Sista listan för året

Årets ihåligaste argument: ”järnröret”.
Årets självmål: Kent Ekeroths jag var där-reportage om tre rasister på vift.
Årets ”vad säger ni nu då, engelska fotbollskrönikörer”: Zlatan Ibrahimovics cykelspark.
Årets filmreplik: ”Han får väl komma hit så försöker vi med ett liv med blomkrukor och allt …och kärlek” (Lars Lerin, För dig naken).
Årets rebeller som blev folkliga: Thorsten Flinck som reste sig & Metallica som for ända in i Spotify.
Årets nyord: paddladdsladd.

 

 

 

 

 

 

 

 

Årets tolv bästa

Min summering av 2012 fortsätter. Här är de tolv bästa inläggen på bloggen i år, om inläggaren själv får välja:

Filmcitat i varenda hörn
Det här är vårt land
Rut-avdraget for Dummies
Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”
Tal på nationaldagen 2008
Tänk på alla som gått före dig på stigen
Ålning medels hasning för karlstadsmoderater
 Hur många mjölkbönder behövs det?
Vemodet från Kvarnberget
Provar nya vätskebältet
Moderat understödstagaranda
När vi var först i landet med lättläst

Kanske finns det något inlägg jag är mer nöjd med? Det är inte så viktigt. Vem läser om gamla blogginlägg?

Vänta, hunden också och den blå kon. Den första grät jag en aning när jag skrev, den andra log jag. Känns bra.

 

Svart dag

 

 

En trovärdig svart dag önskar jag dig.
Vara trovärdig, det är bra. Svart vardaglig veckodag med hjärnkraften och muskelkraften i bruk. Trycka på on-knappen en stund.

Och dock att livet ger dig sillsallad i alla fall.

Rör inte min kompis

Ting är inte det som intresserar mig mest här i livet. Känslor däremot tycker jag om, sådana som en karl får inombords av att umgås med den kära vännen och sina goa barn och barnbarn. Sådana som en fikastund skänker i en skogsglänta lagom långt bort, sådana som en genomarbetad och eftertänksam bok ger, eller en lugn löptur efter Klarälven och längs stigarna bortom friluftsgården.

Skratt, glädje, vemod, kärlek. Vrede över en orättvis värld. Den sortens känslor.

Visst har man ändå samlat på sig ting, när man är en lagom tjock man i 62-årsåldern. Vi städade ur skåp och lådor för något år sedan när vi renoverade köket och fick stora bortkastardillet. Kasta och kasta, mycket gick till Forshagas välgörenhetsorganisationer. Förunderligt stort är vår tids intresse för begagnade ting.

Garaget är lika fullt för det. Jag kanske borde slänga mina gamla löpartidningar, antydde den kära vännen. Glöm det. Jo kanske.

Kommer till oss i sängen
Ett världsligt ting finns det som jag aldrig ger bort. Den behändiga lilla dator som gjorde att den här bloggen blev till. Verktyget som fick mig att bli facebookmissbrukare och ännu flitigare nätanvändare än jag redan var. Helgdagsafton eller vardagskväll, framför en tv på Grossbolstorp sitter denna barnsliga 61-åring och surfar fram mellan smultronställena på nätet medan teven mässar.

Ibland ligger hon i sängen mellan oss och sparkar mig försiktigt i sidan, precis som barnen gjorde när de var små. Hon, det är lilldatorn. ”Titta, har du sett den här stå upp-komikern?” säger jag till min fru och klickar fram Johan Glans på youtube. ”Hör på den här Lindemannen, visst var Hasse & Tage genier”. När president ska väljas i Amerika glor jag tyst på CNN i datorn långt in på småtimmarna, utan tanke på hur trött jag ska bli på jobbet nästa dag.

Älskade lilla ting. Lika lätt att skriva på, lika nära mellan tanke och bokstav som med pennan och moleskinblocket. Just det, block och penna älskar jag också.

Henne rör ni inte
Ni kan ta mina sista y-frontkalsonger som jag sparat i en kartong av sentimentala skäl, tillsammans med den bruna velourdressen från pappaledigheten 1986. Ni kan ta oket, den stålskodda träspaden från Ängebäckstorp, slagan och löpartidningen Springtime, årgång 1989. Fast helst inte.

Men min kompis rör ni inte.
En dag ska hon och jag få till en formulering som vi är nöjda med.

 

… och här är historisk läsning.