”Vi” bygger landet

Sverige har en (1) ort som heter Själv, sju (7) ställen som heter Ensamheten men femtiofyratusentjugonio (54 029) platser med vi i namnet.

Det låter som en tanke, en känsla.
Du och jag, alla vi. Ihop.

Kul.
Kult.

### Som förled kan Vi- ha tre olika betydelser, skriver Wikipedia och fortsätter:
### Det kan vara ett ursprungligt Vi-, som då betyder ”helig plats”, ”kultplats” eller ”offerplats”. Det kan också komma av ”vik” eller av fornsvenska ”vidher” ”skog”.
### I Värmland finns Ve med samma möjliga betydelse, berättar Institutet för språk och folkminnen.

Precis som jag trodde, när jag försökte knäppa kavajen sist: Jag är en vidher man.  Vidher. Ge mig en orange Helly Hansen.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 890. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

För stor kanon

Ibland behöver jag lyssna på klokt folk. Då går jag till Ingemar Unge och hans handbok Skriva kåseri.

Den boken är full av språkliga matnyttigheter, även för den skribent som aldrig tänker skriva ett enda kåseri i sitt liv.

Prova om du kan stryka alla onyttiga småord.
Försök ta bort alla ord som ber om ursäkt, det brukar göra texten starkare.
Ordet kåseri får aldrig förekomma i ett kåseri.
Utropstecken ska användas när någon vrålar.

Det där var fritt ur minnet. Detta femte råd är det inte:

”En sak får däremot definitivt inte förekomma i ett kåseri och det är personlig bitterhet. En kåsör må slå sig på tummen och dratta på ändan spalt upp och spalt ner, men personligt gnäll och voj är inte något som prenumeranten har betalt för att möta. Tvärtom, läsaren har rätt att kräva att i något avseende bli uppiggad, uppretad, förbannad eller åtminstone förvånad; det är inte missmod kåsören ska ingjuta utan kamplystnad och djeflar anamma. Adrenalinförhöjningen går utmärkt att kombinera med flatskrattet och till och med leendet.

Humör, kort sagt, humör och temperament.

En kåsör måste med andra ord noga hålla gränsen klar mellan personligt och privat och göra skillnad på något som kan vara allmängiltigt intressant och sådant som luktar personlig fiendskap.

Därför tillåts inte kåsören att av personliga skäl angripa en snäsig expedit, en oförskämd bibliotekarie, om något sådant kan tänkas, eller en bufflig taxichaufför: en dagstidning är en alldeles för stor kanon för sådan skärmytsling.”

Alldeles för stor kanon.
Det är klokt sagt.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 888. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen.

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 887. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vänta, hur gick detta till?

Duger inte på finfest. 

Kära dagbok. Nu har jag varit på fest. Vi firade en fjortonåring jag känner. Eller ja, hon är inte fjorton just nu, mer åt 65-hållet, men ändå. Har varit.

Jämt nyss.

Det var en trevlig fest. Italiensk mat & tre generationer tillsammans & Mariaplan är en utsökt kombination. Fenomenal mat, kul bordsgrannar.

Problemet var kavajen.
Samt benkläderna.

När vi träffades 1967, fjortonåringen och jag, hade jag till exempel nyss varit ute i skogen tre dygn i sträck med bara lite juice, en sovsäck och skrivdon i ryggsäcken. Innan dess åt jag knappt i skolan, med tanke på de svältande barnen i Afrika. Till skolbilen hade jag cyklat två kilometer år efter år, på skolgympan tog jag ledningen när vi sprang runt mossen vid Molkoms station. Dessemellan klöv jag ved, hässjade hö och barkade stelfrusen gran.

Kort sagt: jag var senig men fettfri.

Ett kilo om året
Åren gick. Jag idrottade och motionerade fortsatt men började samtidigt upptäcka matens andra egenskap förutom att den håller dig vid liv. Snart insåg jag dessutom att folk kunde få betalt för att sitta stilla vid en skrivmaskin och knattra. Väldigt stilla.

1983 till 2003 gick jag upp ett kilo om året. Dom utstuderade typerna höjde ju min lön också.

Var lugn, jag läser tidskrifter, ser på tv, följer nätet. Alltså hittade jag 5:2-metoden. Det var rätt häftigt att gå ner 12 kilo på ett halvår. Ett dussin mjölklitrar avskalade frampå magen, dä’ ru!

Då hade jag återupptagit löpningen på allvar. Nästan smal igen en stund.

Då vände det
Sedan blev Svensson pensionär. Åt ena hållet hade jag haft en chef som ställde krav och åt det andra hållet ett gäng kloka arbetskamrater som fick mig att ställa krav på mig själv. Då, mitt i alltihop, var det plötsligt dags för förändring. Jäspalt, allt ändrar dom på. Hemgång, gungstol, dragspel på PRO. Nåja, gungstolen fattas mig än och i pensionärsföreningen är jag pappersmedlem. Men upp gick jag. Möjligen inte tidigt på morgonen som andra pensionärer – men upp på vågen. Upp, upp, sakta men säkert.

Problemet är benkläderna och kavajen. De kilon du tappade för några år sedan studsar gärna tillbaka. Inte varenda kilo i mitt fall, långt därifrån, men många nog.

Så där står jag, nybytt i främmande stad, med finbyxorna och Glenn Strömberg-kavajen på. Hela tiden känner jag pensionärslivet strama runt mage och lår, trycket från 34 månader utan krav. Det är som om någon stoppat tillbaka fem kilo strax under revbenen på denne bloggare. Det är som om Glenn inte var riktigt beredd på denna expansion, inte mina hamstrings heller.

Kläder som krymper är det värsta jag vet.
Ge mig mera tvång i mitt liv.

### Du kan inte gå på finfest på Mariaplan i vildmarksbyxorna.
### Tvång behöver jag. Tvinga mig.
### Det kan komma stunder när jag behöver ha kavajen knäppt.

För övrigt vill jag gratulera August Palm som har ett 137-årsjubileum i dag.
– Just nu är din fråga mer aktuell än någonsin.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 883. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När jag får lust att bli partist

Gudarna ska veta att det frestar på ibland, jag är inte annorlunda än andra. ”Jag har en åsikt om hur slipstenarna borde dras i detta land”, för att citera min favoritpoet Werner Aspenström.

Åsikt? En del dagar vet jag precis hur det borde gå till:

Tillbaka till en partiskala i stället för att alla ålar omkring i en nyliberal mölja i mitten. Tillbaka till tydliga alternativ. Tillbaka till en arbetarrörelse som är modig nog att tala skarpt om klass, fördelningspolitik, respektfulla pensioner för fattigt folk och rejäla skatter för di rike i sockna. En som törs fortsätta att vara missnöjd med allt som inte är färdigt och vågar lyssna lyhört på missnöjet.

Folk på landsbygden gillar inte att lanthandeln, skolan och macken lagt ner. Folk på forna bruksorter gillar inte tomma fabriksskorstenar och öde skyltfönster. Folk i stan gillar inte telefonköer och hemlöshet.

Jag längtar efter socialliberaler igen. Jag längtar efter en socialdemokrati som kallar sig socialistisk än en gång. Jag längtar till och med efter äkta konservativa, inte dagens liberala låtsasdito.

Tillbaka? Det är fel ord, jag menar framåt. Tänk framåt, se målet, sikta på det. Frihet, broderskap, systerskap, jämlikhet och solidaritet är kloka mål.

Sikta. Gå däråt, var tydlig, ett steg i taget. Framåt!
Sverige är ett klassamhälle.

”Stå inte utanför”
Stå inte utanför, säger mina vänner i olika partier. Gå med och påverka inifrån, när du nu vet så precis hur det borde vara. Såhär kan det se ut i mina sociala medier:

En vän: Du skulle nog släppt på prestigen och satsat på politiken unge man.

Jag: Jag jobbar politiskt stup i kvarten. Bara inte partipolitiskt. Fast det senaste året har det varit nära. För övrigt håller jag på med en lång politisk essä som jag tänkte lägga ut på bloggen någon av de närmaste dagarna. Prestige handlar det inte om, den prestigen är i så fall Löfvens när han kallar sitt parti mittenparti.

En vän: Som sagt var. Du behövs inne i politiken inte utanför. Där är så många.

Jag: Vad du inte förstår är att så mycket av politiken numera pågår utanför partierna. Min essä som jag jobbar med handlar något lite om det. Partierna – de flesta – har fortfarande inte förstått det. Tack för inbjudan, dock, sånt värmer alltid.

En vän: Så länge vi har politiska partier, vilket vi kommer att ha länge än hoppas jag, så är det ändå där som dom tråkiga kompromisserna måste göras. Kompromisserna blir bättre med fler delaktiga.

Jag: Det är klart vi ska ha partier. Problemet är att så många av dem placerat sig till höger just nu, att så få håller fast vid sin gamla ideologi och så få pratar om klass.

Essän blev klar och finns på bloggen: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet

Får lust att gå med
Låt oss alltså vara tydliga. Sanningen är att det kliar i fingrarna ibland. Då får jag lust att gå med, känna entusiasmen, ha en uppgift. Det senaste året har det varit nära.

Jag tänker inte dra min politiska historia en gång till. Inte mer än att den formades av jordbruksnedläggningar, 1960-talets ungdomskultur och kriget i Vietnam. Att lösningen heter frihet, demokrati och rättvis fördelning, fast det tog några år innan jag förstod att friheten gick förlorad med Lenin. Att miljön är en ödesfråga och att marknaden inte vet allt och kan allt.

När socialism, demokrati och miljö blev lika viktiga i min skalle fanns det bara två partier kvar att välja på. När den socialdemokrati jag ville skulle vara socialdemokratisk inte var tillräckligt socialdemokratisk fanns det bara ett socialdemokratiskt parti kvar.

Men ändå.
Hoppet, hoppet.

Är inte det politik?
Jag jobbar ju politiskt i dag med, fast utan partibok. Bidrar till att hundratals medmänniskor kommer ut och rör sig i skog och natur på stolpjakt och tipspromenader. Är inte det politik? Bidrar till att lika många går på olika kulturarrangemang med bokcaféet i stan, vid våra forum för samtal, frågor och invändningar. Är inte det politik? Bidrar till att en av flera antirasistiska grupper på Facebook har tiotusentals medlemmar som håller humanismen vid liv. Är inte det politik? Lär nya svenskar hur våra medier fungerar och hur den tryckfrihet ser ut som vi har kämpat oss till. Är inte det politik? Lär både dem och barnbarnen om långa barr och korta, om hur skägglaven gillar frisk luft. Är inte det politik? Skriver ihärdigt mitt trams men också allvar på Facebook, Instagram och denna blogg.

Är inte det politik?

Jag passar inte i politiska partier. Småbrukarsöner med sanningssägartourettes och skrivarambitioner är för obekväma för sånt. Mitt forna journalistyrke gjorde det inte enklare. Livet har lärt mig att jag trivs bäst i församlingar där vi enas kring några få paroller och lägger övriga skillnader åt sidan. Jag gillar olika.

Ty, som jag skrev i en annan tråd:

Min politiskt lyckligaste tid var åren i miljörörelsen, dvs 70-80-talen då vi var som mest aktiva. Har inte ändrat mig om miljön och klimatet och inte om enhetsfrontarbete heller. Min själ är utomparlamentarisk, har jag insett.

### Gullpiparen heter den påhittade fågeln som Maja Skalstad gjort.
### Den är vandringspris i vår årliga tävling i antal fågelarter vid vintermatningen (från 15 oktober till startskottet i Vasaloppet).
### Glasbjörken har Elin Svensson gjort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 882. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Radiohistoriens mest talande tystnad

En gång i livet var jag expertkommentator i direktsändning i radion.
En gång. Sedan frågade de aldrig mer. Jag vet varför.

Det var i slutet på 1970- eller början på 1980-talet. Vi bodde i Sunne, jag var lokalredaktör och sådana förväntas veta något om sin trakt. När P4 bestämt sig för att direktsända Sunnes kommunfullmäktige bad de mig och kollegan från konkurrenttidningen att ställa upp som experter.

– Absolut, sa vi. Kul, sa vi. Vi gör’t. Kôstar dä nôt?

Problemet var att dagen blev körig. Jag hade skrivit min fullmäktigeartikel i förväg och väntade bara på att politikerna skulle besluta så som det var tänkt. Sedan skulle jag faxa in min vid behov korrigerade artikel. Så som vi alltid gjorde.

Skriva referatet i förväg hann jag men förbereda sändningen hann jag inte.

Vid hembygdens afton talar alla
Stunden kom, fullmäktige startade och samtidigt sändningen. Vi berättade livfullt om hur det alltid brukar vara många som begär ordet när anslagen till lokala idrottsföreningar och hembygdsföreningar ska beslutas, precis som när det handlar om utskänkningstillstånd. Annars är det tyst på det hedervärda fotfolket. Eller vad vi nu sa, jag minns inte vilka frågor fullmäktigemötet handlade om.

En fråga minns jag desto bättre. Den som varken jag eller konkurrenten hunnit titta närmare på. Vi tyckte båda att den var för obetydlig att berätta mer ingående om i våra tidningar.

Frågan om dykdalberna i Sunnesundet.

Mystiska undervattensvarelser
Nu kom den upp. Järnvägars, måtte inte reportern fråga om just det här ärendet, tänkte både jag och konkurrenten. Inom mig bad jag en blyg bön – men vem har sagt att livet som expert ska vara enkelt?

– …så var det frågan om dykdalberna i sundet, fortsatte kommunfullmäktiges ordförande.
– Ja, sa den pigge reportern från Radio Värmland, Sven-Ove, kan du berätta för lyssnarna vad en dykdalb är för någonting.
– Dyyyk-dalb… sa jag, med sydvärmländsk betoning på första stavelsen. Dyyyk-dalb. Ja-a du… Bedjande tittade jag på konkurrenten. Konkurrenten hade inte heller den minsta aning om vad detta var för mystiska undervattensvarelser.

Vred sig i plågor
Vi hade inte en susning. Varenda flottningsintresserad eller sjöfartskunnig lyssnare till den rafflande direktsändningen måste ha vridigt sig i plågor. Så vitt jag vet tappade vi inga prenumeranter bland traktens flottare, båtägare och experter på hertigen av Albas livsverk.

Men helt säker är jag inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 880. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Inte mer vetenskapligt än horoskop

 En oktoberkväll far jag till stan för att lyssna på Dan Larhammar. Han talar hos Humanisterna och Karlstads Bokcafé om nobelpris och vetenskap. Pseudovetenskap med ska det visa sig, när han kommer in på bestsellern ”Omgiven av idioter”.

Stan är trött och disig. Föredraget precis tvärtom.

Dan Larhammar är uppväxt i Grythyttan, gick i gymnasiet i Filipstad och blev professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet. Han forskar på signalämnen och hormoner i hjärnan med särskild inriktning på farmakologi och evolution.

2007 blev han invald i Kungliga Vetenskapsakademien och från 1 juli i år är han dess preses, dvs ordförande. Tidigare var Dan ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning och har gjort sig känd som en kritiker av pseudovetenskap, när han granskat alternativmedicin och kreationism.

Högst tre per pris
Själv är jag aningen sliten efter en dag bland hyggen och tangentbord. Den tröttheten är snabbt bortglömd när Dan Larhammar börjar gå igenom vilka som får årets nobelpris i fysik, kemi och medicin. Sakta börjar vi förstå betydelsen av just deras forskning, samtidigt som han lär oss mer om det hemliga men intensiva detektivarbetet när rätt pristagare ska sållas fram.

De får inte vara fler än tre, för övrigt. En grupp på fyra kan inte få nobelpriset.

– Vilken framtida upptäckt skulle du vilja se fick priset i framtiden?
– Den som förklarar medvetandet.

När föredraget går mot sitt slut undrar Dan Larhammar om vi vill att han ska säga något om pseudovetenskap också?

Ja tack.

Resistenta bakterier
Som den farmakolog han är skåpar han raskt ut homeopatin, akupunkturen och det invärtes bruket av kolloidalt silver. De saknar vetenskaplig grund.

– När det gäller det kolloidala silvret gör bruket dessutom att vi håller på att få bakterier som är resistenta.

Det sista är absolut inte bra. Ämnet används utvärtes när sjukvården behandlar svåra brännskador.

Bygger på övergivna idéer
Längst ner på powerpointen över pseudovetenskaperna har han skrivit ”Omgiven av idioter”.

– Vilka av er har läst den boken? frågar han.
Några få få räcker upp handen.

– Bra. Den saknar också vetenskaplig grund. Boken bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.

Detta hindrar inte att den blivit en bestseller och att massor av företag håller kurser och konferenser utifrån bokens teser. Författaren reser Sverige runt och håller föredrag om de fyra påstådda människotyperna och deras respektive färg.

– Läs Madelene Pollnows artikel Omgiven av idioti i tidskriften Filter i stället, uppmanar Dan Larhammar oss.

”Hans metod är ett luftslott”
Efter frågestunden går jag med betydligt lättare steg genom Karlstad. Väl hemkommen klickar jag fram artikeln i Filter. Det går inte. Den är låst. Någon dag senare har jag ärende till stan igen, läser avrättningen av bestsellern på biblioteket och fotograferar av texten, sida för sida. Åker hem, skriver ut, läser om med överstrykningspennan i hand.

Snart ännu lättare till sinnet.

”Han hävdar att man vetenskapligt kan sortera alla människor i olika färger – och att detta underlättar vår kommunikation. Forskningen säger precis tvärtom.”

 ”I boken introduceras de olika färgernas typiska egenskaper. En röd persons mest framträdande drag är att vara drivande, ambitiös, viljestark och tävlingsinriktad. De gula beskrivs som entusiastiska, utåtriktade, charmiga och kreativa. De gröna är vänliga, pålitliga, tålmodiga och hänsynsfulla, medan de blå är logiska, anspråkslösa, försiktiga och noggranna. Genom att hålla utkik efter de här personlighetsdragen kan man diagnosticera sin omgivning och rätta sin kommunikation därefter. Exempelvis bör man tänka på att uttrycka sig kortfattat och effektivt till en röd person, medan man alltid ska fråga en grön person hur helgen har varit innan man kommer fram till sitt verkliga ärende.”

”Har man någon erfarenhet av att läsa akademiska texter är det uppenbart vad som saknas här: referenser. Trots att Thomas Erikson upprepade gånger säger att hans metod bygger på vetenskap består källhänvisningarna oftast av slängiga påståenden som ’det finns en studie’ eller ’viss forskning kallar detta’.”

”- Det är väldigt skickligt paketerat. En jättesnygg produkt. Men sanningen är att det inte är mer vetenskapligt än horoskop.”

”Han har tagit någonting som är extremt löst baserat på forskning och pimpat det med egna anekdoter och erfarenheter. Hade han sålt lika bra om han var ärlig med det? Nej, det tror jag inte.”

”I stället för att se människors personligheter för vad de är – mångfacetterade och föränderliga – leder kategoriseringen till en mer stereotyp och snäv blick på omgivningen.”

”Thomas Eriksons metod har visat sig vara ett luftslott. /…” Det finns över huvud taget ingen vetenskaplig grund. Snarare går metoden emot vad forskarna säger om såväl kommunikation och personlighetsanalys som teambuilding.”

Dagen därpå är artikeln i Filter öppen även för oss ickeprenumeranter. Tack för det. Klicka vänner, klicka och läs!

### Madelene Pollnow: Omgiven av idioti (tidskriften Filter, 16 juli 2018)
### Dan Larhammar: Vårt behov av fakta är omättligt  (Uppsala universitet, 30 november 2016)

Fotot på Dan Larhammar har Markus Marketic tagit.
Föredraget arrangerades av Humanisterna och Karlstads
Bokcafé. Här är bokcaféets program.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 876. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sverige spricker och spricker och spricker

Ungefär en fjärdedel av betygen i skolan beror på vilken klass föräldrarna tillhör. Risken att dö i cancer är 35-40 procent högre i de lågutbildade klasserna. Får du en stroke är risken att du dör större om du är arbetare. När du är 30 år har du sex år längre att leva om du är högutbildad. Skillnaden i medellivslängd mellan män i Danderyd och Överkalix är åtta år.

Den rikaste procenten i vårt land äger 42 procent av hushållens förmögenhet. Mellan 1983 och 1997 ökade den gruppens förmögenhet med 81 procent. För de fattigaste 40 procenten av svenskarna minskade den med 129 procent. 1980 tjänade en börs-vd lika mycket som knappt 9 industriarbetare, 2014 nästan som 54 arbetare. Var sjätte pensionär har låg inkomst, mindre än 60 procent av landets median-inkomst. Det är sämre än genomsnittet i EU.

Personer med adliga efternamn i Stockholm hade 44 procent högre inkomst 2008 än de som hette Andersson.

I fjol var 187 svenskar miljardärer. Vi andra var det inte.
De ägde 48 procent av landets BNP. Det gjorde inte vi.

– Å annars?
– Jo tack.

### Uppgifterna är hämtade ur Göran Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra.
### Läs den.
### Sverige är Nordens mest ojämlika klassamhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 875. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Löparlärdom nr 152

Jag har aldrig haft problem med att sänka takten när jag sprungit med någon som är långsammare. Ändå undrar jag om 43-åringen inom mig skulle stått ut med 67-åringen. Den gamle är ändå en och en halv minut sämre per kilometer.

– Jodå, säger den unge.
– Jag tänker i alla fall klokare nu, muttrar 67.
– Och långsammare, småler 43.

### Lägger ut texten ovan på Facebook. Tar en löptur. Då kommer eftertanken. Detta borde jag ha lagt ut på webben, i serien löparlärdomar. Nummer 152.
– Som sagt, säger 43 när jag kommer hem och startar datamaskinen. Du tänker inte fort, inte.
– Men noga, du, svarar 67. Jädritt noga. Förresten sprang jag bara 55 sekunder långsammare i dag.
– På platten ja.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 874. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Ett grupptryck att rösta på SD”

Det är klart jag vet att det finns främlingsfientlighet och ibland rasism i skallen på alldeles för många av dem. Den dryga miljonen svenskar som röstade på partiet som inte är som andra.

Det är förfärligt.

Värst är dock att så många välmenta krafter jobbar för att de ska bli fler.

I ett långt inlägg den 25 september analyserade jag partiets valresultat. Jag vägrade tro att alla deras 1,1 miljoner väljare är rasister. De är inte födda till det. De som blivit främlingsfientliga har ofta valt att bli det, därför att man inbillat dem att det finns en syndabock. En som är orsaken till problemen de ser på sin nedlagda bruksort, sin avfolkade landsända eller var de nu bor.

Den svenske invandraren.

Lyckas skrämma folk för invandraren

Låt oss inte prata om medmänsklighet och om det gamla bondesamhällets gästfrihet som var så varm och klok. Låt oss inte prata om hur invandring alltid har lönat sig för vårt land, ända sedan de första jägarna-samlarna kom vandrande, småningom de första bönderna och lite senare metallurgerna. Eller västgötarna, norskarna, skogsfinnarna, glasblåsarna, vallonsmederna, finnarna, de holländska turismföretagarna. Låt oss inte ens prata om vilka som håller den svenska närbutiksbranschen igång i dag, liksom pizzeriorna, thai- och kinarestaurangerna, vilka som städar, sköter hemtjänst och mycket inom vår sjukvård. Låt oss inte prata om dålig integrationspolitik och inte om asylboendespekulanter som skurit guld med täljkniv.

Låt oss bara konstatera att partiet som inte är som andra har lyckats för bra, när de skrämt folk för invandraren. Har du förresten tänkt på att det alltid är den senaste och näst senaste invandrargruppen det är fel på för rasisterna? Här på trakten hör man nästan ingen som klagar på svedjefinnarna nuförtiden. Inte på de första bönderna som kom hit för 6 000 år sedan, när jordbruket var uppfunnet i Syrien och östra Turkiet, heller. Dem har det varit tyst om länge.

Tack Syrien, förresten. Jordbruksmat är gôtt.

För det rasistiska partiets ledare är alltid de sista de värsta. Alla invandrare var alltid sämre förr – utom de som är sämst nu, men de blir bättre sen. Det där är mest för att inte förre vice talmannen ska behöva gå omkring klädd i renskinn i riksdagen.

Eller naken, om man tänker efter.

En mylla för missnöje

Vad jag skrev i blogginlägget var att det finns en grogrund. Det är där felet ligger. Många politiker och andra krafter är skyldiga till denna fina mylla för missnöje, en blocköverskridande historia om vi ska vara petiga. De som släppte nyliberalismen lös i det nyss så starka samhället. De som lät marknadskrafterna härja fritt, där inga marknadskrafter behövs. De som såg till att klyftorna fick växa med våldsam fart, klyftorna mellan fattig och rik, mellan land och stad, mellan gräddhylla och utanförskap.

Klicka på länken här nedan, om du vill läsa hela mitt inlägg. Jag var ledsen när jag skrev det, men glad efteråt över att så många höll med, delade och kommenterade.

Några dagar senare kom reportaget. Årets viktigaste artikel i min morgontidning Värmlands Folkblad. Reportern Victoria Gund och fotografen Håkan Strandman hade rest runt i mitt län och försökt förstå vad som hände. Varför gick det som det gick i valet?

Numera är det inte ofta jag sparar tidningar men de fem sidorna vill jag ha kvar.

Deras resa känns som Karl Bertil Jonssons triumftåg på juldagen, när han åker runt i rikemanskvarteren med pappa och får fikon för det vackra han gjort. Fast – här är det precis tvärt om. Andra kvarter och motsatt resultat. Socialdemokraterna i Värmland gick bakåt på de flesta håll, precis som man gjorde på riksplanet. Partiet som inte är som andra gick framåt.

Ett dretval.
Ett riktigt dretval.

Anpassat sig till den nyliberala vågen

Såhär låter det, några spridda utdrag ur den långa inlevelsefulla texten. Bit för bit gestaltar Victoria Gund ett samhälle som förändrats:

– Du vet, jag tror inte ungdomarna vet vad Socialdemokraterna står för längre. Det är samma sak med facket. De har inte historien riktigt, och de tar för givet att ha det bra. (Stig Persson, Folkets hus-ordförande i Björneborg).

– Och affären är ju nedlagd, så det finns ingen naturlig samlingsplats längre heller.

– Det är ju det värsta för bygderna när affärerna lägger ned. Och skolorna.

– Jag har varnat för det här i Stockholm många gånger. Jag har sagt att vi måste lyssna på vad som sägs, för jag hör ju signalerna, säger riksdagsledamoten Mikael Dahlqvist.

– Sedan tycker jag inte riktigt man har levt upp till sin ideologi utan anpassat sig för mycket efter den nyliberala vågen. (Peter Franke, socialdemokratisk ledarskribent på VF, som tycker att S tappat mark efter att ha ”spelat för mycket på Sverigedemokraternas planhalva”).

###

Jon Kjellberg och Daniel Medina står utanför Konsum i Sysslebäck och röker. Ingen av dem är förvånad över att stödet för Socialdemokraterna gått ned. Båda två röstade på Sverigedemokraterna.

Att det blev det partiet beskriver de som ett grupptryck.

– Alla andra en umgås med röstar på det och pratar så mycket bra om det och då snappar man upp lite av att det låter bra.

Det finns ett missnöje på bygden också, menar de. Att servicen försvinner och att vården inte är lika för dem som den är för de som bor i centralorten.

###

– Förr fanns det post, bank och flera affärer här, och Folkets hus. Och skolan, inte minst. Nu är allt borta. Det enda som är kvar är förskolan (Inger Larsson, Rottneros).

– Jag vet många socialdemokrater som säger att de röstar på Sverigedemokraterna. De säger att de gör det för att markera (Kenneth Larsson, Rottneros).

Lysande om det sorgliga

Spalt upp och spalt ner bekräftar de intervjuade i bruksort och glesbygd vad jag länge anat. Ett lysande reportage om en sorglig verklighet.

Jag säger inte att socialdemokraterna måste få fortsätta att vara ett självspelande piano vid val efter val. Inte att de alltid måste kunna räkna in drygt 50 procent av rösterna i kommun efter kommun utanför tullarna. Inte när de blivit nyliberaler och kallar sig mittenparti, fjäskar mer för medelklass än för arbetare och sällan talar om klass, rättvis fördelning och jämlikhet.

Hoppas de ser det som lärpengar, det som hände den 9:e september. Hoppas fler gör det. Vi kan inte ha ett rasistiskt parti som går framåt hela tiden. Grupptryck ska inte vara till de främlingsfientligas fördel.

Det är dags att göra något åt orsaken till det grupptrycket. Orsaken är att folk är missnöjda i glesbygd och bruksort. Försök förstå och gör något åt det utanförskapet. Det är ur den som folkfientligheten spirar.

Invandraren är inte problemet. Problemet är klyftorna.
Ett land ska inte ha sociala självsprickor.

Länkar

### Länk till mitt inlägg om grogrunden för många av de 1,1 miljonerna: Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (Svenssons släng, 25 september 2018)

### Länk till Victoria Gunds och Håkan Strandmans reportage: Kampen kom av sig – historiskt tapp för S (Värmlands Folkblad, 29 september 2018, betallänk)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 873. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)