Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari som jag fått i farsdagspresent. Den är mycket intressant och berättar hur människan blev människa. Varför har jag inte läst den förut?
En uppgift väcker särskilt mycket tankar, när jag kommit halvvägs. Att den teknologiska landvinning som kanske betytt mest i människans historia är – väskan.
Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.
Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.
Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.
Skjuten i hissen
Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.
Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.
– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.
Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.
Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.
Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.
Storslägga i ”Vesten”
Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.
Det tror jag med. Vestby. Långt e.
I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen
Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.
Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.
Viktig för folkhushållet
En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.
Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.
”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.
När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet: 1 095 seklingar.
Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till.
Bara för att vi kan.
– Vet du vad det är för färg på världens snabbaste ko?
– ?
– Blå.
– Hur då blå?
– Kobolt.
Ibland faller orden så rätt för massmediet på nätet:
”Detta är en annons. Stäng annonsen”.
Ja, har du sagt det så.
Joar Tiberg är en begåvad skribent som jag läser med nöje och till nytta. Vet inte om jag håller med honom i det amerikanska presidentvalet, har inte bestämt mig riktigt. Spontant känns hans val aningen drastiskt.
Läs hans artikel och tänk själv. Obama eller Romney, vem är bäst för världen?
Fördumning. Vilket oerhört korkat yrke och ändå sysselsätter det så många. Få se nu, Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, GT, TV3, TV4, Kanal 5, TV6, Sjuan, TV8, Kanal 9. Såpoperorna, dokusåporna, förnedrings-tv, Wermland Forever.
Allt färre prenumererar på riktiga tidningar. Allt fler tycker att en omgång i Lets dance eller Idol är viktigare än nyheterna på public service.
Bröd och skådespel, panem et circenses. Romarna hittade på metoden, den förste som beskrev den var diktaren Juvenalis. Den gången bjöd romerska imperiet sina medborgare på gladiatorspel och mat för att hålla folket lugnt. Tillfälliga gåvor, märk väl. Ett sätt att få de fattiga att glömma de rikas överflöd. Metoden fungerar än. Det är därför fördumningsindustrin är så viktig och tjänar så bra.
Motsatsen till fördumning heter förklyftning. Det är när du tydligt visar vilka växande klyftor och orättvisor Sverige har. En mycket liten och lågavlönad industri.
Tolkningen av ordet förklyftning är min egen: ”Göra klyftigare genom att visa på klyftorna i samhället”. Egentligen är förklyftning en geologisk term och beskriver när bergarter är genomsatta av fina, stundom omärkliga sprickor, förklyftningar eller avsöndringsklyftor, som delar bergartsmassan i olikformade stycken.
Jag vill bredda betydelsen.
Samhällen kan också spricka i olikformade stycken. Går det för långt eroderar även de till slut.
Ur Nordisk familjebok, 1800-talsutgåvan.
Jag tycker inte om titlar berättade jag häromdagen och gav för säkerhets skull 25 förslag på titlar till dig som tappat din. Några har bett om förklaringar, så här kommer de:
Motpåve – motvalls småpåve.
Miniräknare – håller inga stora tal.
Stegräknare – utgår rent matematiskt.
Sakförläggare – sambo med plockare.
Efterföljare – ständig tvåa.
Väghållare – håller sig med renar.
Uthållare – orkar gå ut ofta.
Ihållare – förälder som vägrar släppa taget.
Andare – får speglar att bli immiga.
Pulsklockare – något mekanisk hjärtevän.
Hårtappare – ägare av spegel som tappat förmågan att återge tjockt hår.
Underbarare – ser ingen ände på sin egen förträfflighet.
Simkorthållare – håller sig med telefonkort ifall det skulle ringa.
Telefonförsvarare – hinner före svararen.
Bordläggare – båtbyggare som aldrig blir färdig.
Handplockare – nervöst intervjuoffer.
Dårradskrivare – skriver aldrig under.
Badkarstant – kvinna som ligger i.
Slangkrypare – får aldrig rätt men svarar på ålderdomlig stadsdialekt.
Påpekare – överansträngd noterare.
Påhittare – hittar som i sin egen ficka i den franska staden Pau.
Detting – är med i matchen (motsats till föredetting).
Määääästerschmidt – talare vid fikabordet som här skulle påpeka att ”det heter faktiskt Messerschmitt, men det är inte det du menar”.
Sär skrivare – skribent som får varje sammansatt ord att bli en hop.
Foku-foku-foku-vahettere-serare – fotbollsspelare från Stockholm.
Läser en krönika av Maria-Pia Boëthius på etc.se. Hon har just kommit hem från Ship to Gaza-färden. Den som slutade med att hon blev misshandlad av israeler. Här hemma är den stora nyheten att en ny nationalarena ska invigas, skriver hon och fortsätter:
”Vi är i färd med att överallt bygga enorma katedraler, helgade åt underhållning och sport. Dagens Colosseum är en arena för schlagers och ishockey. Skådespel åt folket medan politikerna i samförstånd gör upp med finansmarknaden, företagsamheten och bankerna om hur de bäst ska kunna utnyttja oss, som konsumenter och/eller arbetsmyror. De politiska partierna blir alltmer likartade, så att vi tillslut inte längre har något att välja mellan. Det ser ut som en från politikernas sida ’frivillig’ kinesisk lösning, en kinesifiering av politiken, en likpartistat. Skillnaden mellan republikanerna och demokraterna i USA kan förefalla stor, men i själva verket har inget av partierna möjlighet att styra landet utan godkännande av och finansiering från kapitalet. Den demokrati generationer före oss har slagits för och givit sina liv för är på väg att falla i bitar.”
Undergång eller uppvaknande är rubriken på hennes text.
Det är bara att välja.
Världen är orättvis, det behövde vi inte Göran Palms bok år 1966 för att inse. En orättvis betraktelse – den kunde man skriva varje dag. Ekonomisk orättvisa. Vädermässig orättvisa. Redaktionell orättvisa. Blåser det på Kuba och resten av Karibien, då hörs inget sus i knutarna på västerlandets redaktioner. Drar vinden vidare till nordamerikanska fastlandet, då viner det till i rutorna.
Det där vet alla som har en solig sommardag där hemma, men får se på tv att Sverige har skyfall, för det har de i centrala Stockholm. Alla som varit lokalredaktörer känner också till fenomenet. Det som berör centralredaktionens närmaste kvarter slår ofta ut vad som händer i vidsträcktare trakter i det de tror är en periferi.
Och ändå bor varje människa centralt.
Moderaterna i Karlstad låter överste Klang hålla regelrätta förhör med alla aktiva, skriver Nya Wermlands-Tidningen i en ledarkommentar.
Känns bra. En höger ska vara höger, blir det interna bråk ska den kalla in en överste. Jag har alltid tyckt att Sverige behöver lag och ordning och ett starkt försvar.
Nu blir det spännande att se vilka som hamnar i arresten, vilka som får straffkommendering och vilka som blir skamligen hemskickade med frisedel. Är moderata politiker dretiga på hakor, knän, bröst och magar vid nästa kommunfullmäktige, då har han haft dem att åla medels hasning över hela Norra fältet.
Manöver.
