Sent på kvällen den 23 december

Just det där ögonblicket när granen är intagen, ställd och klädd. När kulor och ljus blänker i våra ögon. När det stora julbrödet är skuret lite grand i kanten, första skinkbiten lagd på en smörad skiva från brödet, en klick senap bredd ovanpå skinkan, den första portionen sillsallad med gräddfil upplagd på en tallrik och varsitt glas julmust är upphällt.

Just då.

Nu ökar det

Springer på lunchen. Stora flingor dalar, snöstjärnor i ögonen, smidiga iskristaller i inandningsluften, tunt vitt täcke framför fötterna, bomull på granar och enar. Snöfallet nästan doftar, nästan hörs när det nuddar mina kinder. Mjuk smekning, mjuka steg på snötäckta stigar.

Nu vänder det, skriver vännerna på facebook. Vänder? Det hoppas jag verkligen inte.

Nu ökar det.

Ingen människa är en sandö

Konstnären Lars Lerin har flyttat till Hammarö och nu flyttar Lerinmuseet till Karlstad. Långsamt rinner sandkornen söderut, slits loss längs stränderna i norr och fraktas av Klarälven ner till deltat. Det som vill bli bredare.

Och bredare.

Om några tusen år är Hammarö ingen ö. Ingen i Munkfors är ledsen längre, över konstens enkelresa från Laxholmen till Tingvallaöns norra udde. Då.
Ingen människa är en ö.

Konsten vill vara där folket är. Den stora konsten vill vara där de många ögonen ser. Kanske är inte Sandgrundsladan Värmlands fulaste hus? Kanske går den att göra vacker?

Nu.

Lycka till, vill jag säga, men det blir en vemodig suck, samtidigt.
Kan ingen vända älven fem dagar i veckan?

Tvistdemokraterna

Om det splittrade KD spricker i nio delar (en för varje nådegåva) kommer följande nya partier att bildas ur askan:

– de som inte kommer överens: Tvistdemokraterna.
– de som är med i Posom-grupper: Tröstdemokraterna.
– de som inte har det för roligt: Tristdemokraterna.
– de som vill kunna flyga (till himlen): Trastdemokraterna.
– de som tycker något fattas: Bristdemokraterna.
– de som är med i politiken för sexets skull: Bröstdemokraterna.
– de som vill vänta lite: Fristdemokraterna.
– de som hamnat i kylan: Frostdemokraterna.
– de som är ute och far: Turistdemokraterna.

Vill du kontakta någon av dem? Tanken var i så fall att de skulle skaffa en gemensam adress Poste Restante, Golgata. Men det sprack. En del blev för ledsna, andra vill vänta lite. Tre vill gå vidare mot nya mål. Golgata kan verka skrämmande på vissa medelklassväljare.

Man vet aldrig hur det slutar.

Mina löparguruer: Astrid Lindgren

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.

Konsten och hålen i strumporna

”INSPIRATION. – Kära hustru, sa konstnären, du ser hålen på mina strumpor och vet att jag inte på tre dar har fått lagad mat. Hur menar du att jag under sådana omständigheter ska få inspiration till något arbete?

– Käre man, svarade hustrun, så fort jag får inspiration ska du få dina strumpor stoppade och få lagad mat på bordet.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

Bästa prylen

Bästa prylen vid trista hotellkvällar? Det är ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting som får frågan. Han heter Anders Knape och är från Karlstad. Svaret i tidningen lyder:

– Ett litet träpussel.

Årets intervjusvar enligt min enkla åsikt. Där sitter han med sitt träpussel av mindre modell och ger fanken i alla kommuner med mer än 100 000 invånare och alla med färre.

Allt han funderar på är vart den där biten tagit vägen, som ser ut som ett litet moln med en näsa på. Den ska vara blå med en aning gult i.