Varningslistan, 2 juli 2020

Enstaka ord

N-ordet
E-ordet
GW-ordet
C-ordet

Ett av dem använder jag aldrig, med all rätt. Två andra kränker folk med stark aversion mot rundstavar och eftertänksamt mummel. Det fjärde vill vi gärna få distans till snart.

Riskabla fraser

”Vila i frid” är en så rädd liten hälsning. Tror du verkligen att det finns en risk att den avlidne ska börja spöka? Det händer inte ofta här i socknen, vet du.

”En fräck stöld” är det konstigaste tidningsuttryck jag vet. Exakt vilka stölder är inte fräcka?

”Brandkåren var snabbt på plats”. Hur vet du det?

Dåligt namn på en lunchrätt just nu

Volymmål.


### Då ringer Telefonören. Det var länge sedan. Han har kommit på hur han ska spara tid och pengar, nu när vi ändå håller distansen.
– Hur då?
– Ja ha sluta’ mumma mig å bôrste tännera. Spar’ flere minuter om da’n. Å råvaror sen.
– Kam då?
– ”Kam”?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 079. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden.  ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 078. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ledig, tittar på moln

Bloggen är kompledig.
Återkommer te vecka.

### Te vecka (till veckan) är ett lokalt uttryck, ofta använt av medmänniskor som saknar nummer på sina veckor. Te vecka kan då betyda vilken kommande vecka som helst. En speciell relativitetsteori, betydligt äldre än både Albert Einstein och systemet med veckonummer.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 077. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 075. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Om tiden och tydligheten

Drömmarna

När i våra liv skaffar värdigheten soffa? Jag satt mer på golv och trottoarer förr. Du ser världen tydligare nerifrån.

I dag har sofforna och borden stulit alla de vackra namnen från orterna vi ville lifta till. Detta skriver jag i Athen.

Drömmarna? De är lika många i dag.
De sitter på golvet än.

I drömmen kan vi fortfarande trängas.

***

Folkförakt och stolleprov

Stolleprov skriver Värmlands Folkblad om att arrangera massdemonstrationer dessa dagar. Ledarskribenten Peter Franke har rätt. Folkförakt säger jag:

### Det är folkförakt att arrangera fysiska demonstrationer i Sverige med massdeltagande just nu.
### Frågan är om det inte dessutom är klass- och åldringsförakt. Fundera över vilka som dör av coronan.
### Det är som att skriva i inbjudan: ”Några av er eller ert närmaste umgänge kan komma att dö ensamma av kvävning efteråt, men det tar vi inte ansvar för.”

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 074. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När apparna krånglar

Våldsam polis i Amerika. Elakt virus i luften. Amazonas kalhuggs, dansk bajs flyter i Öresund, klyftorna växer i världen och appen till friskvårdsorienteringen Hittaut krånglar.

Då sitter jag vid min dator och skriver optimistiska rader om framtidstro, levande natur och varm solidaritet. Den lever ju, solidariteten. Det är den som samlas på Amerikas gator.

I trädgården singlar vita blomblad från paradisäppelträdet sakta mot marken, humlor och andra bin surrar, prästkragar börjar slå ut och i mobiler intill mig ler vänliga morsdagsbrev mot sina mottagare.

Det finns en framtid, det går att tro på den. Människor åker för att handla åt sina gamla. Andra anlägger ängar, motionerar om bättre välfärd, rättvisare fördelad.

Hittaut-appen krånglar för att vi är så många som trivs i skogen och vill ut. Även det är ett tecken.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 073. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bôs eller ans, vilket väljer du?

– En trädgård ska se välvårdad och lite bôsig ut.
– Va’ sa du, sa du?
Det är det där och:et som förundrar. Jag har förvånat mig själv de senaste åren.

Vi tar det från början. Bôsig betyder skräpig, slarvig. Att jag ens använder det ordet i samband med vår trädgård visar att någonting har hänt.

Det började på helt annat vis.

Först bodde jag på bondgård med föräldrar och farföräldrar som såg till att slå dikesrenarna med lie när dessa blev för vildvuxna. De skulle aldrig ha kommit på tanken att låta jordbruksmaskiner stå ute och rosta. Plogfåror skulle vara raka, annars fick hela familjen skämmas. Två familjer fick skämmas.

Sedan hamnade vi i kedjehus med trädgård till. Prydligare, produktivare och mer kärleksfullt arbetsintensiv har aldrig en trädgård i Molkom varit. Pappa älskade det.

Pedanter?
Så, 1983, var det dags att skaffa hus till vår egen lilla familj. Jobben var krävande, diverse prioriterade fritidsintressen likaså och dit hörde inte trädgården. Inte för mig. Men en sak var självklar för den här sonen av en småbonde. Även om vi inte odlar mycket ska det vi gör vara prydligt.

– Är ni pedanter ni? undrade en arbetskamrat till frun, när hon såg hur vi trimmat gräset runt buskar och träd. Komposten såg mer ut som våra dagars odlingslådor än som en kompost.

Ordning rådde på fastigheten Grossbolstorp 1:67.

Åren gick. Ett tag blev vi ännu aktivare i föreningsliv, dessutom blev jag chef några år. En rolig tid men inte hann jag prioritera odlingar, hallonstöttning och perfekt kompostomsorg. Frun hann mer än vad jag mäktade med men min del blev försummad, sedd ur småbondeperspektiv. Ibland växte gräset decimeterhögt precis intill träden. Hu!

Parkering för plantor
Förändringen fortsatte. Ett år ställde den kära vännen en överbliven planta på komposten, när hon rensade hallonhäcken. Nästa år en till. Lite senare hamnade en sibirisk vallört i andra kanten, för att den är så fin. Strax därpå fick vår vän fjärilsfotografen oss att bli kompis med våra brännässlor. De är inte bara goda till soppa, de är värdväxter för många fjärilar med. Numera får även de stå kvar. Nämnde jag squashen som visat sig trivas på komposthögen?

Jodå, vi har ett stort ”kompoströr” strax intill. Det gav rik skörd i vår. Ett och annat skottkärrelass jord kan jag nog tvinga till mig ur själva komposthögen också, fast den mest är en vild odling numera.

Så kom 2019. Miljövänner har vi alltid varit men man kan ju klippa gräsmattan för det. Eller vänta nu, vart tredje vild biart i Sverige är hotad. Gör vi inget så riskerar vi att ännu fler humlor och bin försvinner.

Prunkade hej vilt
Då gjorde vi äng av bortre hörnet. En stor trekantig yta där teveronikor, smörblommor och andra vilda blommor riktigt prunkade kring våra två fruktträd. Blandgräset växte högt och i juli fick småbondesonen i mig leta fram lien. Allt medan bihotellen vi satt upp fått hyresgäster som gjorde oss lyckliga. Det gjorde öarna med prästkragar i den klippta gräsmattan med.

I år har jag fortsatt med att samla kvistar och ris i en hög i kanten av ängen. Där har kommit upp en invandrad hallonplanta också, som jag sparar. Han ska få syskon har jag tänkt.

Bin och humlor är fortsatt hotade. Men när jag skriver detta surrar det ivrigt om körsbärsträdet.

Bôs är det nya välansade.

### Lästips: Operation Rädda Bina 
### Mina trädgårdsfoton är från 22 juni i fjol.
### Klicka på länken nu.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 072. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Landet där ortnamnen sjunger

Nyss reste vi i norra Värmland. Luften är friare där, brukade en kamrat säga.
Den sista stora forsen forsade, vissa lador och hus pratade norska eller holländska. Då är det ändå inte 80 år sedan några av deras ägare fortfarande talte finska.

De kom från Sveriges östra halva, från Karelen och Savolax, finnarna. De kom med förändring. Plötsligt gick det att odla säd bort’ på skogen där ingen svensk skulle kommit på tanken att så. Ur askan växte råg. I samma stund blev skogen värd någonting.

Den historien tröttnar jag aldrig på och det beror inte bara på mormors gener från en annan svedjeskog, ett par decimeter österut på kartan. Nu är vi hemma igen och jag läser om raka AK-vägar, om lanthandlar i varenda by, om var Jularbo hittade på Drömmen om Elin och varför.

Kartan börjar sjunga
Sedan klickar jag fram Lantmäteriets karta på skärmen. Datorn är tyst men kartan börjar nynna. Sjunga om Nolla som betyder toppen av en kulle. Om Noppi som betyder knapp, knopp, toppen av en backe. Om lampi som ibland blir lamm och mäki som blir makk eller magg. Ögat skannar och sinnet blir muntert:

Noppiberget, Joppola, Heiken, Garraho, Gattilamagg, Kvarnola, Harjo, Porrotorp, Bickiso, Mackosbäcken, Alagylla, Dauromägg, Labbiasoåsen, Böhönen, Svastanen, Maddila, Rosala, Vinicka, Rajskiberget, Rånolla, Joholaberget, Johola, Mattila, Mackulaberget, Lemmiki, Dullso, Lockso, Kompoberget, Krokolaknölen, Alakylä, Saunola, Pontasfjäll, Ristitorp, Kylgiainen, Halsi, Halsiberg, Vojanmagg, Lamminmagg, Iddikaberg, Igisinoppi, Telkalamp, Pickinlamp, Madulamp, Purala, Akkalamp, Annikanlampi, Kaskenpelto, Niittaho.

Hör du hur det sjunger om ortnamnen norr om mig, strax ovanför svenskarnas odlingsgräns? Motti tänker jag på när jag hör den sången. Nävgröt och fläsk om du föredrar svenska.

Bevarade språket över 300 år
7 000 skogsfinska ortnamn har vi i Värmland. Fortfarande på 1940-talet var den gamla savolaxiskan samtalsspråk i Nyskoga. Den siste talaren dog på 1980-talet. Vi fick en envis gen, några av oss.

Forsen sjunger, lador och hus mumlar om svedjebruk, om tider när finnsocknen Gräsmark hade fler invånare än Kallsta’ sta’.

Strängsforsen sjunger.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 071. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Enögdhet och total ovilja att låta sin uppfattning utmanas

En krönikör i mitt husorgan beklagar sig över att gruppen ”Vi som stöttar Anders Tegnell” ständigt dyker upp i hans Facebookflöde. ”Man kan naturligtvis fråga sig varför vuxna människor går med i sådana grupper” tillägger han och konstaterar att gruppen är odelat positiv till Tegnell och hans myndighet.

Men – den är ju jag medlem i! Jag och 88 034 till. Är vi odelat positiva, vi? Kan gruppens medlemmar karaktäriseras av sin ”enögdhet och totala ovilja att låta sina uppfattningar konfronteras och utmanas”.

Götapetter. Är det en sådan typ jag har gått och blivit på gamla dar, bara för att jag tyckte det var tölitt med hetsen mot Tegnell? Då, innan han gick och blev folkkär.

Grävande undersökning i svart mobil
Har krönikören i den älskade tidningen rätt? Den saken finns det bara ett sätt att ta reda på, min käre Svensson. Du får göra en grävande undersökning. Sagt och gjort, jag gräver. Efter en stund har jag grävt fram gruppen ur min mobil. Den heter inte riktigt så som krönikören skrev (gruppen har med resten av FoHM i namnet också), men man ska inte vara petig.

Jag skrollar ner en bit, förbi de administrativa meddelandena. Det första inlägget ögonen fastnar på är en skämtteckning av den geniale prästen Kent Wisti:
Snart kommer folkhälsomyndighetens råd för sommaren.
– De borde då också dra de riktiga reglerna för kubb en gång för alla.

Nästa jag fastnar för är en bildinsändare av Karl Stefan Stål, Malmö. Två pingviner står och pratar:
– Finns det inget annat att prata om än corona?
– Jo vi kan prata om Anders Tegnell.

Därefter hittar jag ett mem med lila bakgrundsfärg och vit text:
FHM: håll avstånd, helst 2 meter mellan oss.
Hört av norrbottning: måste vi stå såå nära varann ??

En bit längre ner hittar jag filmen som gick och blev viral, med den söta lilla ödlan som tvättar händerna under en kran. Text: ”Kan jag så kan ni”.

Nämnde jag den här filmen som jag också fann i gruppen?

Den som sa’t han va’t
Självironi och distans till sig själv kallar jag sådant. Är inte det motsatsen till enögdhet? Nå, jag vet, perception är en svår sak. Då är selektiv perception mycket enklare. Du ser det du vill se.

Hur var det vi sa när vi var barn? ”Den som sa’t han va’t. Den som nämnde’t han klämde’t.”

Detta gäller förstås oss alla, vad vi än går och klämmer på om dagarna. Tjohoo.

### Tre saker påminns jag om hela tiden efter att ha gått med i Facebook:
### Hat föder hat.
### Skratt föder skratt. Dock har de som saknar humor utvecklat flock-immunitet. Dit räknar jag givetvis inte krönikörerna i min lokala favorittidning. 

***

Jaså, en annan är odelat positiv. Jag som en gång gjorde karriär i spalterna på att vara ettrig, kritisk och satirisk. Tänk hur det kan gå. Snart blir en väl religiös också:

Vi som dyrkar Värmlands Folkblad.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 070. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)