Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.


Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Folkvettsbenägen? Ja tack

Det är alltid lättare att få stöd för ett nej, säger en vän. Han råkar tycka annorlunda i en lokal fråga som just nu engagerar många.

Detta funderar jag mycket på. Min vän är klok, uträttar mycket bra här i världen och vet hur både politik och masskommunikation går till. Sånt har han sysslat med hela sitt liv.

Har han rätt?
Varför skulle det i så fall vara så?

Två sorters konservatism
Jag brukar ibland tala om vardagskonservatism. Det är något som många av oss bär inom oss. Även sådana som jag, som sannerligen inte är konservativ i politisk mening. Med vardagskonservativ menar jag att vi gärna sitter på samma plats vid köksbordet vecka ut och vecka in och ofta tappar bort glasögonen på precis samma ställe varje gång.

Den sortens vanor.

Jag tror det är sådan vardaglig konservatism som rör till det för min vän. Han blandar ihop två begrepp:

# 1. Vardagens små vanor får gärna vara sig lika och bör bara ändras lite i taget, ty så är vi skapta.

# 2. I övrigt är de flesta av mina bekanta väldigt förändringsbenägna. De betalar sin skatt och hoppas att välfärden ska bli bättre, de gläds över nya Konsumbutiken, nya Lärcentret samt nya återvinningscentralen och hoppas på en starkare regering, fler poliser och mer resurser till skolan och sjukvården. Alltihop goda förändringar. Just det: förändringar!

Försämringar är en annan sak
Det är i det perspektivet vi säger nej. Nämligen när de politiska förslagen vi protesterar mot skulle göra livet sämre för folk. Samhälleliga försämringar är alltid lätta att få stöd – mot.

Förändringsbenägen? Ja tack.
Förnufts- och folkvettsbenägen?

Ja-a tack.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelser från en liten mandelkubb

Det kommer en dag i en mans liv när han inte ser …tårna. Detta skulle emellertid aldrig hända mig var det tänkt.

Sedan hände det.

Titta på gamla fotografier av undertecknad. Där syns en smått anorektisk ung man som flänger kring i livet, fortare än maten hinner fastna. I mellanstadiet var bältet så tajt kring midjan att det inte gick att få runt huvudet, ty sådant provar en elvaåring. I 30-årsåldern vägde jag 63 och gick fortfarande springande genom livet.

Springet har fortsatt, visserligen hindrat av en grinig nacke och rygg de första sju-åtta åren på 2000-talet. Då hade det redan hänt, det som aldrig skulle hända. Maten fastnade. Under tjugo års tid gick jag upp ett kilo om året. Plötsligt en dag kallade den kära vännen mig ”min lille mandelkubb” när jag stod naken framför spegeln.

Stressade gjorde jag fortsatt, även om det dröjde innan jag kunde börja springa igen. När löpandet väl kom igång hjälpte det mycket för själen och muskeltonusen men inte för kroppshyddan. Jag fortsatte att gå upp.

Banta? Jag? Aldrig
Då dök Michael Mosley upp, mannen med 5:2-metoden. Jag log i mjugg och fortsatte mitt liv som vanligt, visserligen med tre löppass i veckan. Ingen bantningsmetod i världen skulle kunna fresta mig, jag hade inte tid och inte lust.

En dag kom den kära vännen hem med en lapp från jobbet.

Frukost: 250 gram filmjölk och en skiva hårt bröd med en halv skinkbit men inget smör. Förmiddagsfika: kaffe, halv skiva hårt bröd utan smör. Lunch: 100 kalorier soppa, en skiva hårt bröd utan smör. Eftermiddagsfika: kaffe eller vatten och en halv skiva hårt bröd utan smör. Kvällsmat: två skivor hårt bröd utan smör, på dem ett halvt skivat ägg vardera och ovanpå äggskivorna hackad tomat och gurka samt italiensk salladskrydda.

Ät detta varje 2-dag (förslagsvis måndag och torsdag), då behöver du inte fundera över menyn.

Den lappen avgjorde saken. Jag blev en 5:2-man. Det tog tid och ibland tog det kraft men på några månader hade jag gått ner de tolv kilo jag tänkt mig. 74 kilo är mer lagom för en 175-centimetersman. Diagrammet med min nogsamt nedplitade viktkurva var vacker som en solnedgång.

Tjohoo!

Har bältet krympt?
Efter att målet var nått fortsatte jag pliktskyldigast med en (1) likadan knäckebrödsdag i veckan någon tid, men snart hade entusiasmen falnat och jag slutade. Vägde mig gjorde jag inte lika ofta men när jag gjorde det hade vikten ökat varenda gång. Jag är numera en karl som maten fastnar på, särskilt kring magen och trots att jag tränar.

För några veckor sedan gick det inte att ljuga för mig själv längre. Bältet i vildmarksbyxorna har inte krympt, det är midjemåttet som ökat. Varje onsdag när Vandraren och jag ska ut på rask långpromenad bland fåglar och kulturhistoria får jag den saken bekräftad. Du är en mandelkubb igen, Svensson.

Dags igen
I tre veckor har jag hållit på igen. 5:2-schema med fast meny på måndagar och torsdagar. Ibland är jag en trasa när den kära vännen kommer hem från jobbet, men belöningen är värd det. Sakta lossnar kilona åter från min stolta front.

Nu väntar jag bara på dagen då mina tår och jag åter får ögonkontakt. Knäckebröd är gott, knäckebröd är gott, knäckebröd är gott.

Not.

### Jag vet att Mosley inte menar att man ska köra precis samma meny varje 2-dag, men för mig är det enkelheten som gör att det fungerar.
### I början var burken med het nudelsoppa en favorit, men jag tröttnade både på den och på Varma koppen.
### Den här gången ska jag verkligen hålla fast vid en 5:1-dag i veckan, när viktmålet är nått.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra  (c) Sven-Ove Svensson

Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Berättelsen om en informationsklyfta

När jag gick i åttan kunde jag inte använda en skivspelare. Sådant skapar mindervärdeskomplex och visade på något som jag inte begrep den gången.

Hur sätter jag igång en skivspelare? Bevisar min okunskap någonting? Jag har ju lätt för mig i skolan.

Ja. Den berättar om en klasskillnad mellan mig och tandläkarns trevlige son. Klyftan satt i föräldrarnas inkomster vilket i sin tur skapade livsstilar på olika ekonomiska nivåer. Jag lyssnade på musiken när den händelsevis dök upp i radion. Han direktimporterade en amerikan som hette Chuck Berry.

– Lyssna själv nu, när jag går upp och äter.

Gärna. Om jag bara visste hur en gör. Är han bra den där Tjack Bärri?

Han har inte språket
Klassklyftor finns av många slag. Den de flesta tänker först på är väl de ekonomiska skillnaderna. Börsbolagens vd:ar tjänar 54 gånger så mycket som en industriarbetare, klart att det är en klyfta. Marian som sitter utanför mitt Konsum med sin mugg, han ser också skillnad. Hela dagarna.

Här kan han inte ens språket, fast vi är några som försöker. Husvagnen kallar han caravan.

– Säg efter mig nu. Hus-vagn.

De små skulle ätas upp
Vi var småbönder, dessutom bosatta i en utkant tyckte samhället. En bra uppväxt, närmare till äldre generationer har jag aldrig haft, inte till orrspel, storspov och rådjursstämplar heller. Pengar hade vi ont om och ingen bil i början men somnade mätta varenda kväll. Sedan kom det som tidningarna kallade ”jordbrukets strukturrationalisering”. Den gick ut på att farbröderna i Lantbruksnämnden bestämde att de stora gårdarna i grannskapet skulle leva och de små skulle ätas upp. Då fick vi små hålla auktion på våra traktorer, harvar och höbalar och våra pappor och mammor fick ta jobb långt borta i centralorten. Fast de inte ville.

Då hade vi först fått lov att sätta granplant på de av våra åkrar som inte heller dög.

Är informationsklyftan värst?
Även bland oss bönder fanns det klasskillnad. Det fanns de stora, som nu bor ensamma kvar på svensk landsbygd och det fanns vi små som fick flytta. Den rationaliseringen har jag inte hämtat mig från än, fast jag aldrig var skapt att bli bonde.

Storspoven fattas mig och det äkta självförtroendet.

Skillnaden satt i arealen och därmed hur mycket som blev kvar efter att vi deklarerat den 15 februari varje år. När vi kom till högstadiet såg vi att den också satt i vilka som hade häftigast kläder, råd att åka på språkresa och föräldrar som gått mer än sju år i skolan.

Det fanns en informationsklyfta. Den lever än. Ibland tycker jag att den klyftan är värre än alla lönebesked och traktorauktioner i världen.

Lägg ner den försiktigt
Du lyfter pickupen, för den åt sidan och lägger försiktigt ner den mot spåret när skivan börjat snurra. Musiken från Amerika finns inne i det spåret.

Han är bra den där Berry.
Det vet jag nu.

Han heter inte Tjack.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och din fot
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ‘inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

– Sverige, vi har en dekal!

Sverige är så organiserat. Jag tycker om det.

I höstas bildade jag enskild firma, mest för ett roligt frilansjobb jag blev erbjuden. I år är inga jobb bokade än och inte raggar jag uppdrag heller. Det finns folk som lever på att arbeta.

Det hindrar inte Riksbanken. Häromdagen kom ett prydligt brev från dem. ”Efter den 30 juni ska ni inte längre ta emot dessa sedlar och mynt.”

”Kolla pengarna!” står det på en dekal med bild på de äldre 100- och 500-kronorssedlarna och de äldre 1-, 2- och 5-kronorna. Snart ogiltiga! hälsar en Åsa och en Tommy på banken.

– Vad ska jag göra med den dekalen?
– Sätt upp den på ytterdörrn så dina kunder vet, hälsar min själs älskade.

Maliciöst.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

När forskningen gör mig tvärilsk

Några dagar när solen lyst har jag tränat. En ny form av intervallträning: att göra ingenting. ”Lättast går passet att utföra på balkonger med vidsträckt utsikt”, har jag inbillat mig själv.

Där, på vår sällan använda joddlarhylla, inser jag sakta vilken svår uppgift jag gett mig själv.

Jag är uppväxt på ett mindre jordbruk och fick mitt första lönearbete på ett bruk, ett sågverk. Mina späda armmuskler är marinerade med tidigare generationers bondförnuft och arbetarmoral.

Du skall göra rätt för dig.
Du skall icke bära hand i ficka. ”Fryser du ôm hännera?”.
Du skall icke bära mössa inomhus, inte ute heller när du hälsar på någon. ”Har du ägg i mössa’?”.
Du skall icke sitta när det går att stå.
Du skall icke stå när det går att röra på sig.
Arbete befordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd.
Arbetet adlar mannen.
Arbetaren är sin lön värd.
Arbetare i alla länder, förenen Eder!

Lata sig får en göra på körrgårn
Nåja, alla småbönder ställde inte upp på det sista, om arbetarklassens organisering, men en skulle arbeta, den saken var klar. Du fick möjligen vila dig kall därhemma när solen gått ner men när du arbetade skulle du jobba dig svettig, allt annat var herrskapstakter.

När käre far en dag sa till farfar att nu är du så gammal att du kan få lov att ta det lugnt i fortsättningen på vår gård, då blev han tvärilsk berättar de som minns. Farfar pensionären for fort iväg med arga steg till ett uthus och satte sig att sortera potatis i två högar. Stora potäter för folk, grispotatis åt svinen.

Här ska inte vilas, lata sig får en göra på körrgårn.

Nästan som ett riktigt verktyg
Så ser mina gener och min uppfostran ut. Tro nu för den skull inte att jag gått genom livet som någon Arbetets Hjälte, det är inte det jag säger. Vad jag påstår är att när jag försöker lata mig så sitter det en anmoder eller -fader på högra axeln och ropar i mitt öra:

– FRYSER DU ÔM HÄNNERA, PÔJK?

Då letar en fort efter något att plocka med. En dödstädning att slutföra. En diskmaskin att tömma, fylla och starta. En kaffedukning tills Hon Som Är Kvar I Arbetslivet kommer hem. Ett blogginlägg att fila på. Den gamle murveln, författaren och informatören i mig tror att även ett bloggjobb får räknas som arbete eftersom det utförs med tangentbord. Ett tangentbord är nästan som ett riktigt verktyg, tänker han. Vad ska en fattig pojke göra, när grispotatisen är uppäten?

Ibland tror han till och med att sånt som du gör med truten är arbete.

Misslyckas båda gångerna
Nå, en dag bestämmer jag mig för att försöka. Du är faktiskt 66 år, Svensson, varenda månad kommer det små bidrag från ett par pensionsinstitut och ingen snö har du att skotta. Du kan lika gärna ta det lugnt, du får det. Sol’n skiner, sätt dig på balkongen och gör inte ett enda dugg. Jämt ittnô. Gör dä’.

Två gånger försöker jag. Båda gångerna skriver jag stolta Facebookinlägg om min intervallträning i att göra ingenting.

En liten stund går det att lura sig själv men inte länge. Tung är kunskapen, när den sakta går upp för mig. Dystert är mitt skarpa forskningsresultat:

Jag kan inte sitta stilla, tomhänt.
Ingenting finns inte.

Jag blir så förbaskad. Så jädra tvärilsk. Vart f-n är potatisbingen? Har vi ingen potatisbinge? Inte en gris ens, bara tjugo inplanterade vildgrisar borta på skogen?

Dretvinter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Då ringer 80-talet

80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.
Vad svarar en på sånt?

Saken är den att 2014 fick vi fiber (tralla la) och där ville inte Telia vara med (suck) för de vill äga sin fiber själva. Vi fick lov att byta tv-leverantör och valde Canal Digital (lite sämre men fick duga). Box köptes, program begloddes kväll efter kväll. Det var om några bönder som ville bli gifta, om en tjock expert på tjuvar och om gråtande amerikaner som klappade gamla svenska skjul. Samt nyheter, sport, kultur, dokumentärer och natur (tralla la).

Efter två år hoppar Canal Digital av. Plötsligt är boxen vi köpt för dyra pengar värdelös men vi får gärna behålla den (*hurrar ironiskt åt valfriheten*).

Ny box, ny fjärr, nytt paket
I vinter var det alltså dags att välja igen. Vi kan fortfarande inte be Telia som var bäst men det finns andra som påstår att de tänker leverera. Tack tack. När jag kommer hem efter en vecka på annan ort står den där och glänser. Nya boxen.

Nu börjar en tid av studier. Vad har vi för kanaler? Hur funkar fjärrkontrollen? Finns det ingen Komma ikapp-funktion, lovade dom inte det?

Det är då 80-talet ringer och vill ha mig tillbaka.

– Har vi dom?!!
Visst var 80-talet en besvärlig tid i min tankevärld, åtminstone sista halvan när egoismen började sitt intåg på allvar i fosterlandet. Samtidigt var det då jag lärde mig titta på kultserier som Doktorn kan komma. För att inte tala om Kvinnofängelset, gamla versionen med den liknande accenten och de blågrå färgerna.

Mitt i självstudierna hör detta 80-tal av sig. Vad som händer är att jag råkar knappa fram en kanal som har båda serierna. Jösses. Kult! Tv-historia! En lång stund sitter jag och frossar i axelvaddar, hockeyfrillor och flygande doktorer med gruset sprutande kring landningsställen. En karl bär till och med attachéväska, vart tog de klassmarkörerna vägen? Minns du vad vi kallade mobilen?

Hoppas hoppas hoppas att vi har Love Boat också.
Tralla la.

Har nån sett min nalle?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra