Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem har sagt att det bara ska gälla tulpaner och ärtskott?

Sportspråket har många goda användare genom historien, trots att det är så förhånat. Det skrev jag om i lördags och nämnde namn som Bengt Grive, Plex Pettersson, Göran Zachrisson och mästaren Christian Olsson.

Sven Jerring glömde jag. Hans ”japaner, japaner, överallt japaner” var inte historiens bäst förberedda matchreferat om vi jämför med dagens sändningar. Tiderna förändras, det gör sportreferaten också. Men han var förbaske mig språkligt nydanande.

– Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slåendes japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som gör allt för att bärga segern för Nippon.

Är de fem bara goda undantag? Jag letar reda på en några dagar gammal Del två till mitt husorgan och skummar en slumpmässigt vald artikel på sporten. Mitt hemmalag i hockey har förlorat en jämn match berättar skribenten och sedan intervjuar han tränaren Per Lundell:

”- Vi saknade den där sista krispigheten i passningarna” säger Lundell.

Jag älskar det. Vem har sagt att det bara är tulpaner och vinterodlade ärtskott som får lov att vara krispiga? Mera krisp i centringarna pôjker, tjohoo!

### Folk brukar tro att jag är ironisk även när jag inte är det.
### Jag menar allvar här. Att kalla hockeypassningar krispiga är fint, tycker jag. Än är inte ordet utslitet.
### Hoppas den här formuleringen från uppslaget innan också är medveten. Pigg är den i varje fall: ”Michael Lindqvist har gjort stor succé i Färjestad och NHL-intresset har kommit som ett brev på sporten.”

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att göra tigrar av sniglar

Jag har skrivit om det förut. Den 27 mars 2015 närmare bestämt. När kulturtanter och farbröder, kulturutövare och inte minst kulturjournalister får dåligt självförtroende eller bara tycker tillvaron känns dyster har jag ett gott råd till dem alla.

Lär av sporten.

Läs gärna inlägget, klicka på den blå länken ovan. Texten är långt och jag är för omväxlings skull rätt nöjd med den. Jag fick stryk för den förstås, en och annan verbal eller digital örfil, men det är smällar en får ta när en sticker ut hakan. Livet är för kort för att inte sticka ut hakan ibland och jag är dessutom så byggd. Hon syns.

De förfärliga rikslikarna
Det var när jag skulle tala för kulturjournalister från hela landet vid en kurs på högskolan i Kalmar som tesen föddes i min unga hjärna. Den gången såg landets kultursidor förfärliga ut, inte minst hos rikslikarna DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Långa drapor, taffligt redigerade och med ett språk som ibland bara vände sig till skribenten själv. Förvånansvärt ofta utan en enda bild på sidorna, fast det var just den avdelningen som hade att granska den goda bilden. Aldrig en skvätt färg på kultursidorna, trots att de borde fått färgbilderna först, dessa år när en färgbild i tidning var exklusiv.

Aldrig en text om kulturens vardag.

Jag kan rabbla upp mer av min argumentering men avstår. Du får klicka på länken ovan säger jag ju. Läs vad jag menar. Lär av sporten. Först fanns det inte en enda idrottsman i Sverige, sedan uppstod idrotten. Då fanns det inte en enda sporttext i svenska tidningar. Sedan kom sportsidorna och de växte och växte.

Jag berättade varför.

En liten spoling från Värmland
De reagerade i Kalmar också, även om jag även fick förvånansvärt mycket gehör. Journalister är ett vardagskonservativt släkte, det visste jag ju. Det behövde jag bara se mig själv i spegeln för att inse. Ska det då komma en spoling från en liten köping i Värmland som ingen människa hört talas om och försöka lära oss vårt jobb. Ha!

Efter det kom jag att hamna i några paneldebatter i ärendet, fast panelhöna är det jag är sämst på att leka. Det vore synd att påstå att jag fick medhåll från podierna. En gång hamnade jag i samma panel som en karl jag beundrar och tycker mycket om. Jag försökte förklara att på tidningar där jag jobbat hölls det varje dag ett formatmöte. En daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare.

– Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?”.

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

Halva publiken höll med mig och applåderade. När den jag beundrar svarade applåderade andra hälften åt honom. Jag avskydde hela tillställningen. Tror ni det är en naturlag att sportsidorna ska vara precis så många som de är en vanlig fredag? Eller måndag.

Jag vill inte hamna i ett applådkrig med just den karlen, hans folk är mitt. Annars.

Konståkare i ljusvitt
Nå, på en punkt brukade jag alltid göra undantag. Språket. Det var inte sportjournalisternas språk jag syftade på. I dag vete katten om jag håller med den debattglade panelhöneynglingen som var jag på den punkten.

Vad var det för fel på Bengt Grives beskrivning av konståkarnas kläder (ljusvitt!), Plex Petterssons landskapsskildring av startfältet vid Berga by eller Göran Zachrissons berättarteknik när han i korta, långsamma meningar förklarade en golfmatch så till och med motionslöpare som undertecknad såg tjusningen?

Vad var det för fel på det språkliga självförtroendet hos en yrkeskår som uppfann ord som burskydd, överstegsfint och Nordahls kanon? När du har bråttom och måste få mycket sagt på kort tid är ord som skårebördig, uddamålsförlust, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder alldeles utmärkta verktyg, fast jag inte förstod det först.

Den senaste mästaren
Sportens ord fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem. Då har jag dessutom inte sagt ett ord om den senaste mästaren. Den forne akvariefiskföretagaren Christian Olsson som klev in på Sveriges Radio och blev levande legend.

Hoppas du hört honom. Hoppas vi får fortsätta att göra det. Ena stunden berättar han om en häst som har ”en matsalsgardin till svans”, om hur en ryttare sitter ”rak och fin som ett grillspett” eller om en idrottsman att ”det glada svek hans guldblonda lockar”. Eller:

Bollen susar in som ett sommarsvala i sitt bo, i det ena krysset, fantastiskt vackert, ett sånt midsommarnattsdrömsmål!

Det spanska spelet är just nu som en häst utan havre, som en kille utan kompis. Alltså det finns inget liv i det, inget engagemang.

Zlatan är en svala. Han flyger upp till månen och Saturnus och bygger nya bon.

Nu rymde hon ju inte ur piaffen, och slank inte iväg som en oljad gås: Zapp – iväg!

Hästen ser i färdriktningen ut litegrann som en gående banan.

När hästen kom in såg han ut som en kvinna som föder barn ungefär.

Framför den spanska avbytarbänken, där förbundskapten Del Bosche står med sina hängande kindpåsar… och hans motsvarighet i det chilenska laget går hela tiden framför bänken och tittar ner i marken precis som han funderar på var han la bilnycklarna eller om han glömde stänga av spisen eller hur det nu var egentligen.

Och så står chilenarna där igen och bara väntar på att nånting ska hända, precis som alla människor som står i dagiskö i en stor svensk kommun: det händer ju ingenting!

Juveler av grus
När det precis blivit klart att Sverige spelar fotbolls-VM i Ryssland i sommar uttryckte Christian Olsson det så här i sportradion:

Sverige ska spela VM i Ryssland.
Hej Moskva, hej ryska björnar och transsibiriska järnvägen!
Hej tung industri och vackra floder!
Hej hopp i full galopp mot det stora och mäktiga mästerskapet!
Vi åker med Jannes gäng. Dom som gör tigrar av sniglar, juveler av grus.
Verklighet av drömmar.
Hej hej hej hej hej VM!

Att göra tigrar av sniglar. Det ni, kulturfarbrorsor.

### Här är länken till mitt ursprungsinlägg igen: Lär av sporten! Tag och läs.
### Be inte om ursäkt för kulturen.
### I dessa tider behövs den mer än på länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den digitala lervällingen tar över

Det var ju en trevlig idé Mark Zuckerberg och hans vänner hittade på för 14 år sedan. En liten skärmträffpunkt för några studenter på Harvard.

I dag håller Facebook på och gör jordklotet till en enda digital lervälling med påhittade nyheter, hat och hot.

Nyss hade du en lokaltidning som förmådde granska dina makthavare. Nu har du vackra bilder på mat och katter och roliga videor på pappor som halkar nerför garageuppfarter.

I stället.

Facebook har tagit maten ur mun på granskarna och ersatt politikerkollen med trams. Alldeles för mycket trams. Miljarder i intäkter för Facebook (och Google) bara i Sverige. Direkt ur munnen på tidningarna.

Snart inte en tidning kvar, inte lokalt. Folk bråkar om tåghållplatser som läggs ner, all respekt för det, men under tiden dör lokalredaktionerna i tysthet. Vad är värst?

### I skallarna stiger tramset, högre och högre.
### Titta hur den där gubben kanar.
### Där är en till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson 

Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet?

Alla dessa val en gör. Vad hade hänt om jag hållit fast vid idén om att bli ingenjör bara för att matten var rolig i högstadiet? Hur skulle det ha blivit om jag sökt till Teknis? Skulle jag ha varit en usel före detta konstruktör av varuautomater nu? Glad i lättgroggar, Lasse Stefanz och major Björklund?

Vad hade hänt om jag inte slutat vara pacifist, den där rasten på Sundstagymnasiet när Dan, Gunnar, jag och några till diskuterat kriget i Sydostasien så saliven stänkt i en hel veckas tid med varandra? Då hade jag knappast blivit Vietnamaktivist, inte gått vidare politiskt inom några månader, inte ens åkt på roliga repmöten i Södertälje och Boden efter fyllda 42. Fortfarande med pennan i hand. Skulle jag ha varit en övervintrad hippie med längtan till San Francisco i dag, blommor i håret på alla gamla bilder och en tummad haschpipa i stället för Maos lilla röda i nostalgilådan i snedgarderoben?

Vad hade hänt om jag inte sprungit terränglöpning och åkt skidor så mycket i min tidiga ungdom? Skulle jag aldrig ha hittat motionsidrotten då? Hade magen varit 40 kilo större nu och själen 50 kilo långsammare?

Dansbaneskräcken
Vad hade hänt om jag inte gillat att köra moped så mycket? Skulle jag ha varit ogift i dag? Ensam, trött och … ensam? Eller hade jag fått lov att lära mig dansa och sluppit dansbaneskräcken?

Vad hade hänt om jag inte gått min skrivmaskinskurs när jag hoppade av gymnasiet vid första försöket? Skulle jag aldrig ha hamnat som sekreterare och redaktör i elevrådet vid andra försöket då, och fått smak på Redaktion?

Vad hade hänt om jag fortsatt i redaktionen för kulturtidskriften Rallarros 1981? Skulle jag ha fått energi och nätverk nog för att orka leva på det fria författandet då? Eller om inte tipset kommit om skolstrejken som inte de andra journalisterna kände till. Skulle jag ha varit bedagad nyhetsreporter nu? En som predikar journalistikens konsekvensneutralitet.

Gratis Kina-resa
Tänk om jag och den kära vännen inte åkt till Paris för mitt första förskott från ett förlag 1977. Det som jag aldrig fick sedan.

Tänk om jag aldrig skrivit min första krönika i Värmlands Folkblad.

Tänk om jag inte råkat hitta en före detta lumparkompis som kontaktperson i en annons när SOS-centralen i Karlstad sökte folk 1987.

Tänk om jag inte blivit tvingad att använda dator 1986 och fått vara den som lärde arbetskamraterna surfa på internet på Räddningsverket 1994.

Tänk om inte tokstollarna i Göteborg brutit sig ur vårt förbund, så min gratis Kina-resa vintern 1970-71 blivit inställd, när vi redan var vaccinerade. Då när Kina fortfarande var mer eller mindre isolerat efter kulturrevolutionen men vi kamrater var välkomna.

Tänk om farfar haft pengar till handpenningen när Värmlands största gård var till salu på 1940-talet, den som han skött åt banken efter senaste ägarens konkurs.

Slumpen fnittrar
Alla dessa tillfälligheter som kom och gick, var det ni som var livet? Nej nej. Ni var bara val vi gjorde, slumpmässiga händelser som inträffade, ögonblickens små experiment. Ni har inte slutat kasta tärning och singla slant än, det har inte jag gjort heller. Allt fortsätter, slumpen fnittrar, livet har stor humor och tur är det. Den fria viljan, det hörs ju redan på orden att de har skoj. Fast fri, det vete fanken.

Vad händer om jag tar sovmorgon i morgon? Eller går upp halv fem och tar en biltur till Borås? Vad skulle hända om jag … Alla dessa vägval en har gjort, utan att märka hur viktiga de var.

Undrar vad som hade hänt om inte Facit hade haft ett paketerbjudande på skrivmaskin och kurs 1967? Skulle jag ha valt räknestickan då i stället?

Vänta, få se nu, varuautomater, hmmm…

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Den fräschheten gick fort över

Hallå! Det räcker nu! Dom är fina men det börjar bli för många, allt ser ju likadant ut.

Visst. Vi förstår att det måste ha varit som en dröm för er när möjligheten kom. Äntligen kunde ni… ja ni vet vad jag menar.

I början tyckte vi alla att det var spännande. Ett annorlunda grepp i många sammanhang, en överskådlighet. Absolut. Ganska billigt också, om jag förstår saken rätt. Snyggt.

Men det tappade snart sin fräschhet, kan jag meddela. Det blir som när new journalism kom och varenda reporter med självaktning skulle beskriva kanelbullen han blev bjuden på hos intervjuoffret. Du tröttnade fort på den bullen i spalterna. Jag vet, ty jag var med.

Från bonde till viking
Alltså, snälla ni. Det har blivit för mycket av det här greppet med. Jag ser det hela tiden. Från Bonde söker fru till senaste TV4-nyheterna om en stackare i Norrland som inte får avverka skogen han nyss köpt för en och en halv miljon. Från dokumentärfilmer om vikingatidens Sigtuna och Birka till juniorhockey-VM. Filmer, personporträtt, nyhetsinslag …

… hela tiden dyker de upp.

Jag blir så trött på drönarbilder.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Vem bor i mitten?

Du vet hur det är. Det är inte ditt väder som bestämmer vad det ska stå i rubrikerna. Då får du lov att bo vid viktigare korsväg.

Viktor Root har hittat en sommardikt i högra termosfacket på sin stadsryggsäck:

Sanningen om tvnyheterna

När det duggregnar på Stureplan
blir det översvämning
i Aktuellt

När det kommer 47 millimeter i Rörbäcksnäs
å stora vägen spolas bort i Sunnemo
får vi se solbadare vid Rålambshovsparken

Det är för att vi ska veta
vår plats
Vi som bor väldigt långt bort

Viktor Root

 

Stureplan – öppen sten- och asfaltyta invid näringsställen, 430 kilometer sydost om Sveg.
Rörbäcksnäs – by i västra Dalarna.
Sunnemo – tätort i mellersta Värmland.
Rålambshovsparken –  gräsmatta vid bro, 240 kilometer öster om Karlskoga.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

När tankarna går på tur

Den som klagar på byråkrati inom den offentliga sektorn kan ju alltid försöka få kontakt med Det Stora Globala Privata Sociala Medieföretaget Som Börjar På F.

Hahahahahahaha 👍

###

En vän lägger ut bild på sitt nya kontor med fräscha bildskärmar. Mina associationsbanor kan jag inte styra. Av någon anledning får bilden mig att tänka på en främmande karl som kom förbi på jobbet för rätt många år sedan och råkade titta in i mitt rum. När han fick se datorskärmen sa han tvärsäkert:

– Å här bara surfar ni …

Jag satt och redigerade årsberättelsen. Det var omslagsbilden han såg.

###

Ibland får jag en sådan lust att hitta på det värsta förslag som fosterlandet skådat. Sedan ska jag kalla alla som är emot eländet för bakåtsträvare, gnällspikar och FörÄndringsObeNägna.

###

Ordlek och allvar:

Den kemiska molekylan.
Den detektiva hittan.
Det underbara Oh!-vädret.

Den yrselbenägnes hängande huvud när han letargin.

Eller som Majken Johansson skriver, 1958, i dikten Villanella på en spik: ”Hopfösta sörplar under samma tak / tyckmyckentrutarna och de som skapts att sleva.”

###

När du har fått en nästrimmer i julklapp. Visst är väl det den ultimata vuxenvarningen? Visst bör den dessutom kapa drygt en minut per kilometer vid lättjogg?

Frågar åt en vän.

###

Att fejknyheter är lättspridda på sociala medier bevisas varje dag när Facebook noga anger att Värmland ligger i Gävleborg County:

Mången värmlänning bor inte där.
Men ändå.

 

Översta bilden från Annika Eriksdotters utställning
med broderade djur på Naturrum i Karlstad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Ovalt betalt

Tänk vilket modernt land vi är. Där satt hon i sin lila klänning som vi alla betalt och tittade på när hennes make, ovald hövding i den tusenåriga monarki vi alla bekostar, delade ut nio osprängda dynamitmiljoner till en skrivkarl som en akademi, grundad av en annan monark från forntiden som alla den gången icke valt men betalt – valt ut. ”Min kong är utsedd i sänghalmen”, tänkte hon. ”Fräscht”.

”En riktig halmgubbe, det är vad jag har.
Kong Halm”.

Nästa år vill hon bära blått. Lustigt ord, kom hon på där hon satt. Blått. Lite som blut.

Blut = blod (tyska). Sällan blått.
Nor = mindre ort väster om Karlstad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa  (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Gratisträning på brinnande arbetstid

 

En människa ska se framåt. Titta noga på den här bilden. Han till höger heter Christer Höglund, gudabenådad fotograf. Han till vänster är jag.

Du anar inte vad vi ser fram emot.

Det måste vara en av mina första löpturer med de nya skorna. De är vinröda med särskilt mjuk sula och om drygt två veckor ska jag ha slitit ut dem.

Karlstads tidningskung ska ha skickat sonen Lars att möta oss på tillbakavägen med varsina par nyinköpta löparskor, stans dyraste. De ska passa perfekt, överlämningen ska ske ungefär vid samma ställe som bilden är tagen, bredvid travbanan. Jag kommer aldrig att fatta hur Gustaf Ander fick reda på vad jag hade för skostorlek.

Min fru frågade han inte.
Respekt.

Springa genom Värmland?
Idén till reportageresan var min. Det brukade börja dra i den journalistiska utflyktstarmen framåt maj, nu var det redan juli. Jag tränade som bäst inför min första mara och ville ha gratisträning på arbetstid.

En del sorters reportageuppslag gick en till redaktionschefen Sandholm med. Andra var det bäst att fråga Staffan om. Son nummer två.

Jaha, sa son nummer två, ska ni springa genom Värmland? Och göra reportage under tiden?

Tältade på gränsen
En toppenidé tyckte han och vi kunde börja trycka t-tröjor. Dem la vi ut i påsar sedan, här och var där vi skulle övernatta. Långflon-Höljes-Rangen-Bograngen-Bjurberget-Röjdåfors-Östmark-Millmark-Torsby-Lysvik-Sunne-Mårbacka-Prästbol-Kil-Almars färja-travbanan-Stora torget: rutten var noga planlagd. Vi sov i tält mitt på norsksvenska gränsen, i halvfärdig barack i husfabrik, på gästis, färskt hotell och hemma hos en eldsjäl.

Texterna ringde jag in och filmrullarna skickade vi med Konsumbussar och andra fordon. En envis busschaufför norr om Torsby försökte ideligen få oss att åka med. Gratis. Han lovade att inte skvallra.

Vi stod emot. Vi tittade framåt. De första dagarna var det 30 grader varmt och i målbilden såg vi oss redan sitta vid ett bord på Stora torget och läppja på varsitt glas sval Pommac. Efter tio dagar och 28 mil.

En ska titta framåt.
Det gör vi den här högsommardagen 1983.
Min mara kommer att gå bra.

Hem | Om mig | Löpa | (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)