Att vara till nytta

Telefonören ringer. Vad har du var’t bra för? frågar han.

– Bra och bra? Jag har visserligen skrivit 1 100 krönikor och 1 600 blogginlägg.
– Och?
– Och 23 tryckta skrifter, kommit med i 25 antologier, hållit skrivarkurser, 600 offentliga framtr…
– Sluta nu skrytmåns. Har du var’t till nån nytta?
– Justerat virke, svarat på 90 000.
– Det förstås. Brann det?
– Jädrar vad det brann. Själv då?

– Jag har gjort en tryckkokare.
– Den som exploderade? Undrar vad du kokte där.
– Nu pratar vi om nåt annat. Skrapat potatis på köksväggarna i ett halvår, det har du i varje fall aldrig gjort, unge man.

Då talar vi om storspoven, nattskärran och kornknarren i stället. De sista två är snart här nu.

De är i varje fall till nytta.

### En gång trodde jag att en dikt kunde stoppa ett besprutningsplan fyllt med hormoslyr.
### Fanken vet om jag inte tror det än.
### Det första en diktator försöker stoppa när han fått makten är det fria ordet. Nån mening mer än terapi måste det väl vara med detta ständiga plitande?

PS. Söker på artportalen.se. Både knarr och skärra är redan på plats i trakten. Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

En uppriktig men alls icke naiv fråga från en som varit med förr

Ibland får jag en fundering som inte är det minsta ironisk eller elak. Den kommer ur en ödmjuk skalle som egentligen vill engagera sig inte bara politiskt utan även partipolitiskt.

Min fråga är: om jag låt säga är socialdemokrat i låt säga Karlstad. (Jag bor inte där, det är bara ett exempel). Måste jag då tycka att det är bra att lämna ut en mycket stor del av friluftsparadiset Skutberget till kommersiella krafter? Låt nu inte detta bli ännu en diskussion om Muminvärlden, det är inte det min fråga handlar om.

Måste en förtroendevald tycka om ett sådant projekt? Får man vara emot och ändå vara en pålitlig kamrat? Finns det någon som är det och ändå hamnar på valsedlar nästa år? Hur långt är det vanligt att partipiskan når?

(Jag sa att jag inte vill ha en diskussion till om Värmlands Slussen-fråga och inte vill jag hamna på valsedlar heller, det var länge sedan).

Jag frågar uppriktigt, med öppet sinne. Hur fungerar det? Min egen uppfattning och erfarenhet har jag såklart, såhär utifrån numera, men vad svarar ni som är inne i den världen i dag?

Det är så länge sedan jag var där.

Hur många frågor får man frondera i? Jag vet vad jag själv tror och tycker men vad känner ni partister i de olika partier som står mig nära? Just nu är det fyra stycken, även om några känns mer självklara än andra.

Vissa erfarenheter, kunskaper och förmågor som skulle kunna vara till nytta har jag, vill jag tro. Sverige och världen behöver bli mer solidariska.

/Svar till signaturen Ödmjuk & ickeironisk, 66, som inte går med håven

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson

När migranterna myllrar

Kvarteret myllrar av migranter som kommit hit från Afrika och södra Europa. De sitter i träden och sjunger. Spännande mångfald, älskade fina flyttfåglar. Välkomna till Grossbolstorp, hur var resan?

Sjung mer vet jag.

Hör, där kom göken och där sitter han som nästan tappar andan bland löven.

En har varit i tropiska Afrika, en har varit i Egypten och en tillbringade vintern i Italien. Sì, sì. Nu är de här och vi behöver dem. Värmländska kråkor och grönfinkar är trevligt folk de med men sångkören blir bättre, blandad.

Den svarte vill bidra
I dag har jag pratat med en som är svart. Och vit. Han har rest hit för att bidra till välfärdsbygget. Han ska hjälpa oss bekämpa våra översvämningsmyggor, hälsar han.

– Jag har hört att ni har problem med dom i er kommun.
– Inte överallt. Varsågod och ät nu. Fjärilarna kan du låta bli.
– Knappast.
– Du vill inte ha lite fästingar?

Rulla dig i gräset
En gång har vi också flyttat hit för matens skull. Vi kom från Afrika. Vem är inte flyttfågel?

Du tror väl inte att din pizza, couscous och ingefära är från ett villakvarter på Grossbolstorp? Inte ens sushin är från nedre Klarälvdalen, ska du veta.

Hör, nu gal han igen. Får du ont i ryggen ska du rulla dig i gräset medan göken gal, sa de gamle. Jag säger ju att vi behöver våra migranter.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Springer i stenig vrå

Springer på gammal sjöbotten, mellan tvärbranta öar som blivit till skogsholmar när landet stigit ur havet. Som en dramatisk men nytorkad skärgård är Bohusläns kustsocknar. Vägen slingrar sig fram nedom bergsbranterna för att inte slösa på den goda jorden. Intill varje berg en mangårdsbyggnad, hur nu det ordet kom till.

Vrångebäck heter trakten där jag joggar fram med tunga steg. Halv sju på morgonen springer jag aldrig lätt, särskilt inte utan frukost och vätska. Det gör ingenting, solen håller på och tinar det frusna gräset, över min skalle glider en korp, en sånglärka hälsar bortifrån krokig åker och över havsviken till vänster flyger en skarv. Det sällskapet är jag inte van vid.

Sinnena viktigare än springet
Doftar havet? Inte än, men glittrar gör det nu när jag är framme. Nästan ingen vind, inte ett människoljud men gott om fåglalåt. En dopping dyker, några måsar klagar, en ensam häger tar sig över bergskammen på andra sidan Åbyfjorden med lugna mjuka vingslag. Ingen flyger som hägern.

Nu känner jag lukten, tång antar jag.

Jag börjar bli fullvuxen. Den här kroppen måste inte springa fort, det avgör jag själv. Just nu är det första maj och jag har ett kustlandskap att ta in. Då är sinnena viktigare än springet.

Orden blir fyrkantiga
Fråga mig om trä och skog, där har jag språket. Händer och skalle vet vad getdoning, talje, blandskog, fyrskäring, blädning, låga, kolbotten, fångstgrop, humus, hålträd, plywood, kantkvist, vindfälle, ädellövskog, rotskott, predator, rådjursstämpel, föryngring, drivningsväg och granskott är.

Och glänta.

Här vid havet blir tanken grumligare. Hur mycket är en beaufort? Hur mycket är fem? Vilken färg ger det på vågorna? Varför heter det kölsvin? Orden blir fyrkantiga. Varje varv med en båt närmast mystiskt. Stod det inte trankokerirester på kartan?

Mitt Sverige, mitt i vägen
Nå, även detta går att lära sig. Nu börjar kroppen bli varm, takten ökar. Vägen slingrar, den vrånga bäcken hittar jag inte men det är inte så viktigt. Ordet vrång är släkt med vränga och vrå, där trivs jag. Det finns ett Sverige där du för det mesta kan gå eller springa mitt i vägen.

Där har du mitt Sverige. Det är inte bättre än någon annan del av landet.
Men det är mitt.

### I eftermiddag ska vi maja vid Vrångebäcks badplats. Sockerdricka, tablettask, liten chokladbit.
### Är det 60:e gången jag majar? Havet ska ligga nästan blankt, ur leran intill strandlinjen ska det spruta upp vatten här och där, då och då. Små miniduschar rakt ur dyn.
### Musslor?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

”Du måste bara ha tron”

När jag var frilans lärde jag mig att inte förtvivla. Varje gång det såg som dystrast ut dök det alltid upp något nytt uppdrag så vi fick pengar till filmjölken.

– En måste bara ha tron, sa en kvinna på min deltidsarbetsplats som mindes fattigare dagar.

– Då kommer pengarna. Så var det för oss när vi var unga. Bara en tror.

Jag behövde bara vara lugn i själen så kom erbjudandena, på det sättet hade hon rätt. Det ringde alltid någon som ville att jag skulle uppträda, hålla kurs eller skriva krönikor.

– Håll bara ut.

Nuförtiden behöver jag inte uppdragen, även om det är kul när folk ringer. Det händer att jag hänger med huvudet i alla fall. De där klarsynta ögonblicken när jag får för mig att leken inte gör nytta. När jag känner att denna blogg och allt mitt facebookande inte är det bästa sättet att förändra världen.

Då, just då, kommer det alltid en snäll hälsning som lyfter skrivlusten igen. Det finns inget mer värmeeffektivt än de orden.

Tror gör jag.
På människan.

Tack.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Den största lagsporten

Gästspelar som skjutsmorfar till första mötet med en sommarbarnteater. ”Teater är en lagsport” säger producenten och berättar hur viktiga också de anonymare sysslorna runt en pjäs är. Då tänker jag på stockholmarnas sätt att möta terrorn.

Solidaritet.
Den största lagsporten.

Hatet har inte vunnit. Här delar vi ut repetitionsscheman och funderar över vilka av oss som kan vara med på snickarhelgen. Terrorn vill skrämma ett helt samhälle, förklarar jag för tioåringen som har en roll. Men det är bara om vi låter oss skrämmas, ändrar vårt sätt att vara och börjar hata andra folk som terroristerna har segrat.

Sedan fortsätter han läsa manus, för det vill han.
Det blir en sommar i år igen. Vi låter oss inte stoppas.

Där har du svaret.

### Facebookinlägg på morgonen den 8 april:

Medan Stockholm evakuerade kunde jag krama små och stora vänner på Sveriges västra sida.

Det är en glädje i att mötas av kramare som kommer rusande mot en. Det är en särskild glädje efter flera timmars terrorrapportering i bilradion.

I Stockholm öppnar folk sina hem och sina bildörrar för att hjälpa varandra. Glöm aldrig att den solidariteten också finns. Den är vacker och den har kraft. Vi är de många.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ‘inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Några sekunder av ditt liv

Jag har ingen aning om varför bussolyckan utanför Sveg hände men jag har en aning om varför vissa ombord blev skadade. De hade inte spänt på sig bussbältena.

Det tar några sekunder av ditt liv att sätta på dig ett säkerhetsbälte i en buss. Sekunder då du ändå redan är ombord och inte har så värst mycket annat för dig.

De där sekunderna har många kämpat för, för din skull. Tekniker och andra som först utvecklat tvåpunktsbältet och sedan trepunktsbältet. Politiker som strävat och beslutat om bälteslagen. Medarbetare och beslutsfattare på olika bussbolag och hos våra trafikorganisatörer som ställt krav på leverantörerna. – Våra bussar ska ha bälten!

Själv var jag glad och stolt när min arbetsgivare var det första länstrafikbolaget i landet som skaffade bälten i bussarna. (Eller när det kom två fastmonterade barnstolar i varje buss). Mindre lycklig när jag såg hur få som brydde sig om att knäppa på sig bussbältena. Vi satte upp klistermärken, vi delade ut broschyrer, vi berättade på webben och i andra sammanhang.

Ändå förblev de för det mesta oanvända.

Förfärligt uppvaknande
För egen del ändrade jag mitt beteende efter en svår bussolycka nära Ängelsberg i Västmanland, när skolungdomar dog efter att ha kastats ut ur bussen och hamnat under den. Andra jag känner började bälta sig sedan bussar kanat i diket vid två tillfällen nära Almar utanför Karlstad.

Det är ett förfärligt uppvaknande att plötsligt kastas omkring i en vältande buss.

Lag på att använda bältena
Så här skriver NTF på sin webbplats:

”I Sverige har vi lag på att alla som åker buss ska använda bälte, om det finns.

Passagerare ska informeras om skyldigheten att använda bälte.

Det är förarens ansvar att se till att passagerare som är under 15 år använder bälte.”

Föraren, annan ombordpersonal, ledsagare och ledare för en grupp är ansvarig för att barn under femton år använder bälte, som jag ser det. I övrigt är det passagerarna själva som är ansvariga.

Några sekunder tar det.
Gör’t.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Dagsens sanning

Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.

April april.

(Repris från 1 april 2012, 2014 och 2015).