Ett Grossbolstorps-bonsai blir till

Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.

Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.

Vid tillfälle.
Nå’t tillfälle.

Möe ved
På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet.
– Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen.
– Mmm. Men ved. Möe ved!

Tilll våren
Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren.
– Överens?
– Överens.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 315, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Tal vid manifestationen i Forshaga mot angiverilagen

I dag har jag talat vid Vänsterpartiets manifestation i Forshaga mot förslaget till angiverilag. Här är talet:

Hej. I dag manifesterar vi mot förslaget till en angiverilag.
Fackförbundet Sveriges Lärare har sagt nej. LO har sagt nej. Många andra fackliga organisationer också.
Region Värmland har protesterat. Majoriteten av regionerna i landet har gjort det.
Den rödgröna ledningen i Karlstads kommun har gjort det. Många andra kommuner.
Man säger nej till Tidöpartierna.
Man vill inte ha en angiverilag.

Du som är lärare ska inte behöva ange någon av dina elever, du är inte gränspolis.
Du som arbetar inom vården ska inte behöva ange någon av dina patienter, du är inte gränspolis.
Det är inte du som är socialarbetare, bibliotekarie eller förskollärare heller.

Sverige ska vara ett samhälle där vi bryr oss om varandra och känner solidaritet. Inte ett angivarsamhälle där man försöker splittra oss och ställa människor mot varandra.
Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas.

Regeringen kallar det inte angiverilag. Det vore för tydligt. I stället kallar man det ”ett utökat informationsutbyte” och smyger in det som tillägg i direktivet till en statlig utredning. Men angiveri är det lik förbaskat. Det som Tidöpartierna vill att du som är medarbetare hos en kommun eller myndighet ska börja syssla med.

Är du exempelvis lärare, läkare eller bibliotekarie? Då vill Tidöpartierna och regeringen ge dig en ny uppgift. Ansvaret är ditt. Om du kommer i kontakt med en person som du tror vistas i Sverige utan tillstånd – då ska du ska ange den personen till Migrationsverket eller polisen.

Regeringen får kalla sitt förslag vad den vill.
Vi kallar det klassiskt angiveri.

Anmälningsplikten, som regeringen kallar det, bryter mot grundläggande demokratiska principer. Den strider mot den svenska regeringsformen, mot mänskliga rättigheter och mot FN:s barnkonvention.

Du som är anställd i offentlig verksamhet ska inte behöva agera i strid mot ditt yrkes värdegrund. Införs angiverilagen blir det dessutom svårare att rekrytera folk till välfärdsyrkena.

Vi får ett samhälle där barn går miste om utbildning när föräldrar inte vågar sända dem till förskolan, skolan eller fritids. Där sjuka blir utan behandling. Där utsatta personer inte vågar vända sig till socialtjänsten.
Ett sådant samhälle vill vi inte ha.

Och – samma krav bör riktas inom den privata sektorn, till privata friskolor och privata vårdföretag.

När förslaget blev känt, bröt en proteststorm ut i landet.
Lärare vill inte ha en lag som skapar misstänksamhet i klassrummet. ”Kan jag lita på min lärare?”.
Läkare och sköterskor vill inte ha en situation där folk som är sjuka eller skadade inte vågar uppsöka sjukvården.
Man vill inte se ett samhälle där utsattheten, utanförskapet och skuggsamhället växer.

På Stora torget i Karlstad den 14 oktober samlades vi från stora delar av fackföreningsrörelsen, både på LO- och tjänstemannasidan. Svenska kyrkan var också med.

Vi inom Vänsterpartiet deltar i protesterna. I kommun efter kommun i Värmland tar vi initiativ den här hösten, även i Forshaga. Kommunen måste säga ifrån. Det väntar vi fortfarande på. Forshaga ska vara en angiverifri kommun.

I dag manifesterar vi i en rad kommuner i länet. Du som jobbar inom välfärden ska få lov att koncentrera dig på ditt jobb. Inte på att jaga flyktingar. Du är inte gränspolis.

Säg nej till växande misstänksamhet inom välfärden.
Säg nej till att bli angivare.
Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 313, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Allt är inte nattsvart i världen

Det händer sig att vi går för att se på konst och titta på teater.

(1950- och 60-tal)

Jag är inte född vid en scenkant. Vi såg skönheten i hösten, när den målade allén ner mot ödestället söder om oss orange i älgjaktsveckan. Soluppgången över vita granskogsåsar i februari. En färgglad salamanderhane från lagårdsdammen i parningsdräkt på våren.

Teater? För all del, jag har spelat Krokrot i andra klass, nämndemannen i Ruskaby skola i sjätte och sett Lars Green på riktig teater i Göteborg när vi for dit med gymnasiet. Mäster Olof.

Det var allt. Då.
Livet är inte gratis, inte kulturen heller, men vi läste mycket.

(17 oktober 2023)

Åren går. En tisdag i oktober far vi till Kulturhuset i Deje. Projektet heter Du är historisk! och handlar om att samla in, veckla ut och synliggöra kvinnohistorien. Den som så ofta osynliggörs.

Den här kvällen är det konstnären Anna Lidberg som berättar om sitt konstnärsskap, särskilt konstverket Tack mödrar det gjorde ni bra på bron över Klarälven i Deje. Det som jag blir glad varje gång jag ser.

I samtalet innan soppan nämns en hel rad Dejekvinnor som borde skrivas in i historien. Själv nämner jag stoltheterna Fritidsbanken (upphovskvinna Carina Haak) och Gamla Kraftstationen (ledare Linn Sönstebö Mossberg) och kvinnorna i packsalen på bruket, fint skildrade i Aino Trosells pjäs Lusten finns, Gråten är borta.

(18 oktober 2023)

Nu har livet fört oss till ett galleri i Göteborg. Vi går omkring och tittar på tavlor, en snäll hund räknar in oss och jag tycker att jag känner igen mannen på flera av tavlorna. Vänta, det stämmer ju. Marianne Lindberg De Geer har målat av karln sin.

Jag går omkring med ett glas Ramlösa i näven och gillar bilderna vi ser. Inte blir det sämre när kvällens teaterpjäs börjar. Vi sitter på rad på trästolar efter väggarna och ser Carita Jonsson och Niklas Ergin spela enaktaren som Niklas skrivit.

Lars har blivit av med sina glasögon och Kristina mår dåligt. Hon skulle vilja ha ett barn, men är osäker på om hon är för gammal eventuellt? Lars å sin sida vill ha en hanhund som inte behöver gå ut så mycket och som inte blodar ner överallt.

Både Lars och Kristina vill saker. Det är bra. Det är ett friskhetstecken. Och nu har dom bett om hjälp också, väntar på sin tur bara.

In kommer Ludvig Hansén, vid det laget har vi förstått att det är en vårdinrättning av något slag.
– Sara Larsson! ropar han.

Men det finns ingen Sara i väntrummet. Hunden viftar på svansen och pjäsen är bra.

(19 oktober 2023)

Morgon, hemma hos dotter med familj. Jag visar Ludvig, vårt barnbarn, bilden i mobilen på Anna Lidberg framför konstverket Tack mödrar, det gjorde ni bra.

Han blir glad, tycker om konstverket och börjar genast sjunga sången ur den feministiska 70-talspjäsen Jösses flickor:

Och en dag ska barnen säga
tack mödrar det gjorde ni bra.

Vi har inte skivan. Vi har aldrig spelat den för hans mor men vi minns den förstås från festerna för 49 år sedan.
– Hur kan du den låten?
– Den är ju bra. Jag tycker om Susanne Osten.

16-åringar kan Befrielsen är nära! utantill och i kväll spelar Nationalteaterns Rockorkester i Karlstad.

Allt är inte nattsvart i världen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 310, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Det svedda blågula

Det skulle aldrig falla mig in att bränna en flagga. Inte ens USA:s under värsta imperialistiska Vietnamkriget, än mindre den svenska flaggan. Jag tycker att det är ovärdigt.

Kära nån, jag störs ju redan när vi ser hockeyfans i tv sjunga nationalsången med kepsarna på. Handen mot hjärtat har de, den amerikanska gesten har de importerat, men att man ska ta av sig the fucking mössa har ingen lärt dem.

Suck.

Sitter i ryggmärgen
Är detta viktigt? Nej det är det förstås inte, jämfört med allt annat elände i världen. Och likafullt sitter det en gammal värnpliktig telegrafist i mig och muttrar. Bredvid honom en fjärdeklassare som fick lära sig av magister Karl Bergkvist i Fasteruds skola att man aldrig ska släpa flaggan i marken.

Det är ovärdigt.

Rätt till respekt
Jag tror att det handlar om omtanke om andra människor. De har rätt att få sitt namn rättstavat. De har rätt att få tala sitt språk. Heter det ”Vart bor du?” på ditt värmländska modersmål så har du rätt att säga det.

De har rätt att bestämma själva i sitt land. Det ska ingen självutnämnd låtsas-tsar i Kreml komma och ändra på. Ingen makthavare i Kina eller Amerika heller.

De har rätt till sina symboler, till respekt. Du bränner inte koraner, inte biblar.

En vacker eldslåga
För ett tag sedan brände vi flaggan, lik förbaskat. Någon fyllde år och då stod träflaggan på bordet, det är sen gammalt. Levande ljus, flagga och presenter ska det vara.

Plötsligt ser vi en vacker eldslåga stiga mot taket. Flaggan har hamnat för nära ena stearinljuset.

En kort sekund är vi alla fascinerade av vackerheten. Sedan släcker vi, lätt generade.

Symboliserar vårt land
Man ska inte bränna flaggor. Inte ens om man efteråt inser att det svedda blågula symboliserar vårt misshandlade land.

Det är fega människor som skjuter, spränger och drabbar oskyldigt folk. De kan ta sitt krig någon annanstans, som en gråtande granne sa på tv-nyheterna.

Sluta skjut.
Sluta partyknarka.
Sluta sälj våra vårdcentraler till kriminella.
Sälj inte skolor heller till någon.

Det är ovärdigt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 309, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sorgsen, med efterlängtad sak

En ledsen dag far jag till stan och hämtar ett paket som jag beställt.
Sorgen i mig beror på en medmänniska i andra änden av landet som hamnat på sjukhus samma dag. Hon är i pensionsåldern, åkomman är allvarlig.

Jag parkerar på min vanliga gata nära Klarälven, passerar trähusen som minns stadsbranden 1865 och stegar in på sportaffären. Flickan vid skoavdelningen har problem eftersom tekniken krånglar och det inte går att skanna mitt körkort.
– 6056 är koden på paketet, säger jag. Jag fick sms att ni hade fått det i går. Mitt namn har du ju i alla fall på körkortet.
– Jamen…
När jag påpekar att jag åkt från Forshaga bara för paketets skull skriver hon in mitt namn för hand med tangenterna.

Fortfarande sorgsen går jag till bokhandeln i köpcentret en bit bort och letar reda på boken vi ska läsa i bokcirkeln till nästa gång.
Sex äldre herrars bokcirkel.
Nora Ikstena: Modersmjölken.

Ingen läsro
Den kära vännen är på väg till barn och barnbarn, det är bestämt sedan länge. Jag har nyss skjutsat henne till tåget i Kil. Ensam sitter jag vid ett kafébord i stan med latte, cheesecake och blåvit pocketbok framför mig.

Den verkar bra. Vi brukar läsa bra böcker i cirkeln.
Jag har ingen ro att läsa.

Kunde ha skrivit dråpligt
När jag kommer hem klipper jag upp paketet och får fram min nya Camelbak. En svart vätskeryggsäck med drickslang. Jag har längtat, de vanliga vätskebältena ger mig värk i sidan när jag springer.

Vore det inte för ledsenheten så skulle jag kunna skriva en dråplig text här nu, för det är dråpligt det som händer.

Först läcker jag vatten på köksbordet när jag skruvat till locket för dåligt. Det är inte så farligt. Sedan glömmer jag att göra axelremmarna tillräckligt långa när jag ska prova den lilla tajta ryggsäcken. Med stort besvär får jag på mig den utanpå skjortan, remmarna sitter som fastsydda på min kropp. Det blir bra, det här.

Men jag får inte av den.
Ensam hemma.
Ingen panik nu Svensson, ingen panik!
Hur jag än ålar mig får jag inte av den.

En lång stund funderar jag på att gå över till grannen och be honom ta av mig ryggsäcken. Just den grannsamverkan ser man inte varje dag nu för tiden på vår gata.

Hittar ett verktyg
Till sist får jag tag i en potatisstöt i köket och lyckas peta av mig axelremmarna, först den vänstra och efter stort besvär den högra.

Provlöpningen går jättebra. Jag suger vatten var femhundrade meter bort’ i skogen. Ibland oftare.

Tröstad för en stund.

### Michael Eidson som uppfann Camelbak använde en av sjukvårdens dropp-påsar med slang.
### Utanpå påsen trädde han en tubsocka.
### Genialt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 302, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Livet är en fin uppfinning, du kropp

Foto: Bo-Göran Sondell

Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.

Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta:
– Du är frisk.

Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.

Just det, jag gav ju ut en bok också.

Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.

Läser.
Kramas.
Hämtar svamp.
Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz.
Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad.
Kramas.
Läser.

Livet är en fin uppfinning, du kropp.
Nu tar vi kaffe.

### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt.
### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 301, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En gillning i mördarbacke

Vi är människor. Människor tycker om beröm.

En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.

När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot gubben på krönet.
”Bra jobbat!” ropar hon.

Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook.
”Du med!” ropar jag åt den bortflyende tjejen. ”Lätta steg!”.

I flera hundra meter ler jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 299, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Löparlärdom nr 154

Inskolning av nya löparskor

Steg två: vid ytterdörren.
– I kväll ska ni stå vid dörren och citera Werner Aspenström. Han är bra.

”SKOR LÄNGTAR UT

Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.”

Steg tre: premiärrundan
Coachtejp på hälarna. Försiktig gång inomhus.

Stretchning.

Första löpstegen på ren fin asfalt.
– Jäspalt, ni sitter som en smäck, båda två.

Lekande allvar
Jag skämtar inte, detta är på allvar. Jag vill vara en lekande människa och den här ritualen har växt fram under många år.

Alla dagar ska inte vara lika. Ibland vill jag springa fram genom Forshaga en fredag i september och lyckligt berätta för varenda människa jag möter:
– Jag är ute och provar mina nya skor!

### Normalt springer jag i Pegasus. Nu fick jag lust att skoja till det. Färgsättningen heter black/hawaii, bara en så’n sak.
### Den första tiden är de alltid finlöparskor, medan mina gamla skor står och stampar på balkongen och vill bli leriga igen.
### Nästa år när snön har smält börjar fjärde steget i inskolningen. Försiktig smak av skog.

Jag känner att vi redan börjar bli vänner.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 294, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den lilla ortens fördel

Gryningspatrull inväntar lots.

Torsdagsmorgon, jag ska ut och gå med gubbarna i Gryningspatrullen och råkar komma först till dagens samlingspunkt Lill-Coop.

Butiken är stängd. Bra, då kan jag lugnt passa på och spegla mig i glasrutan. Jag försöker se om jag har tandkräm kvar i mungipan.
Efter en minut låser en vänlig kvinna på insidan upp glasdörren och tittar ut.
– Behöver du komma in och handla?

Klockan är 08.05. De öppnar om 55 minuter.

Vi skrattar gott tillsammans åt den vimsige gubben som grimaserade så illa nyss. Jaså var det bara tandkrämen.

### Jag har en rullande serie småtexter på Facebook under rubriken ”Den lilla ortens fördel”. Detta är nummer 55. Eller 65, jag vet inte riktigt.

### Ibland är de skrivna med ett leende men alltid med kärlek till närheten på min lilla ort. Här känner vi Per på kommun och vet vilken damm Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor på. Eller var Lill-Coop finns.

### Det finns bara ett Coop i Sverige som ligger i den enda trakt i landet som heter Skived.

Bra där.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 290, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)