Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och   … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.


Här är ett annat ord som skräms:
###
Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.

### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

”Där blev jag den jag är”

Saker jag slängt vecka 46.

Döstädar på andra året. Det är inte så illa som det låter, jag kramar den kära vännen, leker ordlekar med barnbarnen och går i skogen också.

Men ändå. Jädrar vad kul jag har haft de här första 66 åren. Det är vad samlingarna berättar.

Egentligen borde jag skriva en förklaring till varenda papper och varenda pinal barnen kommer att hitta, noga undanstuvade i numrerade kartonger i snedgarderoben en dag. I varje kartong en lista, i mitt arbetsrum en pärm med kopior på samma listor.

Kartonglista, kartong nr 1: Brun tidskriftssamlare, ’Kartor, resebroschyrer’. Kartor, resebroschyrer (bl a finska resan 1982, även vykort och några biljetter därifrån). Vit med röda streckrutor: ’Journalistjox’. Stilprov, avtal, typmeter mm journalistgrejor, Facit skrivmaskinkurs 1966. Telefonkataloger. Eniros Karlstaddelen 2004 (använd vid framträdande i facket) och 2005. Arkivex, egna texter Sven-Ove. Leendet i vedlådan. Folkskygga dikter. Rallarrosnumret vi redigerade: Knäckejätten, Miljötidningen. Värmländsk Kultur. Kymmen-broschyr. Brevväxling med Hans I på Bonniers.”

Hur var det Tage Danielsson sa? Utan tvivel är man inte klok.
Här följer alltså några förklaringar:

Därför tar det tid
Förklaring till den lilla röda boken med citat ur ordförande Maos verk på tyska, Worte des vorsitzenden Mao Tse-tung, Erste Miniatur-Ausgabe 1968: Den köpte jag i Amsterdam när min gymnasiekamrat Q och jag var ute och liftade och jag höll på att bli galen efter tre veckor utan något att läsa. Citatboken blev en fin tysk läsövning, eftersom jag i stort sett kunde citaten utantill på svenska. Ibland är svenskan rappare än tyska språket.

Gibt es keine Volksarmee, dann gibt es nichts für das Volk.
Utan en folkarmé har folket ingenting.

De sista 43 åren har jag inte hittat någon bok där alla svaren finns. Jag får tänka själv. Det är därför döstädning och andra projekt tar sådan tid. En måste tänka efter hela tiden.

En rulle Pritt
Förklaring till standaret från SISU Forshaga SK: det fick jag när jag fyllde 50 och alla mina personliga rekord bara var sju år gamla.

Förklaring till slagan och den stålskodda träspaden: de är från gården Nybyggeras i östra Nyed. Där blev jag den jag är.

Vi använde dem aldrig, de verktygen är äldre än oss. Vi hade tröskverk, traktor och stålspadar. Det hjälpte inte.

Förklaring till Pritt, rullen med vit korrigeringstejp: den tejpen klistrade vi över sådant som vi skrivit fel på skrivmaskinspapperet. Sedan kunde vi skriva över tejpen med nya svarta bokstäver. Korrigeringsvätska fanns på flaska också, den använde jag oftare.

Fick inte äga telefonen
Förklaring till den stora svarta telefonen med rund skiva med siffror inuti hålen: den gick det att ringa med. Nummerskivan kallades petmoj och hade ett speciellt läte när den snurrade tillbaka i utgångsläget.

På den tiden ville vi att det skulle höras i huset när vi var på väg att ringa. Vi ringde inte varje dag. Dyrast var det att ringa riks, då gick det fram en särskild signal så folk skulle höra hur dyrt det var. Då var en nervös.

En fick inte äga sin telefon, den tillhörde Televerket. Inte en enda människa hade skickat ett mess.

Ringa upp, sa vi. Upp. Ja’ får ringe ôpp Verner på Sme’kul, sa pappa när vägen skulle plogas eller sladdas.

Dags för de mystiska tidskriftssamlarna
Nu har jag kommit till de mystiska numrerade tidskriftssamlarna i papp av äldre modell i inre snedgarderoben, de som var i vägen för elektrikern nyss. Aha, nu ser jag. Nummer 1 innehåller utskick från FNL-gruppen i Karlstad. Då, när det kunde komma 74 personer till ett vanligt medlemsmöte för folk som ville att USA skulle sluta med sitt imperialistiska angreppskrig mot det fattiga bondelandet Vietnam.

74 stycken!
Respekt.

En kallelse från 1971 berättar om förslaget att hyra före detta Finska butiken på Västra Kanalgatan. Kalkylen kräver att sympatisörer och medlemmar tillsammans lägger 400 kronor i månaden i en kampfond. Detta för att komplettera de 600 kronor styrelsen räknar med att få in via hyror.

”Vad skall vi ha en lokal till? Svar: arbetsplats (stencilering, bulletinhäftning, plakatmålning, materielförvaring, samt att tryckpressen som ju även vi utnyttjar – finns nära till hands. Samlingsplats (studiemöten o. dyl., dock ej medlemsmöten, då det inte finns något rum som är tillräckligt stort.). Lokalen skulle innebära en stimulans för gruppen.”

Beslutet blev av. Ett tag bodde jag själv i huset sedan, min första egna lägenhet.

Tidskriftssamlare nummer 7 innehåller material längre vänsterifrån. På en stencil hittar jag följande handskrivna notering i kanten:

”Bara fick en kallelse utan vidare. Visste knappt vad ett PL-lag var för något. Jävla kommandometoder!”.

Humör hade han, den unge mannen. Tur att inte det gick över.

I en plastmapp bredvid tidskriftssamlarna ligger material från SSU, som jag gick med i 1974. Undrar om SSU Haga-Annedal fortfarande är Göteborgs radikalaste SSU-klubb? Bland stencilerna från klubbledarkursen på Bommersvik vid årsskiftet 1974-1975 hittar jag en noggrann beskrivning av hur en kontrapropositionsvotering går till.

Sånt slänger en inte. Det vet en aldrig när en stöter på en kontrapropositition.

I tidningen Radikalen nr 1 1975, socialdemokratisk ungdomstidning i Göteborg, hittar jag en artikel jag själv skrivit medan jag gick på Journalisthögskolan. Där citerar jag Sören Mannheimer, socialdemokrat och jurist vid Metall-41:an. Han talar vid ett SSU-möte:

”- Om kanske fem år står vi vid sprängpunkten. När det inte går att reglera kapitalismen mer.

– Endera kommer då en borgerlig ’kontrarevolution’. Eller så väljer svensk arbetarrörelse att helt ta över!”

Sånt slänger en inte.

Saker jag tänker gömma så inte den kära vännen hittar dem:

Brandhjälmen jag fick i Sacramento.
Plastskynket de la över mig vid målet vid Berlin Marathon 1991.
Materialet till ungdomskursen med Svenska Träindustriarbetareförbundet på Runöskolan den 14-19 oktober 1973.
Min samling obärbara kepor med för fult tryck.
Farfars mynningsladdare.

Saker jag slängt vecka 46:

Se stora bilden ovan.

Målningen av forna FNL-huset
vid Västra Kanalgatan
i Karlstad har Eva Sköld gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

På kulturens tid

En gång i tiden bedrev mitt landsting en aktiv och offensiv kulturpolitik. Köpte lokala författares böcker till väntrummen, lokala tidskrifter med. Detta var en viktig del i ekonomin för olika utgivare. Den gången hade dessutom studieförbunden pengar till att kraftigt subventionera författarprogram. Kom de pengarna också från landstinget?

En gång i tiden hade vi kulturnämnder i kommunerna. Intresserat folk som kände sin kultur och visste varför den behövdes. I min kommun hände det sig till och med att nämnden beställde en teaterpjäs om Deje, en av våra bruksorter.

En gång i tiden.
Innan politikerdöden.

### Pjäsen hette Lusten finns, Gråten är borta.
### Aino Trosell skrev arbetarspelet, en pärla till stycke.
### Ordet ”politikerdöden” ska ses bildligt. Sverige behöver fler politiker.

På affischen anar vi bloggaren själv
i rollen som bruksarbetare i pjäsen
(här med Agneta Lindh).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Bästa sättet att få något gjort

Tvätta kläder. Vattna blommor. Såga lite ved. Hämta tidningen. Hämta posten. Gå på onsdagsvandring med två vänner, klättra upp på ett berg två av oss aldrig varit uppe på förut, grilla korv och prata om de fågelmålande bröderna von Wright. Cykla ner till biblioteket och be dem ta hem David Väyrynens diktsamling Marken. Dricka förmiddagskaffe. Dricka eftermiddagskaffe. Göra grekisk sallad. Fortsätta dödstädningen i arbetsrummet, fastna i en tidskriftssamlare med gamla klipp om väderspåmannen Birger Wiklund från Yggenäs, Ekshärad:

”- Temperaturen kommer att hoppa som en hare. En dag varmt, nästa dag kallt. Det kan bli dagar under rallyt med ner till 25 minusgrader.

Det säger väderspåmannen Birger Wiklund från Ekshärad till sajten rallysportnews. Birger spår i abborrfenor, som också avslöjar att det blir mycket lite nederbörd i början av februari.” (2005).

Fundera över de snirkligt handskrivna breven som Birger brukade skicka. Skriva till husorganet för att än en gång försöka få dem att få ordning på e-prenumerationen vi har rätt till, när vi nu betalar för papperstidningen. Ringa till Coop i Stockholm och be att få ny pinkod till Medmera-kortet när jag glömt den gamla. Betala elektrikern. Sortera böcker i vardagsrummet. Ringa barnen. Studera fåglarna i paradisäppelträdet, särskilt sidensvansarna. Skriva blogginlägg om statliga MSB som bosätter sig vid vattenkanten. Leta översvämningskartor på Google. Gratulera Facebookvänner som fyller år. Lägga ut en bild på frasande fruset gräs på Instagram. Swisha pengar för jultidningar till några barn i grannkvarteret. Läsa serien Medelålders Plus i Värmlands Folkblad. Dricka påtår, fundera över läget inom poliskåren i Ukraina, vila middag…

… tänk vad mycket jag får gjort, när jag egentligen har något annat jag måste göra.

### Nu kan du snart inte skjuta upp det längre, Svensson.
### Sätt dig nu ner och skriv ditt manus och börja träna på lördagens framträdande. Klockan går.
### Det kan vara sista gången någon ber dig. 

Asch, jag plockar ur diskmaskinen först. Det är inte lördag eftermiddag än.


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vad detta är

Nu har det hänt igen. Historien är ingen cirkel men ibland kan en tro det.

Historik: Skriv en text till den här bilden! kunde det hända att de sa på Smålands Folkblad 1975. Det har jag berättat förr. Kai eller någon av de andra fotograferna hade tagit en bild, ibland en hel serie, och nu fick jag i bästa fall lite fakta och några uppgifter om var bilden framför mig på skrivbordet var tagen.

På så vis gjorde vi många fotoreportage. Ingen idealisk arbetssituation för oss skrivare men förvånansvärt ofta blev resultatet bra. Inte bara bilderna.

Nutid: Nu har någon lagt en bild framför mig på skrivbordet. Datorskrivbordet. Det är jag själv som har tagit den och jag är en aning förtjust i bilden, för den sätter igång fantasin. Undrar var den är tagen (som om jag inte skulle komma ihåg det, där har jag marscherat många gånger), undrar vad den föreställer (det ser jag väl), undrar om fotografens skugga riskerar att få ett orange tefat i skallen snart (knappast, skärp dig nu).

Eller som legendaren P-O Nilsson skrev en gång på Folkbladet, när han fick i uppgift att skriva bildtext till några andras reportage, då den skrivande reportern gått hem och glömt skriva något till huvudbilden: ”Detta är Arne Imsen”.

Detta är ett kort på en orange plopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

En proffsig bit svart tejp

Yrkesstolthet, den stoltheten gillar jag. Som när doktor Bengt på vårdcentralen skickar mig på ultraljudsundersökning och brevet med svaret ligger i brevlådan dagen efter undersökningen. Dagen därpå!

Lever, njure och galla utan anmärkning, jag ska ringa sjukgymnasterna tycker han, det kan vara ryggen.

Dagen därpå!

Som när el-Göran byter element och kontakter på övervåningen och sätter upp nya utelampor. Till sist drar han ström till vår 12-volts tavelbelysning som aldrig blivit ansluten. Lamporna hänger på en plastad vajer och när man skruvar den vassa skruven till varje lampa genom plasten får lampan ström.

– Säg till din fru att jag har satt en svart tejp på en propp i proppskåpet. Tolv volt är inte farligt men inte trevligt heller. Säg till henne att ta ur den proppen först, innan hon skruvar fast lamporna.

Till och med vår rollfördelning i huset har han räknat ut. Jag håller föredrag om gyllene snittet, hon skruvar dit saker.

Värken är nästan borta nu. Sjukgymnastik, det blir roligt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar runt knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Den lilla orten intill skogen

De senaste dagarna har jag publicerat en serie korta forshagabetraktelser på Facebook. För oss har vår lugna 6 000-personers tätort nära skogen många fördelar. Här är texterna samlade nu:

18 oktober
Onsdagsvandrar i solsken. Råkar trampa in i discgolfbanan mitt framför två som spelar. Trevligt par som berättar hur de och andra gärna åker de dryga två milen från Karlstad för att spela på Forshagas finare bana. Sedan håller de en inspirerande föreläsning för oss om spelets tillbehör. Discar, det heter discar.

19 oktober
Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…

Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland.

20 oktober
Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm.

22 oktober
År 2014 fick jag en snilleblixt i ett gathörn. Jag skulle springa alla gator i kommunen. Strax var den nya svenska träningsformen gatuplock uppfunnen. Lite stolt var jag över det, den var ogooglingsbar som löpterm innan jag hittade på den men nu är vi fler utövare. Några månader senare var jag klar. En sak slog mig under springresans gång. Tryggheten och lugnet. Jag kunde springa mitt i vägen på nästan varenda gata i våra tätorter om jag ville det. Så ska ett hem se ut.

23 oktober
Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nå’t så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott.

24 oktober
Jag har trivts överallt där jag har bott. Gården Almar där farmor gav mig och katterna spenvarm mjölk. Gården Nybyggeras där storspoven landade. Molkom där pappa skapade sitt trädgårdsparadis. FNL-huset vid Västra Kanalgatan i Karlstad där vår färska offsetpress blev mitt nattsällskap när rubrikerna var färdiggnuggade. Göteborg där journalistdrömmen levde vetgirig och röd. Småland där drömmen blev verklighet. Sunne där den röda drömmen var fortsatt röd men också miljövänligt grön och barn kom och började behöva vår kärlek. Hela tiden skrivandet. Hela tiden boplatser som varit kärleksfulla.

Ändå kändes det som att komma hem när vi lånade av svärmor till lagfarten och köpte vårt hus 500 meter från friluftsgården. Här, på en ort där folk hälsar när vi kommer in i en butik och varenda en på bästa Konsumbutiken tycker om att slänga käft ena stunden och prata allvar nästa.

Alla (nåja, de flesta människor) har sitt hem. Vi har vårt här. Trivs.

25 oktober
Kanske har du märkt att jag räknat upp fördelar några dagar? Fördelar med att bo i utkanten av en tätort med drygt 6 000 invånare, i en kommun med 11 487 invånare. Tanken slog mig att glädjeämnena finns men att det ändå är bristerna vi så ofta pratar om. Jodå, felen finns de med. Precis som mitt liv har sina problem och muttrigheter, allt är inte prima facebooktrivsel i min värld. Men ändå. Jag brukar leta glädjeämnen även mitt i eländet, jag blir snällare i magen då. Det finns många fler plus än de jag räknat upp de senaste dagarna. Demokratin svenska folket kämpat sig till, sidensvansarna som snart ska berätta att det är snö i luften, kärleken, alltid kärleken, löplusten, skrivklådan, de mänskliga rättigheterna vi inte fick gratis, mångfalden, alla pigga ögon hos våra nyanlända. Politikerna (många av dem vill säga) och alla lokala volontärer som kämpar för deras skull.

För just den här människan är just de här koordinaterna på jordklotet jämt gôrbra. Det var bara det.

Du har säkert dina koordinater.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Pensionärslärdom nr 15-25

Får ändras.

Pensionärslärdom nr 15-23
Du blir inte korkad, bara för att du går hem från jobbet för sista gången.
Du blir inte ett lallande stycke ålderdom, att sjunga psalmer för och locka in i evigheten med rabattkuponger i brevlådan och provsmakning av mild vaniljyoghurt på Kooperativa.
Du blir inte en så’n där som sjunger Pärleporten om du inte var det innan.
Du måste inte rensas ut från alla valbara platser. Var fjärde kompledig tack, annars kan ni välja er en annan valmanskår.
Du fattar mycket väl vem som sett till att du får betala mer skatt än andra.
Du ser ännu tydligare vem som inte tar bort den orättvisan fort nog.

Du får beställa ”en kaffe, tack” på Espresso House, King Creole, Rosteriet och allt vad de heter. Du får ta dig påtår utan att fråga, det ska fanken i mig ingå annars stryker vi fiket på PRO:s hemliga lista.

Du som brukade ifrågasätta staten och kapitalet ibland när du var 64 år slutar inte göra det bara för att du fyller 65.

Pensionärslärdom nr 24
Folk måste inte resa sig upp och lämna plats åt en på bussen, men de kunde jäsiken i mig göra det nå’n gång. En annan har i alla fall varit med och byggt upp

… nå’t.

Pensionärslärdom nr 25
Ändra ingenting. Bara världen.

Fler nedtecknade lärdomar
Pensionärslärdom nr 1-3
Pensionärslärdom nr 4-7
Pensionärslärdom nr 8-10
Pensionärslärdom nr 11-14

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)