I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen.

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 887. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Jubileet fortsätter

I morgon fyller bloggen år. Här är jubileumsskrift nummer två. Tjugofem dikter av vår lätt lyriske medarbetare, Viktor Root, för första gången samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut. Tjohoo!

Sanningen
– 25 dikter från en bit in i skogen

Sanningen om en pseudonym

Det hände sig att jag fick ansvaret för lätta sidan på den lilla tidningen Värmlands-Bygden. Efter ett tag tyckte både läsekretsen och jag själv att det såg dumt ut med mitt namn under allting. Kåserier, skämtteckningar, dagsverser – överallt stod det Sven-Ove Svensson. Då döpte jag om tecknaren till Persson och dagsverspoeten till Viktor Root.

Var jag nu fick de namnen ifrån.

Efter ett tag blev Viktor så verklig för familjen, att när en äldre herre från Deje ibland ringde trodde barnen det var Viktor Root. När jag stod på scenen och läste hans verser trodde jag själv att jag var han.

Klicka på länken ovan om du vill läsa Viktors dikter, för första gången samlade i ett brett urval för utskrift.

Läs mer om jubilerande Svenssons släng:
7 års klåda

Länk direkt till första jubileumsskriften, femton favoriter från bloggen, klara för utskrift:
Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 886. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

7 års klåda

På fredag fyller bloggen år. Här är femton favoritinlägg samlade i ett enkelt häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut. Tjohoo!

Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren


Jubileum 16 november

I mellandagarna 2004 tackade jag för mig som krönikör i Värmlands Folkblad. Just då var det rätt skönt, jag var trött på min egen röst. Dessutom tycker jag att kommentatorer, narrar och djävulsadvokater ska bytas ut ibland. Särskilt sådana som försöker vara personliga.

Sju år senare orkade jag inte hålla tyst längre. Skrivit hade jag gjort hela tiden men inte krönikor och mest för byrålådan. Nu hamnade jag på Facebook och strax därefter i bloggvärlden. Ännu en sjuårscykel i mitt liv var över. Den 16 november 2011 kunde jag lägga ut de första inläggen på Svenssons släng. Stolt över att ha fixat det tekniska på egen hand och ivrig att lära mig mer.

Sjuårsjubileum i dagarna alltså. Nej, jag ska inte sluta fast det var nära för en tid sedan när tvivlet satte åt. Tvivel både på den egna förmågan och på folks lust att besöka Slängen. Det vände. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

I dag skriver jag det mesta i anteckningsprogrammet i min mobil men det jag vill ha sagt är sig likt.

Hur ska vi nu fira sjuårsjubileet? Jag tänkte uppmärksamma det genom att samla några texter från Svenssons släng, några favoriter i repris. Här ovan är första häftet. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 885. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Apropå veckans profet

12 livsregler

1/ Skratta minst tre gånger om dagen ihop med den du älskar.
2/ Se på en fågel, ett moln eller ett träd när du äter frukost.
3/ Var ute minst en timme om dagen.
4/ Läs högt för ett barn.
5/ Duka av efter dig även om din mamma jobbar här.
6/ Åk buss när du kan, bil när du måste.
7/ Var gästfri, mobba ingen, det kunde ha varit du.
8/ Läs minst en klassiker i månaden.
9/ Förvåna dig själv.
10/ Var inte rädd för främlingar.
11/ Hjälp mikroorganismerna att göra mer jord.
12/ Tro inte automatiskt på veckans profet.

Sven-Ove Svensson

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 884. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag får lust att bli partist

Gudarna ska veta att det frestar på ibland, jag är inte annorlunda än andra. ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land”, för att citera min favoritpoet Werner Aspenström.

Åsikt? En del dagar vet jag precis hur det borde gå till:

Tillbaka till en partiskala i stället för att alla ålar omkring i en nyliberal mölja i mitten. Tillbaka till tydliga alternativ. Tillbaka till en arbetarrörelse som är modig nog att tala skarpt om klass, fördelningspolitik, respektfulla pensioner för fattigt folk och rejäla skatter för di rike i sockna. En som törs fortsätta att vara missnöjd med allt som inte är färdigt och vågar lyssna lyhört på missnöjet.

Folk på landsbygden gillar inte att lanthandeln, skolan och macken lagt ner. Folk på forna bruksorter gillar inte tomma fabriksskorstenar och öde skyltfönster. Folk i stan gillar inte telefonköer och hemlöshet.

Jag längtar efter socialliberaler igen. Jag längtar efter en socialdemokrati som kallar sig socialistisk än en gång. Jag längtar till och med efter äkta konservativa, inte dagens liberala låtsasdito.

Tillbaka? Det är fel ord, jag menar framåt. Tänk framåt, se målet, sikta på det. Frihet, broderskap, systerskap, jämlikhet och solidaritet är kloka mål.

Sikta. Gå däråt, var tydlig, ett steg i taget. Framåt!
Sverige är ett klassamhälle.

”Stå inte utanför”
Stå inte utanför, säger mina vänner i olika partier. Gå med och påverka inifrån, när du nu vet så precis hur det borde vara. Såhär kan det se ut i mina sociala medier:

En vän: Du skulle nog släppt på prestigen och satsat på politiken unge man.

Jag: Jag jobbar politiskt stup i kvarten. Bara inte partipolitiskt. Fast det senaste året har det varit nära. För övrigt håller jag på med en lång politisk essä som jag tänkte lägga ut på bloggen någon av de närmaste dagarna. Prestige handlar det inte om, den prestigen är i så fall Löfvens när han kallar sitt parti mittenparti.

En vän: Som sagt var. Du behövs inne i politiken inte utanför. Där är så många.

Jag: Vad du inte förstår är att så mycket av politiken numera pågår utanför partierna. Min essä som jag jobbar med handlar något lite om det. Partierna – de flesta – har fortfarande inte förstått det. Tack för inbjudan, dock, sånt värmer alltid.

En vän: Så länge vi har politiska partier, vilket vi kommer att ha länge än hoppas jag, så är det ändå där som dom tråkiga kompromisserna måste göras. Kompromisserna blir bättre med fler delaktiga.

Jag: Det är klart vi ska ha partier. Problemet är att så många av dem placerat sig till höger just nu, att så få håller fast vid sin gamla ideologi och så få pratar om klass.

Essän blev klar och finns på bloggen: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

Får lust att gå med
Låt oss alltså vara tydliga. Sanningen är att det kliar i fingrarna ibland. Då får jag lust att gå med, känna entusiasmen, ha en uppgift. Det senaste året har det varit nära.

Jag tänker inte dra min politiska historia en gång till. Inte mer än att den formades av jordbruksnedläggningar, 1960-talets ungdomskultur och kriget i Vietnam. Att lösningen heter frihet, demokrati och rättvis fördelning, fast det tog några år innan jag förstod att friheten gick förlorad med Lenin. Att miljön är en ödesfråga och att marknaden inte vet allt och kan allt.

När socialism, demokrati och miljö blev lika viktiga i min skalle fanns det bara två partier kvar att välja på. När den socialdemokrati jag ville skulle vara socialdemokratisk inte var tillräckligt socialdemokratisk fanns det bara ett socialdemokratiskt parti kvar.

Men ändå.
Hoppet, hoppet.

Är inte det politik?
Jag jobbar ju politiskt i dag med, fast utan partibok. Bidrar till att hundratals medmänniskor kommer ut och rör sig i skog och natur på stolpjakt och tipspromenader. Är inte det politik? Bidrar till att lika många går på olika kulturarrangemang med bokcaféet i stan, vid våra forum för samtal, frågor och invändningar. Är inte det politik? Bidrar till att en av flera antirasistiska grupper på Facebook har tiotusentals medlemmar som håller humanismen vid liv. Är inte det politik? Lär nya svenskar hur våra medier fungerar och hur den tryckfrihet ser ut som vi har kämpat oss till. Är inte det politik? Lär både dem och barnbarnen om långa barr och korta, om hur skägglaven gillar frisk luft. Är inte det politik? Skriver ihärdigt mitt trams men också allvar på Facebook, Instagram och denna blogg.

Är inte det politik?

Jag passar inte i politiska partier. Småbrukarsöner med sanningssägartourettes och skrivarambitioner är för obekväma för sånt. Mitt forna journalistyrke gjorde det inte enklare. Livet har lärt mig att jag trivs bäst i församlingar där vi enas kring några få paroller och lägger övriga skillnader åt sidan. Jag gillar olika.

Ty, som jag skrev i en annan tråd:

Min politiskt lyckligaste tid var åren i miljörörelsen, dvs 70-80-talen då vi var som mest aktiva. Har inte ändrat mig om miljön och klimatet och inte om enhetsfrontarbete heller. Min själ är utomparlamentarisk, har jag insett.

### Gullpiparen heter den påhittade fågeln som Maja Skalstad gjort.
### Den är vandringspris i vår årliga tävling i antal fågelarter vid vintermatningen (från 15 oktober till startskottet i Vasaloppet).
### Glasbjörken har Elin Svensson gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 882. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Dretongen i rummet

En gång i tiden hade vi en bildad borgerlighet i Sverige. Rätt ofta var högerpartiet dess parti.

Det var inte mitt parti men man visste att dess partiledare var belevad och att dess riksdagsmän gick att ha i möblerade rum. Varenda en var vuxen, kunde bete sig och förstod att prata och skriva som folk.

Sedan kom kampanjen Satsa på dig själv, nyliberalismen samt som pricken över i:et herr Hanif Bali. Han är riksdagsman för moderaterna. Här nedan ser du ett collage som debattören Maria Robsahm har publicerat. Pratbubblan innehåller följande text:

Din dumma apa! Pucko! Djupt störd! IDIOT! Har du tagit syra?! Ärkesopa! Är du sinnesslö? Batikhäxa! Rondellfyllo! RASISTISKA IDIOT! Jävla public service aktivism! Jävla syltryggar! JÄVLA GODHETSRASISTER! Dryga as!

Fundera över om det är från Hanif Balis skrivande i sociala medier hon har hämtat alla de uttalandena. Fundera över om moderatledaren Ulf Hjalmar Kristersson lagt så mycket som två strån i kors för att förhindra detta förråande av debatten.

Fundera över det fina ordet folkvett.

Fundera över om den partiledare bör styra Sverige, som inte ens kan få en av sina riksdagsmän att sluta kalla folk för sinnesslöa.

Dretongen i rummet.

Ordförklaring
Dretonge – skitunge (värml).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 881. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Radiohistoriens mest talande tystnad

En gång i livet var jag expertkommentator i direktsändning i radion.
En gång. Sedan frågade de aldrig mer. Jag vet varför.

Det var i slutet på 1970- eller början på 1980-talet. Vi bodde i Sunne, jag var lokalredaktör och sådana förväntas veta något om sin trakt. När P4 bestämt sig för att direktsända Sunnes kommunfullmäktige bad de mig och kollegan från konkurrenttidningen att ställa upp som experter.

– Absolut, sa vi. Kul, sa vi. Vi gör’t. Kôstar dä nôt?

Problemet var att dagen blev körig. Jag hade skrivit min fullmäktigeartikel i förväg och väntade bara på att politikerna skulle besluta så som det var tänkt. Sedan skulle jag faxa in min vid behov korrigerade artikel. Så som vi alltid gjorde.

Skriva referatet i förväg hann jag men förbereda sändningen hann jag inte.

Vid hembygdens afton talar alla
Stunden kom, fullmäktige startade och samtidigt sändningen. Vi berättade livfullt om hur det alltid brukar vara många som begär ordet när anslagen till lokala idrottsföreningar och hembygdsföreningar ska beslutas, precis som när det handlar om utskänkningstillstånd. Annars är det tyst på det hedervärda fotfolket. Eller vad vi nu sa, jag minns inte vilka frågor fullmäktigemötet handlade om.

En fråga minns jag desto bättre. Den som varken jag eller konkurrenten hunnit titta närmare på. Vi tyckte båda att den var för obetydlig att berätta mer ingående om i våra tidningar.

Frågan om dykdalberna i Sunnesundet.

Mystiska undervattensvarelser
Nu kom den upp. Järnvägars, måtte inte reportern fråga om just det här ärendet, tänkte både jag och konkurrenten. Inom mig bad jag en blyg bön – men vem har sagt att livet som expert ska vara enkelt?

– …så var det frågan om dykdalberna i sundet, fortsatte kommunfullmäktiges ordförande.
– Ja, sa den pigge reportern från Radio Värmland, Sven-Ove, kan du berätta för lyssnarna vad en dykdalb är för någonting.
– Dyyyk-dalb… sa jag, med sydvärmländsk betoning på första stavelsen. Dyyyk-dalb. Ja-a du… Bedjande tittade jag på konkurrenten. Konkurrenten hade inte heller den minsta aning om vad detta var för mystiska undervattensvarelser.

Vred sig i plågor
Vi hade inte en susning. Varenda flottningsintresserad eller sjöfartskunnig lyssnare till den rafflande direktsändningen måste ha vridigt sig i plågor. Så vitt jag vet tappade vi inga prenumeranter bland traktens flottare, båtägare och experter på hertigen av Albas livsverk.

Men helt säker är jag inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 880. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen”

En dag får jag ett tidningsklipp i min hand. Signaturen Åbergsson är på resereportage i Värmland för Dagens Nyheters räkning. Nu färdas han från Arvika till Filipstad. Ett av fotona visar en mager gammal man som inte tycker kor är så dumma som folk tror.

Den mannen är inte vilken veterinär som helst.

Åbergssons text från söndagen den 2 september 1951 är rapsodisk och bitvis tunn. Jo, jag känner igen problemet, vem har inte varit på snabbtur med pennan i hand. I Mangskog vill han träffa författaren Tage Aurell men denne är inte hemma, Rottneros park har ju de flesta redan hälsat på så den hoppar han över, i Sunne träffar han lokalhistorikern Nathan Hedin och historieberättaren Karl Söderlind, i Torsby råkar han stöta på poeten Axel Frithiofson från Lekvattnet, i Hagfors hänger IF Viking på tork efter senaste matchen ”- ja, skjortorna, byxorna och långstrumporna, förstås”. Allt går både fort och rappt.

Hemma hos ex-führern
Artikeln är rejält baktung. Sista anhalten innan Filipstad är Molkom, där händer det. Åbergsson träffar Birger Furugård, veterinären som en gång ville bli Sveriges Führer.

”När vi över övre Mellerud och Deje kommit dit ner tittar vi opp i en gård mittemot mejeriet. Vi är hos Birger Furugård, ja, ni kommer väl ihåg veterinären från Deje, som stövlade in på Auditorium som svensk Führer för en femton år sen och efter högt föredöme dundrade så det ekade under taket? Här sitter nu en i förtid åldrad och bruten man framför oss, nyss uppstigen från sjukbädden. En lågmäld, stilla människa, som berättar om trav och hästar och kor och en veterinärs vedermödor i ett stort distrikt. Långa resor i smällkalla vintrar med kroppsligt påfrestande förrättningar i stall och lagårdar har tagit knäcken på honom. Men det har funnits glädjeämnen också. Som t. ex. när man gått över en gård med en husbonn och hört hästarna gnägga belåtet från stallet när de känt igen hans tramp. Ingen kan missta sig på gnägget: om han är en god husbonde eller ej – men i Birger Furugårds distrikt har det bara funnits goda husbönder. Så är det en sak till som varit skönt att veta: veterinärens patienter ljuger aldrig, de är inte inbillningssjuka. För övrigt fattar de bra vad man säger till dem, korna också. Det är alldeles fel när folk tror att de är dumma, ånej, de är inte dumma – och så har de charm, konstaterar veterinären i Molkom, emeritus nu sen nyåret.

Som vi sitter där och pratar med honom så halkar vi efter allt travet och alla hästarna och korna naturligtvis in på den förfärliga politiken. Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen framför oss, men han höjer inte rösten. Han kan inte se annat än att utvecklingen gett Hitler rätt: att västmakterna ’nu fullföljer hans ensamma kamp mot bolsjevismen’. Nå, det var väl ändå lite annat också, hr Furugård?

– Jo, jag vet det, där fanns nog en del jag inte tyckte om, i mitt yrke blir man ingen vän av grymheter, men men…

Ex-Führern har inte övertygats om att det funnits några gaskamrar, vill inte tro det, och vad Belsen beträffar, så är han benfast övertygad om att de utmärglade fångarna där hade amerikanerna att tacka för att de inte fick någon mat. Om inte amerikanerna bombat tillfartsvägarna…

Det är på samma gång fantastiskt och gripande och rörande att se honom sitta där och gengångaraktigt lägga ut texten. Fantastiskt när man drar sig till minnes att den här mannen en gång trodde sig vara den som skulle frälsa landet och faktiskt fick en del folk tro att han var det. Gripande och rörande, därför har man ett bestämt intryck av att den gamle veterinären – vilkens högsta glädje är att fara ner till travet i Färjestaden, där han kan träffa gamla klienter – i grund och botten tydligen är en hjärtans hygglig och beskedlig människa, fastan han råkade ha oturen hamna i en tid med alldeles speciella faror för enkelspårigt folk.

Vi har fått något att grunna på under den bit av vägen vi har kvar innan vi är framme i Filipstad.”

Där slutar reportaget.

Historiskt dokument
Övre Ullerud döper skribenten till övre Mellerud, Färjestad får heta Färjestaden, det är irriterande skönhetsfel, och då har jag inte sagt något om intervjuoffrets syn på gaskamrar och läger eller den avslutande överslätningen. De är förstås värre. Ändå blir socialdemokraten och forne vänsterradikalen Rydqvists intervju med den skröplige veterinären i Molkom till ett historiskt dokument, i allt sitt elände.

En av Furugårds sista intervjuer.

### Mannen bakom signaturen Åbergsson var Oscar Rydqvist. Vid sidan av journalistiken skrev han manus till många populära svenska filmer och författade både barn- och fackböcker. Dessutom hittade han på flera av karaktärerna i Grönköping.
### Såhär skriver Svenskt Biografiskt Lexikon om honom: ”Under signaturen Åbergsson var R under mellankrigstiden den folkkäre reportern som DN skickade för att skildra stora inrikes evenemang, en viktig uppgift före etermediernas genombrott. Särskilt följde han Gustav V och Per Albin Hansson i spåren. Med sin demokratiska och lätt respektlösa ton bidrog R till att minska det tidigare stora avståndet mellan styrande och styrda, han ’log ihjäl fördomarna’ (Lagercrantz 1953). Framställningssättet, som snabbt blev ett ideal för yngre journalister, var i hög grad präglat av filmen med korta skarpt belysande repliker och snabba växlingar mellan svepande översikter och intima närbilder.”
### ”Log ihjäl fördomarna”. Det är ett bra betyg även om han inte levde upp till det här.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 879. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett rejält stavfel

Det är ett hårt jobb att vara ordningsman på nätet. För två år sedan upptäckte jag att den livligt trafikerade Karl IX:s gata i vår södra kranskommun blivit omdöpt av någon humorist på Google Maps. Södra Gata stod det.

”Södra Gata”?

Då lovade Karlstads kommun se till att det blev ändrat.
De skrev inte när.

Härom dagen upptäckte jag att det stod fel fortfarande. Jaså stavfel? tyckte kommunen när jag påminde. ”Stavfel”? För all del.
Allt ska en ordna själv.

Kom igen, dags för nya väderkvarnar. Tjohoo!

Före:

Efter:

### Jag är gammal SOS-operatör och kartnörd med livlig fantasi.
### Då finns det fullt av händelser man kan tänka sig skulle kunna inträffa, om vår vanligaste karta döper om en huvudgata.
### Det är den allvarliga sidan av saken. Bra att Google ändrade.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 878. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Ett grupptryck att rösta på SD”

Det är klart jag vet att det finns främlingsfientlighet och ibland rasism i skallen på alldeles för många av dem. Den dryga miljonen svenskar som röstade på partiet som inte är som andra.

Det är förfärligt.

Värst är dock att så många välmenta krafter jobbar för att de ska bli fler.

I ett långt inlägg den 25 september analyserade jag partiets valresultat. Jag vägrade tro att alla deras 1,1 miljoner väljare är rasister. De är inte födda till det. De som blivit främlingsfientliga har ofta valt att bli det, därför att man inbillat dem att det finns en syndabock. En som är orsaken till problemen de ser på sin nedlagda bruksort, sin avfolkade landsända eller var de nu bor.

Den svenske invandraren.

Lyckas skrämma folk för invandraren

Låt oss inte prata om medmänsklighet och om det gamla bondesamhällets gästfrihet som var så varm och klok. Låt oss inte prata om hur invandring alltid har lönat sig för vårt land, ända sedan de första jägarna-samlarna kom vandrande, småningom de första bönderna och lite senare metallurgerna. Eller västgötarna, norskarna, skogsfinnarna, glasblåsarna, vallonsmederna, finnarna, de holländska turismföretagarna. Låt oss inte ens prata om vilka som håller den svenska närbutiksbranschen igång i dag, liksom pizzeriorna, thai- och kinarestaurangerna, vilka som städar, sköter hemtjänst och mycket inom vår sjukvård. Låt oss inte prata om dålig integrationspolitik och inte om asylboendespekulanter som skurit guld med täljkniv.

Låt oss bara konstatera att partiet som inte är som andra har lyckats för bra, när de skrämt folk för invandraren. Har du förresten tänkt på att det alltid är den senaste och näst senaste invandrargruppen det är fel på för rasisterna? Här på trakten hör man nästan ingen som klagar på svedjefinnarna nuförtiden. Inte på de första bönderna som kom hit för 6 000 år sedan, när jordbruket var uppfunnet i Syrien och östra Turkiet, heller. Dem har det varit tyst om länge.

Tack Syrien, förresten. Jordbruksmat är gôtt.

För det rasistiska partiets ledare är alltid de sista de värsta. Alla invandrare var alltid sämre förr – utom de som är sämst nu, men de blir bättre sen. Det där är mest för att inte förre vice talmannen ska behöva gå omkring klädd i renskinn i riksdagen.

Eller naken, om man tänker efter.

En mylla för missnöje

Vad jag skrev i blogginlägget var att det finns en grogrund. Det är där felet ligger. Många politiker och andra krafter är skyldiga till denna fina mylla för missnöje, en blocköverskridande historia om vi ska vara petiga. De som släppte nyliberalismen lös i det nyss så starka samhället. De som lät marknadskrafterna härja fritt, där inga marknadskrafter behövs. De som såg till att klyftorna fick växa med våldsam fart, klyftorna mellan fattig och rik, mellan land och stad, mellan gräddhylla och utanförskap.

Klicka på länken här nedan, om du vill läsa hela mitt inlägg. Jag var ledsen när jag skrev det, men glad efteråt över att så många höll med, delade och kommenterade.

Några dagar senare kom reportaget. Årets viktigaste artikel i min morgontidning Värmlands Folkblad. Reportern Victoria Gund och fotografen Håkan Strandman hade rest runt i mitt län och försökt förstå vad som hände. Varför gick det som det gick i valet?

Numera är det inte ofta jag sparar tidningar men de fem sidorna vill jag ha kvar.

Deras resa känns som Karl Bertil Jonssons triumftåg på juldagen, när han åker runt i rikemanskvarteren med pappa och får fikon för det vackra han gjort. Fast – här är det precis tvärt om. Andra kvarter och motsatt resultat. Socialdemokraterna i Värmland gick bakåt på de flesta håll, precis som man gjorde på riksplanet. Partiet som inte är som andra gick framåt.

Ett dretval.
Ett riktigt dretval.

Anpassat sig till den nyliberala vågen

Såhär låter det, några spridda utdrag ur den långa inlevelsefulla texten. Bit för bit gestaltar Victoria Gund ett samhälle som förändrats:

– Du vet, jag tror inte ungdomarna vet vad Socialdemokraterna står för längre. Det är samma sak med facket. De har inte historien riktigt, och de tar för givet att ha det bra. (Stig Persson, Folkets hus-ordförande i Björneborg).

– Och affären är ju nedlagd, så det finns ingen naturlig samlingsplats längre heller.

– Det är ju det värsta för bygderna när affärerna lägger ned. Och skolorna.

– Jag har varnat för det här i Stockholm många gånger. Jag har sagt att vi måste lyssna på vad som sägs, för jag hör ju signalerna, säger riksdagsledamoten Mikael Dahlqvist.

– Sedan tycker jag inte riktigt man har levt upp till sin ideologi utan anpassat sig för mycket efter den nyliberala vågen. (Peter Franke, socialdemokratisk ledarskribent på VF, som tycker att S tappat mark efter att ha ”spelat för mycket på Sverigedemokraternas planhalva”).

###

Jon Kjellberg och Daniel Medina står utanför Konsum i Sysslebäck och röker. Ingen av dem är förvånad över att stödet för Socialdemokraterna gått ned. Båda två röstade på Sverigedemokraterna.

Att det blev det partiet beskriver de som ett grupptryck.

– Alla andra en umgås med röstar på det och pratar så mycket bra om det och då snappar man upp lite av att det låter bra.

Det finns ett missnöje på bygden också, menar de. Att servicen försvinner och att vården inte är lika för dem som den är för de som bor i centralorten.

###

– Förr fanns det post, bank och flera affärer här, och Folkets hus. Och skolan, inte minst. Nu är allt borta. Det enda som är kvar är förskolan (Inger Larsson, Rottneros).

– Jag vet många socialdemokrater som säger att de röstar på Sverigedemokraterna. De säger att de gör det för att markera (Kenneth Larsson, Rottneros).

Lysande om det sorgliga

Spalt upp och spalt ner bekräftar de intervjuade i bruksort och glesbygd vad jag länge anat. Ett lysande reportage om en sorglig verklighet.

Jag säger inte att socialdemokraterna måste få fortsätta att vara ett självspelande piano vid val efter val. Inte att de alltid måste kunna räkna in drygt 50 procent av rösterna i kommun efter kommun utanför tullarna. Inte när de blivit nyliberaler och kallar sig mittenparti, fjäskar mer för medelklass än för arbetare och sällan talar om klass, rättvis fördelning och jämlikhet.

Hoppas de ser det som lärpengar, det som hände den 9:e september. Hoppas fler gör det. Vi kan inte ha ett rasistiskt parti som går framåt hela tiden. Grupptryck ska inte vara till de främlingsfientligas fördel.

Det är dags att göra något åt orsaken till det grupptrycket. Orsaken är att folk är missnöjda i glesbygd och bruksort. Försök förstå och gör något åt det utanförskapet. Det är ur den som folkfientligheten spirar.

Invandraren är inte problemet. Problemet är klyftorna.
Ett land ska inte ha sociala självsprickor.

Länkar

### Länk till mitt inlägg om grogrunden för många av de 1,1 miljonerna: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (Svenssons släng, 25 september 2018)

### Länk till Victoria Gunds och Håkan Strandmans reportage: Kampen kom av sig – historiskt tapp för S (Värmlands Folkblad, 29 september 2018, betallänk)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 873. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)