Låt bli att kränka dårarna

Tränar på repliker som karaktäriserar olika talare och för handlingen framåt i en berättelse. Det går sådär.

Lider du av fotsvett?
Mest hos andra.

Besväras du av hemoröjder?
Nej, vi kommer bra överens.

Har du höjdskräck?
Framför allt längd.

Hur ser du på dåren i Vita huset?
Låt bli att göra narr av dårarna. Dom blir kränkta av den liknelsen.

Vill du följa med på en sparktur?
På såna turer följer jag alltid med.

Sa jag att jag gör det som flödesskrivning? Du vet, när pennan inte får lämna papperet och hjärnan inte får ta paus och tänka efter. Det är ett skrivandets uppvärmning men ibland går en del av texterna att använda om man filar på dem efteråt.

Hittills tycker jag replikerna mest beskriver skribenten. Måste skruva upp mystiken.

Hur mår du?
Jag ska till Borås.

Älskar du mig?
Jag ska till Borås.

Har du bestämt hur du ska rösta nästa gång?
Jag ska till Borås.
Det var ett jäkla tjat om Bohuslän.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver

Fem saker jag lärt mig den hårda vägen de senaste fem dagarna:

1. Dra reven rätt på nya kastspöet

Det är inte helt lyckat att missa bygeln vid första försöket, jag vevar stolt men inget händer. Däremot vet jag att det är en fin syn för kamraterna när den här närsynte karlen slickar på reven och blundar med ena ögat för att trä reven genom första drygt centimeterstora ringen på spöet. Den bilden brukar de se på julafton, hör jag hur de tänker.

2. Knyta fast ett drag i änden på reven

Jo, det ska fästas i bortre änden, så mycket begriper jag. Inte hitre. Men hur knyta med dessa knubbiga skrivmaskinsfingrar så spinnaren trivs och stannar? Efter två dagars idogt arbete från två medföljande tålmodiga fiskdragspedagoger kan jag själv. Jag kan!

3. Ta på mig vadarstövlarna själv och vada ut i strida strömmar

Asch, det var väl inte så svårt? En annan har klätt sig själv i drygt 60 år, den här sparkdräkten är inte värre än många andra. Fyra millimeter tjock neopren med två nummer för stora stövlar fastsatta nertill sitter som en smäck på min smäckra kropp. Femundens vatten har bråttom till Forshaga, den kan en förstå, medan jag rör mig med millimeterkorta steg för glatta livet på än glattare stenbumlingar. Hela jag doftar gummifetischist, hur gick det till?

4. Stå ut med blickarna när jag halar in vår första fångst

Han är lite slö först men jag känner hur jag får honom på kroken. Sedan gör han desto mer motstånd när jag ska bärga honom. Harr? Öring? Nej, men ett fint exemplar av sjunkved. När jag publicerar reseledarens bild (se ovan) på Instagram tycker en kamrat att det ser ut som Mockfjärdsrevolvern. Förbaske mig har han inte rätt.

5. Känna igen ett tydligt höstregn

Nu är jag hemma sedan ett tag. I kylskåpet ligger en kaka melkesjokolade med den fina norska inskriptionen Virker opplivende og bidrar til at bevare sindets munterhet”. Bättre kan det inte sägas, varje resa till grannlandet i väster virker på den måten.

De senaste dagarna är det väderforskning jag ägnar mig åt. Fortfarande bärgar jag rejäla trästycken, nu till skogs. Där är det inget stilla vårregn som fyller min tillvaro. Det smattrar inte, åskar inte, vräker inte ner hektolitervis. Det är bara ett fint och tydligt exemplar av Oktoberregn Som Gör Att Du Måste Ha Regnkläderna På Dig Och Därför Blir Blöt Inifrån Istället När Du Hämtar In Kontrollstolpar Från Friskvårdssatsningen Friska Forshaga.

Jag älskar det regnet.
Viljan vinner och jag älskar det.
Vatten är nyttigt. Vi människor består till 60 procent av vatten.

Vi är som hittills ofångade harrar varenda en. Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver.

Mobilfoto i västligt grannland:
Anders Eriksson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

De långa kalsongernas natt

Snart kommer de långa kalsongernas natt, skriver en vän, ty så sa hennes pappa.

Vänta, det sa ju min också. Var fick våra fäder det uttrycket ifrån?

Nu hör det till saken att jag gillar vintern. November har också sin charm för en njutande självplågare med löparskor. Nå, mitt andra intresse är bokstäver, ord och uttryck. Hur kan det komma sig att ett så speciellt uttryck sätter sig tillrätta i folkmun?

Vi googlar förstås, både hon och jag. 72 200 träffar tyder på att vi förmodligen har vintrar ibland i detta land. Då snävar jag in sökningen en aning och se: nu vet jag vem som hittade på det.

Klicka och lyssna. Du behöver inte ens lyssna på kupletten som John Elfström sjunger, om du inte beundrar hans sångförmåga. Svaret kommer redan i presentationen.

Ett bra uttryck är det. Vart tog förresten alla kamelhårskalsonger vägen? Nuförtiden ser jag dem aldrig i någon annons.

Lyssna nu: De långa kalsongernas natt

### Lorens Marmstedt var regissör, manusförfattare och filmproducent.
### Gösta Stevens var journalist, manusförfattare, regissör, sångtextförfattare och översättare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Marken fryser till is

Det är synd om Mårran.

***

Den som säger ”förändra” menar ibland ”försämra”. Konsten är att lära sig inse när han menar vad. Och vem han själv är, som säger det.

Plötsligt hör du vad han egentligen påstår. ”Folk måste våga bli lite mer försämringsbenägna”.

Det måste vi inte alls.

***

Det är synd om Mårran, denna ensamma vandrare.
Marken fryser till is där hon drar fram.

(c) Sven-Ove Svensson

Flicknäsor och förvåning

Högstadiet. Sitter långt borta i den mörka änden av en skolkorridor och pussas om rasterna. Då kommer en av de farliga killarna i verkstadsklassen gående.

– Men Sven-Ove, ho’ hade väl inte så sne’ näse som du sa?

Humor handlar om förvåning. Jag känner honom knappt, vi har aldrig bytt två ord om flickan.

Efteråt får jag skäll för att jag skrattade. Jamen ja hade ju aldrig hört det skämtet förut?

Vilken rak och söt näsa du har.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Berättelsen om en kvinnohistoria

Det är en paradox att det är kvinnor som bär upp mycket av vår kultur – men att den ofta är så manlig.

I senaste numret av tidskriften Värmländsk Kultur ges kvinnorna berättigad plats. Bra.

Temat är textil.

Värmländsk Kultur strävar på sedan 1980, sådant inger respekt. Läsvärd har den alltid varit och på senare tid är tidskriften bättre än någonsin. Såhär inleder redaktörerna Lena Bonnevier och Gunvor Nyman presentationen av textilnumret:

”Timmer och järn har vinterns och vårens nummer av tidskriften handlat om – viktiga värmländska inkomstkällor genom tiderna. Tuffa och med få undantag manliga jobb.

För kvinnorna fanns klädindustrin: textilframställning och konfektion. Över hela Värmland låg fabriker där såväl den egna ullen som importerade råvaror togs tillbaka. SAMT skogen – Svenska Rayon är möjligen den textilfabrik de yngre av er läsare har egna minnen av. Eller är det kanske trikåfabriken i Tidafors?

Att jobben där också slet ordentligt på kroppen, utan att ge ordentlig utdelning i plånboken, framgår av berättelser vi tagit del av och förmedlar på kommande sidor.”

Hårt på Trikån
Jag tror att jag har läst alla nummer av tidskriften sedan den började komma ut. Just nu kan jag inte komma på något bättre nummer än det färska som nyss landade på mitt altanbord. Precis som jag sträckläste exempelvis flottningsnumret så gör jag det med den färska utgåvan om textilens arbeterskor och kvinnliga kreatörer.

Genom åren har Värmland haft 89 textilindustrier. Så många finns med i Industrifackets historik som refereras i en artikel. I dag finns mycket lite av det kvar.

Själv var jag pappaledig på 1980-talet. En tidsenlig velourpappa som skrev krönikor om saken och berättade för förundrade gubbar i Sunne att ”en vill ju vara hemma när barna’ är små”. Vad vi inte visste då var vilken hårdhänt arbetsplats trikåfabriken i Tidafors hade varit. Textilfabriken som fortfarande såg ut som en vänsteraffisch och där vi köpte vårt tyg till den bruna velourdressen. Nu berättar några som var med hur det var.

”- Jag sprang mellan vävmaskinerna, berättar Elsy. Som mest hade jag 18 stycken att hålla koll på. Det var egentligen en omöjlig uppgift, men man gjorde som man blev tillsagd.”

Gick en nål av blev det ’masktapp’ och en rand i väven.

”Beroende på var nålen satt kunde det vara svårt att se att den gått av, även om man stod nära maskinen. Var man vid en annan maskin kunde det gå ut upp till 15 meter felvara innan masktappet upptäcktes.

Vilket fick allvarliga konsekvenser för den maskinansvariga. En krona i böter per löpmeter var straffet för ’slarvet’. En kännbar summa, eftersom inkomsten låg runt tre fyra konor i timmen.

– Det var ju inte mitt fel. Ändå måste jag betala. Cheferna sa bara att jag skulle ha bättre koll. Det kändes fruktansvärt orättvist, säger Elsy.”

Föll det ner damm från taket och hamnade på väven blev det en knottra eller ett hål i väven. Böter för den anställde. Kom någon en minut försent? Böter för den anställde. Kom någon ännu mer försent, kanske för att bussen var sen? Böter för den anställde. En arbetskamrat blev skyldig pengar en månad i stället för att kvittera ut lön, berättar Elsy Juhl.

Ätbart med anknytning
Numret innehåller artiklar om hattmodisten Line Malmsten i Östra Ämtervik, om textilindustrins uppgång och fall, om tre anställda i textilindustrin intervjuade på 1990-talet, om Kerstin Löfgren i Ölserud som producerar tröjor med sin stickmaskin, om tunga år vid Trikån i Tidafors, om när skogen blev (och blir?) kläder, om Ann-Britt Skogström som driver designstudio med butik och ateljé i Pikenberg, om Birgitta Wiss i Torsby och hennes tovning som lett till utmärkelsen Utmärkt Värmländsk Slöjdare, om Helena Bengtsson i Snårstad som är känd designer bland annat åt Klässbols linneväveri, om Birgitta Hedenlund Righetti och historien om hennes italienäventyr och märke Cosa Mia,

Som ofta på senare tid är det journalisterna Bonnevier och Nyman som drar det tyngsta lasset när läsvärda artiklar ska skrivas. Jenny Moströms och Claes Åkerbloms bidrag inte att förglömma, inte Per-Enar Hedlunds korsord kring temat heller. Lena Sewalls recept, alltid med anknytning till det aktuella temat, får vi inte heller glömma. Den här truten vattnas varje gång, Lena! Även hennes insats i nummer efter nummer är en kulturgärning av det uthålligare slaget. Den här gången handlar det om kaffekalas med Gustaf Fröding. Hur det hänger ihop med textiltemat säger jag inte men hänger ihop gör det.

Vem tar de bilderna nu?
För de historiskt intressanta bilderna från värmländsk textilindustri i forna dagar står Dan Gunner. Vem tar de bilderna i dag?

Nu innehåller numret mer än historia. En av de framåtpekande texterna berättar om om modedesignern Naim Josefi som både gjort stålskor åt Lady Gaga och stålklänningar av florstunt stål från Munkfors, en annan berör den möjliga framtiden för tyg gjort av skogråvara.

Tin Wigelius står som vanligt för en snygg och välfungerande layout av tidskriften. Hon har betytt mycket för Värmländsk Kulturs modernisering. Tack för det.

Sa jag att VK är förbaskat välskriven? Att femte utgåvan i år är det bästa numret jag läst?

Gillar. Gillar jämt gôrmycke’.

### Värmländsk Kultur är precis vad den utger sig för att vara. En bevakare av och berättare om kulturen i mitt län.
### I dag är den så bra att den borde bli en angelägenhet över hela landet, om den inte redan är det.
### Tag och läs.

Omslagsfotot är taget av Dan Gunner.

Tidskriften finns hos ett antal återförsäljare, men det smartaste är att bli medlem i föreningen Värmländsk Kultur, då får du den i brevlådan. Hur du gör ser du på  www.varmlandsk-kultur.com

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Enkla jobb

Den där känslan när du fikar på cafeteria och det kommer en företeelse farande, stor som en åkgräsklippare, och vill att du ska lyfta på fötterna.

Det finns inga enkla jobb.
Det finns bara förenklade formuleringar.

Nu är golvet rent. ”Han heter Birger” säger en av stamkunderna. Då törs jag sätta ner fötterna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Värmland runt på skördetröska

– Du strävar efter ständigt mindre upplagor… sa kollegan.

Platsen var FOJO i Kalmar, högskolans institution för fortbildning av journalister. Jag ledde kurs i Levande reportage och var som ofta yngst i klassrummet.

Visst låg det en del i vad han sa, den garvade kollegan från Göteborg. Status har jag sällan sneglat på, däremot på trivseln. Redaktionell avundsjuka är jag allergisk emot.

Bästa personaltidningen
Ett tag höll min forne arbetsgivare Värmlands Folkblad sig med en lördagsbilaga vid namn Hälja. Legenden Leif Kihlström var redaktör och jag en av krönikörerna.

Sedan slutade jag och bytte tidning. Men bytte snart igen. Då kom det en notis i Hälja, för journalister tycker om att ha koll på varandra. När jag jobbade på konkurrenten NWT brukade vi säga att just Hälja var vår bästa personaltidning.

Notisen dyker upp när jag dö’städar. Ett skojigt reportageuppslag, men varför sparar jag på sånt här?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson