Jordens undergång – roman i två delar

Det är som en roman. En undergångsberättelse om pesten, kanske från medeltiden, kanske ännu äldre.

Hela norra Italien stängs in. I Västervik vill arga kommuninnevånare hindra 37 skidturister från att kliva av bussen. Arbetsplatser och skolor lite varstans i vårt land skickar hem sina anställda och elever.

Det går ett spöke, en undergångsstämning över världen. Vi har hamnat i en roman av Albert Camus.

Där har du ena halvan av berättelsen. Coronastoryn. Jag ser ingen anledning att ironisera över den. Folk dör.

Pest på hjärnan
Men. Pesten har slagit sig på hjärnan också. Vissa förvirrade hjärnor. Jag avskyr när politiska motståndare kallar varandra dumma men i dag är jag förbaske mig beredd att göra ett undantag.

Det finns dumma politiska handlingar. Just nu ser jag dem hela dagarna i sociala medier. Överallt denna dumskallarnas sammansvärjning. De står med armarna i kors och skriker: STÄRK GRÄNSEN! HÅLL GRÄNSEN! Gränsen är nådd! Tingsryd är fullt!

Inte en människa
Vad sa du, kvinna? Patetisk står du på din asfalterade vägstump med armarna tafatt i kors. Vägen går genom ett halvrisigt hygge och inte en enda människa syns till, mer än du. Varenda bild ni lägger ut, du och dina kamrater, är folktom i bakgrunden. Inte en enda person tittar förbi i era ”fulla” kommuner. Vägen du bevakar är så glestrafikerad att du törs stå mitt på vägbanan.

Förstår du inte vad bilden berättar? Förstår ingen av er det?

”Tingsryd är fullt”. Snälla du, din kommun har 11,9 personer per kvadratkilometer. Vad ska du då göra med min som har 33. Ska du börja deportera oss, det ordet gillar ju ni.

Stärk kärleken
Skärp er, ”vägvakter”. Det är inte gränser som behöver stärkas. Det är eftertanken, inlevelsen och kärleken.

Samt förmågan att läsa bilder.

### Om coronaepidemin: Jag ifrågasätter inte karantänsbesluten. Möjligen har svenska hälsomyndigheter inte varit kraftfulla nog.
### Om ”gräns- och vägvakterna”: Gå hem och gör något nyttigt med er.

Sverige är fullt av välfärdsjobb som borde göras.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 047. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När budskapet mumlar gör även talaren det

Kul att mitt inlägg från i går fick igång diskussionen. Roligt när kunniga arbetskamrater från förr sätter tankarna igång i den här skallen.

Mitt inlägg handlade om vårt behov av tröst. Du får gärna kalla det något annat; att lugna folk, att få oss att tro på budskapet. Det handlar i varje fall om något mer än bara fakta.

Naturligtvis är det inte tröjan det bygger på, även om jag tror den haft betydelse i några av de händelser jag beskriver i inlägget. Ibland är tröjor tv-mässigare i våra vardagsrum än slipsar. Det viktiga är att talespersonen kan sina fakta, finns i händelsernas mitt – och förmår nå ut genom tv-rutan på ett sätt som vi tror på.

Det är en tröst att se på och lyssna till någon som samlar oss.

Inte svårare med virus
Trovärdigheten sitter i talespersonens sätt att framföra sitt budskap. Men den sitter förstås också i tydligheten. När budskapet mumlar då gör även talaren det. Jag vägrar att tro att det skulle vara svårare att kommunicera om virus, smitta och smittskydd än om ett knivöverfall på en utrikesminister, en kärnkraftsolycka i Sovjet eller ett mördat barn i Västvärmland.

Om budskapet är tydligt förstår vi även mycket knövvliga fakta. Det går bara så mycket lättare om vi tror på människan i rutan.

Fått en större roll
Sådana människor har faktiskt just klivit fram, vid några av de större tv-händelserna som jag minns sedan 1986. Det har inte varit en slump att de intervjuats men när de visat sig fungera extra bra har de givits en större roll, just för sin förmåga.

Tv-producenter är inte dumma.

### Det är inte en tillfällighet att romaner, dramatik och journalistik så ofta går från det enskilda till det allmänna. Att till exempel låta en person representera något större.
### Det är så god pedagogik alltid har fungerat. Vi har lättare att identifiera oss med en medmänniska än med 15 eller 500.
### Gårdagens inlägg: Jag längtar efter en Lottie Knutson

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 046. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Jag längtar efter en Lottie Knutson

Jag vet inte om du har tänkt på det, men vid stora kriser är det två sorters talespersoner som kan dyka upp i tv-rutan. En av dom.
Den ena sorten tröstar oss. Den andra icke.

Det är som om tillvaron drar lott om vem det blir. Varannan gång går det illa. Den som ska trösta oss ska helst bära tröja eller lugn dialekt.

I år har vi ingen tröstare. Det har inte klivit fram någon än.

Dålig kommunikation
Jag tänker inte nämna några namn. Du får knäppa på din tv själv och göra din egen bedömning. Själv ser jag bara hesa hummande talesmän som harklar sig, hostar, ser nervösa ut och stakar sig, vart jag än tittar.

Jag vill gärna tro att det ska gå bra ändå med coronaepidemin. Så bra det nu kan gå. Ni som tycker att världssvälten är värre har naturligtvis rätt. När detta skrivs är det tio gånger fler som dör i fallolyckor i Sverige, än som ens smittats av corona. Det är bara trösten i tv-rutan det gått riktigt illa med, hittills.

Nu citerar jag mig själv, från en krönika i något som hette Skyddsnätet, en gång i tiden:

Vårt behov av tröst
Vårt behov av tröst är omättligt, skrev författaren Stig Dagerman.

Det är inte sant. Ibland gifter du dig eller vinner tipspromenaden på firmafesten eller segrar i en folkomröstning. Då är det bortkastat med tröst, sjung människa, dansa och le! Vem vill ha tröst när det är stolpe in? Hur var det finnen sa under långa natten på Tiomila? ”Följ mig, jak går bra i dak”.

Kommen hit i min sorglösa fundering efter ett muntert möte med orienteringsklubben sätter jag på text-tv. ”Extrasändning med anledning av överfallet på Anna Lindh”, blinkar skärmen. Extra extra. Utrikesministern skuren i armen på NK:s varuhus.

Resten vet du. Du vet var du befann dig när du fick beskedet, du vet hur du reagerade, du minns alla dessa timmar framför nyhetsuppläsare och flimrande textremsor. Det var inte bara armen på ministern, det var levern och ådrorna och…

Plötsligt har Stig Dagerman mer rätt än någonsin. Ett helt land, ett helt folk stelnar till strax innan vi ska gå till valurnorna för att rösta om europaslanten.

Som en folksaga är hela historien. En svart berättelse om hur Törnrosa ligger på sitt operationsbord i tretton timmar, utan att någon prins kommer och kysser henne tillbaka till livet. Aldrig har jag sett så många medmänniskor med fuktiga ögon som den torsdag när Törnrosa dog.

Gunnar Bengtssons vackra tröjor
Det är då jag förstår vilken roll de har, de där figurerna i min tv-apparat. De är trygghetssymboler. Tröstnappar. Minns du inte Gunnar Bengtsson? Karlen med alla hemstickade tröjor som satt och tröstade oss kväll efter kväll när Tjernobyl hade farit i luften. Minns du inte polisen Sandberg? Karlen med den lugna norrländska dialekten som satt och tröstade oss när lille Kevin hade blivit mördad i Arvika. Inte Sabina alltså utan Kevin.

I dag har vi fått en ny sådan tröstnapp i rutan. Den nye heter Leif Jennekvist och jag tror att han är väldigt effektiv, för det låter han, men han är lugn och trygg också. Dessutom svarar han som vi vill att en polis ska svara varje murvel.

– Vi vill att det ska bli rätt… svarar Jennekvist och tröstar oss.

Ja-a, nickar vi framför tv-apparaterna i riket. Ja-a, måtte det vara rätt mördare de har tagit, säger vi, för då har en 35-åring nyss blivit gripen strax utanför Råsunda fotbollsstadion. Samma stadion där Anna Lindhs söner och make samtidigt satt och tittade på matchen, fast de hade gått in och löst biljett de.

Lovar att inte hämnas
Det här är ännu svårare att förstå eller skriva. Jag vet inte om jag kan förklara ens för mig själv. Men det hemska är att den de har tagit passar oss framför rutan precis, för att vi ska bli en aning trygga igen och tröstade. Ja ja, tänker sådana som jag. Jo jo, det förstår man ju att det var en sådan de grep. Sådana är dom.

Inneliv. Läderstövlar i ungdomen. Jetsetkrogar. Kokain. Fotbollshuligan. Högerextrem. Precis en sådan som vi älskar att hata. Vi hatar alltid hellre 35-åringar än lössläppta psykiatrireformer.

På min text-tv har Anna Lindhs äldsta pojke skrivit brev till alla som stöttat familjen. Han lovar sin mamma i himlen att han inte ska tänka på hämnd.

Då gråter jag igen. Jag som ändå har kritiserat henne många gånger. Fast när knivar riktas mot demokratin har sådant mycket lite med saken att göra.

Vi vill vara trygga. Vi vill att det ska bli rätt.

Då klev hon fram
Där är det slut på citatet från min krönika på nätet den gången. Varför jag inte nämnde Fritidsresor informationsdirektör Lottie Knutson? Hon som också klev fram när vi behövde tröst och ingen annan kunde ge den. Svaret är att tsunamin inte hade inträffat än.

Hon bar också tröja.
Jag längtar efter en Lottie Knutson.

Fotnot: 35-åringen de grep var inte rätt person, men det är en annan historia.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 045. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Dretvintern, morgonrocken och de alternativa popcornen

Jodå, platsen finns.         

Detta är en service till dig som av någon anledning väljer att inte se på tablå-tv från ottan och framåt lunch i dag, söndag.

Vi andra vet vad som gäller. Man ska sitta i morgonrock och äta långfrukost framför tv:n, från start till mål, och sedan ska man ut på årets första grusrunda. Springandes.

Hmmm, mutter. Dretvinter.

Popcorn för skidallergiker
Nå, servicen var det. Jag hade tänkt mig att ni skidallergiker kunde ägna er åt några videofilmer med den gamla klämmiga biten Popcorn song. Varsågod govänner, klicka och trivs:

Svenske kocken i The Muppet Show. Vansinnigt roligt inslag tycker både jag och den unge mannen som tipsade mig.

Bengt Grives långserve i frack. Filmen innehåller en del annan pingpong också men missa inte långskruvserven.

Hot Butter Pop Corn (dance). Dansversion som åldrats.

Popcorn song goes metal. För all del men klicka gärna på kockvideon igen. Och igen. Lyssna noga på vad han säger.

Rutor för Facebookallergiker
Till sist några facebookrutor jag publicerat. Förresten, varför tittar du inte på Vasaloppet?

Dretvinter.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 042. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Förnekelser bit för bit

Arkivbild: Dretvä’r.

Snöbristen hotar Svenska rallyt och Vasaloppet, stormen stoppar trafiken på väg och järnväg, Grossbolstorps gräsmattor grönskar.

När törs vi se att vädret bytt om till klimat?

***

Lösningen när den globala uppvärmningen lagt ner Vasaloppet: Vadaloppet. Klimatet är dopat, varenda en får vada.

Suck.

***

Förnekelsen går bra nu. Jag tänker förneka allt åldrande efter 42, alla muskelbristningar i vader samt varje deltävling i Mello plus finalen och andra chansen.

Nämnde jag coronaviruset, urbaniseringen, all plast i havet, min morrontrötthet och modet med trasiga jeans? Jag förnekar allt.

***

”Klimatet? Har du sett ett sånt program efter Rapport, kanske? Det heter Vädret, du. Varenda dag. Vädret. Blir det nån skillnad så säger säkert John Pohlman till, det vet jag. Han har aldrig sett bekymrad ut.

Synd bara att han slutade med pekpinne.”

### Bortsett från snöbrist och klimatförnekelser är 18 februari en fin dag i år.
### Ett helt år framåt kan jag ropa Ulf Lundells refräng när jag letar efter den kära vännen:
### ”67, 67, var harru tage vägen nu?”

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 040. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nu syns Obefintliga gatan i hela världen

Livet är fullt av roligheter. Du måste bara ha barnasinnet kvar.
Dessutom är det fullt av mysterier. Som när jag upptäcker att gatan som inte finns är noga inritad på den världsomspännande kartsajten.
Fast hon inte finns.

Det var när jag sprang alla gator i min kommun 2014 som jag ”hittade” henne. På köpet uppfann jag träningstermen gatuplock. Den var ogooglingsbar som löpterm innan dess.

Det är varken ordet eller gatan nu.

Hittade henne inte IRL
Mitt emellan Spinnvägen och Haspelvägen i villaområdet Tjärnheden hade de ritat in Notvägen. Den ställde till en hel del problem för mig som sprang med kartan i hand och drog ett rött streck för varje ny gata jag betat av. Gata efter gata efter gata. Jag hittade henne nämligen inte, hur jag än sprang fram och tillbaka där uppe bredvid Klarälven och letade.

Hur svårt kan det vara att hitta en lugn och trivsam gata i ett lugnt och trivsamt villaområde i mellersta kommundelen?

Till slut var jag helt säker. Notvägen på Tjärnheden i kanten av tätorten Deje finns inte. Trots att hon fanns både på orienteringsskylten vid infarten och på den kommunala turistkartan.

Ja, jag är säker. Notvägen do not exist. Nyckelordet är not som i inte.

Där lever hon vidare
Jag känner ingen skadeglädje inför detta. Fel har vi alla gjort. Jag tycker bara det är kul.

Min lyhörda och trevliga lilla kommun har rättat till saken för länge sedan på kommunkartan. Raderat och klart. Nu upptäcker jag att gatan i stället har flyttat in hos en annan favorit. Den globala kartsajten.

Notvägen står det, så hela världen ska se. Byter jag till satellitfotot och zoomar syns det tydligt att det bara är skog där, trots strecket de har dragit mellan furorna.

Kittla inte draken
Kul, tycker den här barnungen. Nästan som en dörr till en annan värld i Harry Potter. Barnet i mig tror att det finns en osynlig byggnad i slutet på vår obefintliga gata. Ett slott som bara vi med magiska egenskaper kan se.

Ovanför porten står det: ”Draco Dormiens Nunquam Titillandus”, (Kittla aldrig den drake som sover).

Tror jag.
Men det ser bara vi.

### Under tiden finns det en annan skylt som borde sättas upp med stolthet vid infarterna till Deje:

(Inlägg jag spred lite varstans på Facebook i går, efter att mina favoriter fått pris på Idrottsgalan).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 033. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Så blev mitt 10-tal

Jag har förstått att det glada 10-talet måste summeras, annars finns man inte.
Såhär blev det:

Jobbet
Bad att få sluta som chef efter drygt fem roliga år.
Blev så småningom pensionär.

Löpningen
Blev lite långsammare.
Bytte från odubbat till broddar till icebug.
Kanade inte men långsamt.

Löparspråket
Uppfann träningsformerna svampjogg och gatuplock.

Politiken
Välfärdens avvecklare och klyftornas vidgare lade ut jobbet på entreprenad till en motvillig.

Hemmet
Under gräsmattan fanns en äng.

Bloggen
Började blogga.
För varje besökare som hittade Slängen hittade Facebook på en ny algoritm som gjorde den mer ohittbar. Ett påhitt som fick mina hittare att bli bara bättre och bättre. År efter år.

Jag ville inte bli stor.

Skrivandet
Stångades fortfarande med bokstävlarna och älskade det. Det sista året återupptog jag …

… asch, det tar vi sen.

Fritiden
Fritid? Jag är pensionär.

Trivs.

Fotnot: med pensionär menas i det här fallet en gôbbe, 68, med fast och jämn avföring, vilken pratar politik och slikt om måndagarna, går i skogen i grupp om torsdagarna, springer hit och dit i terränglådan ensam eller med en dragvillig några dagar i veckan, skriver blogg, leker på Facebook och Instagram, läser i bokcirkel, läser annat med, minst en klassiker i månaden men i verkligheten fler (Hamlet är cool), sitter i styrelsen i ett par kulturföreningar, säljer böcker på bokmässan, hittar på banor och sätter ut stolpar i skogen i friskvårdssatsningen Hitta ut, kåserar och pratar allvar på diverse scener, är med och administrerar två facebookgrupper (en om det viktiga ordet Jäspalt, en ännu viktigare om alla människors lika värde), skrattar tillsammans med fru, barn och barnbarn, talar allvar ihop med dem, gillar Västanå teater i Rottneros, Gamla Kraftstationen i Deje, Konsum i Forshaga samt demokratisk socialism, Werner Aspenström, sidensvansar, dumsnutar, Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty MacColl och ordet solidaritet. 

En typisk tiotalist.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 024. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svenskarna fortsätter finnas på sociala medier

Nej. Vi håller inte på och slutar använda sociala medier. 98 procent av svenskarna har internet hemma, 95 procent använder det och 83 procent av användarna finns på sociala medier.

Siffrorna kommer från Internetstiftelsen och deras årliga undersökning av svenskarnas nätvanor. Här är några fakta om vår nätanvändning i år:

98 procent har internet hemma.
95 procent använder det.

83 procent av användarna finns på sociala medier.
65 procent är där dagligen.

Andelen användare av sociala medier, över 12 år:
Av internetanvändarna finns 74 procent på Facebook, 51 procent dagligen.
Av de kvinnliga internetanvändarna finns 79 procent på Facebook. För svenska män är motsvarande siffra 69 procent.

83 procent av kvinnorna använder sociala medier, 79 procent av männen.

### Detta ändrar inte på det faktum att vi har en digital klyfta i Sverige. Den finns och behöver överbryggas.
### Men det visar att Facebook fortfarande är stort i svenska hem, handväskor och innerfickor.
### Senaste rapporten: Svenskarna och internet 2019.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 015. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Spring i själen och ord i blick

Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste.

Det har sannerligen varit intensiva dagar för en romantiskt lagd dubbel-68:a med spring i själen och ord i blick. Men låna en tandborste?!!

Tisdag. Sitter beredd vid telefonen. Ska Martin Schibbye ta sig till Karlstads Bokcafé? Behöver vi skjutsa honom till Örebro Central efter hans framträdande på stadsbiblioteket eller till Stockholm som vi också lovat, om det krävs?

Nej, olycka i Vingåker försenar hans tåg, programmet ställs in.
Tråkigt.

Onsdag. Bemannar kansliet på Föreningen Värmlandslitteratur. Lämnar ut böcker, pratar datoruppdatering, läser recensionsbok.

Torsdag. På förmiddagen ringer en vän, han har fått ett återbud. Kan jag ställa upp och underhålla om en vecka? Tack, gärna.

Därefter bilfärd till stan, den kära vännen och jag ska hämta en pall med böcker på Akademibokhandeln. Elva tunga kartonger.
– Får ni verkligen in allt detta i bilen?
– Dä’ lugnt.

Efter lunch är det journalistseminarium på universitetet om Livet på landet. Hälften av alla lokalredaktioner i Sverige är nedlagda. Förlorarna är medborgarna, media och demokratin.

När mörkret faller även bokstavligen rallar vi in de elva bokkartongerna i Nöjesfabriken och bort till Föreningen Värmlandslitteraturs stora monter. Hjälper till att duka upp inför fredagens och lördagens bokfestival.

Nu kan läsarna komma!

Fredag. Bokfestival. Pratar, träffar folk, lyssnar på uppläsningar, köper böcker, pratar, lyssnar, träffar folk. Timme efter timme efter timme. Köper böcker. Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. Den visste jag inte att jag behövde. Pratar, träffar folk, trött trött trött i benen.

Lördag. På morgonen är cellerna fortfarande fulla av bokfestival. Då rensar jag skallen med en lätt joggingrunda på kända stigar. Kända? Nja, riktigt så blöta har jag sällan sett dem, vattnet forsar nerför Grossbolstorps höjder.

Tillbaka till bokfesten i Karlstad. Nu hör vi Ninni Schulman berätta om Tinglöf, urmakaren i Ekshärad som fick för lite betalt och därför såg till att kyrkuret han byggt stannade samma dag han dog. Precis som han lovat. Hennes nya kriminalroman handlar om bygdespelet kring Tinglöf. Och om lokalredaktionen i Hagfors jag besökt så många gånger.

Nästa program handlar om Karlstads revytradition som Gunvor Nyman och Staffan Lindström skrivit bok om. Peter Franke intervjuar dem och undrar liksom vi om det finns fler städer i samma storlek där det spelats nyårsrevy i 80 år?

Vi pratar med ännu fler vänner, sedan snabb lunch på stans äldsta pizzeria innan vi checkar vi in på hotell. Rum 120 är tillägnat ordet hos Gustaf Fröding, det känns rätt denna helg. Anna Rongedals design är underbar.

Vi slappar på rummet under Lars i Kuja och andra diktord. Då får jag ett nytt erbjudande i mobilen, att komma och prata om mitt skrivande.

Kan jag klockan 14 den 15 april 2020?

Ja tack.

Efter någon timme klär vi oss fina och far till stans vackra teater. Wermlandsoperans Albert Herring är precis så bra och rolig som man sagt oss. Den oskuldsfulle unge herr Strömming blir vald till Lucia just för sin oskulds skull, men får julmusten spetsad och vaknar småningom något mindre oskuldsfull.

När var vi på opera senast? Vet inte. Detta gör vi om!

Tillbaka till hotellet. Biffplanka med köttbit som får smaklökarna att kvittra.

Söndag. Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste, sånt har jag hört om.
… ja ja, lugn nu, jag har glömt min egen. Vi blev kära redan 1967, så hon säger att det går bra. Värre dramatik är det inte. Hon får borsta först, man är väl gentleman.

Hotellfrukostar är alltid hotellfrukostar och själv doftar jag damdeodorant i filmjölkskön. Kroppen fortsätter dofta damdeodorant även i ägg- & bacon-kön samt vid kaffeautomaten. Hela tiden ser jag hur de andra gästerna på hotell Gustaf Fröding känner igen doften av nyponros när den når dem. Vart jag än går märks det.

– Ni har väl läst Frödings dikt om nypenrosa? säger jag till två damer, 65 plus. Då glor de underligt på mig.

Efteråt provar jag Ruds motionsspår för första gången i livet. Än doftar min långsamma lekamen nyponros och vårdande formula. Det hör jag att alla jag möter märker. Vad hundan är ”vårdande formula”?

Fast – vem har sagt att du måste göra packningslista när du ska bo på hotell bara två mil hemifrån? Necessären hänger packad och klar i vårt badrum på Grossbolstorp, med både tandborste och doft av karl. Sånt är världsligt. Kul att bo på hotell så nära hemmet, när gjorde vi det sist?

Hotellvistelsen, operabiljetterna och festivalpassen har vi fått i present, har jag sagt det? Tack än en gång, det var underbart!

Allra sist far vi hemåt och besöker julmarknaden på vår hembygdsgård. De har en temautställning varje år. I år är temat vävnader och den kära vännen har fått med både kurspärm och alster från vävkursen hon gick 1974. Nu läser vi hennes berättelse igen och studerar trädet och alla de andra grejorna hon vävde.

Själv tittar jag särskilt på fotona jag tog på henne i snickarbyxor, när hon vävde början till vår familjehistoria. Fint.

I dag. Tiden går, nu är det redan i dag. I dag ska jag läsa om konsten att svindla. Där har jag ännu en del att lära. Aj du, det gick inte, boken är upptagen av hon med tandborsten. Hmmm. Då plockar jag fram Bengt Bergs nya diktsamling ur en av festivalkassarna i stället. Boken heter Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet och jag fastnar snart på sidan 96: 

Stannar till och baxar en tordyvel
på rätt köl
man kan ta vilken som helst
av dikterna alla
handlar de om att baxa
en tordyvel på rätt köl
innan grävlingen och sopbilen
hinner hit.

Tack för ordet. Nu ska jag vila till jul.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 011. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kärleken är släkt med yttrandefriheten


Ibland blir jag högfärdig och får för mig att jag tillhör kommentariatet. En sån där som sitter på vår tids ljugarbänk och berättar för alla som passerar hur det är. Hur det verkligen är.

På bänken på nätet.

Sådana som jag förklarar allting som finns, från rotmosets betydelse till den sverigedemokratiska övertygelsen bland 25,54 procent av de röstande i Dejefors valdistrikt.

Tror jag.

Men men. Motvilligt måste jag medge att självbilden ljuger. Vi har långt kvar innan vi har nått så långt, bloggen, Facebooktrådarna och jag.

Ångande gruppsex i lera
Inte har jag kommenterat stollen på kinesiska ambassaden som tror att Sverige är Lilla Hongkong.

Inte har jag förklarat rasismen på fotbollsläktarna i Bukaresttrakten och varför Rumänien bör portas från all hederlig fotboll tills läktarna lär sig.

Inte har jag skrivit om Uffes, Ebbas och Jimmies svettiga gruppsex i blåleran.

Blålera. Vardaglig benämning dels på lera i sjöars och vissa mossars bottenlager, dels på en del moränleror. Karakteristisk är den blågrå färgen som vanligtvis kommer av att järn i avlagringen föreligger i reducerad form. Efter genomluftning blir blålera gråaktig eller gråbrun.”  (Skogen.se)

Observera vilken färg blåleran slutligen antar, när den genomluftas. Brun, det var väl tråkigt, ni hard core-kristna? Så dumt det kan bli. Jesus själv ville ju dela fiskar och bröd med varenda mänska han såg, till och med långt bort i bergen. Gemensamt, tillsammans, socialt.

Gud så 00-tal.

Sjöstedts stolleprov
Nej, det finns mycket jag borde ha kommenterat. Varför Vänsterpartiet släppte Amineh Kakabaveh, där ställde jag bara frågan. Varför s-kvinnor i Hudiksvall inte får älska vem de vill, där behöver frågan inte ens ställas. Det partibeslutet är fascism, ren fascism. ”Individen är intet”.

Inte heller frågade jag varför Jonas Sjöstedt, som stundom verkar vara en klok person, kunde hitta på stolleprovet att vilja göra knarket lagligt.

Varför L har problem med fyraprocentsribban? Fråga inte så dumt. Varför C kallar sig borgerligt numera? Fråga inte. Varför MP kastat sig i famnen på di blåe på så många håll? Där handlar det om ren rödgrönfärgblindhet. Plocka aldrig hallon med en miljöpartist. Hen ser inte vad som är grönt ens.

Ditt nya partiprogram?
Det var fortfarande rätt av Löfven att gå med på januariöverenskommelsen. Men det var förbaske mig inte rätt att göra den till partiprogram sedan.

Vad vill du egentligen, Stefan? Hur skulle du vilja ha’t? Har ingen berättat för dig att klyftorna växer och Sverige spricker? Kunde du inte åtminstone ha stoppat dårarna i Hudiksvall?

Kärleken är släkt med yttrandefriheten, vet du inte det?

### Här tänkte jag avsluta med något skojigt. Det har jag hört att riktiga bloggare gör.
### Sökte alltså på Youtube på de två lämpliga orden ”rätt roligt”.
### Fick träff på fem löpskolor… Mobiljäkeln är en spion 😡

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 009. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)