– Jag är ju näringslivsjournalist. I början tyckte jag ”neokolonialism” lät kampanjaktigt. Men neokolonialism är vad det handlar om, säger Kerstin Lundell.
Tidig lördagseftermiddag, höstfärger i min del av världen, sol över Herrhagen men inne på Gjuteriet har ett tjugotal personer samlats för att höra om affärer i blod och olja. Det är Karlstads Bokcafé som arrangerar och Kerstin Lundell som berättar om blodet och oljan. Hon har skrivit en bok om Lundin Petroleum i Afrika.
Själv har hon arbetat som journalist sedan slutet av 1980-talet, mest med inriktning på teknik och industri. Hon har skrivit för bland andra Ny Teknik, Dagens Nyheter och Computer Sweden. Sedan 2005 är hon anställd på tidningen Process Nordic som inriktar sig på processindustrin, då även oljebranschen. Boken Affärer i blod och olja kom 2010 och för den fick Kerstin Lundell Grävande journalisters pris Guldspaden.
Trettio dagars ökenmarsch?
Det var alltså inte en tillfällighet att hon blev kontaktad av Johan Persson och Martin Schibbye, när de börjat intressera sig för västerländsk oljeindustris eventuella inblandning i den etiopiska regeringens folkfördrivning i Ogaden-provinsen.
– Du är väl inte på väg dit själv? frågade Johan Persson henne.
Nej, Kerstin Lundell ville inte utsätta sig för en trettiodagars fotmarsch i öknen tillsammans med tjugoåriga rebellsoldater, fyra mil om dagen i fyrtiogradig hetta, och med risk att när som helst möta skjutglada soldater från den etiopiska armén bakom en buske.
Man kan få storyn utan att åka in, berättar hon för oss. De brända byarna finns på satellitbild, för den som har råd att betala 50 000 kronor bilden. Bevisningen finns. Folk som har fått fly finns och är beredda att prata. Även i Sverige finns det gott om sådana vittnesmål.
Tolken orkade inte
Föredraget är bra och historien stark men ledsam. Som intervjun med kvinnan som soldaterna sparkade in dörren för och utsatte för dagliga våldtäkter i 30 dagar.
– Den storyn var så hemsk att tolken inte orkade till sist. Jag fick säga till att nu fortsätter vi. När jag sedan skulle lyssna på bandet fick jag stänga av det ibland och gå ut och gå en stund för att kunna fortsätta lyssna.
Mirjam är en annan kvinna, en mormor, som blev torterad för påstått samröre med ONLF-gerillan i Ogaden. Första året blev hon torterad, till sist hängde de upp henne i ståltråd men hon överlevde, slutligen anklagad för att vara en ”husmorsfiende” som lagat mat åt gerillan. En gerilla som Kerstin Lundell vill beteckna som en normal befrielserörelse i en diktatur. Mirjam lyckades gräva sig ut och fly. När hon sprang från lägret väntade hon sig en kula i ryggen men det kom ingen.
Långt senare var det Kerstin Lundell som kunde berätta för Sveriges Television att andra som hade flytt från Etiopien hade en film som berättade sanningen om tillfångatagandet av Schibbye och Persson.
– Den gången var det lätt att få SVT att tända till.
Brott mot mänskligheten
Det hade inte varit riktigt så med intresset tidigare, när hon började skriva om Lundin Petroleums letande efter olja i Ogadenöknen. Om brända byar, bränd mark, rebeller som attackerade oljebolag och om oljebolag som svarade med att hyra in lokala krigsherrar för att skydda sina anställda.
För näringslivsjournalisten Kerstin Lundell är det ingen tvekan om vilken roll Lundin Petroleum haft när folk fördrevs från sina hem, när byarna eldades upp och människorna mördades.
Hon menar att företaget gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Som stöd anger hon rapporter från FN och flera människorättsorganisationer. Hon menar också att utrikesminister Carl Bildts roll är minst sagt speciell, jävig som han är.
Reportern som Bildt inte pratade omkull
Varför lyckas då Bildt alltid prata omkull svenska journalister? frågar någon i publiken. Inte alla, blir svaret. Journalisten Jesper Lindau var väl påläst vid sin intervju för Ekot och gick inte på Bildts gamla vanliga metod att svara på andra frågor än de han ställt.
(Länk: Jesper Lindau, Ekot, intervjuar Carl Bildt om hans oljeaffärer i Afrika).
– Carl Bildt satt i styrelsen när aktiviteterna pågick i Sudan, där situationen var likartad. Han satt där när man förhandlade om kontraktet i Etiopien. Som ansvarig för företagets etiska riktlinjer borde han ha kontrollerat hur situationen var.
Ogaden-provinsen är en somalisk muslimsk del av det kristna Etiopien. Forna kolonialherrar lät Etiopien få denna somaliska provins, som logiskt sett borde hört till grannlandet Somalia.
Tog mikrofonen för henne
Föredraget på Gjuteriet fortsätter med den närmast dråpliga berättelsen om hur de styrande i bolaget hindrade henne från att tala till punkt vid bolagsstämman, inför ögonen på mängder med aktieägare och inte minst ett tjugotal näringslivsjournalister på pressläktaren. Om hur bolaget fortsatt med sina fulaffärer, som hon kallar det. Om den filosofiska frågan varför så många av fulbolagen har sina säten i demokratiska välfärdsstater som Sverige och Kanada. Om penningens flöde från fattiga afrikanska provinser via skatteparadis som Guernsey till rika människor i väst.
Nej, hon tyckte inte att ”neokolonialism” lät som en korrekt beskrivning. Inte först.
Nu vet hon bättre.
