Löparlärdom nr 150

Jag har vänner som tar selfie varje gång de springer. Andra lägger ut karta över löprundan med sträcka, tid och kilometertid i diverse medier. Varenda gång.

Det där är springarens ensak, tycker jag. Var och en får bli salig på sin fason. Själv är jag av annat slag.

Lärdomen? Mitt råd är att du funderar på saken, internet glömmer aldrig. Personligen berättar jag gärna att jag springer, ibland till och med hur lång rundan är. Men du får inte veta tiden.

Aldrig.

Folk blir så avundsjuka när de hör hur mycket tid jag lyckas skrapa ihop på en enda kilometer.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Mysteriet med Graf III

”Högvatten, Norgegräns och Graf III är några ledtrådar inför nästa veckas utvandring. Det går någon och svär bland gråalarna.”

Så skriver jag. Högvattnet räknar han ut direkt, Vandraren. Det är vattentornet. Graf III klarar han inte.

Inte jag heller, visar det sig. Dret också.

Vi vandrar en förmiddag i veckan, det brukar bli tre timmar med fikarasten, och vi går så att vi får rejäl puls och svettas. ”Gryningspatrullen”, skriver jag i almanackan efteråt. ”11 km”. Till ritualen hör att den för dagen ansvarige ska skicka kamraten en gåtfull beskrivning i förväg.

Även denna vecka är det dags. 07.30 på klockan, några grader kallt, ishalka på elljusspåret när vi halkar uppför backen mot vattentornet. Därifrån skogsstigen neråt och över nya hygget och nerför branta backen mot södra infarten och gångbanan intill älven. I ryggsäckarna smörgås, varm dryck och clementiner. Efter älven en mindre hackspett i en torr björk.

Gåtornas lösning
Norgegräns? Mmm, förr trodde folk att Dyvelstenen, traktens egen bautasten, var gränssten mot Norge.

Var går det ”någon och svär bland gråalarna”? Svar: vid Löved. Löv som på al snart, ed som i svordom. Löv-ed. Herrgården med den uråldriga historien och prunkande växligheten heter så.

Allt det där är vardagsmat. Värre gåtor har vi hört. Vi fikar vid rastplatsen bredvid stigen intill fågelsjön Norra Hyn och ser tranor och svanor cirkulera över myrmarkerna. Efteråt hittar jag årets första tussilago på stigen, alltid en lycklig stund.

Den mindre kända tredje graven
– Nu får du hitta sista biten själv, säger jag till Vandraren och ger honom ett flygfoto med Graf III inritad. Han är synnerligen kartvan och nu ser han att det inte är någon båt vi ska till. Det är ett fornminne, okänt för honom och okänt för mig med till för några dagar sedan.

Jag har hittat en anteckning om en tredje forngrav på bergen en kilometer norr om Löved. De två Ätterösera känner vi redan. Bronsåldersgravarna där vi hörde en bronslur den gången jag höll miniföredrag om platsen, medan vi åt våra ostsmörgåsar. Det lät så bortifrån Ekenäs. Tre gånger. Vi undrar fortfarande vad det var. Kamraten var mycket imponerad över min tajming.

Brons. Gjort av koppar från Spanien och tenn från England. Eller var det tvärtom? Isolerade var de inte, förfäderna.

Den tredje graven fann jag på en karta på nätet och skrev ut. Nu ska vi bara hitta den i terränglådan också.

Klättrar och letar
Vi klättrar uppför branten strax norr om herrgården, ser hur vildsvinen har rotat i mossan i skogen uppe på platten, hoppar över ett rejält dike och följer stigen norrut. Passerar ett mindre hygge mellan Nordängen och Ätterösera och tittar på flygbilden jag skrev ut. Där är stensättningen markerad strax norr om hygget. Jag har ingen bättre karta med den inritad. Vi jämför med orienteringskartan och försöker lokalisera graven.

Det vet en väl att forngravar brukar ligga högt, med utsikt? Alltså klättrar och letar vi efter en samling stenar en bit upp i branten. Den ska vara rund, tre meter i diameter och 20-30 centimeter hög, skriver Riksantikvarieämbetet på utskriften jag delat ut.

Övermossad fyllning av 0.2-0.5 m st stenar varav en del skarpkantade. Upplagd på berg i dagen. Något utrasad i kanterna. Beväxt med tre tallar, mossa och ljung.”

Det är snart 30 år sedan ämbetet var här och tittade. Tallarna kan förstås vara fällda.

Hittar den inte
Det skulle ha blivit en triumf för mig som vandringsrundepåhittare. Tredje graven, än en gång skulle vi ha hört bronslurar och sett lurviga förfäder steka älg vid en munter lägereld. Men icke. Vi hittar den inte. Två kartnördar som vi, detta är ju bedrövligt.

Vi får gå hem, jag med svansen mellan benen.
Dret också. 
Detta går min ära förnär.

Dagen därpå har jag läst på om kartkoordinater och beväpnat mig med gps-klocka runt armen och Skogsstyrelsens webbapp i mobilen. Det får bli en löprunda. När jag närmar mig norra kanten på hygget klickar jag fram webbappen och följer den röda punkten som är jag, tills han når precis mitt i stensättningen, där den är utmärkt på webbkartan.

Vilken prima mänsklig pokémon en ändå är.

Då kommer tvivlet
Jaha. En grop precis bredvid stigen, nedanför berget. Men resten stämmer, tallar finnes, ljung och mossa likaså. Skymtar det inte lite sten under mossan jag står på?

Jag fotograferar och trivs. En börjar bli historiker, arkeolog nästan faktiskt. Mitt i symbolen för fornminnet lyser min röda dutt.

Sedan kommer tvivlet. Inte farao är det där en bronsåldersgrav. Det vet väl alla att gps-klockor inte visar rätt på metern.

Riksantikvarieämbetet har noga angett vilka kartkoordinater som gäller. Nu ser jag att min mobil indikerar koordinater enligt ett av systemen de nämner. Inte många siffror rätt där, inte. Har de råkat sätta ut felaktiga koordinater? Har de räknat fel när de skulle förvandla siffrorna till min mobils system?

Äntligen!
Mer och mer skeptisk börjar jag kuta runt i sluttningen norr om stigen, där vi letat förr. Nej, ingen rund sättning.

Då kliver jag till sist upp på en liten ås söder om stigen. Där, vid två nerfallna tallar finner jag den. En rund samling kantiga stenar, rejält överväxta av mossa. Koordinaterna i mobilen stämmer inte men placeringen på åsen känns rätt. Här har hon fått en bra viloplats med fin utsikt mot sol och skog.

När jag kommer hem läser jag hela den utskrivna texten. En ska läsa hela. Titta, där står det ju i svart på vitt, precis som det såg ut. Stensättningen ska ligga nio meter sydsydväst om en stig som går i östsydöstlig-västnordvästlig riktning, står det. Varför letade vi norr om stigen?

”Bergsavsats (Ö-V) på SV-sluttning av bergsrygg. Skogsmark (barrskog med inslag av lövskog) intill igenväxande kalhygge.”

Undrar vad hon heter som ligger där?
Åsa?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Löparlärdom nr 149


Löparlärdom nr 149: Du blir aldrig fullärd som löpare.

 En gång fick jag en blåsa som var lika lång som höger långtå, bara för att jag läst en bok. Den sprack. Härom året höll jag på att få en arg tjäder i ögat.

Jag har försökt välta elhus i tegel, känt schäferkäftar runt vänster smalben, tävlat med tävlingslinnet bakochfram (vilket såg intressant ut på solbrännan efteråt), fallit handlöst bland lingon, druckit tvålvatten från vätskebältet i 30-gradig värme, repat glasögon mot jordklotet och tänkt mina djupaste tankar.

En får inte ge tappt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Löparlärdom nr 148

 

Löparlärdom nr 148: Lopp jag trivts med.

Stockholmsmaran förstås. Fint att svänga höger efter Västerbron, gôtt för en självplågare att sega uppför Odengatan, jublande lyckligt att stappla in på Stockholms stadion och plötsligt sväva fritt i sista kurvan.

Pers!

Götajoggen. Friidrottstränaren Ulf Karlssons bästa idé som blev en sporre för så många av oss. Glatt lade vi på några kilometer extra i det färsktinade vårgruset när inbjudan kommit. I år då jädrar! Känslan när vi kom ut ur Mariebergsskogen och såg täten sträva på andra sidan viken. Tyvärr fick arrangörerna för sig att ”jogg” var ett gammalmodigt ord och 15 kilometer för långt, så de gjorde om loppet till en tiokilometare med nytt namn. Håhåjaja.

Lidingöloppet. En höstlig älskling. Så många backar uppåt och neråt att en blev full i skratt. Abborrbacken kände varje debutant till men inte att det fanns tjugo nästan lika pigga backar till. En gång blev jag biten av jordgetingar vid pinkstället i skogen strax innan start, en annan gång skrapade jag hela framsidan när jag stöp på en trädrot i en nerförrusning. Upp igen, upp igen, klockan går!

Berlin Marathon. Plattast av alla långlopp, bäst organiserat och varje steg tog du på historisk mark. Glömmer aldrig kyrkokören som sjöng, aldrig känslan när vi sprang fritt över gränsen mellan väst och öst. Perset blev drygt en minut för långsamt men det fixade jag i Stockholm några år senare.

Säffle Marathon. Enda loppet jag sprungit där vi blev bussade till starten eftersom maran trivsamt nog gick från punkt A där näset slutar och till punkt B vid Sporthälla idrottsplats. Bäst var snacket i bussen, näst bäst publiken på elva personer som flyttade sig norrut på näset i takt med oss löpare.

Karisänglunken. Min gamla klubb SK Örnens terränglopp gick alltid på första maj och då kåserade jag vid olika möten med arbetarrörelsen. Men sista gången, 2011, kunde jag inte låta bli att vara med, måste ju någon gång ha sprungit loppet vid min gamla folkskola. En klubb för idealister, ett lopp för oss som älskar idrottens idé. Tack!

25-mannaorienteringen. Inget långlopp (fast det går att ordna om du vänder kompassen fel) men likafullt en favorit. Att stå där i växlingsfållan, småfrysa och vänta på att få springa ut som en av fyra från klubben i den parallella sträckan är värt mycken träningsmöda i värmländskt lingonris. Skallen full av pirrighet, benen fulla av spring, terrängen småfinurlig på stockholmska sättet. Gôtt.

Nu pirrar det i belöningscentrum igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Gör om, OS-gudar

Usain Bolts stafett”kamrat” Nesta Carter var dopad. Nu blir laget av med sitt guld i OS i Peking 2008 på 4 x 100 meter. Bedrövligt. Mest synd är det om ännu några stackars idrottsmän som får ta emot sin OS-medalj på posten.

Gör om, gör rätt, OS-gudar.

Inled varje dag i nästa olympiska spel med en prisceremoni för alla de som skulle ha fått sin medalj redan tidigare.

Det kommer att vara mycket pedagogiskt.
Visa samtidigt bilder på storbild och i tv-bilder över hela världen på fuskarna.

Varje dag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Friskvård via utökade rattrörelser

Min vän mopedgubben, parkbänkskommentatorn och misslyckade tryckkokarkonstruktören Viktor Root har tänkt på en sak. Det blev en dikt igen till hans samling Sanningar.

Bakgrunden om storebror Karlstad och dess smågrannar hittar du nedan.

Sanningen om friskvården

Förr fanns Karlstads bästa skidspår
i Forshaga
Nu heter stans bästa motionscentral
Kilenegården på Hammarö

Ju större stan blir
desto latare friskvårdspolitik

Måtte di aldrig bli 100 000
Dä’ blir för dyrt

för kranskommunerna.

Viktor Root

 

BAKGRUND: idealister byggde upp en fin motionsanläggning vid Vänerns strand i utkanten av Karlstad. Skutberget. Nu har kommunen sålt delar av den till någon som inte bryr sig och stängt resten, eftersom politikerna inte heller bryr sig. Resultatet blev att motionärer som använt motionscentralen nu strömmar söderut till en anläggning i grannkommunen Hammarö. Precis som de gjort i många år till grannkommunen Forshaga några mil norrut, när de velat åka skidor.

Friskvård via lääängre och lääängre rattrörelser.

Siffran 100 000 som nämns är det mål Karlstads politiker satt upp. Så många invånare vill de ha att bestämma över, för då blir allting bra.

 



PS. Till er som undrat vad gårdagens karta över Spanien med omnejd föreställer: de svarta punkterna och de vita, ofyllda, är bilden av två superkolonier av myror. Ett av myrsamhällena är 600 mil långt, säger forskarna. 600 mil av myror som inte slåss med varandra, vilket de gör med alla andra. DS.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Löparlärdom nr 147

Forshaga tätorter All In

Löparlärdom nr 147: Läs en löpartidning.

Själv har jag i många år haft Springtime/Runners World som inspirationskälla. Det är den än, fast min entusiasm för bladet minskat. I några år fick jag äran att skriva krönikor där, det var stort. Läs mer om hur det samarbetet startade och även hur hur tidningen Springtime kom till: Mina löparguruer: Nils Lodin

Numera saknar jag Rune Larssons betraktelser i tidningen.

För två år sedan skickade jag in en lättsam text om mitt envetna projekt att springa alla gator i min kommuns tätorter, gatuplock som jag kallar det. Då fick jag svaret att de nyss gjort om tidningen, så den gick inte att publicera.

Tidningen är snyggare redigerad än på grundaren Nils Lodins tid, grundligare genomarbetad och med genomgående mer helsvenskt material än då. Men själen, själen! Alldeles för lite texter på ren motionärsnivå, för oss som också älskar att löpa men inte kommer att klara 42 195 meter på 2:40, ens i den platta staden Berlin.

Alldeles för få förvåningar.
Nästan inte ett leende.

### Apropå mitt skannande av kommunens gator. Kul när en av bloggarna på marathon.se berättade att nu hade han också börjat med gatuplock.
### Den träningsformen har alltså lilla jag namngivit.
### Jag var näst först med ordet på nätet. Google hade bara en träff till när jag lanserade det. En karl som skrev om dåligt knark han köpt på gatan… Vad är slikt gatuplock mot ett lyckligt runners high borta vid Brårudsmossen i Sunne?

Platt ingenting är sådant plock.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

När inte plåstren hjälper

mistel

Tre plåster har jag. Humor, kunskap och löpning.

Ibland blir jag så trött på det lilla ordet ”Trivs” som jag alltid ska använda.

Sant är att jag har viss begåvning på att trivas. Människan har överlevt just på grund av sin förmåga att anpassa sig till de jäkligaste förhållanden. Kyla, värme, djungler, öknar, hunger, smärta, allt kan hon uthärda. I det perspektivet är jag ett ynkligt stadium av evolutionen, men mycket elände har livet likafullt lärt mig leva med.

Mer tänker jag inte orda om just det. Mina texter och bilder här och i andra sociala medier vill gärna vara personliga men aldrig för privata. Det finns en gräns och i dag handlar den om att jag inte tänker berätta varför ordet ”Trivs” växte i min mun i går och fortfarande gör det.

Första plåstret
Plåstren kan vi däremot prata om.

De flesta människor jag känner har sina bekymmer. Ibland har livet sorger och bedrövelser för alla, sånt slipper ingen undan. Då drog den tidiga homo sapiens isär munnen och visade tänderna. Jag tror det var där, under hotet, hon uppfann leendet och småningom skrattet.

Titta hur de flesta bra stå upp-komikers skämt är konstruerade. Vi blir förvånade, rädda – och i samma sekund kommer skrattet som en förlösare. För mig fungerar det så och jag tror det är djupt mänskligt.

Det är klart att jag inte skrattar åt sorgerna vi har. Hård blir jag aldrig. Däremot hittar jag ofta annat att småle åt, mitt i eländet. Ibland är detta en nödvändig flykt för tanken, för att själen ska orka överleva. Ibland handlar det om livslång träning i distans till sig själv. Den distansen är viktigare än vi tror. Själv har jag alltid haft svårt för folk som inte kan skratta åt sig själva.

Hur som helst, den humorn har räddat mig många gånger och det har jag vetat länge.

Andra plåstret
Att det andra plåstret finns och hur det fungerar inser jag medan jag skriver det här inlägget. Det är löjligt att jag inte fattat detta tidigare, men hellre nu än aldrig. Kunskapen är mitt andra plåster.

Tänk dig att du sitter på tåget och nu stannar det mitt i skogen och ingenting händer. Minuterna går. Vilket väljer du, fortsatt ovisshet eller information i högtalarna om att någon stulit en kopparledning så att signalerna inte fungerar?

Det är klart att du väljer kunskapen. Du får sitta lika länge i din kupé i alla fall men nu vet du varför.

Tredje plåstret
Löpningen är mitt tredje plåster, min ständiga smärtlindrare. Den metoden har jag skrivit ofta om. När jag springer släpper spänningarna i kropp och själ, åtminstone för stunden och ofta längre. Jag kan vara arg och stressad när jag börjar springa men aldrig när jag kommer tillbaka.

Då har jag dessutom hunnit tänka under tiden. Efter några kilometer är hjärnan rensad och nya idéer vaknar.

– Vänta nu, om vi gör såhär …

***

En del stunder hjälper inte något av plåstren någon längre stund, fast det är en annan och högst privat historia.

Det är aldrig plåstrens fel.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

”Misstänker att han avgett nån sorts nyårslöfte”

skor-i-sno

Fredag. Kylan smeker kinden för nu har den kommit. Domherren duckar när han kliver in i buren med småfågelmat, som Ernst på tröskeln till nästa sommartorp. Ingen av dem behöver tänka efter, båda gör det instinktivt och för maten.

Kräsnast är han utan rundstav.

Kylan smeker. I natt tog den i mer, minus 19 på displayen, kängorna knarrade hemtrevligt mellan bil och veranda. Nu är det fortfarande myggfritt men inte kallare än att löpningen ska bli en njutning. Grå moln, solstrimmor som smyger fram ibland, snö i luften och löften om mer på yr.no.

Dags för vinterritualen
Jag letar fram mina vänner i deras hörn, plockar två tepåsar ur varje och snör dem på mig enligt särskild ritual på verandan. Understället är på, gps-klockan laddad och satelliterna uppskjutna.

broddarSärskild ritual? Javisst, för nu är det äntligen snö på mina ängder och gator och häromdagen åkte broddarna på. Verandan är av trä och då får jag sko mig borta vid trappen. Inga dobbspår på våra plankor, det är lagen.

Maxpuls på 206?!
Klockan mäter pulsen optiskt. Några gånger i vinter har pulsnoteringen rusat men nu har jag hittat orsaken. Jag måste vara noga med att alla siffror är ordentligt nollställda och kalibrerade innan jag knäpper igång min Garmin och lufsar i väg. Då fungerar hon bra.

Pulstränar gör jag egentligen inte men det var inte så uppbyggande att glo på en pulskurva med max 206 efteråt, den 30 december. Nu kalibrerar jag alltså, drar åt armbandet hårdare och ser dessutom till att yllevanten täcker kanten på klockan. Det verkar hjälpa.

Misstänkt träningsflit
Klick och i väg bortåt samlingsbrevlådorna. Passerar en grannfru på promenad, viker av nerför Tullibacken, förbi dammen där Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, viker vänster uppför gångvägen och trapporna till daghemmet Stacken. På krönet är pulsen 150 när jag tittar efter, det är godkänt för den här panchon. Lungorna trivs och benen muttrar över min träningsflit den senaste tiden:

– Misstänker att den jäkeln avgett nån sorts nyårslöfte. Den här veckan har han tränat tre gånger, ätit misstänkt lite en dag och gått till Fryken i stora vildmarkskängor i måndags. Ända till Fryken, vad ska sånt vara bra för?

Hon skulle bara veta
Var 95:e centimeter knarrar en broddad löparsko muntert mot snön i min lilla kommunhuvudort. Jag är så glad att jag bor på en plats på jorden där en kan springa mitt i gatan för det mesta och där främmande damer i 27-och-ett-halvtårs-åldern med färska barnvagnar hälsar glatt på mysjoggande farbröder i sina bästa år.

Hon skulle bara veta hur fint det känns.

Vid Berghaget varnar en ettrig nötväcka när jag rusar uppför stigen mot discgolfbanan på förvånansvärt pigga ben. Forshaga doftar snö och nytänd braskamin och flåset är gôtt i gång. Nu ska jag bara hitta en biluschling där skylten slutar med 506.

Trivs.

### Trivs så länge jag inte tänker på resten av verkligheten.
### Nu gör jag det igen.
### En del dagar är löpningen en nödvändig flykt från verkligheten. 

skarmavbild-2017-01-06-kl-13-14-42

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Helt enkelt underbart

2017 blir ljust och vackert.
2017 slipper en skämmas för hur vårt land tar emot människor på flykt.

2017 blir ett solidariskt år.
2017 slipper vi se klyftan mellan fattiga och rika öka.

2017 blir ett folkvettets och gästfrihetens år.
2017 slipper en se unga män bli hemskickade till länder där de riskerar att dödas.

2017 blir ett humorns och det kära skrattets år.
Själv kommer jag att lära mig stava till gittarr och aborre 😉 och de som kan fälla bomber kommer att lära sig låta bli.
2017 kommer krigsrubrikerna att sluta handla om krig.

2017 blir varenda mänska klokare, hennes hudfärg ointressant och hennes människovärde okränkbart.
2017 börjar klimatet på klotet friskna till så sakta.

Folk jag känner och många andra blir också friskare, hurra!

2017 får även kvinnor i min kommun arbetskläder, fast de inte fraktar sanden, bara leker med barnkommunens barn i den.

2017 blir jämt gôrbra. Min kondition blir som på en 63-åring, min dator får århundradets skrivlust i flera månader, min matlagningskonst går från falukorv till smoothie, solskensjuice, ja rent av grönsallad med fetaost, ty mod får jag kilovis.

Släng er i väggen vildsvin, annars hamnar ni också i pannan.

2017 kommer att levla, som vi säger på Grossbolstorps höjder.
2017 blir verkligen ett år att mejla hem om.
2017! Piggt #som17.

***

Har jag tänkt.

solen-gar-uppHem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra