Att vara till nytta

Telefonören ringer. Vad har du var’t bra för? frågar han.

– Bra och bra? Jag har visserligen skrivit 1 100 krönikor och 1 600 blogginlägg.
– Och?
– Och 23 tryckta skrifter, kommit med i 25 antologier, hållit skrivarkurser, 600 offentliga framtr…
– Sluta nu skrytmåns. Har du var’t till nån nytta?
– Justerat virke, svarat på 90 000.
– Det förstås. Brann det?
– Jädrar vad det brann. Själv då?

– Jag har gjort en tryckkokare.
– Den som exploderade? Undrar vad du kokte där.
– Nu pratar vi om nåt annat. Skrapat potatis på köksväggarna i ett halvår, det har du i varje fall aldrig gjort, unge man.

Då talar vi om storspoven, nattskärran och kornknarren i stället. De sista två är snart här nu.

De är i varje fall till nytta.

### En gång trodde jag att en dikt kunde stoppa ett besprutningsplan fyllt med hormoslyr.
### Fanken vet om jag inte tror det än.
### Det första en diktator försöker stoppa när han fått makten är det fria ordet. Nån mening mer än terapi måste det väl vara med detta ständiga plitande?

PS. Söker på artportalen.se. Både knarr och skärra är redan på plats i trakten. Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

En uppriktig men alls icke naiv fråga från en som varit med förr

Ibland får jag en fundering som inte är det minsta ironisk eller elak. Den kommer ur en ödmjuk skalle som egentligen vill engagera sig inte bara politiskt utan även partipolitiskt.

Min fråga är: om jag låt säga är socialdemokrat i låt säga Karlstad. (Jag bor inte där, det är bara ett exempel). Måste jag då tycka att det är bra att lämna ut en mycket stor del av friluftsparadiset Skutberget till kommersiella krafter? Låt nu inte detta bli ännu en diskussion om Muminvärlden, det är inte det min fråga handlar om.

Måste en förtroendevald tycka om ett sådant projekt? Får man vara emot och ändå vara en pålitlig kamrat? Finns det någon som är det och ändå hamnar på valsedlar nästa år? Hur långt är det vanligt att partipiskan når?

(Jag sa att jag inte vill ha en diskussion till om Värmlands Slussen-fråga och inte vill jag hamna på valsedlar heller, det var länge sedan).

Jag frågar uppriktigt, med öppet sinne. Hur fungerar det? Min egen uppfattning och erfarenhet har jag såklart, såhär utifrån numera, men vad svarar ni som är inne i den världen i dag?

Det är så länge sedan jag var där.

Hur många frågor får man frondera i? Jag vet vad jag själv tror och tycker men vad känner ni partister i de olika partier som står mig nära? Just nu är det fyra stycken, även om några känns mer självklara än andra.

Vissa erfarenheter, kunskaper och förmågor som skulle kunna vara till nytta har jag, vill jag tro. Sverige och världen behöver bli mer solidariska.

/Svar till signaturen Ödmjuk & ickeironisk, 66, som inte går med håven

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Folkvettsbenägen? Ja tack

Det är alltid lättare att få stöd för ett nej, säger en vän. Han råkar tycka annorlunda i en lokal fråga som just nu engagerar många.

Detta funderar jag mycket på. Min vän är klok, uträttar mycket bra här i världen och vet hur både politik och masskommunikation går till. Sånt har han sysslat med hela sitt liv.

Har han rätt?
Varför skulle det i så fall vara så?

Två sorters konservatism
Jag brukar ibland tala om vardagskonservatism. Det är något som många av oss bär inom oss. Även sådana som jag, som sannerligen inte är konservativ i politisk mening. Med vardagskonservativ menar jag att vi gärna sitter på samma plats vid köksbordet vecka ut och vecka in och ofta tappar bort glasögonen på precis samma ställe varje gång.

Den sortens vanor.

Jag tror det är sådan vardaglig konservatism som rör till det för min vän. Han blandar ihop två begrepp:

# 1. Vardagens små vanor får gärna vara sig lika och bör bara ändras lite i taget, ty så är vi skapta.

# 2. I övrigt är de flesta av mina bekanta väldigt förändringsbenägna. De betalar sin skatt och hoppas att välfärden ska bli bättre, de gläds över nya Konsumbutiken, nya Lärcentret samt nya återvinningscentralen och hoppas på en starkare regering, fler poliser och mer resurser till skolan och sjukvården. Alltihop goda förändringar. Just det: förändringar!

Försämringar är en annan sak
Det är i det perspektivet vi säger nej. Nämligen när de politiska förslagen vi protesterar mot skulle göra livet sämre för folk. Samhälleliga försämringar är alltid lätta att få stöd – mot.

Förändringsbenägen? Ja tack.
Förnufts- och folkvettsbenägen?

Ja-a tack.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett grävjobb i Smålands Jerusalem

Jag är grävande reporter. Just nu gräver jag i högar med gamla tidningsklipp från Småland.

Det där året när polisen fick alkotest modell blås.

Detta skickar vi praktikanten på, måste Chefen och Chefens chef ha tänkt. Praktikanten var jag och hela tidningen hade glimten i ögat, fast den både var morgontidning och bodde bland frikyrkorna i Jönköping.

Polisen hade nyss fått alkotestare och börjat använda dem. Ett bra verktyg men fortfarande nytt och spännande. Just därför dök idén upp i Chefens skalle. Jag tror han knäppte med fingrarna också.

– Vi testar. Kan du åka fast om du tar nattvarden?

Värdig med vinet
En högst adekvat fråga på söndagarna i Småland, bedömdes det. Sagt och gjort, praktikanten fick uppdraget, lämplig präst kontaktades. Kyrkoherden var inte intresserad men berättade vilket vin som brukades. Lämplig polis var desto mer intresserad och kom upp på redaktionen på Klostergatan.

Min konfirmation låg bara tio år tillbaka i tiden och jag lyckades minnas både värdigheten och lämplig mängd vin. Klunk och blås, fotografen knäppte.

Inget utslag.

En klunk till då, ifall det är en glupsk åtnjutare av sakramentet.

Inget utslag.

Köp många!
Detta hade vi räknat ut i förväg. Vi kunde alltså lugna bilburna kyrkobesökare i södra Vätterbygden med omnejd. Den grävdelen var avklarad.

För att dryga ut texten och läsupplevelsen hade Chefen beordrat praktikanten att köpa punchpokaler också. Köp en rejäl påse, sa han. Du vet såna där rätt stora, större än praliner, som ser ut som pokaler. I stanniolpapper. Ta kvitto.

Jo, jag vet. Sötsliskiga med flytande punch inuti. Jag köpte tolv. Ät, sa Chefen.

Efter elva pokaler gav det utslag.

Jag har aldrig mer ätit någon punchpokal.

Hem Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra  (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelser från en liten mandelkubb

Det kommer en dag i en mans liv när han inte ser …tårna. Detta skulle emellertid aldrig hända mig var det tänkt.

Sedan hände det.

Titta på gamla fotografier av undertecknad. Där syns en smått anorektisk ung man som flänger kring i livet, fortare än maten hinner fastna. I mellanstadiet var bältet så tajt kring midjan att det inte gick att få runt huvudet, ty sådant provar en elvaåring. I 30-årsåldern vägde jag 63 och gick fortfarande springande genom livet.

Springet har fortsatt, visserligen hindrat av en grinig nacke och rygg de första sju-åtta åren på 2000-talet. Då hade det redan hänt, det som aldrig skulle hända. Maten fastnade. Under tjugo års tid gick jag upp ett kilo om året. Plötsligt en dag kallade den kära vännen mig ”min lille mandelkubb” när jag stod naken framför spegeln.

Stressade gjorde jag fortsatt, även om det dröjde innan jag kunde börja springa igen. När löpandet väl kom igång hjälpte det mycket för själen och muskeltonusen men inte för kroppshyddan. Jag fortsatte att gå upp.

Banta? Jag? Aldrig
Då dök Michael Mosley upp, mannen med 5:2-metoden. Jag log i mjugg och fortsatte mitt liv som vanligt, visserligen med tre löppass i veckan. Ingen bantningsmetod i världen skulle kunna fresta mig, jag hade inte tid och inte lust.

En dag kom den kära vännen hem med en lapp från jobbet.

Frukost: 250 gram filmjölk och en skiva hårt bröd med en halv skinkbit men inget smör. Förmiddagsfika: kaffe, halv skiva hårt bröd utan smör. Lunch: 100 kalorier soppa, en skiva hårt bröd utan smör. Eftermiddagsfika: kaffe eller vatten och en halv skiva hårt bröd utan smör. Kvällsmat: två skivor hårt bröd utan smör, på dem ett halvt skivat ägg vardera och ovanpå äggskivorna hackad tomat och gurka samt italiensk salladskrydda.

Ät detta varje 2-dag (förslagsvis måndag och torsdag), då behöver du inte fundera över menyn.

Den lappen avgjorde saken. Jag blev en 5:2-man. Det tog tid och ibland tog det kraft men på några månader hade jag gått ner de tolv kilo jag tänkt mig. 74 kilo är mer lagom för en 175-centimetersman. Diagrammet med min nogsamt nedplitade viktkurva var vacker som en solnedgång.

Tjohoo!

Har bältet krympt?
Efter att målet var nått fortsatte jag pliktskyldigast med en (1) likadan knäckebrödsdag i veckan någon tid, men snart hade entusiasmen falnat och jag slutade. Vägde mig gjorde jag inte lika ofta men när jag gjorde det hade vikten ökat varenda gång. Jag är numera en karl som maten fastnar på, särskilt kring magen och trots att jag tränar.

För några veckor sedan gick det inte att ljuga för mig själv längre. Bältet i vildmarksbyxorna har inte krympt, det är midjemåttet som ökat. Varje onsdag när Vandraren och jag ska ut på rask långpromenad bland fåglar och kulturhistoria får jag den saken bekräftad. Du är en mandelkubb igen, Svensson.

Dags igen
I tre veckor har jag hållit på igen. 5:2-schema med fast meny på måndagar och torsdagar. Ibland är jag en trasa när den kära vännen kommer hem från jobbet, men belöningen är värd det. Sakta lossnar kilona åter från min stolta front.

Nu väntar jag bara på dagen då mina tår och jag åter får ögonkontakt. Knäckebröd är gott, knäckebröd är gott, knäckebröd är gott.

Not.

### Jag vet att Mosley inte menar att man ska köra precis samma meny varje 2-dag, men för mig är det enkelheten som gör att det fungerar.
### I början var burken med het nudelsoppa en favorit, men jag tröttnade både på den och på Varma koppen.
### Den här gången ska jag verkligen hålla fast vid en 5:1-dag i veckan, när viktmålet är nått.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra  (c) Sven-Ove Svensson

Motstånd eller inte?

Säga vad en vill om krönikörerna i min nysålda morgontidning, men några organisatörer av motståndskamper är de inte 😉

Dock anser jag fortfarande att det är en motståndshandling att fortsätta prenumerera på en dagstidning. Gör det.

Vem ska annars granska makten?
Eller oss glada bråkstakar.

### Länk: När offentligheten dör

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson

Alla dessa som är så rädda för förändring

Jag tänker på att vi borde sluta utse vår statschef i sänghalmen, nu när demokratin är uppfunnen.
Monarkister är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att vi borde börja dela på de jobb som behöver göras och gå ner till sex timmars arbetsdag, nu när vi uppfunnit maskinen.
Arbetsköpare är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att om vi vill ha en union mellan våra länder bör alla ha samma nivå på ekonomin och demokratin. Innan de får gå med.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att sedan bör medlemsländerna närma sig minsta överstatlighet på samma sätt som två kelsjuka igelkottar som ska para sig. Jääädrigt försiktigt.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att världen är orättvis. De få som äger det mesta vill inte dela med sig.
Förmöget folk är så förändringsobenägna.

Klyftorna, klassföraktet, klimatet
Låt oss alltså börja förändringen där: klyftorna, klassföraktet. Klimatet också, glöm inte klimatet. Låt oss alla bli förunderligt förändringsbenägna. Det är fortfarande rätt att göra uppror.

Annars gör överheten snart en ny kung i halmen.

### Länk: Klyftorna växer
– en bloggserie om det svenska klassamhället

När migranterna myllrar

Kvarteret myllrar av migranter som kommit hit från Afrika och södra Europa. De sitter i träden och sjunger. Spännande mångfald, älskade fina flyttfåglar. Välkomna till Grossbolstorp, hur var resan?

Sjung mer vet jag.

Hör, där kom göken och där sitter han som nästan tappar andan bland löven.

En har varit i tropiska Afrika, en har varit i Egypten och en tillbringade vintern i Italien. Sì, sì. Nu är de här och vi behöver dem. Värmländska kråkor och grönfinkar är trevligt folk de med men sångkören blir bättre, blandad.

Den svarte vill bidra
I dag har jag pratat med en som är svart. Och vit. Han har rest hit för att bidra till välfärdsbygget. Han ska hjälpa oss bekämpa våra översvämningsmyggor, hälsar han.

– Jag har hört att ni har problem med dom i er kommun.
– Inte överallt. Varsågod och ät nu. Fjärilarna kan du låta bli.
– Knappast.
– Du vill inte ha lite fästingar?

Rulla dig i gräset
En gång har vi också flyttat hit för matens skull. Vi kom från Afrika. Vem är inte flyttfågel?

Du tror väl inte att din pizza, couscous och ingefära är från ett villakvarter på Grossbolstorp? Inte ens sushin är från nedre Klarälvdalen, ska du veta.

Hör, nu gal han igen. Får du ont i ryggen ska du rulla dig i gräset medan göken gal, sa de gamle. Jag säger ju att vi behöver våra migranter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Dags att bli medlem igen

Lördag, träffar vänner från ungdomens barrikader. Efter samtalet över salladen och lättölen får jag smått lust att trots allt engagera mig partipolitiskt igen. När nu tiden är som den är, som vi konstaterade.

– Vad ska historien säga om oss…

Då hamnar blicken på mitt Facebookflöde och lusten minskar radikalt. Några vill hägna in och ge bort södra Värmlands visserligen vanskötta friluftsparadis, skapat av idealister. Några vill köpa fotbojor åt främmat folk, sneglar åt Putin eller misstänks för forskningsplagiat.

Ska jag vara försvarsadvokat ska jag vara stolt försvarsadvokat.
Dret också.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra