Kastar du mycket getögon?

– Min invandrarvän kunde inte begripa var vi svenskar fått det uttrycket ifrån. ”‘Kasta ett getöga’. Går ni omkring med getögon i fickan?” undrade han.

Nej, men en gång i tiden vaktade vi kreatur på skogen.

För en gångs skull har jag tur. En bekant tar upp vilka underliga uttryck vi har i svenska språket. Det turliga är att jag äger en bok om saken. Svenska uttryck och deras ursprung av Kerstin Johanson berättar mycket riktigt om getögat.

Kasta in handduken kommer från boxningen. När sekonden tycker att hans boxare ska ge upp kastar han in handduken. Kasta pärlor för svinen kommer från Bibeln, Matteus 7:6. ”Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen”. Kamma noll är när du inte hittar minsta lilla gnet eller lus med luskammen.

Här är några andra ursprung
Döden i grytan: från Bibeln, andra Korintierbrevet 4:38, där människorna börjar ropa om en soppa de nyss ätit av: ”Döden är i grytan!” (gamla översättningen).

En fjäder i hatten: när en segrare eller lyckosam jägare pryder sin hatt, som en trofé.

Ett streck i räkningen: när man drar ett streck över en räkning och gör den ogiltig.

För allt vad tygen håller: tygen var i det här fallet hästens seldon.

Vara fena på något: uttrycket kommer av ordet fenomenal och har inget med fisk att göra.

Getarens jobb
Hur var det nu då med getögat? Svaret är att du inte behöver gå med fickan full av intorkade getögon. Geta och gäta är gamla dialektord. (På värmländska gete eller geet). De betyder att vakta boskap. Den som vallade boskapen kallades getare eller gätare.

När du tittade till djuren kastade du ett getöga.

### Till dig som undrat varför prästen så stolt visade mig gravstenen med hammaren och skäran på kyrkogården i Södra Finnskoga:
### Han såg den som en symbol för livet. Den personens liv.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min höjdpunkt som skrivarlärare

 

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojkeHan var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mysigt, gulligt, upproriskt

När det är 50 år sedan årtalet 1968 ska du passa på och fylla 67. Samtidigt. Då betyder det att du var 17 år det berömda året och kan ge besked, ty du var med.

Då ska inga spolingar komma här och tala om hur det var. Svaret är att det var mysigt och gulligt och att vi gnuggade rubriker och diggade upproret. Varje uppror.

Diggade.
Gnuggade.

Dessutom slet vi våra blåjeans själva. Folk gjorde det på den tiden och bar mockaboots.

Mysigt.
Det är rätt att gnugga uppror.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

I skallen på en vardagskonservativ

Ändra ingenting.

Kroppen ska vara fräsch som när jag var 16 och skallen pigg som när jag var 11. Huset ska vara nymålat, i detalj, och bilen nytankad. Gatan färsk och skogen grisfri.

Tage Erlander ska ha drygt 50 procent av rösterna och jag ska vara lagom kritisk, mest mot jordbrukets strukturrationalisering och landsbygdens avfolkning.

Huvudmotsättningen i världen ska gå mellan USA-imperialismen och världens folk, hemmafruarna i Skärholmen ska protestera mot mjölkpriserna, Palme ska vara briljant och Stenmark med men Björn Borg lite mallig så en märker hur olika folk kan vara.

Ingmar Bergman ska vara svårtittad men rolig att härma. Stig Blomqvist ska vinna svenska rallyt, bara grejorna håller. Brynäs ska vara oslagbara efter jul, Assar, Sixten och Toini med. Putte Kock ska gardera med krysch och i TV ska någon skoja om Hylands flint varje helg. Det ska vi tycka är väääldigt roligt.

Ändra ingenting.
Jo gör det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Tomma vita sidor

1.

Den där känslan när en köper ny kalender och ser tomma vita sidor breda ut sig.

Den där känslan när en börjar skriva in de första mötena med människor.

Den där känslan när projekten börjar pirra. ”I år ska jag diskutera med gubbgruppen och vattna blommor varje måndag, köra till återvinningen varje tisdag, gå i skogen med Gryningspatrullen varje onsdag, handla och dammsuga varje torsdag och tindra med ögonen varje fredag.”

Den där känslan när en sätter upp nya fräscha mål för LTV. Läsningen, Träningen och Vikten.

Den där känslan när en förnyar medlemsskap och prenumerationer – men inte alla.

Den där känslan när en rensar i mappar, hyllor och kontaktlistor.

Den där känslan när en lovar sig själv saker. ”Vara utomhus minst en timme om dagen VARJE dag.”

Den känslan.

2.

De där första gångerna efter att en slappnat av på det nya året och skriver det gamla årtalet, för det är handen mer van vid.

3.

Älskade tomma vita sidor.
Än har ni alla era illusioner kvar.
Precis som jag.

Den här gången kan dä’ löckes.

Dä’ = det.
Löckes = lyckas.
Den här gången = 2018.
Eller något annat kommande år enligt människokalendrarna.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root |  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Livets nio lärdomar och en till

Vad jag lärt mig hittills

Lalla-lalla la (0 år).
Sitter du för länge i en myrstack gör det ont (2 år).
Trycker du på knappen i smyg så startar traktorn, då hör alla det (7 år).

Växlar du mopeden nog många gånger sliter det styggt på högra stortån på vinröda mockaboots (16 år).
Parkera inte på Filaregatan, du kommer ändå aldrig att lära dig datumparkering (20 år).
Parkera aldrig på Filaregatan (43 år).

Dubbelklicka för säkerhets skull (49 år).
Dubbelklicka inte på allt, det är det endast åldringar som gör (61 år).
Åldringar blir bara yngre och yngre (66 år).

Enligt läroplanen

Lalla-lalla la (95 plus).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Hög tid att summera 2018

Ibland är det artigt att gå före och spåra åt sina medmänniskor. Låt mig alltså redan nu summera år 2018 så ni andra slipper det slitgörat om tolv månader:

Donald gick
År 2018 fick Donald Trump gå, för batteriet tog slut i Vladimir Putins fjärrkontroll. När Trump skull göra bort sig på egen hand blev det fel.

– Jag har ju sagt att när du ska ta ett obekvämt beslut, sa Putin, då ska du skicka ut ett tweet strax innan. Twittra om nå’t helt annat. Något som retar gallfeber på folk, så där som bara du kan.

Nu glömde Trump det och då tittade inte amerikanarna åt fel håll längre. Hej då Trumpentuss.

SSU gick mot klyftorna
År 2018 började det mödosamma arbetet att minska klyftorna i Sverige igen. Under min levnad har de aldrig varit så stora som nu.

Allt började med att SSU i Karlstad hittade några gamla nyckelringar från 1960-talet och bestämde sig för att sluta leka kärlekslekar med ungmoderaterna på orten och börja jobba politiskt i stället.

På nyckelringarna stod det Ökad jämlikhet. Nu bytte de till parollen: En rättvisa mer, en Sverigedemokrat mindre.

Jag slutade gå och känna efter
År 2018 slutade jag feschla och känna efter i rygg, vad och häl och bara sprang. Som den där benådade stunden 28 oktober 2017 när allt var möjligt i varje backe.

Jimmie fick stå bredvid
År 2018 vann de röda och gröna valet, Fi kom in och KD åkte ut. Regeringsförhandlingarna blev knövvliga i alla fall men han som heter Jimmie fick stå bredvid och sukta.

– Du får inte vara med, sa Ulf Hjalmar Kristersson.
– Men ändå, sa Per Jimmie Åkesson.

Parti fattade och backade
År 2018, strax innan valrörelsen skulle gå in i slutspurten, bestämde sig ett av de större partierna i min grannkommun Karlstad för att backa i Skutbergsfrågan. Det fria friluftsparadiset vid Vänern ska inte få hägnas in av privata intressen som vill sälja dyra entrébiljetter till fattiga barnfamiljer. Mumin kan få bo på Gerholmen i stället. De minst lomhörda i ledningen började äntligen fatta att folk faktiskt har rösträtt och att den som backar först vinner.

Vilket parti som ändrade sig? M eller S? De styrande eller den instämmande oppositionen?

Det säger jag inte.
Den som backar först vinner.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Västan om skog och östan om sjömil

Hur ofta blåser det så mycket att min mössa flyger av skallen och håller på att bli borta för gott? Hur ofta kommer det luddiga bomullstussar farande hundra meter genom luften? Hur ofta har den luften så bråttom att jag inte hör att ringa hem och berätta att jag fortfarande är torrskodd?

Aldrig.
Annars.

Min vän M har tagit mig med på expedition till en av Sveriges färskare öar. Färsk, eftersom kanalen som gjorde halvön till ö grävdes och sprängdes så sent som på 1930-talet. Stenindustrin i Bohuslän hade kraschat och arbetslösa stenhuggare behövde jobb. Dessutom fanns det liv att rädda.

I dag kan det färdas tusen båtar i Sotenkanalen en vanlig sommardag. Sode kanal säger de på trakten. Glada åt att de vilda vattnen vid Soteskär inte behöver skörda nya liv.

Snart ska jag börja ana den vildheten.

Allt går i cirklar
Men – vi är av grundlig sort M och jag. Därför börjar vi vårt bohuslänska besök på museet i Uddevalla. Där lär vi oss vilken stad i landet som kallas Kôrpehôla och bytt nationalitet sju gånger. Studerar vinhandlare Johnsons dyra konstsamling med både Marcus Larson och Bruno Liljefors, tittar på bilder från utgrävningarna efter resandefolket vid Bullaren och beundrar den historiska Bohustablån från stenålder till i dag. Här har aldrig historien stått stilla.

När vi äter lunch i museirestaurangen har den gamle mannen mitt emot oss vid bordet arbetat vid samma gruva som min svärfar och tävlat i orientering precis som vi. Det är en sådan dag. I kväll i vår hyrda stuga på Ramsviks Övergård ska vi summera dagen tillsammans med de två göteborgare vi delar fotoutflykten med. När jag berättar för M:s barndomsvän från Åmål att jag växte upp i Molkomstrakten ska han svara att:

– Molkom? Jag känner en kvinna därifrån. Hon heter…

Han känner min syster. Det är en sådan dag. Allt går i cirklar.

Väljer bort knäppta mössan
Lätt försenade lämnar vi den blåsiga kajkant där Bohusläns museum håller till, strävar bort till parkeringen och kliver in i bilen som snart stampar norrut i sydvästvinden. E6, Munkedal, in mot Lysekil, ut på Sotenäset, kryssar mot Kungshamn och Smögen, passerar svängbron över Sotenkanalen, stävar norrut mot Ramsvik. Vi ska träffa kamraterna vid hyrstugan. Nå, de är tidiga och har stuckit ut före oss. Klockan är redan två, vi har inte många timmars fotoljus på oss nu.

In i hyrstugan, fort på med fler lager kläder, vindtäta med, väljer mellan den knäppta militärmössan och yllemössan, tar den senare. Ut i bilen, rakt över vägen och ut på en småväg bort till parkeringen halvvägs ut mot Fykan och Sote bonde.

Ser att han pratar
Det blåser mer än jag känt på många år och när vi närmar oss husen intill Sveriges västra kant vid Fykan är det inget som hindrar vinden från Nordsjön. Min vän M pratar ibland ser jag, men jag hör inte ett ord. Vad är det för vitt som flyger i luften då och då? Det liknar fönstervadden vi hade i innanfönstren när jag var barn.

De andra tre är skickliga fotografer, själv knäpper jag mest med mobilen. Hemma väntar ett teleobjektiv som den kära vännen och jag ska ge varandra i julklapp, men dit är det flera veckor. Än har inte M och jag kommit ikapp göteborgarna men i sydväst ser vi berghällarna växa höga. Finslipade men höga. Där uppe någonstans är de.

Jag släpper honom före mig, stannar för att fotografera en brant med ett av husen i bakgrunden. Luften smakar salt, havet skrattar vilt, ett par korpar tränar flygakrobatik ovanför ett skär.

Det här du bloggarn, detta får du inte uppleva varje dag. Nu är du allt bra långt från dina sviktande skogsstigar på Grossbolstorp.

Hör en röst
Först är det slipade hällar och ett och annat snedblåst snår. Sedan klappersten med salt, därefter ännu mer klappersten. Till sist kommer jag till en trätrappa utan räcke. Klättrar uppför den, tittar för första gången på allvar ut mot väster. Nu hör jag till slut en röst. Det är poeten Göran Palm som viskar sin dikt Havet. Han deklamerar den i mitt högra öra, för det örat ligger mest i lä:

Jag står framför havet.
Där är det. Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Nu var du lite elak, viskar jag tillbaka till min låtsaskompis Palm. Själv är jag mer imponerad. Fast på en punkt har du rätt. Då jag såg Mona Lisa första gången blev även jag besviken.

Min mössa flyger
När jag fortsätter uppför den slipade röda bohusgraniten kommer fler och fler bomullstussar farande. Det är lödder från sjön, inser jag nu. Precis när jag kommer upp så högt att vinden får tag ända bortifrån brittiska öarna flyger mössan av mig. Bara en idiot väljer bort den knäppta gröna öronlappsmössan en sådan här dag och sätter på sig en bullig och för stor stickad sak.

Tjohoo! Detta var skôj, men blås inte bort är du snäll. Då fryser jag skallen av mig.

Där går jag sedan med kameran i ena handen medan andra näven håller fast mössan på huvudet. Jädrar vad det blåser när det blåser, västan om skog och östan om sjömil.

Detta gör vi ôm.
Hallå! Var är ni?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Törs jag verkligen det?

Jag fortsätter att se framåt. Just nu tänker jag mig hyllor som inte dignar i arbetsrummet. Tomma ytor, tomma mappar, tomma tidskriftssamlare, färdiga för nya projekt.

Så ska det bli. Framöver.

Jag rensar alltså. På nedersta hyllan hittar jag en bunt gamla brev i en låda. Ett är från 1983 och ett från samma avsändare är från 1987, då det har gått tio år sedan folkhögskoleåret. Vi var vänner på Jära folkhögskola, den snabbtänkta och jag. Tio år senare är även hon förälder flera gånger om och drömmer om att börja studera igen. Hon vill bli distriktsläkare i Norrland, skriver hon 1987.

Jag minns en kamrat det var kul att skoja med, snabb och smart. Men börja plugga igen i den situationen, orkar man det?

Modigt, jobbigt.

Var finns hon nu?
Antag nu att jag är en nyfiken jäkel. Antag att jag dessutom är både gammal murvel och webbredaktör.

Vänta, det är jag ju.

Självklart börjar jag leta efter henne. Läste hon vidare? Gick det bra? Hur ser hon på liv och politik 30 år efter förra brevet?

Inte på Hitta
Jag har hennes efternamn som gift, för det skrev hon i brevet. Finns hon på Hitta? Nej. Finns hon på Facebook? Nej. Finns han som jag tror är hennes man? Ja. Några yngre förmågor i lämplig ålder? Ja men inte hon. Google hittar visserligen hennes namn på något ställe, fast bara gamla träffar.

Till slut slås jag av att ett mer ovanligt efternamn dyker upp hela tiden. Ett helt nytt dubbelefternamn.

Då klickar jag på detta namn och börjar leta runt i all välmening på den kvinnans Facebook. Kära nån, där är hon ju! Barnens namn stämmer med de hon skrev i brevet, yrket… asch, dä kvetter. Jag vet hur det gick med hennes längtan.

Det är hon, ingen tvekan. Hurra!

Törs jag höra av mig?
Kära dagbok, hur gör jag nu? Törs jag verkligen höra av mig? Törs jag fråga om hon vill bli min vän på Facebook? Vi som gillade att tjôta så för 40 år sedan?

Hur ska jag göra? 40 år är en lång tid.
Tänk om det ändå inte är hon?

### Det blir inte precis lättare när jag publicerat det här inlägget.
### Att en aldrig lär sig.
### Nu hittar jag ett brev till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)