En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ‘inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Några sekunder av ditt liv

Jag har ingen aning om varför bussolyckan utanför Sveg hände men jag har en aning om varför vissa ombord blev skadade. De hade inte spänt på sig bussbältena.

Det tar några sekunder av ditt liv att sätta på dig ett säkerhetsbälte i en buss. Sekunder då du ändå redan är ombord och inte har så värst mycket annat för dig.

De där sekunderna har många kämpat för, för din skull. Tekniker och andra som först utvecklat tvåpunktsbältet och sedan trepunktsbältet. Politiker som strävat och beslutat om bälteslagen. Medarbetare och beslutsfattare på olika bussbolag och hos våra trafikorganisatörer som ställt krav på leverantörerna. – Våra bussar ska ha bälten!

Själv var jag glad och stolt när min arbetsgivare var det första länstrafikbolaget i landet som skaffade bälten i bussarna. (Eller när det kom två fastmonterade barnstolar i varje buss). Mindre lycklig när jag såg hur få som brydde sig om att knäppa på sig bussbältena. Vi satte upp klistermärken, vi delade ut broschyrer, vi berättade på webben och i andra sammanhang.

Ändå förblev de för det mesta oanvända.

Förfärligt uppvaknande
För egen del ändrade jag mitt beteende efter en svår bussolycka nära Ängelsberg i Västmanland, när skolungdomar dog efter att ha kastats ut ur bussen och hamnat under den. Andra jag känner började bälta sig sedan bussar kanat i diket vid två tillfällen nära Almar utanför Karlstad.

Det är ett förfärligt uppvaknande att plötsligt kastas omkring i en vältande buss.

Lag på att använda bältena
Så här skriver NTF på sin webbplats:

”I Sverige har vi lag på att alla som åker buss ska använda bälte, om det finns.

Passagerare ska informeras om skyldigheten att använda bälte.

Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under 15 år använder bälte.”

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp är ansvarig för att barn under femton år använder bälte, som jag ser det. I övrigt är det passagerarna själva som är ansvariga.

Några sekunder tar det.
Gör’t.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012, 2014 och 2015).

Amerikanska sättet att räkna ut

Hur den enklaste middag kan visa hur han eller hon är som älskare.

De är inte så dumma, amerikanarna. Då tänker jag inte på förfärligheter som Irakkriget, Rickard Nixon, Donald Trump, fetmaepidemin eller på att slänga liket efter Bin Ladin i sjön.

Jag tänker på dejtingsystemet. Det är naturligtvis ett perfekt instrument om du vill veta hur din tänkte partner är som älskare. Den som äter färdigt fort är lika kvickt färdig med …ja du fattar. Den som tar tid på sig att njuta av maten och gärna delar med sig av det göttaste …det är samma där.

Genialt. Slut med att mäta storleken på näsor och munnar. Slut med att försöka tolka tal och gester. Det är tiden i mål med måltiden som räknas.

Smaklig måltid.

### Vad jag själv är för ätartyp säger jag inte. Detta är en anständig spalt och vår kärlek fyller 50 på midsommarafton.
### Jag tuggar. Alla med löparklocka tar stundom tid.
### Äta det kan jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Mitt i brådskan händer det

Jag lever mitt liv glupskt. Skulle det springas i Värmland sprang jag hela vägen från Långflon till Stora torget. Skulle det jobbas på tidning i länet jobbade jag på alla. Klämde in lokalradion och lokala TV4 med, som frilans, när jag ändå var igång. Skulle det löpas gatlopp i min kommuns tätorter sprang jag varenda gata, noga bokfört på karta. Det var då jag i förbigående uppfann träningstermen gatuplock. En annan höst gick jag till fots hem från jobbet, 21 kilometer, i vit skjorta och attachéportfölj, den eftermiddagen jag blev förbannad på bussbolaget.

Snabbast tom tallrik, där har du mig. Fort gjort, fort vidare i tanken. Breda drag med penseln.

Glôpen heter det på mitt modersmål. ”Glupsk, stor i maten, girig” förklarar dialektordboken ordet. Sådana som jag äter inte, vi ”smäller i ôss”. Glupskheten låter värre på dialekt (fast girig är jag inte).

När upplevelsen kommer
… och ändå. Då och då kommer upplevelsen som gör även mig till eftertänksam konnässör.

Trädpiplärkans sångflykt, första gången hon hörs igen.
Stjärtmesarnas snabba genomresa vid hampfröautomaten.
Keith Richards gitarr i låten Dust My Broom tillsammans med gruppen Faces.
Några känsligt förtätade diktrader av min facebookvän Sam Carlqvist.
Det blå ljuset en kvillrande kväll i mars. Första tussilagon, tofsvipan och sånglärkan.

Kanske krävs det en vardagsglupskhet för att verkligen uppskatta vackerheten i det lilla, när den dyker upp och vill fara fort förbi?

Mitt i brådskan stannar tiden till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Gravskrift över en tid

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns pressfotografer. De körde bil fort, hade massor av jobb att hinna till på en dag och tog bilder som blev bästa ingresserna.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns fackliga reportrar. Då, när ledningarna tyckte det var viktigt att berätta hur folk mådde på sina arbetsplatser.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns anledning att bevaka kommunfullmäktige även i småkommuner. Diskussionen levde och många beslut kunde fortfarande tas lokalt.

Jag jobbade på tidning på den tiden det fanns lokalredaktörer på orter som Munkfors, Filipstad och Grums. Materialet kallades för ”bonnet” men innerst inne begrep även mobbarna att varje redaktion behöver sina lokala ögon och öron.

Jag jobbade på tidning.

# Färgband, typometer, filmrulle, fax. Sättare, korrekturläsare, telefonmottagare. Yuppienalle, gratiswebb.
## Nio steg mot Google- & Facebookdöden.
### Nät och ut.

(c) Sven-Ove Svensson
Svenssons släng, http://sven-ove.nu

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Löparlärdom nr 148

 

Löparlärdom nr 148: Lopp jag trivts med.

Stockholmsmaran förstås. Fint att svänga höger efter Västerbron, gôtt för en självplågare att sega uppför Odengatan, jublande lyckligt att stappla in på Stockholms stadion och plötsligt sväva fritt i sista kurvan.

Pers!

Götajoggen. Friidrottstränaren Ulf Karlssons bästa idé som blev en sporre för så många av oss. Glatt lade vi på några kilometer extra i det färsktinade vårgruset när inbjudan kommit. I år då jädrar! Känslan när vi kom ut ur Mariebergsskogen och såg täten sträva på andra sidan viken. Tyvärr fick arrangörerna för sig att ”jogg” var ett gammalmodigt ord och 15 kilometer för långt, så de gjorde om loppet till en tiokilometare med nytt namn. Håhåjaja.

Lidingöloppet. En höstlig älskling. Så många backar uppåt och neråt att en blev full i skratt. Abborrbacken kände varje debutant till men inte att det fanns tjugo nästan lika pigga backar till. En gång blev jag biten av jordgetingar vid pinkstället i skogen strax innan start, en annan gång skrapade jag hela framsidan när jag stöp på en trädrot i en nerförrusning. Upp igen, upp igen, klockan går!

Berlin Marathon. Plattast av alla långlopp, bäst organiserat och varje steg tog du på historisk mark. Glömmer aldrig kyrkokören som sjöng, aldrig känslan när vi sprang fritt över gränsen mellan väst och öst. Perset blev drygt en minut för långsamt men det fixade jag i Stockholm några år senare.

Säffle Marathon. Enda loppet jag sprungit där vi blev bussade till starten eftersom maran trivsamt nog gick från punkt A där näset slutar och till punkt B vid Sporthälla idrottsplats. Bäst var snacket i bussen, näst bäst publiken på elva personer som flyttade sig norrut på näset i takt med oss löpare.

Karisänglunken. Min gamla klubb SK Örnens terränglopp gick alltid på första maj och då kåserade jag vid olika möten med arbetarrörelsen. Men sista gången, 2011, kunde jag inte låta bli att vara med, måste ju någon gång ha sprungit loppet vid min gamla folkskola. En klubb för idealister, ett lopp för oss som älskar idrottens idé. Tack!

25-mannaorienteringen. Inget långlopp (fast det går att ordna om du vänder kompassen fel) men likafullt en favorit. Att stå där i växlingsfållan, småfrysa och vänta på att få springa ut som en av fyra från klubben i den parallella sträckan är värt mycken träningsmöda i värmländskt lingonris. Skallen full av pirrighet, benen fulla av spring, terrängen småfinurlig på stockholmska sättet. Gôtt.

Nu pirrar det i belöningscentrum igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar

Ser på nätet att debatten om journalister eller kommunikatörer fortsätter.
”Eller”? Den frågan är fel ställd.

Naturligtvis är det djupt beklagligt när lokalredaktioner läggs ner, när fotoavdelningar försvinner, lokala tv-redaktioner dör och centralredaktioner görs anorektiska. Ju färre journalister, desto sämre bevakning av våra makthavare, så enkelt är det. Varje organisation behöver sina revisorer, varje frisk demokrati behöver sina ettriga murvlar.

Nu är det bara det att tidningsavmagringen inte är kommunikatörernas fel. Inte deras arbetsgivares heller. Det är fint att Forshaga kommun svarar sina medborgare snabbt på Facebook. Det är fint att Värmlandstrafik svarar på insändare. Men skadar granskningen gör det inte.

Dålig granskning beror inte på att fler och fler chefer inom offentlig förvaltning förstått att det är viktigt att informera och kommunicera med medborgarna. Inte på att deras kommunikationsavdelningar fått bättre resurser.

Det beror på svaga redaktioner.


… minuten efter att jag skrivit detta på måndagsförmiddagen läser jag nyheten. NWT-koncernen köper Värmlands FolkbladSlut med två självständiga länstidningsföretag, det blev vi sist i landet med här på trakten.

Suck.
Skitvinter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Ledsen, tacksam och hjälplös

En gång i tiden plockade människan läkande örter och bad till gudarna när de blev sjuka. En del av örterna fungerar än i dag och tron kan försätta berg, säger man mig. Fast i dag har vi annan sjukvård. Den har vår familj fått lov att studera alldeles för ingående, alldeles för ofta. Det är jag ledsen för – men samtidigt tacksam.

Vi är så sköra fast vi är starka.

Ligger du där med ett hjärta som dunkar 214 gånger i minuten är du glad om det finns någon som tar hand om dig. Blir någon i din närhet sjuk eller skadad och behöver avancerad vård är det sannerligen skäl att vara ledsen.

Det är denna klyvnad när en kliver innanför sjukhusets dörrar. Visst är det en lycka att leva i ett samhälle som är organiserat så, att vi tar hand om varandra. Tillsammans. Visst är det en tröst.

Känslan av egen hjälplöshet i sjukrummet är lika stor för det.
Den stavas ”Varför?”.

### Ordet vård har funnits i svenskan sedan 1766.
### Det kommer av fornsvenska varþer ‘vakt; hägn; väktare’, skriver Nationalencyklopedin, ne.se.
### Jag längtar efter ett år utan besök hos vården för de mina. Nu är jag trött på frågan ”Varför?”.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra