Ge mig kraft, ge mig glädje

Vänern från Hamnholmarna, augusti 2023.

När den ene tycker polisen ska skjuta skarpt mot folkmassor och den andre att vi ska bränna hundra koraner till.

Då är det skönt att det finns kantareller att hämta och mjuka skogsstigar att springa på.

När den tredje tycker att samer och judar inte är svenskar och att Pride är till för pedofiler.

Då är det skönt att det finns invandrade hallon i trädgården och två lånekatter i tv-soffan att krama.

När den fjärde gör vad han kan för att öka utsläppen och den femte bryter sitt löfte varenda dag till hon som överlevde förintelsen.

Då far vi fyra mil bort till en strand, vandrar långt ut i innanhavet Vänern på en rullstolsvänlig spång som vi alla betalat via skatten och ser solen glittra på vågorna.

Ge mig kraft, havsörn, drillsnäppa, ljung och strandlysing, ge mig glädje, fina horisontlinje långt långt där ute bortom båtarna.

Tappt ger vi inte.
Vi behöver bara andas en stund.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 287, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mina kepsars livscykel

1. Den är vacker.

2. Den fås.

3. Den används när jag ska vara finklädd.

4. Den används ibland när jag ska vara finklädd.

5. Den används till vardags.

6. Den blir springkeps.

7. Den bärs i tät skog vid sökuppdrag (svamp, Hittaut-kontroller).

8. Den blir ett minne.

9. Den var vacker.

Detta är de fådda kepsarnas liv.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 285, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den största gåtan sedan cancerbeskedet

Jag bryr mig förstås väldigt lite om min försämrade kilometertid. Den använde jag bara för att visa på en av biverkningarna.

I onsdags skrev jag på bloggen om min prostatacancer och varför jag inte tycker att den är privat. Det är naturligtvis vars och ens ensak men så tycker jag. Jag vill inte smyga.

Inlägget fick massor av läsare och många skrev vänliga och empatiska kommentarer. Stort tack för er medkänsla, den värmen värmer. Jag mår bra för övrigt.

Inte varje år
Apropå värme. När jag kommer så här långt med texten får jag precis en värmevallning.

Det är en av biverkningarna när man valt strålning och hormontabletter. Inget stort problem i mitt fall, jag blir varm, visst, men svettas inte särskilt mycket. Dessutom lever jag ett liv där det är synnerligen lätt att öppna fönstret, gå ut eller ta av tröjan om det behövs.

Slips och kavaj bär jag inte varje år.

Kraftlös av pillren
Min kilometertid när jag löptränar har blivit ungefär en minut sämre, skrev jag. Det är ett mycket litet problem. Jag springer nästan alltid ensam och vad klockan säger är däremot privat.

Dock kan det vara bra att veta. Känner du någon som går igenom samma behandling som jag så blir han alltså kraftlös av pillren. Fortare trött i musklerna, mindre uthållig. Det tar lite längre tid att klippa gräsmattan, överkomligt det med.

Märkvärdigt obekymrad
Hoppas du är vid gott mod, skriver mina vänner. Tack för att ni bryr er. Fast där har vi nog den största gåtan för mig sedan jag fick mitt cancerbesked.
– Detta ska vi bota, sa visserligen doktorn. Det var skönt att höra. Men varför blir inte denna pirriga känslomänniska bekymrad?

### Är jag så bra på att förtränga rädslan?
### Jag som blir orolig redan av att backa u-t-a-n släp.
### Lugn? Det hade ingen som känner mig kunnat tro.

LÄNK: Min cancer är inte privat

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 284, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min cancer är inte privat

Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.

Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.

Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?

– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen.
– Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.

Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?

”Babbla inte”
Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan.
– Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.

Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.

I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.

Vägrar vara ”C-A-patient”
Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.

”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.

Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.

Tabletter, strålning. Tabletter, depåinjektion, strålning. 22 strålningar, 3 års medicinering. Trevliga sjukvårdsarbetare, professionalitet.

Folk har rätt att få veta
Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.

Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).

Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).

Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)

Inte är de erfarenheterna privata.

I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.

Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.

### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer
### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill.
### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 283, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Har vi nån juice?

Tre funderingar har jag när jag plockar röda vinbär en morgon med regn i luften.

Första tanken
Den första är att jag tydligen kan plocka även med vänster hand. Av allt jag kan göra med fel hand är det i vinbärsbusken jag är bäst.

Andra tanken
Den andra funderingen är att det måste ha varit skörbjugg som gjorde att de lade ner tv-serien Dallas i många år och att Bobby Ewing var rapporterad död så länge, innan han återuppstod i duschen.

De drack ju aldrig upp juicen. Överallt stod det halvdruckna glas apelsinjuice bredvid poolen på deras ranch.

Då får du skörbjugg.
Drick upp juicen.

Tredje tanken
Den tredje funderingen handlar om alla dessa kriminalpoliser på tv. Alltid måste Martin Beck eller någon annan av dem sova över på kontoret när utredningen blir som mest krävande. När de sedan vaknar tvättar de sig aldrig och de borstar inte tänderna.
Fråga: Hur känner man igen en äkta tv-detektiv när man möter honom?
Svar: det känner du på odören.

Detta är vad jag tänker på medan fingrarna färgas röda av egenodlade c-vitaminer.

### Det är skönt att koppla av med eftertänksam vinbärsplockning efter en intensiv vecka som kompledig, 72.

### Måndag: dödstrött efter att ha klättrat uppför berg efter berg när jag satte ut kontrollstolpar i Hittaut (och plockade svamp). Gudskelov fick jag ett vänligt mejl om min kepsbok mitt uppe på högsta toppen, tack Ulla, du fick mig att orka ett berg till. Tisdag: svamp igen, gräsklippning, nya stolpar ut. Onsdag: löprunda (mellan svampställen), utdelning av vinst i Hittaut, bra program på Geijersgården i Ransäter om betydelsefulla kvinnor i Erik Gustaf Geijers liv. Torsdag: gubbvandring, orienterings-VM på tv samt lika bra program på Geijerskolan i Ransäter om Ryssland före, under och efter Putin. Fredag: hallonplockning, utrensning av vallört med mera på komposten, beskärning av buskar, sista stolparna ut, svamp, handlat, läst vidare i Gunvor Nymans intressanta roman. Lördag: vinbärsplockning, orienterings-VM på tv, romanen, lugn löprunda så långt bort från skogen som möjligt så inte kantareller skulle hindra mig från att sträcka ut, det gick sådär.

### Kropp och själ hör ihop. Var det inte det jag trodde. Har vi nån juice?

Gryningspatrullen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 278, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tanken vet inte att kroppen går sakta

Det har varit en särskild tid. Först intervjuerna, sedan boksläppet, det magiska. Sedan viktigt jobb som badande morfar med glassintresse.

Livet är ett underligt lopp. Du är barn och springer intervall på en badstrand utan att du har en aning om att det är intervaller. Du är ung och jagar sekunder i ett terrängspår och vet precis vad du gör. Du är medelålders och håller klubbens genomsnittstid i långa stafetten. Om bara inte blåsljudet på hjärtat, då skulle de minsann ha fått se… Du är gammal och funderar över vem som lagt till två minuter kilometern på din löptid på femkilometern. Hur gick det till?

Där var jag.
Där är jag.

Tanken vet inte att kroppen går sakta. Tanken går inte styltigt nerför trappan, det första varje morgon. Tanken tror att den fortfarande springer intervall i varm sand vid ett tjärn i Deje, Värmland, västra Svealand, Sverige, Europeiska Unionen, Norra halvklotet, Jorden, Universum, Forshaga kommun, Nedre Ullerud. Hit och dit, bara för att den kan.

Nu gal göken. Sverige är varmt om nosen, klimatet har satt igång sin värmepump, men göken gal på nionde veckan, det är vad han kan.

– Du har lyckats bra med marknadsföringen, säger en vän som tycker han har läst om min bok överallt i våra lokala medier inklusive de sociala.
– Sa verkligen folk keps, sa de inte sportmössa? funderar en annan klok vän.
– Hur går det med din cancer? undrar orolig 15-åring i släkten.
– Tack bra. Behandlingen var intressant, varenda en i sjukvården var trevlig och professionell och i augusti vet jag resultatet.

Torsdag. Göken gal. I dag ska två unga gäster få sin belöning för att de badat fem dagar i sträck. Vi sa så. ”Fem badningar, då får man den sjätte.”
Vad får man?
Man får en belöning.

Foto: Per Inge Bergh

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 274, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Dagar jag vill minnas

Det har varit dagar att minnas när hösten kommer.

Onsdag. Boksläpp med hela mitt liv representerat i publiken, kändes det som. Kommer jag någonsin att glömma den kvällen?

Torsdag. Middag hos mellandotter, kramar älskade barnbarn. Innan dess snabb bunkring av strumpor, kalsonger, t-tröjor, springlinnen, gummistövlar, skärp och shorts hos fritidsvaruhuset i Falkenberg.

Fredag. Morgon hos mellandottern, fotograferar två prydliga pojkar på väg till skolavslutning. Kostym, slips och allmän sommarlovskänsla. Fortsätter till äldsta dottern, deltar i de barnbarnens avslutning, den äldste går ur nian och håller tal som elevrådsordförande. På kvällen premiär för Teaterhusets sommarföreställning av klassiska proggpjäsen Kåldolmar & Kalsipper i Mölndal med barnbarn både på och bakom scenen. I den jublande publiken sitter Nationalteaterns Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från originaluppsättningen. Efter det invigning av pizzaugn hos mellandottern, äter gudomliga pizzor inklusive efterrättspizza. Kramar ännu ett barnbarn.

Lördag. Fikar i kaféstaden framför andra, Alingsås. Vi har lyckats hamna här lagom till dess potatisfestival. När jag springer på eftermiddagen passerar jag Nolhaga slott där Jonas Alströmer satte potatis så vi skulle ha.

Söndag. Åker med museijärnvägen Anten-Gräfsnäs, vandrar runt i parken vid slottsruinen i Gräfsnäs, den vi såg i SVT på Lucia.

Åker hem. Klipper stora mängder rotskott. De som alltid skjuter upp ur gräsmattan vid torka. Hör regnet smattra på taket. Somnar.

Måndag. Inleder det viktiga arbetet med att gå in de nya stövlarna från Engelsons.

Man får ta ett steg i taget.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 272, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Här kan du provläsa ur min bok och beställa den, både som tryckt bok och som e-bok. Välkommen!

 


Jäspalt, jag har skrivit en bok!

Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken.
– Va? Varför har du 19 kepsar?

Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.

Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!


### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna.
### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 270, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Direkt efter löprundan kommer chocken

Det tog lång tid innan jag började tala, sägs det. Men när det väl hände pratade jag rent från början. Pratade och pratade och pratade.
Innan dess hade det varit lika speciellt när jag skulle börja gå.

– Du lärde dig aldrig gå, brukade mamma säga. Du sprang direkt.

Så har det fortsatt. Det vill säga kärleken till ordet har bestått och lika kärt har det varit att sätta ena foten framför den andra, ofta med båda i luften samtidigt.

Märkte du att jag formulerade min definition av löpning nu? Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Var bara bra väldigt lokalt
Hastigheten är ointressant för definitionen. En del vältalare talar så långsamt att du hinner skriva ner vartenda ord de säger. Jag har träffat en, hon bor på Hammarö. Hennes ord har tyngd, det är huvudsaken.

Springer gör du också oavsett hastighet, men visst hade jag gärna vunnit guld på marathon och 10 000 meter och helst 5 000 meter med vid OS i Mexico City 1968. Vid 17 års ålder, det du!

Det blev inte så. Jag var bara bra väldigt lokalt. Men kul har det varit att sprinta, spurta, spänsta, schappa, skena, kuta, kytta, knata, rusa, ruscha, ranta, nascha, fly, flänga, fartleka, störta, röra sig, sträcka ut, sätta av, galoppera, trava, skritta, ila, kila, pila, ränna, remma, pinna, lufsa, lunka, lubba, skubba, skutta, lägga i väg, lägga benen på ryggen, gno, jogga, jaga, trippa, tassa, stappla, älga och springa – och det är lika roligt än. Två fötter i luften, ofta samtidigt, oftast framåt.

Minst 20 minuter varje gång, minst så jag svettas, minst tre gånger i veckan. Helst mycket längre, gärna oftare.

Springer inte fort men fortfarande
Livet har varit snällt mot mig. Jag har haft mina skadeperioder, visst, men sedan har jag frisknat till och kunnat börja löpa igen. Den där härliga övningen i skog och på väg som gör att stressen släpper, kroppen kvicknar till och tanken börjar fara fritt.

Jag håller på än. Funnes det prästbetyg så skulle det stå 72 år i det. Alltså springer jag något saktare än det roliga året 1968.

Men springer.

15 centimeter ospårad snö
Då kommer dråpslaget. Min löparklocka och Garminprogrammet i mobilen får plötsligt för sig att uppdatera sig, så där som maskiner gör nuförtiden, bara för att de kan.

Det tar några dagar innan jag märker resultatet. Den 13 mars närmare bestämt. Då gör jag en kortare runda runt Grossbolstorps höjder. ”Rejäl snöpuls” står det i min anteckning efteråt och det stämmer. Först springer jag nerför backen ner mot samhället, runt lite hit och dit där nere bland människorna och sedan upp igen och småningom bort till min lilla favoritäng bortanför riksväg 62. Den som det är en hare och jag som har sprungit runt mest på.

Den här dagen kutar jag runt åtta varv i 15 centimeter ospårad snö där, bara för att jag kan och för att harspåren inspirerar. Det går inte jättefort men kära nån, det är 15 centimeter snö säger jag ju.

Lufs lufs lufs.

Värsta uppkäftiga klockan
När jag kommer hem klickar jag och hämtar uppgifterna från löparklockan till mobilen. Läser kilometertider, puls, steglängd och annat viktigt som sådana som jag brukar läsa när vi sitter på fällstolen ute på verandan, direkt efter träningsrundan. ”Din VO2 Max är i den övre 5 % för din ålder och kön.”

Tack tack.

Det är då jag upptäcker att de har lagt in en nyhet i programmet. Långt ner på sidan med tempo, puls, höjd och annat har de lagt till en ny funktion: ”Springa/gå”. Va’då springa/gå? Jag sprang varenda meter, utom när jag knöt om skosnörena, och hör sen. Två fötter i luften, ofta samtidigt. Det kanske inte gick rekordfort i den ospårade snön på inägan, men det var jädrar i min låda löpning hela tiden! Ingen gubbvandring.

En snygg graf har de gjort över min förflyttning i snögen. Jag har sprungit, gått, sprungit, gått, sprungit, gått… hävdar klockjäkelen.

Är det någon som vill överta ett styck uppkäftig löparklocka, endast 4,5 månader gammal, endast en ägare, prästkörd?

Hör av dig.

Gå?!! Jag? Den kulan visste var den tog.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 247. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).