Vårt hotade smultronställe

I går, tisdagen den 28 november, hade jag en insändare i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Gamla Kraftstationen hotas av nedläggning. Ett smultronställe i vår kommun med gofika, mat, artistuppträdanden och utställningar i en industrihistoriskt spännande lokal.

Här är insändaren:

Länk till insändaren i VF: Var rädd om vad vi har

Kan inte göra någonting just nu
Att jag är rädd att verksamheten är hotad beror på att de ansvariga för Gamla Kraftstationen själva anser att det är så. Avtalet med Fortum går ut vid årsskiftet och just nu kan de inte söka kulturbidrag och inte boka vare sig artister eller utställare.

Fakta i korta drag: Kraftis behöver ett avtal längre än de föreslagna två åren om man ska kunna utveckla verksamheten. Man behöver mer utrymme i den röda längan på området. Tanken är att inhysa en glasblåsarverkstad där. Kraftis område kommer dessutom att begränsas rejält om Fortum sätter upp det staket man förvarnat om.

Vi stannar där, innan jag börjar ge mig in i förhandlingsargumenteringen. Den får Kraftis via kommunen sköta.

Då ringde kommunchefen
Jag länkar inte det här inlägget på Facebook. Insändaren blev bra spridd på Facebook under tisdagen och framåt. Tack för allt stöd till vännerna i Deje.

I kvällningen blev jag uppringd av kommunchefen i Forshaga, Torbjörn Falk. Han svarade muntligt på min insändare och gjorde det på ett sätt som jag tycker om. Kommunen är väl medveten om vilken positiv kraft Gamla Kraftstationen är, man vet vad föreningen som driver den efterlyser för att kunna fortsätta att utveckla verksamheten och man vet att det brådskar.

Nu hoppas jag att kommunen kan få Fortum att förstå vilken storm det skulle bli om Kraftis måste läggas ner. Inte minst: vilken positiv PR Gamla Kraftstationens verksamhet med mat, fika, uppträdanden och utställningar är även för dem.

Sympatiskt att ringa upp en insändarskribent och svara. Jag förstår mycket väl om kommunen inte vill debattera i medierna två dagar innan en förhandling och det sa jag. Vad jag inte sa var att det är första gången någonsin en hög kommunrepresentant ringt och hållit dialog efter en krönika eller insändare jag skrivit.

Tack även för det!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Fladdriga reflektioner i stearinljusets sken

Du är en pamponar, hälsar min 3-årige vän. Det betyder pensionär, för dig som inte kan språket. Vi skrattar varje gång han säger det, särskilt han. Sedan säger han det en gång till. Och en gång till. Vi tycker mycket om ordet.

Pamponar.

###

När gammalt folk går halloween till varandra:
– Trick or artrit?

###

Liv och vänskap är som en gammal hederlig enhetsfront. Vi kan inte tycka lika om allt. Men när en blir överens med många om de viktiga tingen är det starkt.

###

Apropå en viss Malta-läcka med påfallande skattefria uttalanden:
En gång i tiden fanns det bara en orm i Paradiset.

###

Sommar. Den teaterintresserade tioåringen, på väg till sitt älskade Västanå Teater i Rottneros för fjärde året i rad, efter att ha spelat sommarteater där hemma:
–  Västanå får ju ha kul på scenen mycket längre än vi.

Daniel Lindman Agorander i rollen som Karl-Artur Ekenstedt i Västanå Teaters föreställning av Charlotte Löwensköld. Foto: Per Hardestam.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

När var det vi fick tända slingan?

I. Förundran

Det händer att jag undrar. Hur står det till inne i skallen på de julförskräckta? Hur tänker de? De där stackarna som tror att det pågår en stor sammansvärjning som håller på och tar december ifrån dem. Inte får de klä ut sig till pepparkakor, inte äta grisfot, inte ha adventskalendern i fred för kippor och hijaber. Alladin-asken, denna heliga, krånglar batikhäxorna med och inte får partiledarn festa med Alfred Nobel. Kalle Anka, han som är ännu heligare, krånglar syltryggarna med och inte får Hanif Bali vara julvärd. Lucia är inte ”hudfärgad” längre, värdshus och gästgifvargårdar serverar kycklingskinka och snart får de inte fippla med knappen till utegranen utan att det blir väsen på insändarsidorna.

De blir så kränkta. Hela Mellansverige är emot dem. Samt Norrland, Götaland och vaheterä, Europa.

Kränkta.

II. Lätt rodnad

Ungefär här brukar mina egna kinder färgas klädsamt skära. Vänta nu, hur är ditt eget förhållande till jultraditionerna, Svensson? Är inte även du en hårdnackad jultraditionalist, fast från ditt medmänskliga håll? La inte du ut exakta regler på bloggen i fjol för hur jul får firas?

Inlägg från 2016:
Regler för hur jul får firas

Mångfald tror jag givetvis på. Alla människor är lika mycket värda. Vi har haft inlandsis i Sverige, här i landet är vi alla invandrare. Det finns ingen 24:e-decembersammansvärjning.

Men – är jag inte onödigt låst i min egen privata traditionalism? Måste det vara helt förbjudet med julmust före 23:e december?

Måste detta gälla alla?

III. Annonsen

Det är en annons i lokala annonsbladet som sätter igång tankarna. Plötsligt ser jag det. De säljer inte julgranar längre. De säljer advents- & julgranar.

”Advents-” !!!

Här har en annan gått och muttrat i åratal över att folk bär in julgranen när advent börjar och sedan tröttnar de på julpyntet den 26:e december. Läs reglerna ovan får du se hur rigid jag är.

Men nu, en stillsam lördagsfrukost i slutet av november, upptäcker jag att något har hänt inuti min egen skalle. Jag inte bara ser annonsen. Jag ser förlåtande på den, nästan småkärt.

Den är en bild av förändring. Självklart har jultraditionerna på Grossbolstorp ändrat sig genom åren, våra egna också. Tomten har inte funnits i alla tider, inte Kalle Anka, klapparna, strumppresenterna på julaftonsmorgonen och julmusten heller. Inte ens Konsum Forshagas gravade sill och den kära vännens sillsallad har funnits i eviga tider.

Det ändrar sig. Julen ändrar sig. Jag inser det, när jag tittar på granannonsen från norra handbollsklubben. Folk f-å-r fila på sina traditioner, bara vi här i huset får fortsätta att göra på vårt sätt.

Jag är förvånad själv men så tycker jag.
När var det vi fick tända slingan på verandan nu igen?

###

Visst är det underbart roligt när man tänker på vad chokladasken heter, som varje främlingsfientlig köper och ger bort till sina lika främlingsfientliga vänner vid jul? Alladin. Hahahahaha!

###

… men säljer ni semlor före fettisdagen, då osäkrar jag min Facebook-tidslinje.

###

Det finns gränser för min okränkbarhet.

###

Hos vissa finns det bara rädsla, hahaha:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Robert och huvudfotingarna

Det finns två sätt. Endera gör du allt själv – eller så tar du med dig en som kan. Fast någon gång hände det ju att även mina bilder blev bra.

Först var jag lokalredaktör. Då ska du både skriva och fotografera. Gissa vad de flesta prioriterar?

Sedan jobbade jag på tidningar som Smålands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Har du följe med fotografer som Kai Rehn eller Christer Höglund, då behöver du bara ställa dig bakom axeln på dem när de tar Bilden med stort B. Sedan har du ingressen klar.

Gissa vilket jag gillade bäst?

På lilla Värmlandsbygden fick vi verkligen plåta själva. Någon gång var jag trots allt nöjd, som här med fotot på konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.

Teckningen ovan är från min korta karriär som skämttecknare på samma tidning, också på 1980-talet. Det såg lite enahanda ut på lätta sidan med mitt namn under allting, varenda gång. Krönikan, dagsversen, skämtteckningen, hela tiden denne Svensson. Raskt döpte vi tecknaren till Persson och dagsversskribenten till Viktor Root. Då blev det skillnad, inte sant?

Här är en av Viktors verser, från tiden när den planerade flygplatsen utanför Karlstad debatterades som mest.

Sanningen ôm Mellerudstôrp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

Viktor Root

### Länk: Vem är rädd för Robert Jäppinen?
### Töl betyder tjat eller tjata.
### En bekant som sökte jobb som lokalredaktör lär ha lagt till följande i sin ansökan: ”Ej fotokunnig. Men bildbar”.

Han fick jobbet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Hemresa för rasen

Rasen finns. Det är ett ord på min hembygds dialekt och betyder arg, förbannad.
Rasen, den mänskliga, finns också. I ental. En enda.

Blir du riktigt rasen kallas du sinnatagg i Norge. En del rasister på vårt klot är släkt med den etterbiggen, rent antiintellektuellt. Då är det kul att minnas att även den mest fradgatuggande främlingsfientlige härstammar från Afrika.

– Hahahahahahahahahaha, åk hem mä’ dig om dä’ inte passer här. Du tar till vänster om Medelhavet å fortsätter söderut å till höger, sen ä’ du tillbaka ve’ dine rötter.

Dä’ finns säkert en särk ôt dig med, sinnatagg. Hahahahahahaha.

### Fundering när jag läser om den vilsna minoritet som protesterar mot att ICA har en person med tyg på huvudet på sin julkalender.
### Heja ICA.
### Tyg is da shit.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Inför Första Söndagen i Kränkt

Jamen skärp er lite. Det är ingen som förbjuder era barn att klä ut sig till pepparkaksgubbar om ni tycker det är viktigt. Kalle Ankas julafton är äldre än många granar men jordaxeln kommer inte att ändra lutning om SVT byter ut klippet där Robin Hood pussar Marion i ljusa natten. Om trillingnöten är utbytt i Alladin-asken kan det bero på kapitalets småaktighet men det är inte ett enda politiskt parti inblandat och ingen maffia av solidariska lagspelare från Söders höjder heller. Är julbelysningen aldrig tänd på era gator kan ni ha valt fel kommun (här i socknen har vi snart Storgatan full av glittrande kometer på lyktstolparna) men det beror inte på profeten Mohammed. Jag lovar. Den karln hade aldrig sett en enda elektrisk lyktstolpe och mycket sällan en knapp som det stod Off på. Han jobbade inte så.

Kycklingkorv är gôtt, gör ett blindtest, ni kommer å älska’n. Äter ni inte kyckling en och annan lördag ni? Förlåt, jag såg inte, ni är så jägarklädda så jag förstod inte att ni är vegetarianer. Kamouflagebyxer å ändå syns ni?

Javisst, det finns en Nobelfest. 10 december. Glass & tomtebloss. Det är en privat fest som ett gäng i Stockholm ordnar. Han som ska ha äran hade en herrgård i Karlskoga en gång i tiden, det är sant. Han behöver inte bjuda varenda människa i hela landet för det. Folk har aldrig gillat nazister i kostym på Kilstasmedjan, det kan jag försäkra er. Där har de andra intressen.

En äkta karlskogasmed brukar skratta gott åt alla som tror att nästnästa söndag är Första Söndagen i Kränkt och att 24:e december är Kränktafton och sedan kommer Kränktdagen och Annandag kränkt. Samt att 12:e januari, min födelsedag, är dagen när en ska klä ut sig och springa omkring och sopa och ropa att det är Tjugondedag kränkt.

Skärp er nu. Det finns ingen Batikhäxa långt där uppe i rymden som siktar på just dig och dig och dig med strålpistol. Det är bara jultomten som har hängt glitter i hornen på äldsta dragrenen. Jesusbarnet hade inte vitt skinn och inte kunde han fornsvenska, men det visste ni väl redan?

Får det vara lite glögg? Vi har kränkt den själva.


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Arbetskläder, tjohoo!

Är jag tvärilsk ena dagen får jag lov att ge ett erkännande den dagen dumheten korrigeras. Så här är det nu: erkännandet.

Ibland tar jag i. Det är alltid de inläggen folk minns. Du är bäst när du är arg, brukade de säga på P4 Radio Värmland och TV4 Värmland när jag hade krönikor där.

Förmodligen sant men jag vill inte vara arg jämt. Det finns så mycket solidaritet, vacker natur, löplust och goa ongar att vara glad åt. Dessutom behöver den goda ilskan blandas ut. En kan inte se rött jämt, kroppen måste få chansen att känna skillnad. Omgivningen med.

Då var jag vred
Den 5 maj 2016 var jag arg. Klicka här om du inte tror mig:
Ni borde skämmas

Inför 2017 skrev jag dessutom bland annat den här profetian i ett blogginlägg:

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

Ett stolt steg
Nu har min profetia blivit sann. I går, den 21 november, kom förskolläraren i familjen hem med ett styck skaljacka, ett par skalbyxor och en varm och skön fleecetröja. Arbetskläder, tjohoo!

Ett litet steg för vår familj som förhoppningsvis är helpensionerad innan skalkläderna är utslitna. Men ett stolt steg för min kommun. Jämställdheten går framåt.

Nu hoppas jag bara att resten av kommunerna i fosterlandet tar sig samma funderare över arbetskläder och rättvisa. Det finns även kvinnor.

### Grattis, både personal och arbetsgivare.
### Bra arbetsmiljö och personalpolitik brukar vara till nytta för båda.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

En lista med underlig historia

Rensar vidare i lådor, skåp och hyllor. Hittar min sista plånbok. I den en lapp som jag kanske är den enda människan i världen som kan förklara.

Kanske.

Listan det handlar om är skriven på baksidan av en överbliven kontrolldefinition från Forshagaetappen vid o-ringen 1996. Klassen D14 Lätt. Första kontrollen, nummer 357, är en punkthöjd. Fast det har ju ingenting med min lista att göra.

Du kan aldrig i världen gissa den listans historia.

Tihi!

Fotnot: en plånbok hade man sina pengar i, barn. Så kallade sedlar med siffror på. Här förvarade man även mynt. Små runda metallbitar med mindre siffror på. Alla sedlarna och mynten gick att byta mot saker, det kallades kontantköp. En sorts transaktioner som pågick i många hundra år och efterträdde byteshandeln.

Pappersbitarna och metallstyckena gick även att tilltvinga sig vid så kallade kontantrån. Rånade man hus där det fanns pengar så kallades det bankrån.

Sådana hus fanns i många kommuner, en del hade flera stycken.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och   … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.


Här är ett annat ord som skräms:
###
Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.

### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)