jippi!
Äntligen Kattionaldag.

VF.se 4 maj 2015Ittnô = inte något.
Länk: Katten Melvins mystiska virksamling

Skulle vi glädjas åt er död?

Mysteriet Melvin2

I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.

Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.

Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.

Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…

Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.

Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.

Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.

Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?

Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.

Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.

Vi är inte idioter.

Samtal med en filtallrik

Filtallrik

Morgonstund har guld i mun. Så här sitter jag som en hötapp mellan två åsnor. Svälj. Svälj inte. Ärrä gôtt mä gull?

Djupa tallriken tror inte på slagord. ”Det sägs att ’människan blir aldrig gammal, bara äldre’. Jo pytt”. Ekologiska lättfilen håller med. ”Varje själ har ett bäst före-datum”, hävdar hon. ”Det har jag hört”.

Där har hon fel. Ingen människa blir äldre än 15 år inuti, några entusiaster stannar vid 11. Det är de som inombords klättrar i träd varje dag mellan klockan 06.00 och 23.45. När de fyller 83 lär de sig steppa.

Importerade höftkulor klapprar.

En stark hand

Dislike

En stark hand som styr. Högt över massan står han, däruppifrån leder han och fördelar precis som han vill. Folket har inte valt honom, han har utsett sig själv. Ingen människa törs avsätta honom. Titta, nu ler han mot oss, det är dags igen, han höjer handen.

Varje gång premieras våldet. Är du stark får du större belöning.

Fascism?
Nej, godisregn.

# ”Åsså avslutar vi hela arrangemanget med ett godisregn”.
# ”Ja, det är en härlig våldshandling som lär folk att veta sin plats”.
# ”Köp inte för mycket”.

Rädda pojkar

Vem är jag att döma. Är ni rädda för det feminina, pojkar, så inte ska jag lägga mer börda på era axlar. Missförstå mig rätt nu, feminin är han inte, det är det han sysslar med som är traditionellt kvinnligt. Det är därför ni blir så hotade. Ni är rädda att han ska förstöra ackordet.

Kvinnogrejor? Tsss, då är det lätt att göra narr, om en själv är karl med skor på fötterna och gärna grillar en flintastek men där går gränsen. Kommer det en lång drasut till karl och börjar klä glasburkar med lagerblad och väggar med textil, då jädrar drar ni mungiporna bakåt och blottar tänderna.

Komma här. Komma här och vara man och göra vackra eller välsmakande saker som inte rimmar på Chevrolet, Johnnie Walker och Black & Decker. Ger mig hundan på att drasuten setter ner när han pesser också.

Å den får va i teve.
Långt ner’ i Italien.

Setter = sitter. Pesser = pissar.

När knattret tystnar

Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.

En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.

Levande legend
ReporterblockKarln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.

Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.

Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.

Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.

De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.

Reporterblock# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.