Här skulle egentligen ha följt ett alldeles särskilt livfullt referat av Erik Bengtsons framträdande i biblioteket i Karlstad på tisdagskvällen ………………………………….…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………….. och här skulle det ha slutat.
Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.
Boken han berättade om är romanen Det låg en stad vid Clara Elf (Norlén & Slottners förlag) som han nyss har gett ut. Flera hundra personer kom för att lyssna och ha roligt och biblioteket, Föreningen för Värmlandslitteratur, Karlstad Lever och Karlstads Bokcafé arrangerade.
Jag har inte tid att skriva mer. Nu ska jag läsa boken. Den handlar om en stads utveckling från överbebyggd kåkstad och bondby med kor och grisar i prång och gränder till modern handels- och industristad. Branden 1865 och unionsupplösningen 1905 är några av de omtumlande händelserna. Personerna, personerna ska vi inte tala om. En av dem blev han särskilt förälskad i.
År 2002 fanns det 293 mjölkbönder i Värmland. I år omkring 100. Räknar jag rätt är det ungefär tre gånger så många journalister här, som bönder med mjölkkor.
Är den balansen lagom?
Visst behövs det granskare, många granskare. Envisa kvinnor och män som mjölkar nyheter ur vardagen. Men ändå, hundra komjölkproducenter bara? En vacker dag får jag prata tyska med min frukostfil.
I pappas bok Jordbruket i Värmland, Dalarne, Gästrikland och Hälsingland, som han fick som premie vid lantmannaskolan i Molkom 1941, berättas det att Värmland hade 5 268 mejerileverantörer år 1938. Till det ska räknas vissa som levererade mjölk direkt, utan att gå via mejerierna.
Ordet närproducerat var inte uppfunnet, för det behövdes inte.
Jag har haft glädjen att arbeta med många begåvade bildskapare. Pressfotografer som jag bara behövde ställa mig snett bakom, så såg jag att bilden de just höll på att ta var rena ingressen till den text jag skulle skriva. Sedan var det bara att åka hem till redaktionen och skriva, utifrån ett foto jag inte hade sett, bara sett tas.
Rätt många tecknare har det också blivit i olika projekt som kommit i min väg. Det var alltid lika spännande att se hur de skulle ge liv åt vårt gemensamma ämne.
Samma sak med skrivarkurserna. Under många år var jag med och ledde sådana kurser på olika håll. Högskolan i Kalmar (fortbildning av journalister), Karlstads universitet, olika folkhögskolor och studieförbund. Hela tiden hände samma sak även där. Jag kom att beundra de som är bra på att tänka i bilder och insåg en ny nytta med det.
Till saken hör att det var Skapande svenska, Levande reportage och den sortens tema på kurserna. Ibland dök det upp pressfotografer eller duktiga amatörkonstnärer som deltagare, folk som ofta hade dåligt självförtroende när de nu skulle behöva jobba med ord.
– Nej, jag kan inte stava. Jag skriver som en kratta.
Öga för detaljer Det var alltid lika roligt att hjälpa dem hjälpa sig själva att upptäcka hur fel de hade. Ska du skriva trovärdiga och levande texter, exempelvis ett reportage, då är en sak viktigare än det mesta. Du måste ha ögonen med dig och sinne för detaljer. Du måste leta rätt på de betydelsebärande detaljerna. Har den tunge makthavaren en hund som han älskar, se då till att detta djur kommer med i texten. Min stående uppmaning när jag skickade ut dem på övningar var:
– Fråga va’ hunn’ heter.
Gång på gång visade det sig hur stor nytta bildmänniskorna hade av sin långvariga träning i att se. När jag frågade hur de vita reflexstolparna ser ut längs värmländska vägar, nog var det fotograferna som kunde berätta att reflexerna är fyrkantiga på ena sidan och runda på den andra, vilka som sitter på vilken sida och varför vissa är orange.
Hela tiden såg de det andra inte såg. De välskötta pelargonierna i sina krukor i fönstret på bilverkstaden. Motorcykelhjälmen i sakristian. Den slitna bibeln i damfotbollslagets omklädningsrum.
Den mest begåvade Robert Nyberg har ett sådant tränat öga. Helt säkert är han den mest begåvade bildskapare jag samarbetat med. Samarbeta, det är nyckelordet.
Fredrik.
Förr fanns det journalister som såg fotografen som något man tog med sig och som möjligen kunde tänkas ha ett foto med sig hem, ofta fristående från texten. En medhavd chaufför, händelsevis med en kamera i en rem om halsen. Första stycket i den här texten handlar om en modernare syn på saken. Det är i samarbetet mellan text och bild saker kan hända. Två hör mer än en och ser så mycket mer.
Detta visste jag förut och samarbetet med Robert stärkte sannerligen den övertygelsen.
Robert Nyberg är född 1956 och tecknar på heltid sedan 20 år. Kommenterar samtiden i fack- och dagspress, illustrerar böcker, ställer ut sina bilder och håller föredrag. Ibland genom att göra satiriska teckningar i samspel med publiken, i ”direktsändning”. En hisnande upplevelse.
Vek division 8-spelare Som tolvåring flyttade han från rika Danderyd till barnrika Farsta. Så här skriver han själv om fortsättningen på sin webbplats robertnyberg.nu:
”Utbildar mig till byggnadssnickare efter gymnasiet och miltärtjänst i Luleå. Tecknar då oavlönat i vänsterpress och är löpstark men vek division 8-spelare i fotboll. Går konstlinjen på Birkagårdens folkhögskola i två år till 1983. Frivilligarbete på Folket i Bild Kulturfronts redaktion. Medverkar i varje nummer av FiB ett antal år.
Vid mitten av 80-talet tecknar jag regelbundet i Metallarbetaren och så småningom också i Kamratposten. Gör ofta bilder till min bror Mikael Nybergs texter i diverse stora och små tidningar, till exempel på Aftonbladets kultursida och i Clarté. Tecknar gästserien en månad åt Dagens Nyheter 1987, där jag senare också ritar åt sportbilagan och ekonomisidorna. Samarbetet med författaren Johan Althoff inleds och 1990 gör vi bilderboken Betong-Olsson. 1993 ’hittar’ fackförbundet Kommunal mig och ger mina bilder ett genomslag utan motstycke i min produktion.
Jag är medlem i föreningen Svenska Tecknare, styrelseledamot under några år på 90-talet. Är nu aktiv i Folket i Bild igen och har bland annat varit med och startat satirarkivet.se, samlingsplatsen för satir i bild på nätet.
Mina bilder kan man idag hitta i bland annat ST-press, Dagens Arbete, Mitt Kommunal, Folket i Bild, Kritiska EU-fakta, Miljömagasinet, Transportarbetaren, Här & Nu och på Aftonbladets ledarsida. Från år 2001 arbetar Lena och jag tillsammans med idéproduktionen och med framställningen av tryckoriginal.
Jag har blivit hedrad med ett antal priser genom åren, inte minst från fackföreningsrörelsen. Nu senast också Johan Ahlbäcksstipendiet (2009) och det nyinstiftade Gormanderpriset (2010). Gormanderpriset utdelas till minne av författaren Gunnar Ohrlander. 2011 tilldelades jag det prestigefulla EWK-priset från EWK-stiftelsen. Prisutdelningen skedde på Centrum för Politisk illustrationskonst/Arbetets Museum i Norrköping.”
Glad när Hans ringde Vad Robert inte berättar är hur klok och begåvad han är. Jag hade följt och gillat hans bilder genom åren. Därför var det en särskild glädje när Hans Olsson en dag ringde och ville att jag skulle göra ett studiematerial tillsammans med Robert. Hans var dynamisk studieansvarig inom Kommunal Värmland, som den gången fungerade som förlag, utbildningsorganisation, reseorganisatör och flitig tillverkare av t-tröjor med Roberts teckningar på. Bland mycket annat.
Det blev en bok för gymnasister, Ordbok, och ytterligare ett studiematerial. Lite senare illustrerade han också de krönikor jag skrev under några år för webbplatsen skyddsnatet.se. Framför allt blev det en fortsatt studie i hur en tänkande bildmakare arbetar.
Drar ner brallorna på pamparna Robert är sannerligen ingen följsam medhavd chaufför som mer eller mindre osjälvständigt gör en bild till en text. Inte i våra projekt. Han var en synnerligen aktiv deltagare också när själva texterna skulle tas fram, idéerna och uppslagen. Ett proffs som det var en glädje att samarbeta med och det var verkligen inte jag som drog stora idélasset.
Det är det där tränade ögat. Det är den där blicken för detaljer (i både bild och ord) och för tillvarons små och stora absurditeter. Teckningarna som alltid låter en se världen tydligare, med eller utan pratbubblor.
Så här skrev juryn i motiveringen när han fick EWK-priset:
“Ingen kan som Robert Nyberg dra ner brallorna på pampar, byråkrater och börsklippare. Deras fikonspråk om rationaliseringar och vinstintressen i den offentliga sektorn avslöjar han roligt och obarmhärtigt.”
Tjugo års smakprov i Guldfeber Nu presenterar Robert rika smakprov på sin produktion genom åren i en 448-sidig samling. Guldfeber heter boken som nyss har kommit ut på Karneval förlag. (Köp den direkt från dem, det verkar vara billigast).
Få svenska konstnärer har fått sina bilder lika spridda. De har synts i tunnelbanan, de har synts på vykort och flygblad i miljonupplagor, de finns i seriestrippar och på t-tröjor. Alltid på undersköterskornas och städerskornas sida, formulerar han de tankar som vi i svenska folket inte visste att vi tänkte.
Bilderna är lätta att känna igen, skriver förlaget. Ja, verkligen. Humorn är varm, satiren arg och pennan vass men mänsklig. Urvalet av teckningar i Guldfeber är generöst och tillsammans skapar de en myllrande bild av Sverige och världen de senaste tjugo åren. Mycken kritik, många aha-upplevelser. Tillsammans berättar de en sedelärande historia om hur världen är och kunde vara. Många skratt och småleenden, mycken inspiration. Hela tiden visar han oss vilka möjligheter den tecknade bilden har.
”Gomorron. Läggdags” Läs den här boken. Låna den på bibliotek, köp hem den till fackexpeditionen, unna dig den i julklapp eller höstpresent. Det är en sådan glädje att se Robert dra ner de där byxorna på pampar, byråkrater och börsklippare.
”Gomorron. Läggdags.” Kan den beskrivas bättre, undersköterskornas och de gamlas vardag på institutionen? Idén fick han i hissen på väg ner till tvättstugan. Den kom så snabbt och behövde inte ens visas för hustrun Lena för godkännande. Hur många tusen har lett igenkännande sedan dess åt teckningen med pratbubblan?
Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.
Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.
Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.
Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.
Följande ordning gäller för valberedningens arbete inför årsmötet:
1. Hör upp, hör på och hör av er i tid så inte allt upphör i otid.
2. Känn av, känn in, känn på vem kännarna kan känna känns rätt att erkänna.
3. Skapa ett inseende om vikten av påseende innan det är tid för utseende.
4. Se till att mötet får nog.
5. … med förslag.
Kanske är det meningen med mitt liv att skrivandet inte ska vara lätt? Varför skulle det vara det? Jag ska vara envis och jag ska välja familjen före karriären och filmjölksskrivandet framför heltidsförfattandet. Det kommer jag aldrig att ångra. Jag ska försöka göra nytta på alla dessa arbetsplatser som lärt mig så mycket om att vara människa. Ett tag sitter jag till och med i en företagsledning.
Kära nån, Vår Herre måste verkligen ha humor.
En hel del texter har jag fått tryckta, det får man ändå säga. Tjugotre böcker och mindre skrifter i allsköns ämnen, dessutom medverkat i lika många antologier. Tusen krönikor, en kortfilm, 600 scenframträdanden, lett mängder med skrivarkurser, skrivit drygt 300 blogginlägg här av bara farten. Men – inte det dova dunket på en bokhandelsdisk som jag hade tänkt.
Inte än.
Tre romaner i datorn nästan utgivna av ett prestigeförlag, men jag stöp på mållinjen. Ett manus var med bland tio i slutgallringen, av vilka sex gavs ut. Senaste förlaget har inte svarat. Inte än. Det där andra företaget som kunde ha blivit plattform för bloggen vill inte, tror jag. Men vadå, jag har väl inte heller varit perfekt alla livets dagar?
Det ska inte vara lätt.
Och ändå: den där glädjen när tanken och formuleringen någon gång trivs ihop. Den där driften att uttrycka sig som redan vår förmoder grottmålerskan och berättaren vid lägerelden kände.
Kan du gå in på Nordea, säger den kära vännen en dag när jag har semester. Jag tror genast att hon menar att jag ska åka ner på byn och bengå in på bankkontoret för hand. Gå in? Det är klart jag går in.
Men det är nya tider nu, hon menar via skärm. Jästrar vad huslån vi har inuti i den skärmen. Långt inne mellan ettorna och nollorna (och vissa väl valda ännu högre nuffror) har någon kletat dit ett minustecken.
Vänta, det är två stycken ser jag nu. Blir det plus då om man adderar minusen?
Det händer saker en mil norrut. När vi cyklade förbi förrförra söndagen hade de byggt utomhusgym vid gamla stationsområdet. Gula spännande maskiner på gräsmattan, med den egna kroppen som vikt. Strax intill låg boulebanan och en bur för burfotboll. Fullt med ungar och en boll som studsade runt där inne, det lät som om de hade roligt bakom gallret.
Förra helgen kom en annan som sannerligen använder både den egna kroppen och själen som vikt ibland. Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern uppträdde i Deje. Leve dom röda! ropte Thorsten innan sista låten. En fantastisk föreställning säger de som var där.
I slutet av augusti var det Lustenrundan som hade också sitt epicentrum i Deje. Konst- och konsthantverksrundan med mer än hundra medverkande och tusen besök. Spindeln i nätet var samlingsutställningen i Folkets hus, det som somliga kallar kulturhuset nu för tiden.
För oss slutade rundan dyrt. Men det kan det vara värt att få hem ett minilandskap, en granskog i akvarell och inte minst en vy från kanten av älven, just där jag brukar bli trött när jag springer mina långpass.
Spännande i gamla kraftstationen Mest förvånade blev vi när vi klev in i det gamla kraftverket i Deje. En genial miljö att visa konst i, hela lokalen är ett välbevarat konstverk.
I dag ska vi dit igen. Det är 53 år sedan jag senast gick på söndagsskola, men nu ska det ske. Söndagsskolan? Ja, de kallar sig så, berättar de på facebook: ”Gubbar på besök i skolans musiksal på söndagar. Ibland låter det j-igt bra, ibland bara….bra.” Vi känner några av gubbarna och nu lovar de blandad rock klockan 13.00 i kraftverket.
Gôtt.
Det händer saker där uppe i norr.
PS. Så här såg det ut sedan. Sex sköna herrar i skön spelning i en perfekt lokal för rock och blues. Du ser väl hur bluesens ande svävar över scenen? DS.
Över 1 800 värmlänningar har varslats om uppsägning sedan årsskiftet, skriver Värmlands Folkblad. Hur är det min vän Viktor Root uttrycker det i en dikt?
Sanningen om hur vår ekonomi är tänkt
Tanken med vårt nuvarande ekonomiska system ä att alle ska få det lite bättre.
Kamratligt käftslängande på fikarasten eller i omklädningsrummet: pik time.
*
Tidig optisk fiber: vår ungdoms anslagstavla var av mjuk träfiber med säckväv utanpå. Helt analog. Plats för uppnålade skämtteckningar, kallelser till miljödemonstrationer och röda höstlöv. Sedan kom kylskåpsmagneten.
Telefaxen: vår sena ungdoms djungeltrumma. Varje fredag kom en skämtbit till kontoret som någon hade skickat med massutskick. Sin tids twitter.
– Du ha toge mig på pipen! Vanlig inledning på telefonsamtal när jourgubbe ringde SOS-centralen på 1980-talet. Var det till hans förvåning en av oss killar som svarade nekade vi kraftfullt. Sedan skickade vi gubben till en mörk skog med 35 centimeter snöblask och nerblåsta träd över tre kilometer elledningar. Skoja aldrig med en man om din ptv (personsökaren till vänster).
Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.
