Nypublicerade amerikanska undersökningar visar att överklassen beter sig mer oetiskt än andra.
Det är inget nytt. Gå hem och läs er bibel om änkans skärv. Eller om hur det är svårare för en rik att komma in i himmelen än för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga.
Alla som stått med en insamlingsbössa i ett gathörn vet vilka som brukar ha råd att ge. Det är sällan gossarna med de dyra kostymerna.
Ibland finns det en orsak till att somliga går med trasiga skor och somliga inte gör det.
En kväll på twitter.
”Vad är motsatsen till motsats?”
Varför heter det kurragömma? ”Troligen av kura i gömma.”
”50% av hemtjänstföretag i Sthlm har inte kollektivavtal.”
”Anhörig köpte telefon till kommunen.”
”På tunnelbanan mot Sundbyberg. Vagnen skälver av förväntan.”
Sociala medier? Gärna, men bästa upplevelsen är när jag sitter asocial och småtrivs med bara skärmen tänd. Fel, slönjuter heter det. Retweeta är för socialt.
Länk:
Forskare i Karlstad: Okej att slösurfa på jobbet
Ser på tv-dokumentär om året 1963. Då berättar min fru att jodå, hon hade också sjalett den gången. Sjalett och kappa.
– När du var tio år?
Ja. Den gången hade inte ungdomskulturen slagit igenom helt och hållet, den var ju bara några år gammal i världen. Sjalett var ett praktiskt plagg i kalla vårkvällar.
Men kalla det inte huckle, det är något annat. Det knyter man i nacken, inte under hakan.
– Så du menar att en del av de tuffare karlar jag hört talas om, dom bär i själva verket huckle?
Vurpar rejält på trottoaren i Tulliebacken före jul och skaffar äntligen broddar till löparskorna.
Borta vid bron tar den kära vännen bilden som visar hur det känns i bröstet och vaderna igen, efter någon veckas älskad snölöpning.
Jag flyger.
Jag vill gärna se mig själv som en händig karl, och då menar jag inte händig som i Munkfors, för där betyder det knepig eller konstig. Så fort jag ser en karl med verktyg i bältet springer jag ikapp honom och berättar om min vilda barndom som bondpojk på ett småbruk, ungdom i skogen och därefter ung vuxen på sågverk. Allt det där är visserligen sant men inte hela sanningen.
En gång när jag körde moped så lossnade förgasaren utan att jag märkte det. Naturligtvis hörde jag att motorn tröttnade men jag såg inte det där som dinglade. Inte först. Det har väl ingen människa hört talas om en dinglande förgasare på en blågrå moped under färd?
– Jodå, jag har jobbat tre år på sågverk, säger jag till varje snickare som min fru lejer. Justerverket mest.
Det ställer till stora besvär sedan, innan de fattar att det är henne de ska tala med om var stammarna går och strömmen fasar in. Eller vad nu strömmar har för sig i hus.
Tryck först ner dörrhandtaget
I fredags skulle jag in i garaget. Vårt ägandes garage med kartonger i. Jag vill gärna att vi har det låst, för jag har ju mitt kontrollbehov också.
Berättade jag hur händig jag är? När du ska ta dig in i vårt garage trycker du först ner dörrhandtaget. Sedan vrider du försiktigt om nyckeln med andra handen och drar dörren åt dig, samtidigt som du lyfter den något lite. Sedan …väntar du en timme innan min fru kommer från jobbet och kan hjälpa dig att öppna dörreländet i verkligheten.
Hon kan det i praktiken också.
Kräver stort skådespeleri
Nämnde jag vilken utmaning det är för en före detta men inte särskilt garvad amatörskådespelare som mig att händelsevis dra ur nyckeln – om det nu går – och gå tillbaka in i huset, med dörren fortfarande lika låst? Som om jag inte alls hade tänkt öppna garagedörren.
– Öppna dörrn? Äsch nej nej, inte alls, här ska inte öppnas någonting och släppas in en massa kalluft, jag bara provade nyckeln. Vi provar alltid garagenyckeln tredje vardagen första ojämna veckan varje månad.
Den passade.
– Nu va du att snäll… sa arrangören vid första maj ett år, när jag hade kåserat och talat allvar. Nästa år klämde jag till ordentligt. Det blev inte så bra.
Jag har varit för snäll här med. Låt oss alltså prata politik.
… så börjar ett inlägg jag håller på och formulerar. Längre kommer jag inte. Hur är det Aspenström skriver?
Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
En vacker hållning han har, kanske nödvändig för honom 1964. Själv har jag mer problem med vilken sax vi ska börja med och att alldeles för många drömmare har slutat drömma.
Vissa dagar är det inte alls snällt att vara för snäll.
Vi har en mytologisk figur i vår familj. Han har funnits sedan barnen var små:
– Vem har gjort det? frågade barnen.
– Rune Larsson, svarade jag.
Jag har inte tänkt mycket på det utan bara pratat på och numera är det barnbarnen jag lär det mytiska namnet. Så har en ultralöpare från Trollhättan blivit en alldeles egen hemlig Mållgan i en familj från Forshaga.
”Nästan som han finns på riktigt”
Häromdagen fick jag mejl från ena dottern. Pappa, det är nästan som att han finns på riktigt, nu har jag träffat en person som heter så. Gissa om jag blev full i skratt. 
Aj du, är det den bilden ni har fått, att Rune är påhittad. Jag skickar henne genast länken till Rune Larssons webbplats och till en artikel som berättar om hans tunga meriter som löpare och föredragshållare.
Karln finns. Det berodde väl antagligen på den där meritlistan att jag började svara ”det har Rune Larsson gjort” när ungarna frågade om något. Han har ju gjort så mycket som egentligen nästan inte går. Fastän det inte var honom som person jag tänkte på när fantasifiguren hittades på.
Sprungit tvärs över Amerika med en babyjogger. Rott över Atlanten med trasig avsaltare. Fått ett infall och löpt hem från ett träningsläger i Portugal. Hållit några av de klokaste och roligaste föredrag jag hört. Skrivit läsvärda krönikor om allt från dansskräck till hur man slaktar en löparsko. Skokirurgi som han kallar det.
Han finns.
Marathon var för kort
Rune Larsson föddes den 11 maj 1956 och växte upp i trakterna av Sjuntorp utanför Trollhättan. Redan som barn upptäckte han att det var roligt att springa. När han var 16 år gjorde han sin första mara på tiden 3:04:24. 1981 i Boston kom det personliga rekordet, 2:18:38. Så här skriver han själv:
När jag var åtta år och såg hur Abebe Bikila vann maratonloppet i Olympiaden i Tokyo bestämde jag mig för att bli maratonlöpare. Men samtidigt fattade jag att det borde gå att springa ännu längre än maraton. Samtidigt kom beslutet att springa så långt det gick. Mina långa lopp är alltså en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Inte illa!
Det var ju det att han tyckte marathonsträckan var för kort. Runes talang passade bättre för längre sträckor. Så blev han också den förste svenske ultralöpare som noterade internationellt erkända resultat.
Runes mål: att få åka ambulans
Ett av långloppen han kom att älska var det 246 kilometer långa Spartathlon. Spartathlon är ett ultramarathonlopp från Aten till Sparta. Det bygger på legenden om Feidippides som sägs ha sprungit sträckan innan slaget vid Marathon år 490 före Kristus, för att hämta hjälp. En och en halv dag ska det ha tagit honom. Därför sattes maxtiden till 36 timmar, vilket inte är mycket i den backiga banan.
Rune vann loppet 1987, 1988 och 1993. Honom tog det som bäst 24 timmar 41 minuter och 46 sekunder. På sin webbplats www.loparlarsson.se ger han råd till dig som funderar på att ställa upp. Råd, baserade på hans egna tio lopp längs banan. Ett av de mentala råden är att sätta ett tydligt mål. Själv sätter han sjukhuset i Sparta och ambulansfärden dit från mållinjen som sitt mål:
Set a clear goal. The goal should be related to Sparta. I used to have the Sparta Hospital as my goal. If I ran hard enough, I would be taken by ambulance to the hospital, where the doctor and nurses would give me the best care a collapsed runner could ask for. When I got exhausted towards the end of the race, I enjoyed the sensation, because it was a clear sign that I was on my way to being worthy an ambulance ride after touching the statue of King Leonidas.
Flera rekord från 1986 står sig
Själv besökte jag Vänersborg för många år sedan, för att skriva i löpartidningen Runners World om tiomilaloppet i Skräcklanparken. Det var löparklubben TV-88 som arrangerade, tävlingsledare var Rune, trots att han deltog själv i loppet. I nästan en hel arbetsdag kunde jag se svenska, tyska och andra löpare mala runt den drygt sex kilometer långa banan i den vackra parken intill Vänern. Vid varje varvning passerade de genom ett tält där det serverades mat och dryck.
En person hördes hela tiden. Rune Larsson som ivrigt konverserade löparna han för stunden sprang tillsammans med. Pratade, åt och sprang, det var vad han gjorde, till synes oberörd.
Vänta, var det inte han som ensam sprang alla sträckorna när Värmlandsstafetten arrangerades, från Arvika till Sunne, Munkfors och Karlstad? Jo, visst var det Rune.
I tjugotvå år stod sig hans svenska rekord på 100 kilometer. 6 timmar 43 minuter och 36 sekunder. Hans nordiska rekord på 24 timmars löpning från 1986, håller än. 262 640 meter hann han på ett dygn. Samma år satte han också svensk rekord på 48 timmars löpning. 373 798 meter. Även det gäller än i dag.
Det är inte en tillfällighet att han har kallats ultralöpningens fader i Sverige.
Tog av ryggsäcken, startade gräsklipparen
Mer fakta om min favoritultralöpare: Han har vandrat Sverige från norr till söder i tre etapper, ensampaddlat i kanadensare från Härjedalsfjällen till Skagerack samt från
Trollhättan till Åbo och klättrat upp på Sydamerikas högsta berg Aconcagua, 6 962 meter över havet.
Han fick Svenska Roddförbundets pris Årets roddare 2001 för att han och Niclas Mårdfelt rodde från Teneriffa till Barbados på 95 dagar. 2004 fick han tidningen Outsides pris Årets äventyrare, efter att ha sprungit tvärs över hela Amerika från San Diego till Sandy Hook. 6,4 mils löpning per dag utan annan support än den han själv fraktade med i sin trehjuliga babyjogger. 2007 blev han utsedd till Årets talare av Talarforum.
År 2011 sprang han och Susanne Johansson 400 mil hem från ett träningsläger i Monte Gordo i Portugal. Direkt när han kom hem hängde han av sig ryggsäcken och klippte gräsmattan. Det behövdes.
Dikten till den döda haren
En gång stod vi på scenen efter varandra vid en friskvårdsmässa i Sunne. Jag fick höra en synnerligen flitig löpare som inte var ett dugg extrem i själv inställningen till det han håller på med. Det var där han blev min guru.
– Man måste ha lika stor distans till det man gör som sträckan är som man löper.
– Ska jag springa tio mil och det är en rundbana så kanske det ligger en död hare efter banan. Då försöker jag hitta på en dikt till den där haren och så läser jag den varje gång jag passerar honom. Det är han värd.
Några år senare var Rune Larsson och pratade i vår egen löparklubb, SISU Forshaga SK. Vi visste förstås vilka löparmeriter han hade, men att han var en så begåvad talare var det inte alla som kände till. Resolut demonstrerade han hur man slaktar en löparsko tills bara det nödvändiga blir kvar. Långt innan tåsko- och barfotalöparvågen for över världen for Rune runt och förklarade för alla som ville höra vilken onödig dämpning han tycker moderna löparskor står för. Fötter ska lära sig att bygga upp sina muskler och ligament, inte skyddas från det.
Fördelen med det 101 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne i Australien är att det pågår i en vecka. Då behöver man inte ha någon klocka med sig. Det räcker med almanacka.
Vad har du för träningsupplägg? frågade en av mina löparvänner i klubben.
– Det har jag inget, svarade Rune. Jo vänta förresten, jag brukar försöka lägga in en rejäl förkylning varje höst.
Se och hör Rune.
Skratta, tänka, springa och hitta på små dikter under tiden. Skratta åt sig själv, inte minst. Det är sådant som gör att Rune Larsson hamnar på pallen bland mina tre främsta löpinspiratörer genom tiderna. Springa finns det många som kan.
Här håller han föredrag i UR, klicka på länken:
Rune Larsson föreläser i tv. Myter om maten: – Man måste inte ladda med spagetti. ”Han springer flera mil varje dag och har vunnit lopp proppmätt på smörgåstårta, sill eller rostbiff, medan de han sprang om gick på pastafestival kvällen före.”
Övriga avsnitt i serien Mina löparguruer.
Traditionen kräver att jag sammanfattar året så här dags. Jo tack, hittills har det nya året rullat på som väntat. Först blev det helgdag och sedan vardag. I Garmisch-Partenkirchen har de hoppat tysk-österrikisk backhopparvecka, USA:s president Barack Obama har stått inför budgetstupet, Värmland har brist på lantmätare och en skånsk man har fått en nyårsraket i ansiktet.
I morgon är en annan märkesdag. Alliansens stora reform har namnsdag. Rut. Lämpligt nog var det på hennes namnsdag år 1904 som Stockholms tjänarinneförening bildades, för att organisera hembiträden och barnflickor i den svenska huvudstaden. Den gången hade tjänarinnorna inte en aning om att Rut en dag skulle komma att symbolisera även stadens bartendrar.
Annars är världen sig lik. Skakad, inte rörd.
Orättvis än i dag.
Tjänarinnor. Snart är ordet tillbaka. När svenska folket röstade på Reinfeldt fick de hembiträden allihop. Utom hembiträdena. Det är de som betalar kalaset.
Jag har varit för seriös. Kära nån, jag skriver ju roligare mejl till min kusin än jag skriver blogginlägg. När jag skrev på bloggen om vår veranda och visade bild på hur det snöat in i mina löparskor och stövlar där, då mejlade han om vår barndoms farstur. Underförstått: bygg dig en farstu så har du varma torra skor för evigt.
Mitt svar: ”Jag har framfört dina synpunkter angående hustillbyggnadskonstruktionsritningen till fru bygg- och kvalitetsansvarig. Hon ler frånvarande, som mindes hon än de svala sommarkvällarna när verandan var färsk. Farstu är inte aktuellt. Först ska trädäcket på andra sidan huset nå ända ner till bankomaten halvannan kilometer bort. Då är den klar.”
Jo jag vet, den har kusinen hört förut, men i alla fall. Nog borde det gå att skoja utan att någon annan har börjat diskussionen? Eller gör det inte det?
Gäddrar vad det huggs
I en tråd på facebook utbryter stora fiskpalavern.
– Alla runt mig har vart sjuka, när ska vi bli fiskförklarade igen? Äh jag tar fisken.
– Sej inte att du vill dra igång den där fiskussionen igen! Vet att du är en fena på fisk men gäddej nu.
– Sej inte nej, sej kanske kanske kanske ska vi göra ål of me, långa versionen. Inget knot nu.
– Flundrar ni över något?
– Ta med id-kort när du ska betala.
– Behövde inte Visa, de såg direkt att jag var torsk.
– Det låter lite burkigt, jag vet, men jag fick med mig tonfisk.
– Stäm tonfisken.
– Gäddrar vad det huggs här när jag agnat mig åt annat. Ni vet att bete er. På fredag får ni pimpla försiktigt så ni inte blir överförfiskade. Fiskalen lurar i vassen. En riktig slamkrypare, den där.
– Bara att ta nappatag med verkligheten, kan ju bli ett bottennapp. Men det kan bli bra drag också. Rocka på.
– Tänd fiskgjuse, nu börjar det bli mört ute. Det brukar bli det mitt i sill season.
– Jaja, kul att ni är sill going strong after ål.
– Om man ändå piggvar.
– Vad tyst du är, din munruvare.
– Du vet, efter jul blir vi panka.
– Hajar.
Inget för julgarnen
Diskussionen här något förkortad, namnen på dem som verkligen skrev fiskskämten kan på sin höjd erhållas efter förfrågan. I vissa fall kan svar utebli, av hänsyn. Lite stimmigt blir det. Mitt enda bidrag var kortet på iden och när jag tyckte tänd fiskgjusen och stäm tonfisken. Inte mycket att hänga i julgarnen, men det var allt jag orkade få till.
Efter dagens id.
Jag kommer inte att skriva 13, jag tänker skriva 12B. Det numret har haft lycka med sig förr i vår familj.
Gott Nytt 2012B, jordklotet & alla dess invånare!
… utom fästingarna i fosterlandet och översvämningsmyggorna i delar av Deje. Jag är beredd att göra undantag för er.
Gregoriansk? Klicka på kalendern.