Rårört ägg och ömsinthet

Det är första maj. I mammas hem fick de ”äggröra” då, som de kallade det. Morfar var facklig pionjär bland Karlstads byggnadsarbetare och första maj var en dag att fira. Äggröran var en rå äggula med massor av socker. Den skulle hon och syskonen röra för hand med tesked i varsitt glas tills röran blev ljus och luftig.

Godis!

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, den gillar folk av alla hudfärger och tror på humorn. Varenda dag vill den skratta minst tre gånger.

Min dröm är högtidstal i maj (till och med digitala sådana håhåjaja) men den tycker också bra om andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst har kunnat uttrycka musikaliskt hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 065. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Lilla fotokursen för ettriga

Dagens inlägg har en sensmoral. Sälj dig aldrig till Mammon och inte till någon annan djefvul heller. Det straffar sig.

Såhär är det. Just när coronan kom till trakten fick jag min kallelse från sjukvården. ”Kom till hudmottagningen, nu är det dags.” Någonting i den stilen stod det. Hudförändring på ryggen. Jag for till stan, intygade i entrén att jag inte hade hosta, feber eller snuva och släpptes in. En trevlig doktor bedövade, skar och sydde tre stygn. Sedan såg han mig djupt i mitt före detta hårfäste och ordinerade salva, solskyddsfaktor 50 och en vacker solhatt.

Han sa så. En vacker solhatt.

Nu är jag sådan skapt att jag lyder doktorer. Efter en afton på nätet hittar jag den. Vacker solhatt, 224 kronor. Lycklig går jag till brevlådan tre dagar senare och hämtar kartongen. Provar, blir kär vid första påtagningen, trivs.

Det ligger ett reklamblad i kartongen också: – Lägg ut bild och rätt hashtag på Instagram så kanske du blir den som får din hatt gratis.

På så vis.

Fnittrig ber jag den kära vännen om hjälp. Min solhatt ska få sina 15 minuter av berömmelse.
– Kan du ta en bild av mig och hatten? Bakifrån. Det är hatten som är huvudsaken.
– Hattar brukar vara det.
– Ja ja, knäpp nu.

Sedan börjar en äktenskaplig cirkus, trädgården runt. Ju längre tid det tar, desto mer stressad blir jag. Nej, inte riktigt så mycket byggnad i bakgrunden. Nej, försök få med mer hatt och gör bakgrunden renare. Nej vänta, bilden behöver att det händer nåt. Mer kratta. Mer hatt och kratta!

Jag är stressad för att grannarna ska se mig. Inte ser vi hur bilden ska bli när vi tar den heller, sol på skärmen gör att inget syns här utomhus. Till sist muttrar jag, ja jag gnäller högljutt faktiskt. Står där på knä med en krattjäkel i näven och skäller på henne jag älskar.

Den bilden blir bra. Den tar vi. Tack! Fort in nu.

***

Två dagar senare ser jag vad jag har missat. Det är då jag upptäcker hur bra hennes första foto blev, det som jag skällde på. Där är solhatten, där är krattan, där är lekstugan. Allt. Bilden är perfekt. Hela fotot vibrerar av längtan i coronans månad. Hon har tagit årets bild och jag såg den inte.

Ser du inte hur gubben med krattan riktigt suktar efter ett slut på pensionärskarantänen, längtar efter liv i trädgården igen, vill att vi åter ska bli tre generationer, inte en?

Ursäkta, har jag sagt vilken lyhörd och fin bild du tog?
Den är underbar.

Längtan våren 2020. (Foto: Inger Nilsson).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 058. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Schysst! ni som kom på

Sliter med en text. Det är så roligt. Han är lång och besvärlig för strukturen måste göras om och jag måste stoppa in en och annan belöning och plantering, tvätta språket och kontrollera fakta. Berättar du om en bro måste det vara rätt bro, inte en annan bro tre mil nedströms.

Det vattnas i munnen när jag tänker på det, precis som med löpning.

Han är bara till för min egen glädje, texten, men varje dag denna vår gör han mig glad. Särskilt när tre stygn i ryggen fortfarande gör att jag inte vill springa.

Tjechovs gevär
Tack, ni som hittade på språket. Tjohoo! ni som uppfann bokstäverna. Schysst! ni som kom på att vi människor är berättare, ett påhittarsläkte. Alltså hittar jag på.

Belöning? Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Du kan kalla det den långa textens vätskekontroll. Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

Plantering? Kanske som Tjechovs gevär? Det som hänger på väggen i början och därför måste avfyras innan berättelsen är slut.

Smått yra
Det är vår. Solen skiner och luften är frisk så låt oss plantera. En och annan litterär blinkning med ena ögat, går det också för sig?

”Det var en man som gick i hallen och rotade. Nu fann han ett par löparskor. De var smått yra av morgonluften.”

Sliter med en text när andra möten är inställda. Dödar älsklingar, stryker upprepningar, byter tid. Jag har massor av onyttig nytta att uträtta.

Trivs.

### Våren 2020 drabbas även synonymordlistorna av galghumor.
### Söker på ordet inställda.
### Får svaret: motiverade, manade, sporrade, uppeppade, peppade, laddade, sinnade, inriktade, lagda, hågade.

Ska jag alltså se det som att jag suttit med på massor av inställda möten i min dar? Hmmm.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 056. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Välkommen i vårt vardagsrum, Anders Tegnell

Skriv dagbok om coronatiden, sa jag till en skrivintresserad ung man. Bra idé sa han. Gör det du också morfar, så kan jag få ärva din dagbok sen.

Mitt barnbarn L förstod precis hur jag menade. Detaljer, känslor, hur pandemin påverkar våra liv. Det är sådant vi behöver dokumentera och föra vidare för att folk ska kunna dra lärdom av minnena i framtiden.

Så jag skriver. Klipper coronaskämt från Facebook och råd från Folkhälsomyndigheten och klistrar in. Plitar ner egna känslor och episoder. Hur jag plötsligt låter bli att träffa folk i flera veckor. Smyger som en skabbräv mellan hyllorna på biblioteket i väntan på att mamman med barnet vid sökdatorn och utlåningsautomaten ska gå därifrån, så jag törs gå fram. Hoppar ut i skogen när vi möter ett brett sällskap i milbanan bortanför Ängbråten.

De andas ut hela tiden, tänk hur folk är.

Inte personligen
I en tidning jag prenumererar på gör de enkät om viruset. Elma, 18 år, från Stockholm blir intervjuad. Hon rör sig obekymrat på stan tillsammans med två av sina väninnor.

”Ingen av oss eller våra familjer är sjuka, därför känns det här med corona ganska långt borta. Det är ingenting som påverkar oss på ett personligt plan, säger Elma.”

Jag hade en arbetskamrat en gång som kallades Elma. Elsa Lindskog, en tuff men under ytan varmhjärtad kvinnlig pionjär bland värmländska journalister, länge en av få kvinnor i branschen. Jag kommer att tänka på henne. Vår Elma skulle ha blivit rätt förbaskad på unga Elma men också tyckt synd om henne.

Häng med lite, skulle hon möjligen ha tänkt. Läs tidningarna, se på nyheterna. Var rädd om dig lilla vän. Se till att myndigheterna skaffar beredskapslager. Se till att läkarna väljer dig. Det är åtminstone vad den här blödige men under ytan tuffe exreportern tänker. Allt medan Sverige sjunker djupare in i sin karantän.

All tid, ingen ro
Vi som inte jobbar inom sjukvården eller med myndigheternas dagliga presskonferenser har hur mycket tid som helst men ingen ro att fylla den med något. Mer än just myndigheternas presskonferenser.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att dessa myndigheter skötte informationen dåligt. De mumlade, hostade, harklade och fumlade. Det står jag för. Då, när jag efterlyste en människa med tröja som förmår trösta oss. En sådan där som brukar träda fram vid varje stor kris. Vår tids Lottie Knutson.

Han har trätt fram nu. Han har till och med börjat bära tröja. Välkommen i mitt vardagsrum, Anders Tegnell.

Bra information är näst bästa medicinen.

### Ordet karantän kommer av 40 dagar.
### Det har funnits i svenska språket sedan 1687 och kom via franska quarantaine (fyrtio­tal, fyr­tio dagar, karantän), ursprungligen från italienskan. 40 dagar var spärrtiden för dem som misstänktes vara pestsmittade på 1400-talet.
### Fyrtio dagar? Då känner dom inte vår corona. Hon är tuffare än så.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 054. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tankar vid en toarulle

Toapapper hamstrar de. Ha! På vår tid fick vi vara glada om vi hade någon gammal kolorerad veckotidning kvar att skrynkla.

Ja barn, det är sant. Utedassen var vår tids bibliotek.

***

Fredag. Förståndig bekant i politiken skriver på Facebook att hon nu går in i frivillig karantän.

”Jag litar på det kloka i myndigheternas beslut att inte stänga allt just nu.

Desto tyngre faller då ansvaret på oss som har ett val, som inte måste vistas i folksamlingar! Det handlar t ex om oss gamlingar.”

***

Lördag förmiddag. Skickar mejl om två möten på måndag. ”Det grämer mig, men jag kan inte komma på måndag. Jag är förkyld och vill inte riskera att smitta ner någon i dessa tider.”

Det är en mycket lindrig förkylning.
Min inlevelseförmåga är inte lindrig.

***

Varför gör ingen reportage om toapappersindustrin? Den skär guld med täljkniv just nu, när svenska folket är skitoroligt.

***

Lördag lunch. Vi beslutar arbeta hemma den närmaste tiden om behovet skulle uppstå. Eventuella jobbförslag lämnas vid dörren.

Dock kommer vi fortsätta att pussas.

### Fick mothugg när jag kallade Corona en hon, för att hon slutar på a.
### Lustigt med våra feminina ord. Här på Grossbolstorp säger vi broa, sola, älva, morota, stôga, matta, nåla. De har honkön allihop. 

Ut i sola nu.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 049. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När budskapet mumlar gör även talaren det

Kul att mitt inlägg från i går fick igång diskussionen. Roligt när kunniga arbetskamrater från förr sätter tankarna igång i den här skallen.

Mitt inlägg handlade om vårt behov av tröst. Du får gärna kalla det något annat; att lugna folk, att få oss att tro på budskapet. Det handlar i varje fall om något mer än bara fakta.

Naturligtvis är det inte tröjan det bygger på, även om jag tror den haft betydelse i några av de händelser jag beskriver i inlägget. Ibland är tröjor tv-mässigare i våra vardagsrum än slipsar. Det viktiga är att talespersonen kan sina fakta, finns i händelsernas mitt – och förmår nå ut genom tv-rutan på ett sätt som vi tror på.

Det är en tröst att se på och lyssna till någon som samlar oss.

Inte svårare med virus
Trovärdigheten sitter i talespersonens sätt att framföra sitt budskap. Men den sitter förstås också i tydligheten. När budskapet mumlar då gör även talaren det. Jag vägrar att tro att det skulle vara svårare att kommunicera om virus, smitta och smittskydd än om ett knivöverfall på en utrikesminister, en kärnkraftsolycka i Sovjet eller ett mördat barn i Västvärmland.

Om budskapet är tydligt förstår vi även mycket knövvliga fakta. Det går bara så mycket lättare om vi tror på människan i rutan.

Fått en större roll
Sådana människor har faktiskt just klivit fram, vid några av de större tv-händelserna som jag minns sedan 1986. Det har inte varit en slump att de intervjuats men när de visat sig fungera extra bra har de givits en större roll, just för sin förmåga.

Tv-producenter är inte dumma.

### Det är inte en tillfällighet att romaner, dramatik och journalistik så ofta går från det enskilda till det allmänna. Att till exempel låta en person representera något större.
### Det är så god pedagogik alltid har fungerat. Vi har lättare att identifiera oss med en medmänniska än med 15 eller 500.
### Gårdagens inlägg: Jag längtar efter en Lottie Knutson

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 046. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Jag längtar efter en Lottie Knutson

Jag vet inte om du har tänkt på det, men vid stora kriser är det två sorters talespersoner som kan dyka upp i tv-rutan. En av dom.
Den ena sorten tröstar oss. Den andra icke.

Det är som om tillvaron drar lott om vem det blir. Varannan gång går det illa. Den som ska trösta oss ska helst bära tröja eller lugn dialekt.

I år har vi ingen tröstare. Det har inte klivit fram någon än.

Dålig kommunikation
Jag tänker inte nämna några namn. Du får knäppa på din tv själv och göra din egen bedömning. Själv ser jag bara hesa hummande talesmän som harklar sig, hostar, ser nervösa ut och stakar sig, vart jag än tittar.

Jag vill gärna tro att det ska gå bra ändå med coronaepidemin. Så bra det nu kan gå. Ni som tycker att världssvälten är värre har naturligtvis rätt. När detta skrivs är det tio gånger fler som dör i fallolyckor i Sverige, än som ens smittats av corona. Det är bara trösten i tv-rutan det gått riktigt illa med, hittills.

Nu citerar jag mig själv, från en krönika i något som hette Skyddsnätet, en gång i tiden:

Vårt behov av tröst
Vårt behov av tröst är omättligt, skrev författaren Stig Dagerman.

Det är inte sant. Ibland gifter du dig eller vinner tipspromenaden på firmafesten eller segrar i en folkomröstning. Då är det bortkastat med tröst, sjung människa, dansa och le! Vem vill ha tröst när det är stolpe in? Hur var det finnen sa under långa natten på Tiomila? ”Följ mig, jak går bra i dak”.

Kommen hit i min sorglösa fundering efter ett muntert möte med orienteringsklubben sätter jag på text-tv. ”Extrasändning med anledning av överfallet på Anna Lindh”, blinkar skärmen. Extra extra. Utrikesministern skuren i armen på NK:s varuhus.

Resten vet du. Du vet var du befann dig när du fick beskedet, du vet hur du reagerade, du minns alla dessa timmar framför nyhetsuppläsare och flimrande textremsor. Det var inte bara armen på ministern, det var levern och ådrorna och…

Plötsligt har Stig Dagerman mer rätt än någonsin. Ett helt land, ett helt folk stelnar till strax innan vi ska gå till valurnorna för att rösta om europaslanten.

Som en folksaga är hela historien. En svart berättelse om hur Törnrosa ligger på sitt operationsbord i tretton timmar, utan att någon prins kommer och kysser henne tillbaka till livet. Aldrig har jag sett så många medmänniskor med fuktiga ögon som den torsdag när Törnrosa dog.

Gunnar Bengtssons vackra tröjor
Det är då jag förstår vilken roll de har, de där figurerna i min tv-apparat. De är trygghetssymboler. Tröstnappar. Minns du inte Gunnar Bengtsson? Karlen med alla hemstickade tröjor som satt och tröstade oss kväll efter kväll när Tjernobyl hade farit i luften. Minns du inte polisen Sandberg? Karlen med den lugna norrländska dialekten som satt och tröstade oss när lille Kevin hade blivit mördad i Arvika. Inte Sabina alltså utan Kevin.

I dag har vi fått en ny sådan tröstnapp i rutan. Den nye heter Leif Jennekvist och jag tror att han är väldigt effektiv, för det låter han, men han är lugn och trygg också. Dessutom svarar han som vi vill att en polis ska svara varje murvel.

– Vi vill att det ska bli rätt… svarar Jennekvist och tröstar oss.

Ja-a, nickar vi framför tv-apparaterna i riket. Ja-a, måtte det vara rätt mördare de har tagit, säger vi, för då har en 35-åring nyss blivit gripen strax utanför Råsunda fotbollsstadion. Samma stadion där Anna Lindhs söner och make samtidigt satt och tittade på matchen, fast de hade gått in och löst biljett de.

Lovar att inte hämnas
Det här är ännu svårare att förstå eller skriva. Jag vet inte om jag kan förklara ens för mig själv. Men det hemska är att den de har tagit passar oss framför rutan precis, för att vi ska bli en aning trygga igen och tröstade. Ja ja, tänker sådana som jag. Jo jo, det förstår man ju att det var en sådan de grep. Sådana är dom.

Inneliv. Läderstövlar i ungdomen. Jetsetkrogar. Kokain. Fotbollshuligan. Högerextrem. Precis en sådan som vi älskar att hata. Vi hatar alltid hellre 35-åringar än lössläppta psykiatrireformer.

På min text-tv har Anna Lindhs äldsta pojke skrivit brev till alla som stöttat familjen. Han lovar sin mamma i himlen att han inte ska tänka på hämnd.

Då gråter jag igen. Jag som ändå har kritiserat henne många gånger. Fast när knivar riktas mot demokratin har sådant mycket lite med saken att göra.

Vi vill vara trygga. Vi vill att det ska bli rätt.

Då klev hon fram
Där är det slut på citatet från min krönika på nätet den gången. Varför jag inte nämnde Fritidsresor informationsdirektör Lottie Knutson? Hon som också klev fram när vi behövde tröst och ingen annan kunde ge den. Svaret är att tsunamin inte hade inträffat än.

Hon bar också tröja.
Jag längtar efter en Lottie Knutson.

Fotnot: 35-åringen de grep var inte rätt person, men det är en annan historia.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 045. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Dretvintern, morgonrocken och de alternativa popcornen

Jodå, platsen finns.         

Detta är en service till dig som av någon anledning väljer att inte se på tablå-tv från ottan och framåt lunch i dag, söndag.

Vi andra vet vad som gäller. Man ska sitta i morgonrock och äta långfrukost framför tv:n, från start till mål, och sedan ska man ut på årets första grusrunda. Springandes.

Hmmm, mutter. Dretvinter.

Popcorn för skidallergiker
Nå, servicen var det. Jag hade tänkt mig att ni skidallergiker kunde ägna er åt några videofilmer med den gamla klämmiga biten Popcorn song. Varsågod govänner, klicka och trivs:

Svenske kocken i The Muppet Show. Vansinnigt roligt inslag tycker både jag och den unge mannen som tipsade mig.

Bengt Grives långserve i frack. Filmen innehåller en del annan pingpong också men missa inte långskruvserven.

Hot Butter Pop Corn (dance). Dansversion som åldrats.

Popcorn song goes metal. För all del men klicka gärna på kockvideon igen. Och igen. Lyssna noga på vad han säger.

Rutor för Facebookallergiker
Till sist några facebookrutor jag publicerat. Förresten, varför tittar du inte på Vasaloppet?

Dretvinter.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 042. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Åtta bokberättelser av sju

Min forna arbetskamrat Margareta Holgersson utmanade mig. Berätta om sju bra böcker, en om dagen i en vecka på Facebook.

Man skulle egentligen själv utmana en person varje dag också, som ett kedjebrev, men det lät jag bli.

En rolig uppgift, detta! Skojigt även med alla kommentarer och vänliga ord kring mina boktexter. Sånt gläder en yngling. Fast – när jag nu är själsligen släkt med Vilda bebin så blir det förstås en åttonde text. Den, där regelverket brister. Här är de, alla åtta. Böcker är bra för blodomloppet.

Werner Aspenström: Ordbok

26 januari 2020. Jag har blivit ombedd av min vän Margareta Holgersson att berätta om sju böcker som betytt mycket för mig. Ett svårt val, eftersom sånt beror på dagsformen som läsare. Ibland vill jag bli tänkt åt, ibland tänka själv. Ibland vill jag skratta, ibland bli förbaskad på orättvisorna.

Men – låt oss börja med poesin. Höga visan är vacker kärleksvers, Gustaf Fröding är lyhörd människokännare och språklekare, Bengt Berg är klok lokalt förankrad globalist och Nils Ferlins klättergroda är ständigt aktuell.

Nu var det en bok jag skulle välja per dag. En enda. Då får det bli Werner Aspenströms Ordbok från 1976. Jag tycker om Aspenströms sätt att skriva till synes enkelt om det svåra.

I Ordbok finns också dikten som blivit signaturmelodi för många läsande motionslöpare. Tänk inte träskor, tänk på ett par Nike Pegasus eller vad du nu kallar dina vänner som står och hoppar i hallen:

”SKOR LÄNGTAR UT 

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller. ”

(Werner Aspenström)

Frans G. Bengtsson: Röde Orm

27 januari 2020. Bok nummer två i min sjudagars uppräkning blir Röde Orm från 1941 och 1945. Frans G. Bengtssons berättelse i två delar om vikingen Orm Tostesson och hans resor i olika väderstreck.

Cecilia af Jochnick berättade en gång att hon brukar läsa den varje år. Ett klokt tips tyckte jag och började göra likadant tills boken blivit min mest lästa. Det vill säga näst några höglästa barnböcker och en i slutet av 60-talet tummad citatbok.

Varför jag gillar att läsa denna äventyrsskildring så ofta? Jag vet ju redan hur det ska gå med min herre Almansur, klockan Jakob, det engelska silvret, kung Haralds dotter och bulgarguldet. Allt det spännande, allt det roliga, allt det historiska minns jag.

Svaret är att jag läser om den för språkets skull. Varje gång jag inser att jag blivit babblig även i skrift är det dags att vaccinera mig med den bengtssonska kärvheten.

När Orm sattes till åran som galärslav var han en skägglös yngling. Innan han blev fri från kalifens skepp hade han hunnit få långt rött skägg. Det växte hela tiden ner till åran men aldrig längre. Där skavdes det av.

Av alla sätt att ansa skägg var detta det sämsta.

Barbro Lindgren & Eva Eriksson: Den vilda Bebiresan

28 januari 2020. Tredje boken, utmanad av Margareta Holgersson att berätta om sju: Nu måste jag välja en barnbok till min favoritlista. I vår familj har vi läst många sådana, barnen måste få ett språk. Dessutom är barnboksförfattare som Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Barbro Lindgren duktiga på att förklara de mest komplicerade ting kring liv och död, så att även en vuxen begriper. ”Jag ska bara…”
Läs inte för inlevelsefullt. Då somnar aldrig ungen.
Läs inte utan inlevelse. Då väcks aldrig ungen för litteraturen.

Också här kunde jag räkna upp många böcker, barnlitteraturen är rik. Ronja Rövardotter är bra även som vuxenbok, Pippi Långstrump är en hjälte, mumintrollen ett gäng finlandssvenska hippiefilosofer. Eller varför inte Lille Prinsen, gymnasiekaféernas näst mest citerade? Nå, till slut väljer jag Den vilda Bebiresan av Barbro Lindgren (1982), genialt tecknad av Eva Eriksson.

”En dag när allt är tyst och lite tråkigt får bebin lust att göra något bråkigt.” De raderna blev predikotext när jag en tid var med och ledde kurs för journalister i att skriva levande reportage. Vilda bebin visade sig vara en utmärkt följeslagare till lektionssalen på högskolan i Kalmar. Sista kursdagen läste jag boken och det jag predikat under veckan parallellt:

”En dag när allt är tyst och lite tråkigt” (det är vi journalister när det gått i stå, det är dagens tidningar) ”får bebin lust att göra något bråkigt” (det är dom nya kreativa journalister vi ska bli). ”Han tar en låda ur sin mammas skåp” (allt är möjligt, också där hemma i redaktionsvardagen). ”Nu ska han ut och åka båt!”.
”Och herr Kanin och herr Giraff och lilla Vild får åka med på färden” (det är läsarna) ”- de vill ju också se sig om i världen.”
”Men mamman (det är skrivkrampen men också konventionerna och fegheten inom oss själva) … men mamman ”vinkar sorgset ifrån strand och ropar: TA DET VARLIGT!”
”Då skrattar bebin för sig själv HA HA! Det är ju nu det ska bli farligt!”

Även våra barnbokstecknare är kloka och duktiga. En gång när barnen var små skrev vi till Eva Eriksson och frågade om en viss figur hon ritat. Vi fick ett fint personligt brev tillbaka, där hon avslöjade vem som var förebilden. Hon brydde sig om några unga läsare på Grossbolstorp. Respekt!

Marit Kapla: Osebol

29 januari 2020. Fjärde boken av sju: Marit Kapla: Osebol. Teg Publishing 2019. 811 sidor. (Texten är en recension jag skrev för tidskriften Wermlandiana).

Marit Kapla är journalist. När jag fick höra att hon skrivit en bok, där hon intervjuat i princip varenda vuxen människa i uppväxtbyn Osebol i norra Värmland, hade jag bilden klar för mig. Här skulle vi möta 42 oklanderliga intervjuer på god journalistprosa, välskrivna, dokumenterande och ändå rätt förväntade. Någon aha-upplevelse ska du inte vänta dig i genren glesbygdsintervju i globaliseringens 2019.

Jag hade fel. Naturligtvis hade jag fel.

Det börjar med formen. En dag bestämmer Kapla sig för att ställa upp texten glest och med ojämn högerkant. Samtidigt avstår hon från all person- och miljöbeskrivning ur berättarens perspektiv. Allt vi ser är de intervjuades egna ord.

Ser? Snart tycker jag mig höra de 42 rösterna, som en direktsänd radioteater från byn invid älven. Den avskalade formen skapar förtätning, av den förväntade journalistprosan blir skönlitteratur.

Jag hade ett hum i öronen hela tiden. 

Hör ni det också?
sa jag och gick ut
för vi hade elmätaren på en stolpe
med massor av luftledningar och grejor. 

Så till slut kom jag på …
det är tystnaden jag hör
som jag inte hade hört på tjugo år
i Stockholm.

Här finns de allihop. Stockholmaren, bärplockerskan, Karin i köket på folkhögskolan, dansken som paddlar, Jan som köpte grannstugan och arbetspendlar till Örebro, Åke som blev arg på Ungdomsringen, hon från Tyskland som soldaterna tog pappan för, hon som är god man åt en flyktingpojke, han som började hugga i skogen när han var 14 år.

Ibland skapar några dialektord sin särskilda exakthet. Människoödena staplas på varandra, röst efter röst börjar höras i kören och jag tycker om den kören. I min hand håller jag 811 sidor avfolkning, vemod och ibland vrede, det är sant men också så mycket mer. Lokalhistoria men på nästa sida personifierad världshistoria. Humor, lust att leva, förmågan att klara sig själv.

Marit Kapla har skrivit den bästa skönlitterära debut jag läst på länge.

Gunnar Ehne: Millmarkôrn

30 januari 2020. Femte dagen och femte boken, utmanad av Margareta Holgersson. I dag Gunnar Ehne: Millmarkôrn.

Jag intervjuade Gunnar Ehne flera gånger men blev aldrig nöjd med resultatet. Vi trivdes med varandra, Gunnar och jag, men journalistprosan hade för bråttom och textförsöken blev för taffliga. Så kändes det ofta när jag tyckte för bra om intervjuoffret. De egna förväntningarna blev för tunga.

Det är nyttigt att ha distans till ämnet, sådana gånger. Problemet är att den distansen kostar tid.

Historien om den skrivande lantbrukaren börjar i Gävle, passerar Ransäter och når sin höjdpunkt på gården Hultsätra i Östmark. Där bodde han när han började skicka sina dikter till det lokala annonsbladet. Goda dikter men anonyma. I bygden började folk fundera över vem som gömde sig bakom signaturen Millmarkôrn. Den gåtan löste ingen förrän Gunnar råkade skicka med en egen teckning till en av dikterna.

Då kände de igen stilen. Jaså är det du, Gunnar?

1980 gav förlaget Rallarros ut Gunnar Ehnes debutdiktsamling, Millmarkôrn. Ett 48-sidigt häfte med 39 dikter, de flesta på dialekt. Hur var det han sa, efteråt? En ska sälja sina dikter på bensinmackar, där går de bra… Var det 800 exemplar han sålde på bensinmacken i Östmark? Jag tror det.

”Gunnar är bättre än sin genre” brukade jag säga. Det var ett klumpigt sätt att uttrycka sin beundran på. Som om det vore något fel på genren bygdedikter som sådan. Millmarkôrn var bara så mycket bättre än min vrångbild av en alltför lokal skribent som rimmar hellre än bra. Gunnar var en universell poet, förklädd i lokal dialekt på en bensinmacksdisk i norra Värmland, men väl så bra som de kollegor, vars böcker recenserades på fina kultursidan i huvudstaden.

”Ocken skull sôv nu
när natta int ä länger
än en decimeter”

(Ur dikten Vårnatta).

Ganska snart blev hans dikter populära högläsningstexter, framförda av såväl proffs som amatörer. Min käre far, som inte läst en text högt sedan ungdomsåren i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU, kom då och då och bad mig ordna fram nya dikter av Millmarkôrn om det fanns några. Han behövde till nästa träff med pensionärerna.

Pappa läste dem bra. Det gjorde inte alla, inte proffsen heller. Allra bäst läste en nödbedd gammal klok och humoristisk lantbrukare från Hultsätra. Gunnar Ehne själv.

”TRAKTOR

– Ska ’ru int köp dä traktor?
ropt di te’n
när han geck å harv
mä hästen.

– Kunn ja fôll gör,
sa han,
– men kan en hör lärka da,
sa han,
i en tocken maskin.”

Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien

31 januari 2020. Sjätte boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien.

”- Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrina å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta föttera under eget bord, men visst inte för att vi skulle få barn.”

Inte vet jag om Selma Lagerlöf tänkte i dramaturgiska termer men jag tror det. Som vanligt träffar hon rätt, även berättartekniskt. När berättelsen börjar är hjälten liten och uschlig men snart börjar han växa. Han som heter Jan Andersson i Skrolycka och absolut inte vill ha den där ungen som just håller på att födas inne i stugan i kanten av Svartsjö socken.

Först vill han inte ha barnet.

Det händer att jag hör folk beklaga Selma Lagerlöf som ”aldrig fick uppleva föräldrakärlek”. Då har de inte läst sidan sju i Kejsarn av Portugallien. Den, där Jan får dottern i famnen, henne som han inte vill ha:

”Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.

Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.

– Kära ni, sa han till barnmorskan, lägg hanna här, å känn efter. Jag tycker att hjärtat slår så konstigt.
– Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan. Kanske att ni brukar ha så ibland?
– Nej, jag har aldrig haft det förr, försäkrade han. Aldrig på det här sättet.
– Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?
Nej, det hade han inte.
Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel med honom.
– Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er, sa hon.
Men då kände Jan, att barnet, det ville han inte lämna ifrån sig.
– Nej, låt mej ha kvar den lilla flicka! sa han.

Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på munnen och de andra rentav storskrattade.
– Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.
– Nääj, sa Jan.”

Nu gör han det.

När Jan i Skrolycka senare står på tröskeln och väntar på att någon förbipasserande ska komma med förslag till namn på den lilla får han vänta länge. Till sist bryter solen fram mellan molnen och ger honom namnen: Klara Fina Gulleborg.

Tre gånger har jag fått en nyfödd dotter i famnen. Nog känner jag igen Jan i Skrolyckas stund. Då sjunger änglarna, då glittrar solen! Fortsättningen av den här varma, vackra och sorgliga berättelsen får du läsa själv. Kejsarn av Portugallien, det namnet tar han sig när han blivit galen av längtan efter Klara Gulla som dragit till huvudstaden.

Selma Lagerlöf hade inga egna barn men kärlek upplevde hon och faderskärleken kände hon till hemifrån Mårbacka. Så har hon också skrivit en av de bästa romaner jag läst på svenska. Bry dig inte om att språket är gammaldags, boken kom 1914. Tag och läs! Under tiden funderar jag på att ta en löptur förbi Skrolycka i sommar. Jag ser på kartan att torpet finns i verkligheten, mitt emellan Mårbacka och kyrkan.

Jag vill känna hjärtat klappa och höra vad solen över Svartsjö socken har att säga, nuförtiden.

Roy Jacobsen: De osynliga

1 februari 2020. Sjunde boken av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Roy Jacobsen: De osynliga (översättning av Staffan Söderblom).

Har du sett mitt bokurval den senaste veckan? Undrar du om jag aldrig öppnar en bok författad bortanför den svenska delen av taigabältet? Var lugn. Riktigt så illa är det inte. Världen finns i min bokhylla med. Dikter liksom romaner och andra berättelser har mycket att lära oss om hur det är att vara människa och om hur folk lever på andra sidan de blå bergen.

Självklart bör författare inte ta värvning som turistguider eller kommunala pr-personer. Det är aldrig kulturens uppgift. Trovärdig litteratur låter sig inte köpas, riktiga skribenter vägrar vara influencers som hyllar vad som helst på beställning.

Desto trovärdigare då när en författare med integritet gör själva landskapet till huvudperson. I norske Roy Jacobsens succéroman De osynliga är en ensam familjs ö utanför den karga nordnorska kusten det. Huvudpersonen. Med stor detaljskärpa mejslar Jacobsen fram en trakt och ett liv, så olikt mitt i min vildsvinsskog.

Huvudperson nummer två heter Inrid och är tre år då berättelsen börjar. När prästen inifrån land vågar sig ut till ön noterar han hennes ”rena vita händer, inte ens sorgkanter under naglarna, som inte heller är avbitna utan kortklippta, och de små smilgroparna där knogarna så småningom ska framträda”. Barnahandens smilgropar, det är så vackert och vaket.

Vi läste berättelsen i vår bokcirkel för några år sedan. Nu letar jag fram mina anteckningar om Ingrid och livet där uppe i norr 1913-1928:

”Många välvalda betydelsebärande detaljer, exempelvis stolarna
Hela tiden skicklig gestaltning, som när Hans tar över
Då- och nutiden i texten
Rik research men som vävs in omärkligt
Lärorik berättelse, trovärdig
Hel del belöningar i texten
Översättningen av dialekten intressant
Mycket norsk, säger en del även om dagens Norge
Sällan landskapet har en så viktig roll i böcker jag läser
Skyddad plats
Årstiden viktigare än timmen
Skildringen av barn som blir vuxna fort, begreppet ungdom är ungt
Omanligt gå i fähuset, nytt för mig i Norden
Starka kvinnor, jfr hemma i småbrukarsamhället där jag växte upp, kvinnornas ställning i produktionen”

Nu börjar jag läsa om boken, när jag inte längre känner bokklubbsstressen.

Roy Jacobsen skriver så bra.

Telefonkatalogen och andra

2 februari 2020. Åttonde inlägget om bra böcker jag nött. Eftersom jag känner stor släktskap med Vilda bebin, Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter, Asterix, Troubadix samt Busen Fabian så följer nu det åttonde (!) inlägget av sju, utmanad av Margareta Holgersson. Hon är också släkt i sinnet.

Telefonkatalogen går för övrigt utmärkt att läsa som roman. Det har jag gjort många gånger. Tur jag sparade en.

Ivar Lo-Johansson: Kungsgatan
Moa Martinsson: Mor gifter sig
Jan Fridegård: Lars Hård
John Steinbeck: Vredens druvor
Kurt Salomonson: Grottorna
Folke Fridell: Greppet hårdnar
Sara Lidman: Gruva
Åsa Linderborg: Mig äger ingen
Susanna Alakoski: Svinalängorna
Kjell Eriksson: Att skjuta hästar
Kristian Lundberg: Yarden

William Shakespeare: Hamlet
Jean Racine: Faidra
Molière: Den girige
Bertolt Brecht: Den kaukasiska kritcirkeln
Gunde Johansson: Älvdalssagan
Aino Trosell: Lusten finns, Gråten är borta
Selma Lagerlöf, Susanne Marko och Leif Stinnerbom: Nils Holgersson

Charles Dickens: Pickwickklubben
Jack London: Skriet från vildmarken
Kurt Vonnegut: Slakthus 5 eller Barnkorståget
Joseph Heller: Moment 22
Charles Bukowski: Postverket
John Irving: Garp och hans värld
Michael Ende: Momo eller kampen om tiden

August Strindberg: Hemsöborna
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga
Harry Martinson: Nässlorna blomma
Tage Aurell: Berättelser
Vilhelm Moberg: Utvandrarna
Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad
Göran Tunström: Juloratoriet
Lars Andersson: Bikungskupan
Klas Östergren: Gentlemen
Ulf Lundell: Vardagar

Sapfo: Dikter och fragment (dikter)
Gustaf Fröding: Dikter
Vladimir Majakovskij: Dikter i urval
Nils Ferlin: Dikter
Sonja Åkesson: Man får vara glad och tacka Gud
Werner Aspenström: Samlade dikter
Robert Bly: Prosadikter
Lennart Sjögren: 1452 och dikter från vår tid
Jan Erik Vold och Chet Baker: Furukonglesang
Olav H. Hauge: Använd inte sandpapper
Bengt Berg: Dikter genom 40 år
Jenny Wrangborg: Kallskänken
Sam Carlquist: I morgon skall jag vara lycklig
David Väyrynen: Marken

Olle Hammarlund: Stjärnornas barn

Arnaldur Indridason: Kvinna i grönt
Peter May: Svarthuset
Jan Guillou: Vendetta

Arto Paasilinna: Harens år
Erlend Loe: Volvo Lastvagnar
Fredrik Backman: En man som heter Ove

Erik Bengtson: Marathon: en bok för barn och dårar, lidingölöpare och poeter
Christopher McDougall: Born to run – jakten på löpningens själ
Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Ebbe Schön: Folktrons år
Bengt af Klintberg: Den stulna njuren, sägner och rykten i vår tid
Jack Werner: Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå

Carl Axel Gottlund: Dagbok över mina vandringar på Wermlands och Solörs finnskogar 1821
Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz.
Sven Lindqvist: Gräv där du står
Bosse Sundin: Den kupade handen
Lasse Berg: Gryning över Kalahari
Karin Bojs och Peter Sjölund: Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren
Jan Ollars: Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter?

Crister Enander: I motstånd växer tanken: Från Klara Johanson till Simone de Beauvoir
Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv
Dick Harrison: Jag har ingen vilja till makt: biografi över Tage Erlander
Jens Liljestrand: Mannen i skogen: en biografi över Vilhelm Moberg

Ivar Arosenius: Kattresan
Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen
Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, AnnMari Langemar och Pål Rydberg: Historieboken
René Goscinny, Albert Uderzo: Asterix – Gudarnas hemvist
Morris & Goscinny: Skumt spel i Texas
Robert Nyberg: Guldfeber
Sara Granér: All I Want for Christmas is planekonomi
Mats Jonsson: Nya Norrland

Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk
Kerstin Johanson: Svenska uttryck och deras ursprung
Bengt G. Dagrin: Stora fula ordboken: försummade och förtalade ord framförda i full frihet
Staffan Björck: Romanens formvärld
Ingemar Unge: Skriva kåseri
Lars Åke Augustsson: Lust att skriva (romaner och noveller)
Bodil Malmsten: Så gör jag – Konsten att skriva

Göran Palm: Indoktrineringen i Sverige
Dieter Strand: Kvart över tre i morse
Göran Therborn: Kapitalet, överheten och alla vi andra
Åsa Linderborg & Göran Greider: Populistiska manifestet

Carl von Linné: Västgötaresan 1746
Stefan Edman: Jord att älska
Rolf Edberg: Spillran av ett moln
Bo Landin: Om träd kunde gråta
Lars Lerin: Naturlära
Mikael Skalstad: Fjärilsmöten

… Bra Böckers lexikon, böckerna i vår bokcirkel, Kolossalt mycket sudoku, ännu mer lyrik, Fänrik Stål, Nordisk skolatlas, Bernt Stenberg, Tomas Tranströmer, Ninni Schulman, Jo Nesbö, Sjöwall/Wahlöö, Henning Mankell, Vår kokbok, Killian Mullarney, Dan Zetterström och Lars Svensson: Fågelguiden – Europas och medelhavsområdets fåglar i fält, Sigfrid Durango: Fåglarna i färg, Knut Warmland: Värmländsk ordbok, Eniro Gula Sidorna, delen Karlstad 2004, Myndigheternas skrivregler, Erland Rosell: Ortnamn i Värmland. Debattböckerna, essäerna, haikudikterna samt alla andra bra som jag inte får plats med nu men som ligger som bomull runt hjärtat och förvånade infall i hjärnans vindlingar.

Selma Lagerlöf, har jag nämnt henne? Werner Aspenström? Arto Paasilinna? Bodil Malmstens bloggböcker? Den där rolige, vad heter han nu?

Har jag sagt det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 035. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

-Va?! Är det därför det heter fimp?

Visste du att ordet fimp kommer från ett hemligt språk? Eller att fika, kacka och plit också gör det?

Först kom språket eller nåja, språken. Det blev visst fler än ett. Jag tror det var mänsklighetens bästa uppfinning, väl i klass med väskan, hjulet och pysgöken. Nu kunde vi förklara för varandra var de där goa nötterna växte och varför januariavtalet inte är helt perfekt.

I årtusenden pratade vi på. Språk hänger ihop med att härmas och härmas gjorde vi. Snart uppstod modeord, synonymer och språkpoliser. Heter det hårdra eller hårddra? Stavas Karlstads kommun Karlstads kommun eller Karlstad kommun? Ska det andra k:et vara litet? Skrivs k:et k:et eller k:t?

Ortnamnsmyt eller verklighet?
Helt nya yrkesgrupper och ivrigt trätande grupper av fritidsforskare uppstod. Då har vi ändå inte nämnt den speciella grupp av ordfunderare som sysslar med ortnamn.

”Det heter faktiskt ortsnamn.” Nej.
”Sjön Kymmen i Gräsmark heter så, eftersom tio heter kymmenen på finska”. Nej.
”Molkom fick sitt namn eftersom man mjölkade om korna här, på väg till Oxhälja i Filipstad”. Nej.
”Leverhögen utanför Årjäng kallas platsen, sedan den dagen man såg att det levde i högen av snart begravda koleraoffer”. Nej.
”I Malmö blev en mö mald till köttfärs.” Nej.

Skapade hemliga språk
Språket var bra att ha om man ville kommunicera med andra människor. Det var så att säga själva idén. Fast vad ska du göra, om du vill prata med en annan utan att omgivningen förstår vad ni säger?

Svar: du får förstås uppfinna ett eget språk.

Det var vad som skedde. Snart upptäckte sotare, malungsskinnare, västgötaknallar och andra att det var bra att ha ett sådant hemligt språk. Knoparmoj, skinnarmål, månsing och flera andra hemliga tungomål hörde dagens ljud.

Barnen kom på sina egna.

Så blev ”fimp” till
Det är därför vi säger fimp i dag. Ordet kommer från fikonspråket. Ett av de knövvligare hittepåspråken, tycker jag. Utgångspunkten är ordet fikon. Sedan börjar omkastningen av stavelser. Ta till exempel ordet stump. Du delar det i två stavelser: stu+mp. Sedan kastar du om dem till mp+stu. Sedan lägger du fi (som i fikon) före mp och kon (som i fikon) efter stu. Resultatet blir att stump på fikonspråket heter fimp stukon.

Eftersom landets cigarettrökare är lika lata i språket som alla andra, stal de bara halva uttrycket: fimp.

Så gick det till.

Bakade tallänges
Fika är backslang från skinnarmålet. Även här delade man upp orden i stavelser. Sedan kastade man om dem, bara. Backslang. Malungsordet kaffi blev: fika.

Kacka betyder bajsa och kommer från västgötaknallarnas månsing, som lånat det från rotvälskan som lånat det från latinska cacare. Plit är också månsing och betydde från början knekt, polis. Dojor kommer från sotarspråket knoparmoj, bast likaså.

Nej, nu längtar mina dojor ut. Mandrom ber att få ta min klave och labba.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 032. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)