Vem hotar demokratin?

…och så hamnar jag i samma diskussion igen. Än en gång upprepar kloka medmänniskor att det är ett hot mot demokratin om kommunikatörerna blir fler än journalisterna i fosterlandet.

De har fortfarande fel.

För inte så länge sedan var vi några vänner som tipsade en riksdagsman vi känner, om att han borde ställa en fråga i riksdagen om den digitala klyftan. Vi behöver medborgarguider tyckte diskussionsgruppen jag tillhör. Det höll Mejern Larsson med om, när han ställde sin fråga. Sverige behöver guider som hjälper folk tillrätta i den digitala världen.

Nu hör jag det igen, skallet mot kommunikatörerna. ”Det är partsinlagor de sysslar med”.

Partsinlagor? När en duktig grafiker gör layout på tidtabellen för tåg och bussar i mitt län, hur hotar det demokratin? När hennes kollega reser runt i provinsen och lär personalen i olika butiker att sköta kollektivtrafikens biljettmaskiner, hur blir det ett hot? När produktionsplaneraren beställer det kommunala kollektivtrafikbolagets årsberättelse av ett tryckeri, vad är det för problem med det?

”Får jag ta hunden med till Likenäs?”
Jag känner till bolaget en aning, ty jag jobbade där i 17 år. Vi byggde ut vår lilla grupp av kommunikatörer, eftersom vi trodde på öppenhet. Medborgarna hade rätt att få bra information om hur bussar och tåg gick och vad resan kostade. Får man ha cykel med på bussen? Hund? Hur är säkerheten ordnad för spädbarn? Sådant berättade vi om varenda dag. Inte en enda gång hotade vi demokratin.

Vi trodde på öppenhet. Den slogs jag för, tills firman började svara på insändare, också från anonymt folk. Om vd:arna, de sista två under min tid, brukade vi säga att han springer så fort han ser en journalist och i allmänhet hinner han ikapp honom. Mer tillgänglig än den siste direktörn vet jag ingen hög chef som var.

Det är inte medborgarguiderna på svenska offentliga bolag som hotar demokratin, det är bristen på journalister. Kommunikatörerna på Värmlandstrafik kan inte rå för att ingen journalist i länet lärt sig kollektivtrafikfrågorna och att ingen tar sig tid att undersöka om de 1 881 kronorna per värmlänning används rätt.

Det är redaktionernas fel.

### Här kan du läsa hela riksdagsfrågan om den digitala klyftan: Medborgarguider mot teknikklyftan.
### Tidigare inlägg i journalistfrågan: Skulle vi glädjas åt er död?
### I går berättade Värmlands Folkblad om vår diskussionsgrupp Dispyterna (betallänk).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 919. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tyst, jag läser

I vinter har jag hamnat i ett stim av tegelstenar. Tre välskrivna, ordentligt och envetet dokumenterade författarbiografier närmare bestämt.

Göran Häggs Sanningen är alltid oförskämd om August Strindberg är 439 sidor klok kunskap om karln vars eld var den största i Sverige. Tag och läs, du som vill lära dig mer om mästaren, den regelbundne misslyckaren och dretstöveln en bara måste älska.

Jens Liljestrands Mannen i skogen är 1,14 kilo klartänkt insikt om nationalförfattare nummer två, den temperamentsfulle Vilhelm Moberg som liksom Strindberg varvade mästerverk med mindre lyckade alster och allmän besatthet. Även här är jag ivrigt imponerad av den djupa grundforskningen, kunskapen, alla dessa betydelsebärande detaljer. Läs!

Smyger inte på tå
Nu till 681 sidor om Karin Boye. Vårens bok i vår bokcirkel heter Den nya dagen gryr och är skriven av Johan Svedjedal. En första genombläddring med nedslag här och var i den lika imponerande författarbiografin får redan pulsen att öka. Bildmaterialet, bara det!

Ingen av de tre författarna smyger på tå för skrivarna de skildrar. Nu ska det bli intressant att se hur Svedjedal lyckas visa oss Karin Boye i helfigur.

Mig får han indirekt att undra om inte Boye och Liljestrand är släkt. Nyfiken som jag är så letar jag reda på svaret. Lysande tycker en annan recensent.

– Somnar du ifrån den där boken så slår den ihjäl dig, säger hustrun, när jag ligger på min kudde och tränar underarmsmusklerna med boken lyft.
– Ingen fara. Då är risken större att jag glömmer att sova. Tyst nu, jag läser.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 916. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mina fem måsten

Andas, äta, kramas, skratta – och skriva. Så ser mina måsten ut. Den kvintetten blev min.

När jag var 20 år hade jag en bok som förklarade allt. Det gör ingen bok längre. Man får läsa många böcker, lyssna mycket – och tänka själv. Solidaritet, tänker jag, det är en bra början.

Jämfört med dinosaurierna som levde i 180 miljoner år är människan en evolutionens sommarkatt, skrev Andrev Walden härom dagen. För 50 år sedan var vi många som blev revolutionens sommarkatter, tänkte jag när jag såg hans träffande uttryck.

Nå, vår bok hade ett fel som var viktigare än de andra. Synen på demokratin.

Det undviker jag skickligt
Ett måste är det, skrivandet. Det fick bli en blogg och ett Facebookkonto. I båda fallen undviker jag skickligt att nå ut alltför brett. Inte för att jag inte kan knepen, (nåja…) men för att den stora upplagan inte är lika viktig som det lugna samtalet mellan eftertänksamma vänner. Vi som vet vad vi vill och på vems sida vi står i klassamhället Världen, men som tillåter oss lyssna i alla fall.

När jag har bråttom mitt i eftertänksamheten blir det Facebook. Det är en lycka när jag någon gång är nöjd med en textruta där och det dessutom verkar som om jag nått fram till någon. Kanske till smilgropen, glöm inte mitt fjärde måste.

När jag inte har bråttom blir det bloggen. Ett otidsenligt sätt att publicera sig, jag vet. Vad bryr sig dinosaurierna om det?

Jag har förresten ett måste till.

 

### Några textrutor från januari:

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 915. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mästerskapet den kloke aldrig vill vinna

– fundering över vad som följde på kampanjen Satsa på dig själv, näthatets introduktion och de första trollens födelse

Det är alltid lättare för en otrevlig att bli bäst på att vara otrevlig.
Det är alltid lättare för en hatare att hata hårdast.
Det är alltid lättare för ett nättroll att behärska trollrollen värst.

Försök inte tävla, du glade. Försök inte bli likadan, du snälle. Tävla aldrig med folk som föraktar människor.

Det är alltid lättare för egoisten att vara egoist.

### Bli aldrig likadan.
### Det är häftigt med medmänsklighet.
### Satsa på de många, inte på de få.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 909. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nymoderatska nyspråket mot nya höjder

Säga vad man vill om Sverigedemokraterna. Men det händer faktiskt att de utesluter den politiker som råkar säga vad de innerst inne tycker.

Det är mer än man kan säga om moderaterna. Såhär tycker tydligen de, innerst inne:

(Tweet på från den ledande m-riksdagsmannen och röstmagneten HB, efter att han börjat tweeta igen).

### Fotot från skogen ovan har inget samband med den moderata tweeten. Skägglav kräver frisk luft för att trivas.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 905. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Romarna är inte kloka”

Talarmanus till min tiominuters inledning vid det offentliga mötet med Karlstads Humanistiska Förening den 27 december.
Övriga inledare: Eva Fredriksson och Peter Olausson.
Ämnet för diskussionen: Emin Tengströms bok Romarriket runt – en fiktiv resa i den antika verkligheten.

1. Inledning
– Romarna är inte kloka! säger Obelix i den tecknade serien Asterix. Jag återkommer till honom.

Ewa och Peter är historiker. Det är inte jag. Men jag har läst boken. Min bakgrund är att jag är före detta journalist och informatör. Krönikör och skrivkursledare och en del annat som har med skrivande att göra.

2. Munkfors, inte Rom
Först vill jag be att ni hänger med på ett tankeexperiment. Jag vill att vi vänder på perspektivet.

Tänk er att det hade varit Munkfors, inte Rom. Tänk er att vi har en liten ort ve’ älva’ som vill växa. Precis som med Rom 700 före Kristus. Men nu är vi vid Klarälven, inte Tibern. Tänk er att det hade varit dom goda munkforsingarna som hade satt upp en gyllene milsten. Inte mitt på Forum Romanum – men mitt på centrum, nära Altans Pizzeria.

– Här, hade dom sagt. Här börjer all’ väger nö.

Och så hade dom börjat bygga vägar åt alla håll i sitt imperium. 272 huvudvägar, sin tids bredband. Efter varje romersk mil en ny milsten. En mil var 1 479:e meter. Åt alla håll, från torget utanför pizzerian. Forum Smegàta.

Då hade alla vägar gått från Munkfors. Det är förresten fel att säga att alla vägar bär till Rom. Dom började där. Dom bar ut i världen och var 8 000 mil långa, raka och välplanerade.

Dom var byggda för att förflytta arméer. Legioner.

I Munkfors fall hade dom alltså gått till avlägsna provinser som Klarälvsdeltat, Svarta havet och varför inte Rom. Då hade väg 241 till Sunne gått å åka på, på vintern.

Om det hade varit Munkfors, inte Rom. Då hade inte lärt folk sagt Quo vadis, dom hade sagt Vart skarru? Då hade det inte stått Carpe diem på västra Europas väggar. Det hade stått Kôrp timmen.

(Korpa timmen).

De facto hade hetat Dä’ faktum och Marsfälten i kanten av det gamla Rom hade hetat Jala. Som är ett mycket bekant område i Munkfors.

Alla dessa latinska sentenser (Veni, vidi, viciå dom) hade fått ersättas av kärnvärmländska talesätt som: ”Fatti va far min, men inte åt han möss” och ”Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta”.

3. Romarrikets roll
Jag försöker inte göra turistreklam för Munkfors. Jag försöker bara göra det tydligare vilken viktig roll romarriket har spelat för vårt språk och vår världsbild.

Romarriket lever vidare i massor av uttryck och på många andra vis, i språk och i handfast materia. Från ”Tärningen är kastad” och ”Bröd och skådespel” till Colosseum, Via Appia och Hadrianus mur. (12 mil lång, 4,5 m hög).

Eller i vår almanacka. Mars efter krigsguden. Maj efter växtlighetsgudinnan Maia. Juni efter himladrottningen Juno. Juli efter Julius Caesar, augusti efter kejsar Augustus. September till december efter räkneorden.

4. Emin Tengström
Jag var aktiv i miljörörelsen på 70- och 80-talen. Då har man hört namnet Emin Tengström förut. Han som blev Sveriges förste professor i humanekologi, 1981. Då var han redan klassiker, bland annat vikarierande professor i latin.

Tengström är född 1929 och har skrivit böcker om allt från latinet i Sverige till bilen, klimatet och myten om informationssamhället.

5. Boken
Och nu har han alltså skrivit den här: Romarriket runt: en fiktiv resa i den antika verkligheten (Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie, nr 138).

När jag har hållit skrivarkurser genom åren, har nästan alla deltagare använt sig av ett av två sätt att komponera sin berättelse. Det ena sättet brukar jag kalla: Hur ska det gå? Det andra heter: Resan.

Vänta, det finns ett tredje sätt som också är vanligt. Cirkelkompositionen.

Här använder Emin Tengström just resan, för att säga det han vill ha sagt. Resenärerna som blir våra ögon är två romerska män i yngre medelåldern. Quintus och Sextus. (På munkforsska: Femt’ å Sjätt’).

En dag under kejsar Antoninus Pius regering, på 150-talet efter Kristus, bestämmer dom sig för att lämna Rom. Dom vill se resten av hela det stora riket. Det som nästan ingen gjort. (Aha, nästan ingen).

Båda tillhör välbärgade familjer. Reskassan består av guldmynt. Resten hoppas dom låna på platser där det finns banker. (Aha, det finns banker!).

Dom åker vagn, ofta med den kejserliga posten. (Aha, en fungerande post).  Dom rider, med hästar de köper efter vägen. Dom åker med större fartyg på havet och flodbåtar på floder. Ett tag går dom, tillsammans med romerska soldater vid stranden av Donau.

Då är dom glada att ingen därhemma ser dom. Om du tillhör riddarklassen i Rom. Då är det inte värdigt din ställning att färdas gående och med vanliga soldater.

Resan tar över ett år, från april ena året till augusti nästa.

När dom kommer till Britannia handlar resan i hög grad om Brexit. Fast det vet dom inte.

När dom kommer till Delphi ställer dom en fråga till oraklet. Svaret blir:

– Ni kommer att komma hem. Men ni kommer inte att känna er som hemma.

Tengström är gammal klassiker, som sagt. Han har massor av kunskaper att bjuda på. Boken är likadan. Det blir väldigt många bilder på gamla stadsplaner, stadsportar, amfiteatrar och torg. Men är det levande skildrat? Fungerar gestaltningen? Känner vi närvaron?

Ibland. Ibland inte. Boken är läsvärd men stundtals blir den väldigt mycket en katalog över romerska stadsnamn, vägar och byggnader.

6. Tillbaka till Obelix
Jag lovade ju återkomma till Obelix. ”Romarna är inte kloka”, säger han. Hade imperiet utgått från Munkfors, då skulle han i stället ha sagt:

– Romera ä’ att bra händi’.

Kan ni ert munkforsmål, så vet ni vad händig betyder. Där. (Det betyder knepig). Men Obelix hade fel. Att kunna styra detta stora rike var skickligt.

Det hindrar inte att jag gillar den galliska byn som gör motstånd. Jag hade inte heller gått med i den europeiska Stor-Staten.

Tack för mig!

### Vägar, språk, byggnader och kultur

(Anteckningar inför den efterföljande paneldiskussionen.)

Vägarna förenade
Det var inte bara varor och krigshärar som passerade på de romerska vägarna. De bidrog också till att ”sprida tankar och idéer, konstnärliga influenser och filosofiska och religiösa läror”, däribland kristendomens.

Under en period på flera hundra år byggde romarna 8 000 mil vägar, inom ett område som nu omfattar mer än 30 länder. En del av vägarna håller än i dag.

Latinet förenade
Ett annat av verktygen för att hålla samman romarriket var språket. Kommandospråket för soldaterna var latin. Administrationen sköttes med latin. Pensionerade soldater bodde i städer som byggdes lite varstans i riket och tog språket med sig.

I dag är rumänskan ett dotterspråk till latinet. Även i delar av Schweiz talar man ett språk nära släkt med latinet. Franskan, spanskan och portugisiskan är också romanska språk.

Latinet har betytt mycket långt efter att romarriket fallit. Tussilago farfara, Castor Fiber och Grus grus hade inte hetat så, om det inte varit för romarna. Vi hade inte haft vårt alfabet.

Även i svenskan har det haft betydelse. När man nyligen undersökte språket i ett antal artiklar i Sydsvenskan, fann man att 16 procent av orden i kulturartiklarna hade sitt ursprung i latinet, 12 procent i ledarna och 8 procent av orden på sporten.

Karlstads Humanistiska Förening hade inte hetat som den gör och inte mitt manuskriptheller. 

Byggnaderna förenade
Först tycker jag att Emin Tengström blir lite tjatig när hans bok räknar upp vad de båda resenärerna möter i var och varannan romersk stad som de besöker. Överallt rätvinkliga gator, thermer, en akvedukt, ett forum, några tempel, en amfiteater, en teater och en hippodrom.

Efter ett tag inser jag hur byggnaderna (liksom latinet, vägarna och administrationen) hade en extra uppgift. De bidrog till att hålla riket samman. Romarna var grundliga med att sprida sin kultur.

Det var inga små skapelser. Forumet i Augustoritum i Gallien var 100 x 300 meter stort. Amfiteatern i Italica, Hispania, hade plats för 25 000 åskådare, teatern i Emerita Augusta, Hispania, tog in 6 000 och i hippodromen i samma stad 30 000 personer.

Fick bo hos hans gästvän
När de kommer till Lugdunum (Lyon) har de tur. För där har Quintus och hans familj en gästvän.

Romerska familjer hade ofta gästvänner på en rad platser. Där kunde de bo när de besökte platsen. Precis som de själva tog emot gästvänner i sina hem.

Hos gästvännen fick de både mat och sovplats och framför allt en möjlighet att lära känna orten och den lokala kulturen bättre.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 904. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

För stor kanon

Ibland behöver jag lyssna på klokt folk. Då går jag till Ingemar Unge och hans handbok Skriva kåseri.

Den boken är full av språkliga matnyttigheter, även för den skribent som aldrig tänker skriva ett enda kåseri i sitt liv.

Prova om du kan stryka alla onyttiga småord.
Försök ta bort alla ord som ber om ursäkt, det brukar göra texten starkare.
Ordet kåseri får aldrig förekomma i ett kåseri.
Utropstecken ska användas när någon vrålar.

Det där var fritt ur minnet. Detta femte råd är det inte:

”En sak får däremot definitivt inte förekomma i ett kåseri och det är personlig bitterhet. En kåsör må slå sig på tummen och dratta på ändan spalt upp och spalt ner, men personligt gnäll och voj är inte något som prenumeranten har betalt för att möta. Tvärtom, läsaren har rätt att kräva att i något avseende bli uppiggad, uppretad, förbannad eller åtminstone förvånad; det är inte missmod kåsören ska ingjuta utan kamplystnad och djeflar anamma. Adrenalinförhöjningen går utmärkt att kombinera med flatskrattet och till och med leendet.

Humör, kort sagt, humör och temperament.

En kåsör måste med andra ord noga hålla gränsen klar mellan personligt och privat och göra skillnad på något som kan vara allmängiltigt intressant och sådant som luktar personlig fiendskap.

Därför tillåts inte kåsören att av personliga skäl angripa en snäsig expedit, en oförskämd bibliotekarie, om något sådant kan tänkas, eller en bufflig taxichaufför: en dagstidning är en alldeles för stor kanon för sådan skärmytsling.”

Alldeles för stor kanon.
Det är klokt sagt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 888. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen.

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 887. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)