Vinnarskallarna och kampen

Mitt blogginlägg om hur cancerpatienter och deras omgivning kämpar väckte diskussion. Bra, det var väntat och välkommet. Vem har sagt att vi måste vara överens, särskilt som vi har olika erfarenheter av cancersjukdomarna och har varit med om situationen olika länge?

För mig handlar det om helhetsperspektiv på människan. Själv kan jag inte bara se till det medicinska. Kniven, cytostatikan och strålningen står för behandlingen men det händer så mycket mer i en människas tillvaro när elakartade tumörer växer.

Provocerar vinnarskallar
Somliga blir särskilt provocerade av kampperspektivet, eftersom de känner att de inte kan vinna mot cancern och då ger detta skuldkänslor. Ingen vill se sig som förlorare.

Det argumentet är tänkvärt. Värst blir det förstås för folk med vinnarskalle.

Liknelsen med lantbruksnämnden
Min mening har aldrig varit att provocera om kampen. Men:

Själv växte jag upp på värmländsk landsbygd på 1960-talet. Vi småbrukare kunde knappast vinna kampen mot lantbruksnämnd och marknadskrafter. Långt senare såg jag lungcancern drabba en närstående. En kamp vi inte heller kunde vinna, den gången.

### Och dock kämpar vi.
### Det finns inget annat sätt.

Jag är ingen expert men är det inte dessutom så att fler och fler faktiskt blir friskförklarade? De flesta, väl?

Länk: blogginlägget Ingen kamp mot cancern?!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ingen kamp mot cancern?!

”Det är ingen kamp man för. Cancer är en sjukdom.”

Jag har märkt att det är fler och fler som har börjat säga så. Från sjukvårdsfolk till litteratörer, alla rabblar de läxan. ”Ingen kamp.”

Ska vi alltså sluta kalla det kamp, bara för att det är andra som sköter planering och behandling? Ska vi sluta be den drabbade vännen vara envis och kämpa på? Ska vi börja se ner på de stackars småbarnsföräldrar som skriver ett stolt och förtvivlat ”Kämparnas konung” i dödsannonsen, om barnet som dog?

Aldrig i livet.

Jag har suttit där i sjukhussalen och hört skalliga femåringar trösta sina föräldrar. Sett dem hålla humöret uppe på en hel släkt, så gott de förmått. Sett dem glatt köra rally i korridoren med sina nypåfyllda droppställningar.

Jag har sett barn i högstadieåldern läsa inför nästa matteprov i sin fyrbäddssal, plötsligt kräkas i en rondskål på grund av cytostatikan och sekunden efteråt greppa matteboken igen. Hört en sammanbiten fjortonåring försöka rätta till den senaste fyrkantiga planeringen planerarna hittat på: ”Jamen om jag ska strålas på måndag eftermiddag, då behöver jag väl inte åka 30 mil hit till Östra sjukhuset redan på söndagen?”

Jag har stått i ett dagrum och kramat en pappa med tom blick, när jag till sist fattat vad orden han sa betydde. ”Nu är det över för honom.”

Ingen ska inbilla mig att kampen är delegerad. Inte till offentliga sektorn, inte till sjukvården, inte hela den kampen.

Aldrig i livet.

Jag gillar både sjukvård och offentlig sektor, tro inget annat, men nog är det fler än undersköterska, sjuksköterska och doktor som kämpar.

En cancersjukdom drabbar hela familjen, den drabbar släkt och vänner och många av dem får också vara med och kämpa. Var och en på sitt sätt. Sedan råkar jag dessutom tro att det är bra för patienten själv att lägga sig i planering och behandling – och kämpa emot tumördjävlarna.

Kämpa emot själv.

Den dagen du ger tappt har du redan börjat nagga på livet utanför sjukhusmurarna. Gör inte det. Patient är inte din identitet. Du är en pigg femåring, en mattekunnig fjortonåring, en klok äldre kvinna med litteraturintresse. Du är inte en diagnos.

En får inte ge tappt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

22 arter och en på väg tillbaka

Snön faller, sju gulsparvar på marken, tre kajor i trädet. De har blivit fler, de gula, det tycker vi om.

En gång var gulsparven karaktärsfågel i vår trädgård om vintrarna. Sedan kom sjukdomen. Gillar du att äta frön på marken får du två faror på köpet. Grannskapets katter och er egen smitta.

Nå, katterna har hållit sig lugna och sjukdomen tycks ha gått tillbaka. I flera år hade vi bara en gul vän i snön under paradisäppelträdet. Nu är de sju. Det finns hopp.

Mystisk tidtabell
En flock är större i vinter. Gråsiskorna, de små söta. Sju är också stjärtmesarna som tittar till oss på snabba besök enligt en egen tidtabell vi ännu inte lärt oss. Pingpongbollar med stjärt, favoriter de med.

Tjugotvå arter sedan mitten av oktober. Det är inget rekord men vi har sett sämre vintrar. När starten går för Vasaloppet är det dags att summera.

Var är han?
Nu kom hackspetten. Ge hundan i att hacka sönder trädet är du snäll, vi ska ha det kvar. Varför kommer aldrig steglitsen?

Snön faller och jag slänger ut frön.

Länk: Anders Hanson i NWT om invasionen av gråsiskor från norr och öster

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När en räknar timmar

Fredag, två grader minus, väntar besök. Letar i Nors kyrkböcker, vill veta när morfars farfars far bodde på Storliden utanför Edsvalla. 1791-1798, check, 1799-1805, check, 1804-1810, check, 1811-1815, då är familjen borta. Tittar på gulsparvar, de äter på marken som vanligt. Sätter rekord i Sudokun i mobilen. Sorterar tvätt, plockar med disken.

En och en halv grad kallt, väntar besök. Går ut på verandan, vallar skidorna som står där. Det ska alltid stå ett par skidor på bron i februari. Violett Swix, hur gammal är den burken? 80-tal? Borde ha annan valla när duggregnet som kom i går kväll har frusit men detta får duga. Jag ska inte vinna några olympiska lekar.

Tar mina 25 år gamla Peltonen i näven och går till ängen. Kommunen har gallrat vår dunge, mångfalden ligger i högar. Här kommer björkstammar att lysa i vår men jag sörjer snåren med röda bär.

En grad kallt, spänner på mig skidorna.

Väntar besök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Där ångesten bor

Jag ska uppträda inför folk, det har hänt förut. Ändå är det lika varje gång. Ju närmare dagen jag kommer, desto mer tänker jag på sådant jag kan ta med. Eller inte ta med. Men manuset blir inte färdigt.

Det blir värre för varje år.

Numera jagar jag inte jobb, pengarna verkar komma in i alla fall. Välfärd kallar vi det på Grossbolstorp. Arbetarrörelsens förtjänst om du frågar mig. Svenska folket har kämpat och nu har vi pension även om den är för låg för många.

Respekt? Mmm, för principen att ta hand om varandra men inte för orättvisan. Välfärdsarbetarna har det ofta värst efteråt.

Respektlöst. Klassamhället består, gör nåt åt det. Det står 2018 i almanackan, Sverige borde inte göra så stor skillnad på folk.

Arbetarrörelsen får lov att skaffa sig visioner igen.

Hör de allvaret bakom?
Uppträdandet alltså. Det fina i kråksången är att jag insett att mitt ständiga fördröjande av manuset också handlar om respekt. Snart ska jag stå vid en mikrofon igen och jag tycker verkligen om den publiken.

Det är därför jag grunnar varenda ledig stund på vad jag ska säga. Vad jag ska ta med. Vilket trams och vilket allvar.

Kommer dom att skratta åt det och det och gilla mitt allvar bakom? Det är den värsta frågan. Där bor min scenångest.

Jag älskar det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Smeknamn, öknamn och favoriter

Sådant som jag blivit kallad nästgårds:

Knatte
Ova
Sven-Ove i Nybyggeras
Svenssôn
Knövvelbäse
Sneggelvesp
Feschel
Dritlur
Kamrat
Vännen
Gossonge (uttalat med o)
Papps
Morfar
Gôbbe

Sådant som jag blivit kallad ute i världen:

Drängen
Rotkapern
Mike
Sven-Oskar
Svennis
Redaktörn
Slängen
Sven Svensson from Sweden
Tarras
Härdsmälta
Demokratiterrorist
SOS

Sådant som jag blivit kallad i det militära:

112

Tre av namnen är favoriter.

### SOS var inga bra initialer. De kändes som ”Hej, kom å hjälp mig!”
### När jag började som larmoperatör trivdes jag bättre med de tre bokstäverna.
### Synd att jag inte jobbade kvar när Sverige bytte till 112. Mitt nummer i lumpen, eftersom jag är född den 12:e januari.

Gossonge är fint. Ordet har inte med gosse att göra. Det kommer av god.

Trivs.

Länk
Fredrik Lindström, Språktidningen: Smeknamn

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mellansvensk istappssafari

Innan senaste tövädret kom ägnade jag en stund åt att lära känna julklappsobjektivet. En istappssafari inifrån egna arbetsrummet och från garageväggen.

Tacka vet jag årstider, tacka vet jag vatten i alla dess skepnader.
Objektivhanteringen och det enbenta stativet får jag jobba vidare med. Molntäcket får jag också försöka skingra 😉

Trivs.



### Konstaterar att ordet ”tövädret” slutar exakt som det värmländskaste av ord.
### När detta skrivs förstår jag tanken bakom.
### Språket är som naturen. Det avskyr tomrum.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson 

Varför gör jag inte detta jämt?

Tolvåringen i mig skulle ha skämts. Men nu är det gjort. Nypremiär. Varför gör jag inte detta jämt?

Föret och spåret är rena drömmen när vi glider nerför första backen efter bron över riksvägen. Det är tisdag, tre grader kallt och varenda gran bär vit kjol. Då ser jag honom, bromsar in och ropar på kamraten. En älgtjur ligger och vilar ute på gärdet bredvid oss. När jag ropat ett par gånger till vännen som åker före reser sig tjuren och skakar av sig snön. Då ser jag att det är en älgko också bredvid diket. I behärskad älgtakt travar de västerut mot skogen. Stannar då och då och studerar oss. Vi ser farliga ut. De vet inte att vi är fredligast i två kyrksocknar.

Det är en sådan dag. Drömföre, säkert det bästa jag upplevt under mitt andra millennium.

Därför skäms tolvåringen i mig. Han som tränade och tävlade så mycket och stod med näsan mot rutan mest varenda kväll från november och framåt. ”Ska vi få nån snö?”.

En gåva
Få. Snö är en gåva. Granar ska ha bullig kjol såhär års. Milbanor ska vara uppkörda så här års. Nu är milen det. Uppkörd. Spårmakarna har gjort ett perfekt jobb, fästvallan är exakt och glidet bättre ändå. Drömtur.

Ändå är det flera år sedan jag stod på mina Peltonen. ”Pelle Peltonen” kallar kamraten mig.

Jag borde göra detta oftare. Det är en sådan lycka att sträcka ut i vita spår, en sådan glädje när varje bentag fäster och stavarna vill framåt med lust och liv.

Ännu bättre än snöpuls
Asch, nu slutar jag skämmas. Jag är ju ute nu. Det är skoj att springa i decimetertjock snö men att åka skidor på 30 centimeter vitt pålägg på landskapet är ännu bättre.

Jag frustar av åklust varje gång kamraten stannar och vill prata. Det som vi trots allt är bättre på än att åka skidor.

Nu glider vi igen. Plogar försiktigt i den långa utförslöpan, eftersom vi inte vet hur fort det ska gå längst ner just i dag med blanka spår på natursnö. Rycker kraftfullt som den värsta Juha Mieto uppför en och annan slakmota. Stannar med trötta armar mitt i första mördarbacken. Det är ingen träningsrunda vi är ute på, det är veckans gubbpromenad, visserligen med skidor på fötterna.

Nu pratar vi igen. ”Har du tänkt på att …”.

Samma ord i mejlen
I mejlen till den tredje kamraten, han som inte kunde vara med i dag, använder vi samma ord, båda två:

Lycka.

Sista biten hem från friluftsgården genar vi genom skogen mellan mjuka tuvor, lurviga granar och nedtyngda björkar. Min skog är festklädd, det står ”januari” på terränglådan.

Lycka.

Vit fin 30 centimeters lycka.

 

Stilla glidtur på drömunderlaget.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem har sagt det?

Vem har sagt att snön är vit? Det är den sällan här på trakten.

Åk till Rackstadmuseet i Arvika och titta på Gustaf Fjaestads målningar. Snön är inte vit utanför den tätorten heller.

Detta lär vi våra unga. Vi måste lära oss att se. Hur många snönyanser finns det?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min höjdpunkt som skrivarlärare

 

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojkeHan var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)