Vem är individ och vem är schablon?

Nej, jag tycker inte att filmbolagets beslut att klippa bort den svarta tjejen från filmen om tomtens julverkstad är den viktigaste frågan denna vinter. Inte när Syriens regering dödar sitt eget folk och när sjuka och arbetslösa i vårt eget land hålls nere av en hårdhänt ekonomisk politik.

Det finns viktigare frågor. Men när vi nu ändå diskuterar denna vår jultradition så kommer här mina funderingar kring de konserverande schablonerna.

Filmen ger en schablonartad bild av arbetarklassen. Alla tomtenissarna vid det löpande bandet i tomtens verkstad ser likadana ut. De är duktiga proletärer men kopior.

Filmen ger en schablonartad bild av konstnärer. Alla som målar dockansikten i verkstaden bär baskrar, ser likadana ut och målar likadant hela tiden, på order av tomten får man förmoda.

Filmen ger en schablonartad bild av flickor som små rädda varelser. Alla får de sina lockar lockade, efter att först ha skrämts rejält av en spindel som en nisse håller fram.

Filmen ger en schablonartad bild av blondiner. ”Ma-ma” piper flickdockan blygt, när hon står framför tomten som ska godkänna henne.

Filmen ger däremot en individualiserad bild av den svarta flickan. Enligt mitt tycke finns det bara tre som är individer i gestaltningen av tomtens verkstad. Tomten själv, hans medhjälpare med önskelistorna – och så hon, den afroamerikanska tjejen. Stark och frimodig ställer hon sig framför tomten, ropar sitt stolta ”Mamsen!” och godkänner sig själv, utan att någon skäggig gammal viting ska behöva blanda sig i saken.

Jo, nog är den filmen full av schabloner.

Skumt men kul

Twitter är skumt. Av en händelse råkar jag i tweetdiskussion med en människa jag högaktar. Sedan, när jag kollar (för det kan man förstås på twitter), så ser jag att hon stunden efteråt pratar med en tv-kändis som… aschdäkvetter.  Jag är inte stalker. Jag är gammal murvel och blir inte imponerad av kändisar från den ena eller andra arenan. Det är vad folk gör som imponerar på mig. Hon imponerar på mig, hon som jag käftade med. Boken och hennes åsikter gör det. Inte fick jag sagt att vi är kollegor heller. Kônstig värld, inte skulle jägarna och samlarna tänkt så här om en kloker från nästa generation.

Fast kul är det ju.

 

Här är en länk, apropå en helt annan diskussion.
Den handlar om hur världens största vapenexportör fick pris.


”Är norrmän roliga?”

Läser mitt favoritmagasin. Med 112 frågor & svar sammanfattar redaktionen år 2012.

”3. Är norrmän roliga?
Alltså, de gav EU fredspriset.

4. Blev två ledande sverigedemokrater påkomna med järnrör i händerna?
Nej. Absolut inte. Erik Almqvist och Kent Ekeroth har i detta avseende behandlats orättvist av medierna. Vilken byggnadsingenjör som helst kan se att de tillhyggen som finns på filmerna inte är rör av järn. Enligt branschexpertis är rören till största sannolikhet av lättmetallen aluminium från det tyska företaget Plettac. När man betänker att den inte jättestora Ekeroth hållit ett rör i en hand och filmat med den andra framstår det som ytterst osannolikt att rören skulle vara gjorda av någonting med högre densitet än en Coca-Cola-burk.”

”41. Vad var fördelningspolitik 2012?
Att färga fläskfilé så att även de i Fas tre skulle ha råd med oxfilé.”

Vad kan man säga? Det är bara att göra självkritik som vi säger på Grossbolstorp. Det var inga järnrör, det var inga järnrör, det var inga järnrör. Läs Fokus. Den kanske inte talar om vilken politik jag ska välja, men den talar förbanke mig om hur den politik ser ut som en del andra har valt.

Fem magiska ord för en löpare

Fem magiska ord, när två löpare just har upptäckt varandra på konferens i främmande stad: ”Har du skorna med dig?”

De brukar ofta följas av vänliga gliringar från omgivningen. ”Det får vi hoppas att han inte for hit i strumplästen.”

Sådant hör ingen riktig löpare. ”Ja”, svarar den andre, ”jag har skorna med”. Nu vet två personer att detta blir ett bra möte. Skorna är med.

 

 

 

 

 

Natten går…

… tunga fjät.

13 december är dagen då svenska folket googlar på ”Syrakusa” och får 72 200 träff.

Framåt kvällen äter vi lussekatt och funderar över svenska språkets rika möjligheter. Bara en sådan sak som att det lilla söta ordet ”förlät” samtidigt kan betyda att vi gav någon förlåtelse och att vi lämnade vederbörande. Eller bådadera.

Sedan tar vi en lussekatt till.

December rullar in

Sakta rullar december in i mitt sinne. När jag kliver ut ur sjukskrivningsdelen av min lunginflammation har det redan fallit snö och varit kallt i många dagar. Vitt om dagarna, spännande fotspår lite varstans och vid paradisäppelträdet utanför köksfönstret går fågelarterna i skift mellan frön, nötter, talgbollar och kärve.

Det blir en fin fågelvinter. Vi har redan sett fjorton arter sedan den 1 november. Fjorton är en bra siffra här uppe, där inte ens en kråka brukar visa sig inom fem meter från fågelborden. Höjdpunkten var när det gick som tolv katter på marken med svansarna i vädret. Det var stjärtmesarna. Tolv pingpongbollar med långstjärt som plockade rester under fröautomaterna.

Vinter. Skönt. Gillar.

Själv har jag hållit mig under tak och sett några andra sorters individer åka skidor och skjuta, passa en handboll och skjuta eller hålla tacktal med manuset kvarglömt på hotellrummet. Utan att skjuta. Vad beror det på att så många av de författare jag håller högt kommer från bondehem? Nu vet jag förstås inte än om jag håller Mo Yan högt, men jag tror det och han står på önskelistan och snart är det jul.

De var så fina, de tolv långstjärtade. Äter insekter året om står det i fågelboken. Nja, här var det rester från sju fågelbord de norpade. Grossbolstorp var relativt myggfritt den dagen.

Tre gånger har jag sett dem i mitt liv. En gång med fjärilskådaren, en gång när nya kikaren var på premiärpromenad och så nu med den kära vännen. Ibland kan lycka vara att dela kärleken till en pickande pingpongboll med lång lång stjärt.

Hon for genast och köpte mera frön.

 

 

 

 


Annan art.

Mitt älskade resmål måndag morgon

Åker till jobbet för första gången på nästan tre veckor, om vi räknar bort en dag när jag verkligen försökte. Går uppför trappan, nyckelkortet i näven, kliver in på rummet, hänger av jackan, tänder lampan, startar datorn, stoppar matlådan i kylskåpet.

Titta, jag har fått mejl. Mmmm, flera pappersbrev också. Få se nu, hur är det man svarar på en mötesinbjudan? Hej kamrater, jag är tillbaka. Har det hänt nåt på firman?

Å vad jag älskar att ha ett arbete att gå till. Chefen, är det okay om jag jobbar i mellandagarna?

Nästan sju gånger dummare än en forshagabo?

Vad var det hon sa, den där moderatkvinnan som högern satsar så på nu för tiden? Stockholmare är smartare än lantisar.

Eller hur?

Jag läste just en artikel i Aftonbladet. För en miljon kronor får du 144 kvadratmeter villa i Forshaga. För samma summa får du 21 kvadratmeter på Lidingö, vilket är en bra liten bostad även för en smartis.

Världen är galen.
Det är för dyrt att bo på öar.
Moderatkvinnor är inte bra på matematik.

Kära fru Kinberg Batra, hur många hus i Forshaga får du för priset på en villa ute på Lidingö? Tänk efter nu. Du tar 21 kvadratmeter och så gångrar du det. Stressa inte, det är inte bråttom. 21 gånger… ja, vadå? Om du vill kan du dela 144 med 21 också, det kanske är enklast. Vad säger du?

Vart är vi på väg?