Vad gör geniet till geni?

Träffar vänner från en tid när världen var enklare att förstå. Pratar tänkande, diskuterar en man som fyller 200 år nästa år.

Ett geni, säger någon. Säkert. Men hur definierar vi geniet? Vad är det för skillnad på dem?

Vetenskapliga genier vet jag inte mycket om. Däremot känner jag till några konstnärliga sådana. En har jag samarbetat med. Han kan ta en tjock lunta med fakta och komprimera den till två geniala repliker och en teckning. Tillsammans får de oss att skratta och fatta.

I den ordningen.

Uppslagsboken säger att ett geni är en person med ovanligt rika förståndsgåvor. Det är förstås sant. Min erfarenhet är att de också har nära till barnet inom sig och till leken. De har distans och vågar skratta åt sig själva. Ta ett modigt steg utanför det förväntade.

Min geniale bekant heter Robert. När han är som bäst ler gudarna. Vi andra med.

Jag vet att geni är ett begrepp från 1800-talets romantik. Än sen då? Ibland vill jag vara romantiker. Fortsätt förklara världen på allvar och med ett leende, Robert.

(Teckning: Robert Nyberg)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sista semestern i familjen

Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.

Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.

Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.

Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.

Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.

Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.

***

En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.

En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?

En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.

En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Om en skulle göra en Aurell?

Jag funderar på att göra en Tage Aurell. Börja skriva ordknappa berättelser? Knappast, men däremot försöka såga upp virket utanför vedboden enligt hans metod. En sågar tre drag, sedan pratar en länge med första bästa medmänniska som passerar.

Tre drag igen.
Ny pratstund på femton minuter.

M-u-n-t-l-i-g ordknapphet fanns inte hos Aurell, så varför skulle jag tiga?

Har ni mycket mördarsniglar hos er, vårt rekord i sommar är 35 stycken, det är ju inte så farligt, hallon har vi men blåbären i skogen var rätt torra sist vi var ute och kantarellerna hade grisarna tagit, Sverige måste börja göra mål men hon Lindahl är jädrigt säker, undrar hur det ska gå för Mallbacken nu, nej jag vill verkligen inte offra friluftsparadiset Skutberget till nån Mammonpark, det är inget ont i folkomröstningar de där gångerna när partierna hamnat på kant med allmänna opinionen, vanliga allmänna val är känslosamma de med, har du ätit nån räkmacka i Värmskog i sommar, själv tog jag 150 gram, cyklar lite grand, försöker komma igång med löpningen också, ont om svalor i sommar, inte mycket mygg heller.

Tre drag igen.
Nytt prat.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

När tidningarna bytte sida

En gång fanns det fackliga reportrar på svenska länstidningar. Redaktionerna intresserade sig för hur folk hade det på jobbet.

I dag har näringslivsbilagorna tagit över.

Att detta är ett symptom på något har jag anat länge. Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv)  har varit framgångsrik i den kamp om sinnena som den startade i början på 1970-talet.

I dag har hela vår politiska skala förflyttats åt höger. Vänsterpartiet är sossar, Socialdemokraterna ett mittenparti (säger Löfven) och resten ska vi inte tala på.

Gapande fågelholkar nästa höst?
Det händer att jag tror att redaktionernas beslut att avskaffa arbetsplatsreportaget är mer än symptom. Eller som krönikören Ulrika Knutson skriver i tidskriften Fokus:

”Vi vet alldeles för lite vad man snackar om på arbetsplatserna, på lunchrasten. Det är dags att ta reda på det. Låt oss hoppas att vi inte står gapande som fågelholkar 2018, när Sverige röstar nästa gång.”

Donald Trump fick så många röster för att han hade en annan bild av stämningarna i landet än den medierna visade. SD går framåt i Sverige för att de fångar tankar i folkdjupet som svenska medier ofta missar att berätta om.

Det är vad jag tror.

Missar de glömda
Att de etablerade partierna missar en massa människor som känner sig glömda och utanför är illa nog. Att medierna gör likadant är tragiskt.

Inte för att jag på minsta sätt vill försvara främlingsfientlighet och rasism. Men det är dags att journalister ger sig ut och försöker förstå.

Det finns en värld att förklara där ute, långt bortom entreprenörsmötena, varumärkeskampanjerna och vd-kontoren.

Ska vi förändra världen måste den först förklaras.

### Det är inte fel att skriva om hur svenska firmor går.
### Jag konstaterar bara att tidningarna bytt perspektiv i den klassiska konflikten mellan arbete och kapital.
### Det bytet visar hur de redaktionella beslutsfattarna tänker, instinktivt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.


Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Min hyllning till händernas möjlighet

 

Kvällsmålning. Finns det något folk i världen som bor så mycket som vi svenskar?

Vi har snickare och plåtslagare på taket och det gör att vi måste måla en hel del då och då, i takt med att olika delar av projektet blir klara. Dessutom börjar o-ringen närma sig, med visst förhandsjobb och utbildning för den kära vännen och mig. Mer blir det, skôj.

Det inte varit mycket tid till bloggande, helt enkelt.

Nå, min beundran inför kunniga yrkesmän har stärkts de senaste veckorna. Inte är det idealt för hantverkarna att ha en nyfiken och pratsjuk beställare hemma mest hela dagarna. Men de har tagit det med tålamod och lett åt min väl dolda höjdskräck, när jag stått på en trappstege på översta ställningen (på bortre sidan)  med penseln i näven.

– Ha! Jag är nog tuffare än somliga tror.

Känns bekant
Pratet vid våra gemensamma fika- och lunchstunder har känts bekant och resultatet av deras möda med nytt tak, nya fönster och annat vackert lyser av yrkesstolthet och arbetsglädje. Ett nytt hus, säger grannen som ser det varje dag.

Vinner jag på Lotto ska jag kalla hit dem nästa försommar med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Jag är kär! Häng med, det är bråttom!

Jag är kär, riktigt nykär. I ett torn – men inte vilket torn som helst. Forshagas berömda God Helg-torn.

Kommunen säljer det och i går var jag på visning. Tornet och jag har varit vänner länge men klockan 16.01 denna tisdag sa det klick. Jag hoppas SÅ det var ömsesidigt.

Tre våningar, var och en på 38 kvadrat och sådär en 4-5 meters takhöjd. Forshagas vackraste fönster och finaste historia. Vi blir glada varje gång God Helg-skylten tänds, för då vet vi säkert att det är helg. Den har lyst över vår tätort i generationer.

Min vision
Jag ser konsthantverkare i arbete, jag ser utställningar av konst och annat, uppträdanden med och utan gitarr, kaffeservering, glass, böcker, pärlskulpturer från Sydafrika (vi känner folk som säljer sådana av solidaritet), nysydda mössor från svensk västkust (vi känner de mössorna med), ull och yllegrejor (du vet vem jag menar Cissi) och mycket annat. Sy-LAN, lokalt dreamhack (vad nu det är för nåt), kurser, fjärilsföredrag av Värmlands främste fjärilsfotograf och -expert (min vän Vandraren), glaskonst av ovanligt slag (du vet vem jag menar Daniel), glögg till skyltsöndan och överst en skrivarvrå eller två. Inredd så en kan bo där.

Pokemons finns förresten redan på plats.

Själv hotar jag redan att kåsera där varje fredagkväll, tills publiken bär ut mig. Läsa färska texter har jag fler vänner (och ännu oblivna vänner) som kan göra. Viktor Root har redan lovat ställa upp med nåt färskt.

Mecenat eller samverkan mellan likasinnade
Alltså: endera behöver jag en rik mecenat i sina bästa år. Men helst 25 likasinnade som går ihop och köper stället och renoverar det tillsammans med oss. Kommunen som säljer vill förresten att vi ser till att göra tornet offentligt ibland, det är ett av villkoren i försäljningen.

Hör av er. Det är bråttom, anbudet måste vara inne snart.

Min dröm
Öppning för allmänheten i juni 2018. Smygöppning till skyltsöndan i december. Då ska jag läsa nåt snällt om tomtar jag minns och vi kommer att elda utanför i en sån där eldkorg. Samt sälja vackra ting. Nämnde jag den alkoholfria glöggen?

Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Sjön som rann ut

Bilden från Knutstorpssjön, när vi fikar under den gamla vattenytan.

Veckans vandring, torsdag:

Bäverdamm från nutid och fortfarande några stubbar kvar från vintern 1782-83, där Vandraren och jag traskar fram i riset väster om Bakälven. I dag vallfärdar vi till den utrunna sjön Skålsjön på gränsen mellan Brunskog och Västra Ämtervik. Efter en kilometer hittar vi resterna av Nolby bruk.

Hammarn fick överges när kraftkällan försvann.

Göken gal, älg och rådjur har gått före oss på stigen och när vi fikar vid stranden av Knutstorpssjön simmar fyra storlommar obekymrat där ute. En av dem ropar vemodigt medan vi tuggar våra ostsmörgåsar och njuter av stillheten. Sjön framför oss blev kvar när resten rann ut för snart 235 år sedan.

Ett försiktigt regn följde oss i början av vandringen. Det var inte lika försiktigt i september 1782. Då, när bergsmekanikus Bengt Branzell, far till Gustav Frödings farmor, gav order till smederna att gräva ett dike över ändmoränen i söder, så inte dammen skulle sprängas.

På kvällen kunde de hoppa över diket, morgonen därpå satt de vid resterna och grät. Sjön hade grävt sig ut genom moränlagren med våldsam kraft, när den fick starthjälp. Någon kilometer nedströms fick folk gäddor i bakugnarna berättar sägnerna. Vid Bakälven byggdes långt senare en hälsobrunn, i träden hängde folk sina kryckor.

Efter vår rundvandring står vi vid utloppet och begrundar Skålsjöns kraft och smedernas öde. Runt omkring oss står kolveden tät.

Inte en enda hammare hörs dunka.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson