När jag får lust att bli partist

Gudarna ska veta att det frestar på ibland, jag är inte annorlunda än andra. ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land”, för att citera min favoritpoet Werner Aspenström.

Åsikt? En del dagar vet jag precis hur det borde gå till:

Tillbaka till en partiskala i stället för att alla ålar omkring i en nyliberal mölja i mitten. Tillbaka till tydliga alternativ. Tillbaka till en arbetarrörelse som är modig nog att tala skarpt om klass, fördelningspolitik, respektfulla pensioner för fattigt folk och rejäla skatter för di rike i sockna. En som törs fortsätta att vara missnöjd med allt som inte är färdigt och vågar lyssna lyhört på missnöjet.

Folk på landsbygden gillar inte att lanthandeln, skolan och macken lagt ner. Folk på forna bruksorter gillar inte tomma fabriksskorstenar och öde skyltfönster. Folk i stan gillar inte telefonköer och hemlöshet.

Jag längtar efter socialliberaler igen. Jag längtar efter en socialdemokrati som kallar sig socialistisk än en gång. Jag längtar till och med efter äkta konservativa, inte dagens liberala låtsasdito.

Tillbaka? Det är fel ord, jag menar framåt. Tänk framåt, se målet, sikta på det. Frihet, broderskap, systerskap, jämlikhet och solidaritet är kloka mål.

Sikta. Gå däråt, var tydlig, ett steg i taget. Framåt!
Sverige är ett klassamhälle.

”Stå inte utanför”
Stå inte utanför, säger mina vänner i olika partier. Gå med och påverka inifrån, när du nu vet så precis hur det borde vara. Såhär kan det se ut i mina sociala medier:

En vän: Du skulle nog släppt på prestigen och satsat på politiken unge man.

Jag: Jag jobbar politiskt stup i kvarten. Bara inte partipolitiskt. Fast det senaste året har det varit nära. För övrigt håller jag på med en lång politisk essä som jag tänkte lägga ut på bloggen någon av de närmaste dagarna. Prestige handlar det inte om, den prestigen är i så fall Löfvens när han kallar sitt parti mittenparti.

En vän: Som sagt var. Du behövs inne i politiken inte utanför. Där är så många.

Jag: Vad du inte förstår är att så mycket av politiken numera pågår utanför partierna. Min essä som jag jobbar med handlar något lite om det. Partierna – de flesta – har fortfarande inte förstått det. Tack för inbjudan, dock, sånt värmer alltid.

En vän: Så länge vi har politiska partier, vilket vi kommer att ha länge än hoppas jag, så är det ändå där som dom tråkiga kompromisserna måste göras. Kompromisserna blir bättre med fler delaktiga.

Jag: Det är klart vi ska ha partier. Problemet är att så många av dem placerat sig till höger just nu, att så få håller fast vid sin gamla ideologi och så få pratar om klass.

Essän blev klar och finns på bloggen: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

Får lust att gå med
Låt oss alltså vara tydliga. Sanningen är att det kliar i fingrarna ibland. Då får jag lust att gå med, känna entusiasmen, ha en uppgift. Det senaste året har det varit nära.

Jag tänker inte dra min politiska historia en gång till. Inte mer än att den formades av jordbruksnedläggningar, 1960-talets ungdomskultur och kriget i Vietnam. Att lösningen heter frihet, demokrati och rättvis fördelning, fast det tog några år innan jag förstod att friheten gick förlorad med Lenin. Att miljön är en ödesfråga och att marknaden inte vet allt och kan allt.

När socialism, demokrati och miljö blev lika viktiga i min skalle fanns det bara två partier kvar att välja på. När den socialdemokrati jag ville skulle vara socialdemokratisk inte var tillräckligt socialdemokratisk fanns det bara ett socialdemokratiskt parti kvar.

Men ändå.
Hoppet, hoppet.

Är inte det politik?
Jag jobbar ju politiskt i dag med, fast utan partibok. Bidrar till att hundratals medmänniskor kommer ut och rör sig i skog och natur på stolpjakt och tipspromenader. Är inte det politik? Bidrar till att lika många går på olika kulturarrangemang med bokcaféet i stan, vid våra forum för samtal, frågor och invändningar. Är inte det politik? Bidrar till att en av flera antirasistiska grupper på Facebook har tiotusentals medlemmar som håller humanismen vid liv. Är inte det politik? Lär nya svenskar hur våra medier fungerar och hur den tryckfrihet ser ut som vi har kämpat oss till. Är inte det politik? Lär både dem och barnbarnen om långa barr och korta, om hur skägglaven gillar frisk luft. Är inte det politik? Skriver ihärdigt mitt trams men också allvar på Facebook, Instagram och denna blogg.

Är inte det politik?

Jag passar inte i politiska partier. Småbrukarsöner med sanningssägartourettes och skrivarambitioner är för obekväma för sånt. Mitt forna journalistyrke gjorde det inte enklare. Livet har lärt mig att jag trivs bäst i församlingar där vi enas kring några få paroller och lägger övriga skillnader åt sidan. Jag gillar olika.

Ty, som jag skrev i en annan tråd:

Min politiskt lyckligaste tid var åren i miljörörelsen, dvs 70-80-talen då vi var som mest aktiva. Har inte ändrat mig om miljön och klimatet och inte om enhetsfrontarbete heller. Min själ är utomparlamentarisk, har jag insett.

### Gullpiparen heter den påhittade fågeln som Maja Skalstad gjort.
### Den är vandringspris i vår årliga tävling i antal fågelarter vid vintermatningen (från 15 oktober till startskottet i Vasaloppet).
### Glasbjörken har Elin Svensson gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 882. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Dretongen i rummet

En gång i tiden hade vi en bildad borgerlighet i Sverige. Rätt ofta var högerpartiet dess parti.

Det var inte mitt parti men man visste att dess partiledare var belevad och att dess riksdagsmän gick att ha i möblerade rum. Varenda en var vuxen, kunde bete sig och förstod att prata och skriva som folk.

Sedan kom kampanjen Satsa på dig själv, nyliberalismen samt som pricken över i:et herr Hanif Bali. Han är riksdagsman för moderaterna. Här nedan ser du ett collage som debattören Maria Robsahm har publicerat. Pratbubblan innehåller följande text:

Din dumma apa! Pucko! Djupt störd! IDIOT! Har du tagit syra?! Ärkesopa! Är du sinnesslö? Batikhäxa! Rondellfyllo! RASISTISKA IDIOT! Jävla public service aktivism! Jävla syltryggar! JÄVLA GODHETSRASISTER! Dryga as!

Fundera över om det är från Hanif Balis skrivande i sociala medier hon har hämtat alla de uttalandena. Fundera över om moderatledaren Ulf Hjalmar Kristersson lagt så mycket som två strån i kors för att förhindra detta förråande av debatten.

Fundera över det fina ordet folkvett.

Fundera över om den partiledare bör styra Sverige, som inte ens kan få en av sina riksdagsmän att sluta kalla folk för sinnesslöa.

Dretongen i rummet.

Ordförklaring
Dretonge – skitunge (värml).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 881. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Radiohistoriens mest talande tystnad

En gång i livet var jag expertkommentator i direktsändning i radion.
En gång. Sedan frågade de aldrig mer. Jag vet varför.

Det var i slutet på 1970- eller början på 1980-talet. Vi bodde i Sunne, jag var lokalredaktör och sådana förväntas veta något om sin trakt. När P4 bestämt sig för att direktsända Sunnes kommunfullmäktige bad de mig och kollegan från konkurrenttidningen att ställa upp som experter.

– Absolut, sa vi. Kul, sa vi. Vi gör’t. Kôstar dä nôt?

Problemet var att dagen blev körig. Jag hade skrivit min fullmäktigeartikel i förväg och väntade bara på att politikerna skulle besluta så som det var tänkt. Sedan skulle jag faxa in min vid behov korrigerade artikel. Så som vi alltid gjorde.

Skriva referatet i förväg hann jag men förbereda sändningen hann jag inte.

Vid hembygdens afton talar alla
Stunden kom, fullmäktige startade och samtidigt sändningen. Vi berättade livfullt om hur det alltid brukar vara många som begär ordet när anslagen till lokala idrottsföreningar och hembygdsföreningar ska beslutas, precis som när det handlar om utskänkningstillstånd. Annars är det tyst på det hedervärda fotfolket. Eller vad vi nu sa, jag minns inte vilka frågor fullmäktigemötet handlade om.

En fråga minns jag desto bättre. Den som varken jag eller konkurrenten hunnit titta närmare på. Vi tyckte båda att den var för obetydlig att berätta mer ingående om i våra tidningar.

Frågan om dykdalberna i Sunnesundet.

Mystiska undervattensvarelser
Nu kom den upp. Järnvägars, måtte inte reportern fråga om just det här ärendet, tänkte både jag och konkurrenten. Inom mig bad jag en blyg bön – men vem har sagt att livet som expert ska vara enkelt?

– …så var det frågan om dykdalberna i sundet, fortsatte kommunfullmäktiges ordförande.
– Ja, sa den pigge reportern från Radio Värmland, Sven-Ove, kan du berätta för lyssnarna vad en dykdalb är för någonting.
– Dyyyk-dalb… sa jag, med sydvärmländsk betoning på första stavelsen. Dyyyk-dalb. Ja-a du… Bedjande tittade jag på konkurrenten. Konkurrenten hade inte heller den minsta aning om vad detta var för mystiska undervattensvarelser.

Vred sig i plågor
Vi hade inte en susning. Varenda flottningsintresserad eller sjöfartskunnig lyssnare till den rafflande direktsändningen måste ha vridigt sig i plågor. Så vitt jag vet tappade vi inga prenumeranter bland traktens flottare, båtägare och experter på hertigen av Albas livsverk.

Men helt säker är jag inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 880. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen”

En dag får jag ett tidningsklipp i min hand. Signaturen Åbergsson är på resereportage i Värmland för Dagens Nyheters räkning. Nu färdas han från Arvika till Filipstad. Ett av fotona visar en mager gammal man som inte tycker kor är så dumma som folk tror.

Den mannen är inte vilken veterinär som helst.

Åbergssons text från söndagen den 2 september 1951 är rapsodisk och bitvis tunn. Jo, jag känner igen problemet, vem har inte varit på snabbtur med pennan i hand. I Mangskog vill han träffa författaren Tage Aurell men denne är inte hemma, Rottneros park har ju de flesta redan hälsat på så den hoppar han över, i Sunne träffar han lokalhistorikern Nathan Hedin och historieberättaren Karl Söderlind, i Torsby råkar han stöta på poeten Axel Frithiofson från Lekvattnet, i Hagfors hänger IF Viking på tork efter senaste matchen ”- ja, skjortorna, byxorna och långstrumporna, förstås”. Allt går både fort och rappt.

Hemma hos ex-führern
Artikeln är rejält baktung. Sista anhalten innan Filipstad är Molkom, där händer det. Åbergsson träffar Birger Furugård, veterinären som en gång ville bli Sveriges Führer.

”När vi över övre Mellerud och Deje kommit dit ner tittar vi opp i en gård mittemot mejeriet. Vi är hos Birger Furugård, ja, ni kommer väl ihåg veterinären från Deje, som stövlade in på Auditorium som svensk Führer för en femton år sen och efter högt föredöme dundrade så det ekade under taket? Här sitter nu en i förtid åldrad och bruten man framför oss, nyss uppstigen från sjukbädden. En lågmäld, stilla människa, som berättar om trav och hästar och kor och en veterinärs vedermödor i ett stort distrikt. Långa resor i smällkalla vintrar med kroppsligt påfrestande förrättningar i stall och lagårdar har tagit knäcken på honom. Men det har funnits glädjeämnen också. Som t. ex. när man gått över en gård med en husbonn och hört hästarna gnägga belåtet från stallet när de känt igen hans tramp. Ingen kan missta sig på gnägget: om han är en god husbonde eller ej – men i Birger Furugårds distrikt har det bara funnits goda husbönder. Så är det en sak till som varit skönt att veta: veterinärens patienter ljuger aldrig, de är inte inbillningssjuka. För övrigt fattar de bra vad man säger till dem, korna också. Det är alldeles fel när folk tror att de är dumma, ånej, de är inte dumma – och så har de charm, konstaterar veterinären i Molkom, emeritus nu sen nyåret.

Som vi sitter där och pratar med honom så halkar vi efter allt travet och alla hästarna och korna naturligtvis in på den förfärliga politiken. Då glimmar det till ett tag i ögat på den sjuke mannen framför oss, men han höjer inte rösten. Han kan inte se annat än att utvecklingen gett Hitler rätt: att västmakterna ’nu fullföljer hans ensamma kamp mot bolsjevismen’. Nå, det var väl ändå lite annat också, hr Furugård?

– Jo, jag vet det, där fanns nog en del jag inte tyckte om, i mitt yrke blir man ingen vän av grymheter, men men…

Ex-Führern har inte övertygats om att det funnits några gaskamrar, vill inte tro det, och vad Belsen beträffar, så är han benfast övertygad om att de utmärglade fångarna där hade amerikanerna att tacka för att de inte fick någon mat. Om inte amerikanerna bombat tillfartsvägarna…

Det är på samma gång fantastiskt och gripande och rörande att se honom sitta där och gengångaraktigt lägga ut texten. Fantastiskt när man drar sig till minnes att den här mannen en gång trodde sig vara den som skulle frälsa landet och faktiskt fick en del folk tro att han var det. Gripande och rörande, därför har man ett bestämt intryck av att den gamle veterinären – vilkens högsta glädje är att fara ner till travet i Färjestaden, där han kan träffa gamla klienter – i grund och botten tydligen är en hjärtans hygglig och beskedlig människa, fastan han råkade ha oturen hamna i en tid med alldeles speciella faror för enkelspårigt folk.

Vi har fått något att grunna på under den bit av vägen vi har kvar innan vi är framme i Filipstad.”

Där slutar reportaget.

Historiskt dokument
Övre Ullerud döper skribenten till övre Mellerud, Färjestad får heta Färjestaden, det är irriterande skönhetsfel, och då har jag inte sagt något om intervjuoffrets syn på gaskamrar och läger eller den avslutande överslätningen. De är förstås värre. Ändå blir socialdemokraten och forne vänsterradikalen Rydqvists intervju med den skröplige veterinären i Molkom till ett historiskt dokument, i allt sitt elände.

En av Furugårds sista intervjuer.

### Mannen bakom signaturen Åbergsson var Oscar Rydqvist. Vid sidan av journalistiken skrev han manus till många populära svenska filmer och författade både barn- och fackböcker. Dessutom hittade han på flera av karaktärerna i Grönköping.
### Såhär skriver Svenskt Biografiskt Lexikon om honom: ”Under signaturen Åbergsson var R under mellankrigstiden den folkkäre reportern som DN skickade för att skildra stora inrikes evenemang, en viktig uppgift före etermediernas genombrott. Särskilt följde han Gustav V och Per Albin Hansson i spåren. Med sin demokratiska och lätt respektlösa ton bidrog R till att minska det tidigare stora avståndet mellan styrande och styrda, han ’log ihjäl fördomarna’ (Lagercrantz 1953). Framställningssättet, som snabbt blev ett ideal för yngre journalister, var i hög grad präglat av filmen med korta skarpt belysande repliker och snabba växlingar mellan svepande översikter och intima närbilder.”
### ”Log ihjäl fördomarna”. Det är ett bra betyg även om han inte levde upp till det här.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 879. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När den kasserade kasserar

Läser bok om Hunter S. Thompson, gonzo-journalistikens fader. Han som gärna skrev om förlorarna.

Precis så enkelt och komplicerat tror jag det är. Så mycket av eländet i sociala medier och opinionsundersökningar beror på att det finns en grogrund. De som han kallar förlorarna.

Det finns en likhet mellan den amerikanske soldaten som kom hem desillusionerad från andra världskriget och den arbetslöse 61-åringen i låt säga Östmark eller Lesjöfors.

Han förutsåg dagens situation
Den bittre amerikanen gick med i Hells Angels. Den överblivna östmarksbon började tycka som en viss partiledare från Sölvesborg. Hunter S. Thompson talade om dem båda i en intervju redan i mars 1967:

”De som lämnats utanför och hamnat på efterkälken kommer inte att märkas på åratal. Och Gud allena vet vad som inträffar när vi skriver 1985. Det kommer att finnas en miljon Hells Angels. De kommer inte att bära färgerna men de kommer att vara människor som vill hämnas för att de blivit kvarlämnade.”

”De gillar att kasta tillbaka det rätt i ens ansikte och säga: ’Ja, sir, jag är en lortig slusk, jag är till och med lortigare än du trodde. Och jag tänker dessutom straffa dig för att du kallade mig för det, och gjorde mig till det också’.”

Vem kasserar vem?
Gonzo-journalisten fick rätt. Det tog bara lite längre tid än han trodde.

Världen är ett klassamhälle. Som om inte det vore illa nog är den dessutom ett kasseringssamhälle. Sådant slutar alltid med att den kasserade kasserar kasserarna.

Ordet kass kom inte till av en slump.

### Boken jag läser heter Hunter S. Thompson: Den sista intervjun och andra konversationer (Sjösala förlag), 2018.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 865. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den starka svagheten

Lättrörd. Ordet låter som filmjölk eller saftsoppa men det kanske inte är så fel? Jag är gjord av filmjölk. Smaken av saftsoppa väcker minnen av barndomens kök, fullt med folk.

När våra barn var små brukade de titta på mig i smyg så fort det blev känslosamt på tv. De ville se tårarna som rann på min kind. Jag gråter när det är ledsamt, jag gråter när det blir glädjerikt. Det är en gåva, även om det kan kännas pinsamt en stund när du står framför låt säga länets kommunalråd och plötsligt har talat med sådan inlevelse om biljettpriser i kollektivtrafiken att din röst börjar darra.

Ibland, gudabenådade ögonblick, har det hänt att jag fått tårar i ögonen av en text jag själv just hållit på att skriva.

Vem är stark?
Det är bara svaga människor som tror det är svagt att hålla tårkanalerna i trim. Tyvärr ligger ettrigheten också ganska nära på sådana som jag.

Det däremot är en svaghet.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 864 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ären I hen-brukare?

Språket är människans bästa uppfinning. Det hjälper oss att tänka, förklara världen för oss själva och kommunicera med varandra.

Det är dessutom demokratiskt. Till sist är det alltid användarna som bestämmer hur det ska låta och se ut.

Nu är jag inte vildsint språkliberal. Tar vi in låneord eller nya ord bör de anpassas till vårt befintliga språk. Nya ord skapar vi förresten hela tiden, i och med att verkligheten förändras. Se hjul, oxe, stångjärn, brevlåda, klämdag, datavirus och trollfabrik.

Själv har jag börjat använda det alltmer frekventa ordet ”hen”. Men jag väljer tillfällena. Fortfarande skulle jag dra mig för att skriva det i officiella sammanhang om jag vore offentliganställd kommunikatör och inte pensionerad sådan. Det stör alltför många.

”Se upp med man-sjukan”
Rätt ofta skriver jag dessutom ”en” i stället för ”man”. Ibland skyller jag på min dialekt (som är mitt modersmål), där ”en” kan betyda just ”man”. Ibland tänker jag på en klok lärare på Journalisthögskolan som tyckte jag skulle se upp med man-sjukan. Ibland – rätt ofta ärligt talat – är det ett feministiskt ställningstagande.

En gör så gôtt en kan.

Välj själv och andas lugnt
Dock predikar jag inte. Skriv och säg så som du själv trivs med. Men gå inte i taket på grund av oss hen- och en-medmänniskor. Det ÄR värre med rasism & terror & svält & klimathot & Donald Trump.

Tycker en annan.

Länk: Språkråd om hen
Länk: Språkråd om en
Länk: Eget boende i Hen-icke-hammar?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 861 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Pionjären på Baltzarsgatan 13

Det händer att jag vallfärdar, jag är den typen. Nu senast till Baltzarsgatan 31 i Malmö.

Här var det.

Skräddare August Palm kom hem till Sverige efter att ha lärt om socialismen i Tyskland. Nu bokade han salen på hotell Stockholm, det låg på nummer 13 fast det står 31 på platsen numera. Där innanför porten hänger hans bild, ty mötet blev historiskt och Palm pionjär.

6 november 1881. Entré 20 öre. Stora salen full av lärare, fabrikörer, hantverksmästare och tidningsfolk. I Mäster Palms manus lyder rubriken:

”Hvad vilja socialdemokraterna?”.

Den frågan är vi många som ställer oss i dag. Vad vill ni egentligen? Menar ni det som ledningen säger eller det som SSU och kvinnoförbundet och de andra säger? Menar ni det ni säger i år eller det ni sa för några år sedan eller det ni kommer att säga om ytterligare några år?

Jag längtar efter en Mäster Palm och en Axel Danielsson.
Helst en av varje.

### Att ett parti ”har velat” var bara roligt att säga om andra.
### Förr.
### Nu har fulvelandet kommit för nära.

För övrigt har jag ätit pizza i Ystad på min skånska resa, smakat angusburgare i Västra hamnen i Malmö med havet ett stenkast bort och bron inom synhåll, låtit mig fotograferas på fosterlandets sydligaste udde, frågat Zlatan om vägen till Turning Torso och sprungit långpass via vackra Pildammsparken både en och två gånger.

Nämnde jag den goda och mättande falaffelrullen med Ramlösa för totalt 29 kronor? Eller tapasen i går på uteservering, när solen sken över Lilla torg?

Det är tur att åtminstone inte vår matkultur bygger några murar.

– Däråt, mannen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kallar du folk ”cp” och ”idiot” är du också främlingsfientlig

Jag tycker illa om när mina vänner kallar motståndare för ”svärjevänner”. Jag tycker illa om när de driver med den som har svårt för att stava. Jag avskyr när de kallar politiska motståndare för ”cp”, ”idiot” och ”mongo” eller liknande öknamn.

Sluta. Annars är du också främlingsfientlig.

Personligen är jag närsynt. Den kära vännen misstänker dessutom på vissa grunder att jag har en släng av asperger. Inte är jag byggd med läckert ljusbrun afrikansk löparkropp heller, trots att jag provade att påstå det en entusiastisk stund, nysprungen och nyduschad framför stora spegeln. Hörde jag inte en kär kommentar från henne som jag älskar?

– Min lelle mandelkubb!

Hon var närmast sanningen, ty som en mandelkubb är jag byggd.

Det finns inga perfekta människor. För mig är det ett av skälen till att hävda att alla vi, med alla våra olikheter, har samma människovärde.

Min bygd byggd av inflyttade
Nå, nu är jag antirasist också. Gillar mångfald, välkomnar främlingar och är tillräckligt påläst för att veta att vi härstammar från Afrika och att mitt älskade Värmland byggdes och fortsätter att byggas av hitflyttat folk. Finnar, valloner, norskar, västgötar, kurder, holländare, syrier och en massa andra individer i skön och nyttig blandning.

Det var inte järnet som bröt bygd. Det var hjärnor och nävar. Många goda tankar från många håll i världen som möttes. Många envetna händer som tog itu med att prova om inte dessa tankar från nära och fjärran håll skulle fungera i verkligheten också.

Men så kom rasismen. Främlingsfientlighet hade redan funnits här och där, när byarna och socknarna stundom slogs framåt lördagskvällarna. Värre blev det på 1930-talet, värre nu igen när rasismen fått nytt liv.

Den ska vi bekämpa. Alla människor har samma människovärde, dessutom behöver vi vår inflyttning om välfärden ska leva vidare.

Tål ingen funkofobi
Ibland blir emellertid kampen desperat och missriktad. Orden får för bråttom. Om detta har min facebookvän Maria Robsahm skrivit ett inlägg som mången antirasist borde betänka.

Maria skriver att hon inte ”tål minsta antydan till funkofobi”. Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. Hon fortsätter:

”Jag tror att många fungerar ungefär som jag. Om någon är elak mot mig så kan jag bli både ledsen, arg och besviken. Men om någon är elak mot en människa jag älskar och ska skydda så blir jag rasande. Vreden är av ett helt annat slag.  

Och öppen funkofobi väcker denna vrede.”

I detta har min vän rätt. Sedan nämner hon hur en bekant fick läsa i en politisk debatt att honom behövde de inte svara, för ”han har bara omaka sockor i lådan”. Uttrycket refererar till Rocka Sockan, dagen när vi bär olikfärgade sockor av respekt för människor med Downs syndrom.

Maria Robsahm igen:

”Alla med minsta kunskap om de nazistiska fasorna känner till T4 och dess roll i Förintelsen. Funkofobi är lika illa som rasism och den är en del av nazismen. Och den är lika våldsam och vidrig.”

Aktion T4 var namnet på Nazitysklands systematiska mördande av vuxna människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Den pågick mellan januari 1940 och augusti 1941.

Det är folkförakt
Jag ska inte referera debatten, varken den som gjorde henne rasande eller allt det medhåll hon fick efter sitt eget inlägg. Men Maria Robsahm har rätt. Jag har länge irriterat mig på hur lätt en del medmänskligt folk trillar dit själva, utan att inse det när orden har fastnat.

Det är aldrig rätt att kritisera den som är dålig på att stava, även om han råkar vara främlingsfientlig eller värre.
Det är aldrig rätt att använda uttryck som ”cp”, ”idiot”, ”mongo” eller än mer ogenomtänkta etiketter på politiska motståndare.
Det är folkförakt.

Vi ska inte sänka oss till funkofobernas, homofobernas och rasisternas nivå.
Då är vi inte bättre själva.

### När jag kommit hit upptäcker jag debattören Torbjörn Jerlerup. Han länkar till ett blogginlägg i ämnet.
### Det kan vara på sin plats, påpekar han, att vi påminner oss om att antinazister på 20- och 30-talet begick många felsteg i sin kamp mot nazismen. Den var inte befriad från funkofobi, homofobi eller rasism.
### Läs hans mycket intressanta inlägg, det är du värd: När lytesretorik, homofobi och funkofobi sågs som ”god antinazism”

Läs nu.
Dra lärdom – om du behövde det.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)