Annorlunda intervallrunda i Fryksdalen

(Foto: Inger Nilsson)

Vänliga människor bad mig gästblogga på Sunnebloggen. Ett hedersuppdrag, vi minns med värme våra år i Sunne.

Härom dagen fick jag så idén till ett stolleprov. Att springa alla 2,5-kilometers elljusspår i kommunen, dvs de som fanns uppräknade på kommunens webbplats. Nio stycken. På en dag.

Här är rapporten på Sunnebloggen: Sunne Elljus All In
Se den som en hyllning.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 062. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Lilla fotokursen för ettriga

Dagens inlägg har en sensmoral. Sälj dig aldrig till Mammon och inte till någon annan djefvul heller. Det straffar sig.

Såhär är det. Just när coronan kom till trakten fick jag min kallelse från sjukvården. ”Kom till hudmottagningen, nu är det dags.” Någonting i den stilen stod det. Hudförändring på ryggen. Jag for till stan, intygade i entrén att jag inte hade hosta, feber eller snuva och släpptes in. En trevlig doktor bedövade, skar och sydde tre stygn. Sedan såg han mig djupt i mitt före detta hårfäste och ordinerade salva, solskyddsfaktor 50 och en vacker solhatt.

Han sa så. En vacker solhatt.

Nu är jag sådan skapt att jag lyder doktorer. Efter en afton på nätet hittar jag den. Vacker solhatt, 224 kronor. Lycklig går jag till brevlådan tre dagar senare och hämtar kartongen. Provar, blir kär vid första påtagningen, trivs.

Det ligger ett reklamblad i kartongen också: – Lägg ut bild och rätt hashtag på Instagram så kanske du blir den som får din hatt gratis.

På så vis.

Fnittrig ber jag den kära vännen om hjälp. Min solhatt ska få sina 15 minuter av berömmelse.
– Kan du ta en bild av mig och hatten? Bakifrån. Det är hatten som är huvudsaken.
– Hattar brukar vara det.
– Ja ja, knäpp nu.

Sedan börjar en äktenskaplig cirkus, trädgården runt. Ju längre tid det tar, desto mer stressad blir jag. Nej, inte riktigt så mycket byggnad i bakgrunden. Nej, försök få med mer hatt och gör bakgrunden renare. Nej vänta, bilden behöver att det händer nåt. Mer kratta. Mer hatt och kratta!

Jag är stressad för att grannarna ska se mig. Inte ser vi hur bilden ska bli när vi tar den heller, sol på skärmen gör att inget syns här utomhus. Till sist muttrar jag, ja jag gnäller högljutt faktiskt. Står där på knä med en krattjäkel i näven och skäller på henne jag älskar.

Den bilden blir bra. Den tar vi. Tack! Fort in nu.

***

Två dagar senare ser jag vad jag har missat. Det är då jag upptäcker hur bra hennes första foto blev, det som jag skällde på. Där är solhatten, där är krattan, där är lekstugan. Allt. Bilden är perfekt. Hela fotot vibrerar av längtan i coronans månad. Hon har tagit årets bild och jag såg den inte.

Ser du inte hur gubben med krattan riktigt suktar efter ett slut på pensionärskarantänen, längtar efter liv i trädgården igen, vill att vi åter ska bli tre generationer, inte en?

Ursäkta, har jag sagt vilken lyhörd och fin bild du tog?
Den är underbar.

Längtan våren 2020. (Foto: Inger Nilsson).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 058. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Schysst! ni som kom på

Sliter med en text. Det är så roligt. Han är lång och besvärlig för strukturen måste göras om och jag måste stoppa in en och annan belöning och plantering, tvätta språket och kontrollera fakta. Berättar du om en bro måste det vara rätt bro, inte en annan bro tre mil nedströms.

Det vattnas i munnen när jag tänker på det, precis som med löpning.

Han är bara till för min egen glädje, texten, men varje dag denna vår gör han mig glad. Särskilt när tre stygn i ryggen fortfarande gör att jag inte vill springa.

Tjechovs gevär
Tack, ni som hittade på språket. Tjohoo! ni som uppfann bokstäverna. Schysst! ni som kom på att vi människor är berättare, ett påhittarsläkte. Alltså hittar jag på.

Belöning? Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Du kan kalla det den långa textens vätskekontroll. Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

Plantering? Kanske som Tjechovs gevär? Det som hänger på väggen i början och därför måste avfyras innan berättelsen är slut.

Smått yra
Det är vår. Solen skiner och luften är frisk så låt oss plantera. En och annan litterär blinkning med ena ögat, går det också för sig?

”Det var en man som gick i hallen och rotade. Nu fann han ett par löparskor. De var smått yra av morgonluften.”

Sliter med en text när andra möten är inställda. Dödar älsklingar, stryker upprepningar, byter tid. Jag har massor av onyttig nytta att uträtta.

Trivs.

### Våren 2020 drabbas även synonymordlistorna av galghumor.
### Söker på ordet inställda.
### Får svaret: motiverade, manade, sporrade, uppeppade, peppade, laddade, sinnade, inriktade, lagda, hågade.

Ska jag alltså se det som att jag suttit med på massor av inställda möten i min dar? Hmmm.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 056. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Välkommen i vårt vardagsrum, Anders Tegnell

Skriv dagbok om coronatiden, sa jag till en skrivintresserad ung man. Bra idé sa han. Gör det du också morfar, så kan jag få ärva din dagbok sen.

Mitt barnbarn L förstod precis hur jag menade. Detaljer, känslor, hur pandemin påverkar våra liv. Det är sådant vi behöver dokumentera och föra vidare för att folk ska kunna dra lärdom av minnena i framtiden.

Så jag skriver. Klipper coronaskämt från Facebook och råd från Folkhälsomyndigheten och klistrar in. Plitar ner egna känslor och episoder. Hur jag plötsligt låter bli att träffa folk i flera veckor. Smyger som en skabbräv mellan hyllorna på biblioteket i väntan på att mamman med barnet vid sökdatorn och utlåningsautomaten ska gå därifrån, så jag törs gå fram. Hoppar ut i skogen när vi möter ett brett sällskap i milbanan bortanför Ängbråten.

De andas ut hela tiden, tänk hur folk är.

Inte personligen
I en tidning jag prenumererar på gör de enkät om viruset. Elma, 18 år, från Stockholm blir intervjuad. Hon rör sig obekymrat på stan tillsammans med två av sina väninnor.

”Ingen av oss eller våra familjer är sjuka, därför känns det här med corona ganska långt borta. Det är ingenting som påverkar oss på ett personligt plan, säger Elma.”

Jag hade en arbetskamrat en gång som kallades Elma. Elsa Lindskog, en tuff men under ytan varmhjärtad kvinnlig pionjär bland värmländska journalister, länge en av få kvinnor i branschen. Jag kommer att tänka på henne. Vår Elma skulle ha blivit rätt förbaskad på unga Elma men också tyckt synd om henne.

Häng med lite, skulle hon möjligen ha tänkt. Läs tidningarna, se på nyheterna. Var rädd om dig lilla vän. Se till att myndigheterna skaffar beredskapslager. Se till att läkarna väljer dig. Det är åtminstone vad den här blödige men under ytan tuffe exreportern tänker. Allt medan Sverige sjunker djupare in i sin karantän.

All tid, ingen ro
Vi som inte jobbar inom sjukvården eller med myndigheternas dagliga presskonferenser har hur mycket tid som helst men ingen ro att fylla den med något. Mer än just myndigheternas presskonferenser.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att dessa myndigheter skötte informationen dåligt. De mumlade, hostade, harklade och fumlade. Det står jag för. Då, när jag efterlyste en människa med tröja som förmår trösta oss. En sådan där som brukar träda fram vid varje stor kris. Vår tids Lottie Knutson.

Han har trätt fram nu. Han har till och med börjat bära tröja. Välkommen i mitt vardagsrum, Anders Tegnell.

Bra information är näst bästa medicinen.

### Ordet karantän kommer av 40 dagar.
### Det har funnits i svenska språket sedan 1687 och kom via franska quarantaine (fyrtio­tal, fyr­tio dagar, karantän), ursprungligen från italienskan. 40 dagar var spärrtiden för dem som misstänktes vara pestsmittade på 1400-talet.
### Fyrtio dagar? Då känner dom inte vår corona. Hon är tuffare än så.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 054. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Tankar vid en toarulle

Toapapper hamstrar de. Ha! På vår tid fick vi vara glada om vi hade någon gammal kolorerad veckotidning kvar att skrynkla.

Ja barn, det är sant. Utedassen var vår tids bibliotek.

***

Fredag. Förståndig bekant i politiken skriver på Facebook att hon nu går in i frivillig karantän.

”Jag litar på det kloka i myndigheternas beslut att inte stänga allt just nu.

Desto tyngre faller då ansvaret på oss som har ett val, som inte måste vistas i folksamlingar! Det handlar t ex om oss gamlingar.”

***

Lördag förmiddag. Skickar mejl om två möten på måndag. ”Det grämer mig, men jag kan inte komma på måndag. Jag är förkyld och vill inte riskera att smitta ner någon i dessa tider.”

Det är en mycket lindrig förkylning.
Min inlevelseförmåga är inte lindrig.

***

Varför gör ingen reportage om toapappersindustrin? Den skär guld med täljkniv just nu, när svenska folket är skitoroligt.

***

Lördag lunch. Vi beslutar arbeta hemma den närmaste tiden om behovet skulle uppstå. Eventuella jobbförslag lämnas vid dörren.

Dock kommer vi fortsätta att pussas.

### Fick mothugg när jag kallade Corona en hon, för att hon slutar på a.
### Lustigt med våra feminina ord. Här på Grossbolstorp säger vi broa, sola, älva, morota, stôga, matta, nåla. De har honkön allihop. 

Ut i sola nu.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 049. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svaret när jag tror att jag är Löpar-Jesus

Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka.

22 februari
Lätt rehabrunda efter skada. Nu gäller det att hålla igen.

1 mars
Snöpuls runt ängen, springer 90 sekunder, går 60, springer 90… Gräset är mjukt, snön ovanpå likaså. Försöker hålla igen.

Jag har varit övermodig. Varför kan jag aldrig lära mig? Det är ju så enkelt:
– Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka. Du får tolka mig bildligt nu käre läsare, men det stämmer.

När jag uppträder inför publik:
Några uppläsningar går väldigt bra, publiken älskar varje ord, skämt och gest jag hittar på. Då blir jag för säker till nästa gång. Varpå inget fungerar.

När jag leder skrivarkurs:
Grupp efter grupp utvecklas. Modet växer, snart vågar de läsa högt för varandra, berätta barndomsminnen så vi vrider oss av skratt och gå till kommunen och be att få se dagens post. Då blir jag för självsäker igen och backslaget kommer. Nästa kurs fungerar ingenting.

När jag tränar vinterlöpning, snart fyllda 69:
Det går bra vecka efter vecka, visserligen ingen älskad snö men skogen är blöt och fin. Snart springer jag oftare än på länge, november går, december med. Vinterlöpning! Löpsteget är muntert och sinnet snabbt, ibland är det tvärtom till och med. Nu du gubbe är du på gång. Här ser ni en 68 plus-gôbbe som inte går av för hackor.

Då gör jag det.
Naturligtvis.
Jag går av.

Min flitige vän
Titta på bilden överst. Det är min flitigaste träningskompis vintertid. En gammal älskad tröja från 1983. Hon har sett mig springa i lera, på skare, i djup lössnö, över lingonris, mosse, stock och sten, längs grusväg, asfalt, skogsstig och elljusspår.

En gång i tiden orkade hon längre och fortare, nu vill hon hem tidigare. Då brukar jag följa med. En får ta hänsyn till de gamle, hon är ändå snart 37. Fast kan du tänka dig, i vinter har vi orkat längre än på länge.

Skönt trött, ingen återhämtning
Så kommer den där torsdagen då vi går i Dejebergen med vandrargruppen. Inget särskilt med det, vi vandrar och babblar, lyssnar på fåglar och fikar, precis som vi brukar. Bergen i Deje är högre och brantare nu än förr i tiden så jag blir trött.

Skönt trött.

På eftermiddagen har jag lovat följa med en yngling 60+ på en ny löprunda han hittat på. Höjdkurvor på tvären här med, visar det sig. Skogsbilvägsbacke efter skogsbilvägsbacke, löjligt långa uppförslut i skogarna nordväst om oss. Mitt på rundan får vi saxa över gallrad björksly och studsa över lingonris och sten i tio minuter. Man är väl orienterare.

Rejäl inre blödning
Sedan ser vi havsörnen, det är min och tröjans allra första. Inte tänker en på trötthet då, när en tror att en är om inte örn så i varje fall Jesus.

Det är jag inte.
Allting är inte möjligt, inte riktigt allt.
När jag kommer hem är vänstervaden blåröd nertill. Muskelbristning med blodutgjutning.

***

Jag har gått av.
Nu gäller det att hålla igen, kära gamla tröja.
Hur gör en?

Hem | Om mig | Löpa
Inlägg nr 2 043. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Stunden då en vill ge upp

Grillfoto: Ludvig Hansén

När jag var barn var bland det mysigaste jag visste att grilla korv i skogen.
Nu är jag 69. Det är fortfarande bland det mysigaste jag vet.

I går var det besvärligare än vanligt. Ettrig vind vid sjökant som blåste ut elden i början (gång på gång), inga späntade stickor fick vi med oss och grillplatsen var placerad i kanten av ett naturreservat där man inte får plocka tändved på marken.

Tror jag.

Till sist tänkte jag gå hem och värma kôrven i en stekpanna. Du vet, när det är sådär som för Sven Hedin. ”Kamelerna dogo för oss, de infödda bärarna rymde, kniven var för kort och dronten alltför utrotad.”

Då slog det mig än en gång att jag är ju faktiskt upptäcktsresande. ”Men vi gåvo icke tappt.”

Fick helt enkelt lov att få fyr.
En är ju sportlovsmorfar också.

– Mera kôrv, nôn?

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 038. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När 1879 knackar på i kasernen

Läser romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson. Den är bra, hon kan sin sågverksmiljö. Stabbläggning, kantning, smörgåsraster, basar med bra eller dålig människosyn, slitna kroppar, doft av nysågat virke. Allt känns rätt.

Sundsvall vimlar av ångsågar och patronerna firar fina dagar medan arbetarna får lönen sänkt och inte har råd med mjölk.

Huvudpersonen Bricken är ett av fyra barn. Hennes tre syskon har dött. När Frida den ammande modern svalt sinade bröstmjölken och spädbarnen dog.

Kallar in soldater
Just nu har jag kommit till slutet av strejken de startar. Sundsvallsstrejken, den största dittills i den framväxande träindustrin. Nå, de förlorar. Landshövding Curry Treffenberg (begravd på Östra kyrkogården i Karlstad) kallar in soldater och kanonbåtar.

Arbetarna blir tvingade tillbaka. Hemma hos Bricken tvingas de ta emot en inackordering i sitt rum i arbetarkasernen. Han gör sig en hemmasnickrad säng med hyvelspån till madrass.

Klyftor mellan människor, somliga är mindre värda. Alla ska inte få stor sten på kyrkogård och egen gata i Karlstad.

15 pers på 30 kvadrat
Då faller mina ögon på en färsk nyhetsartikel, drygt 140 år senare.

”15 personer bodde tillsammans i en lägenhet på 30 kvadratmeter. Nu utreder Sandvikenhus 30 fall av olaglig lägenhetsuthyrning.

För att få en bostad i Sandviken behöver man köa i minst tre år. Att hyra madrassplats eller att bo hos en kompis är några av de alternativ som blir verklighet för många när de inte hittar boende.

– Det är mycket mycket svårt, säger Mosa, som tidigare har bott på en madrassplats tillsammans med tre andra familjer under ungefär ett och ett halvt år.”

***

Vårt land skriver historia. Den känns bekant.
Den är inte smickrande i år heller.

### Romanen Sågverksungen av Vibeke Olsson lånar jag på mitt bibliotek.
### Den är flitigt utlånad och rejält sliten.
### Än finns det hopp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 036. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)