En lista med underlig historia

Rensar vidare i lådor, skåp och hyllor. Hittar min sista plånbok. I den en lapp som jag kanske är den enda människan i världen som kan förklara.

Kanske.

Listan det handlar om är skriven på baksidan av en överbliven kontrolldefinition från Forshagaetappen vid o-ringen 1996. Klassen D14 Lätt. Första kontrollen, nummer 357, är en punkthöjd. Fast det har ju ingenting med min lista att göra.

Du kan aldrig i världen gissa den listans historia.

Tihi!

Fotnot: en plånbok hade man sina pengar i, barn. Så kallade sedlar med siffror på. Här förvarade man även mynt. Små runda metallbitar med mindre siffror på. Alla sedlarna och mynten gick att byta mot saker, det kallades kontantköp. En sorts transaktioner som pågick i många hundra år och efterträdde byteshandeln.

Pappersbitarna och metallstyckena gick även att tilltvinga sig vid så kallade kontantrån. Rånade man hus där det fanns pengar så kallades det bankrån.

Sådana hus fanns i många kommuner, en del hade flera stycken.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och   … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.


Här är ett annat ord som skräms:
###
Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.

### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Demokratilärdom nr 6 – 9

Demokratilärdom nr 6: Politik är kul.

Demokratilärdom nr 7: Närhet is beautiful.

Demokratilärdom nr 8: Land skall med votering byggas.

Demokratilärdom nr 9: Beslutsfattare behöver oberoende granskare. Granskarna behöver vara kritiska, kontinuerliga, uthålliga och finnas på plats lokalt.

Nyckelorden är kritiska, oberoende, kontinuerliga, uthålliga och lokala. Samt underhållande.

### Diskutera två och två: Varför tror du den politiska debatten har tystnat på många arbetsplatser? 

Skriv en post it-lapp.
Sätt upp den bredvid ”Din mamma jobbar inte här”.

Hem | Om mig (c) Sven-Ove Svensson

Pjuck! Jag vill ha mat!

Tisdag, läser nyheter i mobilen i sängen. Ute har det kommit några snöstänk, inne hämtar jag kikaren och upptäcker en vackervän under paradisäppelträdet. Gråsiskan. Ännu en av dessa fåglar vars namn jag inte förstår men som ändå är en favorit. Hon känns allt annat än grå. På bilden i kikaren lyser hennes röda mössa fint, inte bryr hon sig om att det sitter en domherre på en gren ovanför henne och bröstar sig.

Eller, det gör hon nog, men hon står ut. Small is beautiful.

Valde villalivet
Domherrar förväntas bo i skogen på sommaren och dyka upp vid våra foderautomater först på hösten. Det har inte domherrarna på vår gata fått någon information om. De häckar glatt i trädgården hos en granne som lyckats skapa rätt sommarmiljö för dem.

Medan jag häller upp lättfilen konstaterar jag än en gång att det går bra med fågelbordsskådningen. Gråsiskan var art nummer 18 sedan 15 oktober, det är vi nöjda med.

Pjuck! ropar domherren genom rutan, ett av de få nya läten jag till sist lärt mig sedan pensioneringen.

Ambitionen var stolt. Jag skulle lära mig massor av fågelläten, det som jag är så dålig på. Nå, ett domherrepjuck är ändå ett litet steg framåt, tack för det fågelsångspedagoger i sommarens o-ringenskog.

Laget lagom
I mobilen berättar varenda artikel att Sverige vann över Italien med 0-0. Jag vet. Själv hade jag tippat 1-1 men mållöst fick gå det med. Vackert med ett landslag som uppträder som ett lag och där möjligen rätt mediokra spelare, några av dem, likafullt fyller sin plats och motar ut den italienska stövelns individualister ur första VM:et sedan 1958.

Gôtt.

Pjuck, ropar domherren. Han vill ha mat. Helst solrosfrön. I dag är han trött på våra prakttryfrön, direkt från gren. Kom ut och fyll på i matar’n nu, gôbbe.

### Titta, där kom svartmesen också.
### Hej min vän, det var längesen!
### 19.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Demokratilärdom nr 1 – 5

Demokratilärdom nr 1: Sverige behöver fler politiker.

Demokratilärdom nr 2: Sverige behöver fler politiker som syns på gator och torg.

Och grusvägar.

Demokratilärdom nr 3: Grusvägar är vackrast när de är krokiga. Politiker är bäst när de är raka.

Demokratilärdom nr 4: Det finns folk som är emot folkomröstningar, särskilt lokala sådana, för att det blir så mycket känslor inblandade.

– Snälla du, alla dina viktiga beslut i livet styrs av känslor. Vet du inte det? När du valde livskamrat, när du köpte bil, när du bestämde var du skulle bo – allt var styrt av hur du kände.

Tror du inte att svenska folket känner känslor när de ser Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkeson på tv?

Demokratilärdom nr 5: När jag föddes hade Sverige 200 000 kommunpolitiker. När jag fyllde 65 var de nere i 36 800. Trots att vi är många fler svenskar nuförtiden.

Stoppa politikerdöden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

 

Bilden av lyckad verklighetsflykt

 

Det här är en av de vackrare naturbilderna jag vet just nu.

Du kanske inte ser den yttre skönheten? Du kanske tycker det ser ut som en dåligt tecknad grönval bara?

Vänta så ska jag förklara.

Det sägs att en människa behöver träna i 10 000 timmar för att uppnå mästerskap i vad hon håller på med. Jag tror inte det stämmer. I så fall skulle jag vara olympisk mästare i långa lopp nu och präktigt lagerhållen och lagerkransad som skribent. Så mycket som har jag tränat.

Det är jag inte.

Strunt i det, det är vägen som är mödan värld. Sådana som jag springer inte för att lägga år till våra liv, för oss är det tvärtom. Vi lägger liv till våra år. Det är så roligt att hålla på med bokstävlarna och kilometrarna.

Flyt och höjd?
Den där sällsynta stunden när bokstäverna och orden plötsligt dansar i takt med tanken och infallen flödar. Det där ögonblicket när kroppen svävar längs skogsstigen, själen sjunger och klockan tycks stå stilla. De stunderna finns de med, den ena kallar experterna flow, den andra runners high. Jag har upplevt båda och det är stunder du inte glömmer.

Men inte är det därför jag fortsätter träna. Vardagsglädjen är belöning nog. Ett blogginlägg som åtminstone blir halvskapligt. Ett träningspass när snögen yr i ansiktet och ligger decimeterdjup på ängen upp mot friluftsgården. Där har du belöningen.

Lufsar iväg
En sådan dag (men utan snög) klär jag på mig den gula collegetröjan från 1983 och de andra träningskläderna. Skor, snusnäsduk, yllemössa, inga vantar. Låter gps-klockan vänta in satelliterna, stretchar pliktskyldigast mot verandan, knäpper igång klockan och lufsar iväg nerför gångvägen förbi Lindåsgatan, Backsippan och Grossbolsgatan.

Vänta, lufsar gör jag inte. Är inte benen lite piggare i dag? Nåja, det går väl över.

Klockan märker’t
Det går inte över. Kroppen känns som om jag lagt i en högre växel. Ingen dramatik, jag springer något fortare bara och med en aning längre steg än tidigare i år. Bara lite. Det är knappt jag märker det själv.

Klockan däremot märker. Nu är nedförsbacken slut sedan ett tag och Forshaga har planat ut. Inget långpass i dag, det vet kroppen. När jag tittar på klockan efter första kilometern hajar jag till. Oj då, men det går nog över. Snart börjar uppförsbackarna.

Det går inte över. Jag passerar Storgatan och Thoreliusgatan, nu börjar motlutet. Gräs mellan hyreshusen, gräs bort till elljusbacken, gräs och stenhällar uppför den. Nu vågar jag inte titta på klockan mer.

Hon går för sakta.

Bilden av lycka
Titta på bilden. Den är en bild av lycka för den här självplågaren. Näst snöpuls är naturlig backträning det roligaste jag vet i löpväg när termometern börjar nypa till. Ser du bilden? Ser du hur jag lubbar uppför elljusbacken och sedan uppför lillbacken bort till elljusspåret och därefter slakmotan upp till mördarbacken? Ser du hur jag ruschar uppför mördar’n, joggar tillbaka ner och ruschar uppför den en gång till innan jag kutar hem?

Det är inte mitt längsta pass i år – men mitt snabbaste. Trots två ruscher uppför mördarbacken och trots en likadan uppför elljusbacken.

Gps-klockor ljuger inte. Jag fattar inte själv hur dessa kilometrar kan ha varit årets snabbaste, trots höjdskillnaden. Höjdkurvan från min runda ser verkligen ut som en liten grön leksaksval.

Detta gör vi om, klocka’ mi’.
Detta gör vi fler gånger.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

En proffsig bit svart tejp

Yrkesstolthet, den stoltheten gillar jag. Som när doktor Bengt på vårdcentralen skickar mig på ultraljudsundersökning och brevet med svaret ligger i brevlådan dagen efter undersökningen. Dagen därpå!

Lever, njure och galla utan anmärkning, jag ska ringa sjukgymnasterna tycker han, det kan vara ryggen.

Dagen därpå!

Som när el-Göran byter element och kontakter på övervåningen och sätter upp nya utelampor. Till sist drar han ström till vår 12-volts tavelbelysning som aldrig blivit ansluten. Lamporna hänger på en plastad vajer och när man skruvar den vassa skruven till varje lampa genom plasten får lampan ström.

– Säg till din fru att jag har satt en svart tejp på en propp i proppskåpet. Tolv volt är inte farligt men inte trevligt heller. Säg till henne att ta ur den proppen först, innan hon skruvar fast lamporna.

Till och med vår rollfördelning i huset har han räknat ut. Jag håller föredrag om gyllene snittet, hon skruvar dit saker.

Värken är nästan borta nu. Sjukgymnastik, det blir roligt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Varför nämnde jag inte kvinnorna?

Läser min Sverigeskildring från i går och saknar kvinnorna. Visst, jag nämnde arbetskamraterna och de flesta av dem var kvinnor. Visst, jag nämnde fotbollslandslaget, familjen och några till. Kvinnor. Ändå är det ett stort hål i texten.

Varför skrev jag inte om landsbygdens kvinnor där jag växte upp? Småbrukarhustrurna med högaffel och mjölkspann, alltid starka i det samhället. Varför berättade jag inte om kvinnorna som ofta satt sekreterare och höll ihop våra folkrörelser? Hon, svenskaläraren, som fick mig att börja skriva på allvar, de kvinnliga journalistpionjärerna, riksdagskvinnorna, kommunpolitikerna, deckarförfattarna, Pippi Långstrump, Kata Dahlström, Fredrika Bremer, Kerstin Ekman, Elise Ottesen Jensen, Moa Martinsson, bussförarna, Monica Zetterlund, träningskompisarna, Toini Gustafsson, Pernilla Wiberg, Pia Sundhage, Hanna Ljungberg, Evy Palm, Johanna Frändén, Babben Larsson, Anna-Lena Brundin, Åsa Jinder, Rigmor Gustafsson, Lottie Knutson, Carolina Klüft, Marika Lagercrantz, Inga-Britt Ahlenius och Astrid Lindgren. Barnmorskorna som förlöste våra barn, tjejerna i FNL-gruppen och miljörörelsen, damerna i telefonväxlarna, lapplisorna, undersköterskorna, förlagsredaktörerna, kommunikatörerna, Inger Hallström Stinnerbom som gör Västanå Teaters geniala dräkter. Varför skrev jag inte om er? Varför inget om Gun-Britt Karlsson som hela tiden varit en sådan stark motor bakom Heidruns förlag, bild- och bokcafé och i den viktigaste facebookgrupp jag vet? Varför nämnde jag inte särskilt Klarälven, hon som alltid är en hon på vår dialekt? Älva’, alltid uttalat med tjockt L som folk gör här på trakten.

Nu har jag gjort det.

Tack, alla. Utan er hade det inte varit samma Sverige att vara vän med.

### Gårdagens inlägg som jag länkar till nedan går att missförstå. Gör inte det. Jag är internationalist, tro inget annat.
### Men för mig är det lättare att gilla hela världen när jag är trygg hemma. Inlägget innehåller många exempel på varför jag personligen är trygg – utan att tycka att vi är bättre än andra. Kritisk men trygg.
### Dessutom vill jag knycka tillbaka ett ord från de främlingsfientliga. Låt oss göra det tillsammans, vänner. Knyck tillbaka ordet, det är vårt!

Länk till gårdagens inlägg:
Jag är Sverigevän

På bilden: Klarälven vid Strängsforsen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Jag är Sverigevän

Jag är Sverigevän. Jag tycker om skogen och bergen och dalarna och de öppna landskapen och glittret på sjöarna och alla isarna när de lägger sig och snön, den älskade snön, och de kvillrande bäckarna och kraftfulla älvarna och snöfläckarna på fjällen mitt i somrarna och åskvädren (fast helst på håll) och snöyrorna och hagelbyarna och de mjuka vårregnen och de bråkiga stormarna och soluppgångarna över de blå bergen och regnbågarna och sidensvansarna och nötväckorna och stjärtmesarna och alla de andra fåglarna och fjärilarna och älgarna, rådjuren, rävarna, hararna, vildsvinen (asch vi tar med dem också) och alla övriga däggdjur, ja alla djur utom fästingarna, och byarna gillar jag och liljekonvaljerna och stigarna och de krokiga grusvägarna och raska asfaltvägarna och Stockholm med allt vattnet och Göteborg som är som en småstad och Arvika där humorn är på allvar i så många mungipor och alla andra städer och Dalarna och Småland och Värmland, fattas bara annat, och resten av landskapen och kulturverksamheten, gofikat och maten vid Gamla Kraftstationen i Deje och Värmlänningarna i Ransäter och Lars Lerins böcker och bilder och Daniel Norgrens låt Howling around my happy home och gamla proggmusiker och Hasse & Tage och Bengt Bergs och Sam Carlquists poesi och Tomas Tranströmer och Werner Aspenström och Bodil Malmsten, älskade Bodil Malmsten, och Crister Enanders essäböcker och recensioner och Po Tidholm och …jag får nog inte plats om jag ska räkna upp alla skrivarna… och Meta Lunds flödesskrivningar på Karlstads universitet och Stefan Holms OS-guld i Athen och pucken som gleeeed in i mål och Bonde söker fru (för jordbruksvyerna) och älgjakten och bönderna som ser till att vi får mat och levande landskap och städerskorna och brandmännen och SOS-operatörerna och tallarna, granarna och björkarna och alla andra träd och finnskogarna och holländarbygderna och SFI-kurserna och demokratin svenska folket kämpade sig till och det fackliga medvetandet och solidariteten och den radikala delen av arbetarrörelsen (asch vi tar med den halvradikala också) och Konsum och andra folkrörelser och socialliberalerna och människovännerna och volontärerna som kämpar för flyktingar och fattiga och de granskande medierna (ni vet vilka ni är) och min fru och mina barn och barnbarn och mina vänner och tänkbara vänner och onsdagspromenaderna med M och B-G och Axel Danielsson och August Palm och Sixten Jernberg och Tove Alexandersson och min dator och språket och alfabetet och utsikten från Tossebergsklätten utanför Sunne och Selma Lagerlöf och Västanå Teater och svampgratinerad fläskfilé och nyplockade smultron med grädde och lite socker och folk som slåss för miljön och toleransen mot hbtq-vänner som trots allt blivit bättre och Jonas Gardell och Johan Glans och Bengt Göransson och klassanalysen som institutet Katalys håller på med och Vi-tidningen och Språktidningen och Peter Frankes antirasistiska ledare i Värmlands Folkblad (när vår tids historia ska skrivas kommer den att minnas dig med stolthet Peter) och Heidruns förlag och Rackstadmuseet och Facebookgrupperna ”Fåglar runt knuten” och ”Front mot rasism och gryende fascism” och Svenska Akademiens ordlista på nätet och kollektivtrafiken och sjukvården och det drickbara vattnet i våra kranar och de färska rödbetorna ur vårt trädgårdsland och kantarellerna, trattisarna och de svarta trumpetsvamparna och alla elljusspåren och reflexbanorna och orienteringssporten och sillen och potatisen och min frus sillsallad till jul och landslaget i fotboll och herrlandslaget i fotboll och Tre Kronor och alla de ideella idrottsledarna och eftersöksjägarna, knutgubbarna, sommarteatrarna, simskolorna, Sjöräddningen, elitserien i hockey, korvgrillningen i skogen, sovmornarna, släktmiddagarna, släktforskningen, skrivarcirklarna, flumriden på Liseberg, påskmusten, Idas sommarvisa, Torparvisan, Små grodorna, skärgårdarna vid kusterna och i de stora sjöarna och hägerkolonin vid Norra Sanna och mina forna arbetskamrater och Konsum Forshagas gravade sill och ännu mer hemgjord sillsallad som vi provsmakar sent på kvällen den 23:e december. Samt årstiderna.

Jag är Sverigevän.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Den lilla orten intill skogen

De senaste dagarna har jag publicerat en serie korta forshagabetraktelser på Facebook. För oss har vår lugna 6 000-personers tätort nära skogen många fördelar. Här är texterna samlade nu:

18 oktober
Onsdagsvandrar i solsken. Råkar trampa in i discgolfbanan mitt framför två som spelar. Trevligt par som berättar hur de och andra gärna åker de dryga två milen från Karlstad för att spela på Forshagas finare bana. Sedan håller de en inspirerande föreläsning för oss om spelets tillbehör. Discar, det heter discar.

19 oktober
Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…

Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland.

20 oktober
Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm.

22 oktober
År 2014 fick jag en snilleblixt i ett gathörn. Jag skulle springa alla gator i kommunen. Strax var den nya svenska träningsformen gatuplock uppfunnen. Lite stolt var jag över det, den var ogooglingsbar som löpterm innan jag hittade på den men nu är vi fler utövare. Några månader senare var jag klar. En sak slog mig under springresans gång. Tryggheten och lugnet. Jag kunde springa mitt i vägen på nästan varenda gata i våra tätorter om jag ville det. Så ska ett hem se ut.

23 oktober
Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nå’t så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott.

24 oktober
Jag har trivts överallt där jag har bott. Gården Almar där farmor gav mig och katterna spenvarm mjölk. Gården Nybyggeras där storspoven landade. Molkom där pappa skapade sitt trädgårdsparadis. FNL-huset vid Västra Kanalgatan i Karlstad där vår färska offsetpress blev mitt nattsällskap när rubrikerna var färdiggnuggade. Göteborg där journalistdrömmen levde vetgirig och röd. Småland där drömmen blev verklighet. Sunne där den röda drömmen var fortsatt röd men också miljövänligt grön och barn kom och började behöva vår kärlek. Hela tiden skrivandet. Hela tiden boplatser som varit kärleksfulla.

Ändå kändes det som att komma hem när vi lånade av svärmor till lagfarten och köpte vårt hus 500 meter från friluftsgården. Här, på en ort där folk hälsar när vi kommer in i en butik och varenda en på bästa Konsumbutiken tycker om att slänga käft ena stunden och prata allvar nästa.

Alla (nåja, de flesta människor) har sitt hem. Vi har vårt här. Trivs.

25 oktober
Kanske har du märkt att jag räknat upp fördelar några dagar? Fördelar med att bo i utkanten av en tätort med drygt 6 000 invånare, i en kommun med 11 487 invånare. Tanken slog mig att glädjeämnena finns men att det ändå är bristerna vi så ofta pratar om. Jodå, felen finns de med. Precis som mitt liv har sina problem och muttrigheter, allt är inte prima facebooktrivsel i min värld. Men ändå. Jag brukar leta glädjeämnen även mitt i eländet, jag blir snällare i magen då. Det finns många fler plus än de jag räknat upp de senaste dagarna. Demokratin svenska folket kämpat sig till, sidensvansarna som snart ska berätta att det är snö i luften, kärleken, alltid kärleken, löplusten, skrivklådan, de mänskliga rättigheterna vi inte fick gratis, mångfalden, alla pigga ögon hos våra nyanlända. Politikerna (många av dem vill säga) och alla lokala volontärer som kämpar för deras skull.

För just den här människan är just de här koordinaterna på jordklotet jämt gôrbra. Det var bara det.

Du har säkert dina koordinater.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)